Fången i sig själv



Flickan i det lilla rummet med kakelplattor på väggarna sitter på golvet. Hon försöker att koncentrera sig på något för att inte helt falla sönder, för att inte helt och hållet tappa kontrollen över precis allt. 15 plattor på längden. 14 på höjden. Det måste alltså bli 210 stycken. Fyra väggar minus dörren. Tappar räkningen. Redan förlorat all kontroll.

Hamburgaren och alla stripsen. Redan iväg skickade genom avloppet. Borta. Nytt skräp matas in i munnen. Smaken ljuvlig. Hjärnan stängs av så länge flickans hand matar in nya chips. Hon dricker av vattnet som står och rinner, för att ingen ska höra. Ju mer vatten desto lättare vet hon att det blir att få upp det igen.

Hon hatar sig själv. Hatar svagheten som fyller hela hennes inre. Hon känner sig tjock. Äckligare än någonsin. Ändå äter hon. Ju tjockare hon känner sig, ju mer stoppar hon i sig för att bedöva smärtan. Hon vet inte något annat sätt att hantera världen utanför. Hon klarar inte ens av att hantera verkligheten inom sig själv.

Tredje dagen i följd då bara maten existerar. Pengarna är slut. Självkänslan bortspolad tillsammans med spyorna i toaletten. Hon kan inte visa sig bland folk. Rädd för att alla andra också ska se vem hon egentligen är.

Hennes tankar virvlar runt inom henne. Hon vet inte vilka som är äkta och vilka som bara är ett spel. Livet är värre än någonsin. Ändå måste leendet finnas där. Hon tror att hon kan lura sin omgivning. Inuti brinner helvetet. Tårar på utsidan, ett försök att släcka elden som skapar brännsår inuti själen.

Livet fungerar inte längre. Längtan efter ett normalt liv har för länge sedan dött. Hon tror inte på en förbättring. Hon vill inte kämpa mer. Allt hon vill är att slippa vara nära sig själv.

Hon är rädd. Flickan på den allmänna toaletten är ensam. Ingen når in. Människor står runt henne. Säger att dom tar emot om hon faller. Gestalten av hennes kropp står. Själen och hela hennes inre krälar redan längs marken. Ingen tar emot det som inte synes falla.

Hon befinner sig i en glaskupa. Syret har börjat att ta slut. Paniken stiger. Precis när hon tror att allt håller på att få ett slut, kastar någon en sten. Ett litet hål gör att det sipprar in precis tillräckligt med syre för att hon ska tvingas tillbaka igen. Hon vill inte tillbaka. Rädslan för att leva är större än rädslan för att dö.

Ett tåg rusar förbi. Ännu ett tåg med slutdestination i himlen, har avgått utan att hon stigit på.

Tabletterna i hennes ficka kan leda till befrielse, men ändå får dom henne att känna sig ännu mer vilseledd. Instängd och mer förvirrad än någonsin. Hon vill inte såra någon. Vill inte göra andra illa. Därför lever hon. För alla andras skull går hon längs vägen. Vilse i ett liv som sägs vara hennes eget.

Hon fungerar inte längre i samhället. Passar inte in någonstans. Rotlösheten skapar ångest. Ingenstans där hon kan känna sig hemma i sig själv. En gång letade hon. Nu finns inte längre hoppet om att en sådan platts ska existera.

Ögonen är stirriga. Tomma. Finns inte längre någon glöd som brinner bakom dom. Slutat att hoppas på att livet kan vara annorlunda. Inget hopp ingen besvikelse.

Hon sköljer av sina händer. Spolar en extra gång för att förvissa sig om att ingen ska kunna märka något. Alla spåren sopas undan. Maten är borta. Inga spår av misslyckanden går att se. Känns. Inom henne finns vetskapen. Inom henne finns maten och spyorna kvar. Ingen knapp i världen kan spola bort den förtvivlan och hopplöshet som följer med henne, när hon lämnar toaletten med kakelplattor bakom sig.


Författare:

Publicerat

Dela: