Fantasyberättelse kap.1 - FEEDBACK!

Behöver jättemycket finslipning, så kom med så mycket konstruktiv kritik ni kan komma på! Kanske laddar upp fler om det blir bra ;)

_____________________________________________


Miranda Harris snurrade på kontorsstolen, suckade och såg på den brandgula katten liggandes på flickans lila sängöverkast, lugnt iakttagande henne.
– Evin, jag har tråkigt, sa Miranda och såg sig omkring i det ganska trånga rummet, och ut genom det lilla fönstret. Några hundra meter bort kunde hon se den allmänna lekplatsen med en klätterställning, rutschbana och några gungor.
– Det är tomt i parken, sa hon eftertänksamt. Kom!
Katten reste sig motvilligt upp, sträckte på sig och följde med flickan ut i den mulna, aningen kalla, försommardagen.

Miranda satte sig på en av gungorna. Evin slog sig ner i sanden mittemot henne och svepte långsamt med den tjocka svansen fram och tillbaka. Flickans händer sökte sig till hennes bröstkorg, där hänget på den tunna kedjan runt hennes hals vilade. Det var ett väldigt fint smycke bestående av en ganska tjock, silverfärgad ring runt en pollett fastsatt med hjälp av två piggar i ringen, så att den gick att snurra på. På polletten stod det ingraverat i en snirklig handstil: Jh’tahur.
– Vet du Evin, sa hon utan att släppa blicken från plattan i hennes små händer. Jag tycker inte att jag passar in riktigt. Jag tror inte att jag är som andra barn.
Katten jamade till svar. Miranda knäppte på polletten och satte den i spinn.
– Det är klart, jag är inte som andra barn, började hon och sköts rakt upp i luften tills klätterställningen under henne såg ut som en liten modell, och hon stod still i luften några sekunder.
– Men jag menar …
Hon knäppte på smycket igen, och började långsamt dala ner mot marken igen. Hon satte sig på gungan igen, och fortsatte:
– Alla barn jag träffat, ja, nästan alla barn jag har hört talas om, vet var de kommer ifrån. Varifrån deras föräldrar kommer. Båda två. Men jag … jag vet att mamma kommer från London, och där föddes även jag. Men mer då? Pappa? Mamma säger att han lämnade oss när jag var liten för ett viktigt jobb, men att mamma inte ville flytta med honom, så hon och jag stannade här, fast jag vet inte. Det känns som något mer. Den enda ledtråden jag har om min pappa är den här. Hon slet blicken ifrån hänget och såg istället upp på katten med stora blå ögon, och han glodde tillbaka. Hon hade pratat många gånger med honom om detta, ändå tyckte Miranda att det kändes som att han alltid lyssnade lika tålmodigt som gången innan.
– Ett enda ord, sa hon tyst. Ett enda ord och jag vet inte ens hur man uttalar det! J… Jaha... Jh… Det är hopplöst! Ibland vet jag inte ens varför jag fortsätter undra och ifrågasätta.
Tårar rann ner för hennes kinder, och hon begravde ansiktet i händerna.
– För att du vill ha svar, lilla vän. Du har nyfikenheten, och envisheten, från din far.
Genast vände hon sig om och såg, sittandes på en bänk några meter bort, en äldre man. Han bar hatt och rock, och på överläppen satt en bred, brun mustasch.
– Vem är du? frågade Miranda, men mannen klappade bara lätt på platsen bredvid sig. Efter några sekunders tvekan gick hon långsamt dit och satte sig, så långt ifrån mannen som det var möjligt. Hon skulle precis upprepa sin fråga när mannen presenterade sig.
– Mitt namn är Eledor Rivulet, från landet Ravnica. Den goda sidan förstås. Han log.
Miranda såg skeptiskt på honom. Eledor? Vad var det för ett namn? Och Ravnica? Miranda var bra på geografi i skolan och visste att det inte fanns någon plats på jorden som hette så. Ingen upptäckt plats, i alla fall. Hon tänkte säga emot, men istället slöt hon ögonen och koncentrerade sig.
Långsamt flöt hon in i mannens tankar, men för första gången såg hon inget utom en tjock, grå dimma. Hon knep ihop ögonen ännu hårdare, försökte tränga sig in ännu djupare, men utan resultat. Långt bort hörde hon ett skrockande, och hon lämnade mannens huvud och tankar, som hon ändå inte kom in i.
– Det är ingen idé att du försöker, Miranda, men jag kan försäkra dig om att jag är verkligen är Eledor Rivulet, och ingen annan. Din pappa var likadan, lika skeptisk och kunde aldrig …
– Hur vet du vad jag heter? Vad vet du om min pappa?
Eledor skrattade igen.
– Jag har bevakat dig, sa han med en självklar ton, ända sen du var bebis. Din pappa lärde jag känna för många, många år sen, långt innan du var född.
– Bevakat mig?! Miranda reste sig upp och glodde ursinnigt på Eledor. Du menar, spionerat? Varför det?
– Är inte det ganska uppenbart? Tänk efter Miranda. Du kan flyga – jag såg det nyss själv – och tränga in i folks tankar. Du blir utomordentligt stark när du blir arg och behöver försvara dig. Och då menar jag stark. Inte sant? Han log ett snett leende, och Miranda nickade.
– Men vad vill du mig?
– Jag är din personliga kraftrådgivare, så kallade kell, och jag är här för att ta med dig till RLHSG – Ravnicas Läger för Halv- och Semigudar.
Miranda såg på honom en lång stund, utan att säga ett ljud. Så brast hon ut i skratt.
– Läger? För gudar?
– Ja, sa Eledor stilla.
– Nog för att jag hade krafter, men det här … och varför ska jag tro på dig?
Eledor räckte ut sin hand, med handflatan upp. Miranda skulle precis ta den, när en eld flammade upp. Hon kunde känna värmen från lågorna. Eledor knöt näven, och kvävde elden. När han öppnade den igen, fanns det inget spår av någon eld.
– Okej, du kan också … trolla. Men vad är det för läger du pratade om? RHG…
– RLHSG, rättade mannen. Det är ett läger för såna som du. Som jag sa, halv- och semigudar. Ledarna är semi- eller halvgudar, och lärarna är såklart utbildade halvgudar med expertis inom området unga kraftutverkare. Lägret pågår under fem veckor och då kommer du att lära dig kontrollera och använda dina krafter på ett sätt som är förmånligt för alla. Eleverna på lägret är från 10 år gamla. Anledningen till att vi hämtar dig ett år sent är att du inte verkade särskilt mottaglig förra sommaren.
Miranda kunde inte tro sina öron. Framför henne satt en man i medelåldern och talade om ett läger för barn och barnbarn till gudar. Gudar!
– Så du menar att jag är, är …
– En semigud, ja. Eledor nickade. Din far var halvgud, son till luftens och den fria tankens gud. Varifrån trodde du att du fått dina krafter?
Hon ryckte på axlarna.
– Men mamma … hon kommer aldrig tro på något sånt här! Hon vet inget om mina krafter.
Eledor stoppade handen innanför rocken och drog fram ett kuvert. Julie Harris var skrivet mitt på.
– I det här står allt hon behöver veta. Lämna det till henne så ska du få se att du får åka.
Han räckte över kuvertet till Miranda som tog det. Hon såg på denna märkliga man, Eledor Rivulet, än en gång, och rusade hem igen med Evin hack i häl.

Skriven av: candyflosslollipop