Farfar, jag och musiken

Jag spelar på mitt gamla piano, det som farfar en gång spelade. Det var
Mahatma Gandhi på väggen i guldramar, det var farfar och konjaken och det
något mörkrött över det hela.
Jag spelar, farfar spelar, jag är fem, farfar är sjuttifem. Han dricker
konjak, jag dricker inte. Han visar med de ådriga bananfläckiga händerna var
jag ska lägga mina fingrar. Sedan ska vi spela tillsammans, han för mina
händer. Men först tar vi en liten klunk, säger han fast det bara är han som
får ta en klunk. Han klunkar. Vi spelar. En barnpsalm. Så pedagogiskt, så
tålmodigt och beskedligt går det, och så sjunger vi också. Farfar låter som
ett får: Herrre, sjunger han och adamsäpplet darrar. He-he-rrr-e, piper jag
och skrattar. Jag vet inte vilken herre han menar. När psalmen är slut är
konjaken halv och farfar tar mera plats av pianostolen så jag måste ställa
mig vid sidan och stå bredvid. Och så sätter han igång så takbjälkarna
hoppar till och farmor skriker något i köket. En polka. Farfar hoppar med
axlarna när han spelar. Huvudet guppar från sida till sida. Håret har åkt på
snedden. De svarta ränderna av hår som brukar ligga tvärs över flinten pekar
mot alkovet som fågelvingar. Konjaken är hälften av halv. Och så pustar han
ut ett tag, andfådd efter polkan, slickar sig om läpparna. Blicken mörknar,
får kraft, brinner som kolbitar. Mustaschen ryser av blåsten från hans stora
näsa. Han drar efter andan och anfaller pianot med krökta fingrar som ett
vilddjur. OLD MANS RIVEER! ryter farfar så plötsligt att jag nästan pissar
på mig, huu! och farmors glasögon blänker som frysta dammar vid köksdörren.
Men vad i...stönar hon förgäves, för farfar är någon annanstans. Han bräker
och vrålar på ett främmande språk, jag kan se alla hans fem tänder
samtidigt. Pianot skakar, musiken dånar och i golvplankorna. Det långa håret
faller ner i nacken, flinten är naken, han ser lite skalperad ut när håret hänger
sådär som en lossnad peruk på bakhuvudet. Jag andas som en bälg, hjärtat bankar
och händerna är alldeles blöta och det pirrar på huvudet precis som om jag också
håller på att tappa håret.
Det händer konstiga saker med mig när farfar spelar och sjunger, för jag känner
att jag skakar av något slags rasande längtan. Jag tänker på zigenarna, jag
hoppas verkligen att de rövar bort mig för där får man leva såhär hela
tiden, tror jag. Man får spela fiol och dansa i en röd klänning och sjunga
och skrika så mycket man vill. Jag vill att de ska röva bort mig, jag vill,
jag vill! OLD MANS RIVEEEEER! vrålar farfar. -RIVEEEEER, gapar jag
med lägereldar i ögonen. Det är slut, farfar är trött.
Konjaken är slut, farmor har bara börjat. Lyssna inte på honom, säger hon
till mig när farfar snarkar i sängen. Han är en riktig suput och ful i mun.
Det vet jag väl, tänker jag. Han är minst lika ful i mun som Mahatma Gandhi,
som kanske också är suput, vad vet jag. Farmor spelar bara psalmer och när
hon sjunger låter det som en rutten jordgubb. Så det där svarar jag inte på.

Skriven av: Tina Book