Falkteamet bok 10

När Mörkret Faller
Av Rebecka Lejonbalk

Kapitel 1
Vaktmästaren

Malin mådde inte bra. Hon satt gömd på flicktoaletten i skolan. Mellan handfatet och toalettstolen hade hon klämt in sig. Hon var rädd, rädd för att han skulle komma tillbaka. Denna gång hade hon hunnit in på toaletten och han hade slitit i dörren och ropat ilsket att hon skulle öppna. Så hade hon hört röster och då hade han gått därifrån. Nu vågade hon inte lämna toaletten.
Snart var skoldagen över och alla skulle gå hem, hon måste ta sig ut innan alla går! Tänk om hon inte hann? Han skulle slå sönder dörren, det förstod hon men hur skulle hon hinna ut nu?
Sista lektionen hade börjat, sedan skulle alla rusa ut och lämna henne ensam med honom. Hade hon tur skulle kanske någon lärare vara kvar men sådant kan man ju inte veta innan.
Vad skulle hon göra? Inte kunde hon ringa för han hade tagit hennes mobiltelefon. Om hon ändå skulle kika ut lite i korridoren, kanske han inte var kvar där längre? Hon reste sig, stod vid dörren länge, lyssnade. Det var tyst. Så vred hon om låset och öppnade dörren lite försiktigt. Hon såg honom inte. Sakta smög hon sig ut, smög korridoren fram. Bara hon hann ut, då skulle hon springa över skolgården och springa hela vägen hem. Nu nådde hon trappan, ingen där! Sakta gick hon ner, steg för steg. Nästa trappa, sakta, ett steg i taget. Nu var hon nere vid entré dörren. Snabbt ryckte hon upp dörren och sprang, spring Malin, manade hon sig själv, spring! Så tvärstannade hon. Han stod vid portarna, ingången till skolgården. Nonchalant stod han och hängde vi ena stolpen till grindarna. Han flinade och stirrade på henne. Hon skakade och blicken sökte utvägar. Hjälp, hur ska jag nu komma förbi honom? Han började gå mot henne, sakta. En självsäker man, en som var övertygad om att han nu lätt kunde ta sitt byte. Malin fick panik! Han var snart framme vid henne, vad skulle hon göra?
En dam kom in genom portarna, en vacker kvinna. Hon gick i tankar. Malin bad tyst, ”se mig”!
Damen höjde blicken och såg på Malin, så såg hon på mannen som så självsäkert nu kom fram till flickan. Han tog ett rejält tag om hennes ena handled och drog iväg med henne. Hon hann kasta en förtvivlad blick på damen som stannat upp och följt det hela.
– Ett ögonblick, ropade damen. Mannen stannade upp. Flickan försökte göra sig fri men han var stark och hon kom inte ur hans grepp.
– Vad vill ni, svarade mannen och såg på damen?
– Frågan är väl vad ni håller på med, sade damen och stirrade på mannen.
– Lägg er inte i detta, det är inget ni ska lägga er i, sade han irriterat och började gå igen.
– Stopp, skrek damen. Ni släpper min brorsdotter ögonblickligen! Det där är våld mot barn och jag ska sannerligen anmäla er! Släpp henne sade jag!
– Äh håll käft, Malin är inte er brorsdotter, det vet väl jag. Stick iväg!
Damen gick fram till honom, såg in i hans ögon och sade lågt, släpp henne, nu!
Mannen blev blek, han såg nästan rädd ut. Han släppte Malin och sprang därifrån. Damen drog Malin intill sig.
– Så där jag, så ska de tas! Var han stygg mot dig?
– Jaa, grät Malin, han har varit efter mig länge. Han vill göra mig ont, jag är så rädd. Tack snälla för att ni kom! Jag vågar inte tänka på vad han hade gjort med mig. Han ville skada mig för det sade han att han skulle göra.
– Så, vem är han?
– Han är vaktmäster här och alla är rädda för honom. Till och med en del lärare är rädda för honom. Många flickor har han förgripet sig på men ingen törs sätta dit honom. Han har skadat många, förföljer dem, även hem.
– Varför har ingen anmält honom då?
– Ingen törs! Han dyker upp hemma hos folk också.
– Hm, du följ med mig. Mitt ärende kan jag göra senare. Vi går och fikar eller vad säger du, sade den snälla damen och log. Malin nickade.
– Tack, gärna. Men vad jag undrar över, sade hon medan de gick, är varför han plötsligt blev så rädd för er?
– Rädd? Nja, han såg väl att jag är en mycket bestämd dam, skrattade kvinnan.
– Jag heter Malin, sade Malin.
– Jag heter Nora, sade damen och nu förstår du, ska du inte vara rädd mer för nu har du skaffat dig en vän, mig, sade hon och skrattade. Jag är inte rädd för den där mannen.
– Det borde ni nog vara, sade Malin lågt.
– Ni? Vi säger väl du, sade Nora och skrattade. Kom igen nu, nu ska vi gotta oss riktigt av bageriets goda bakelser. Malin skrattade och de vandrade arm i arm bort mot ett konditori.

Jag såg på flickan Malin. Vad hade hon råkat ut för den stackaren? Jag måste hjälpa henne, absolut. Vi beställde goda bakelser, jag tog kaffe och Malin tog en Fanta.
– Nu förstår du Malin, nu ska du höra på mig. Jag hade verkligen ett ärende till skolan. Jag skulle träffa läraren Simonsson. Det handlade om datorer och nya system. Men det kan jag ta en annan dag. I alla fall så fick jag för mig att åka till din skola, just idag, just det klockslaget och det var ju tur det. Berätta nu allt för mig, vem du är och var du bor och om den där äckelpottan till vaktmästare.
– Ja jag heter alltså Malin Brandt och jag bor här i Umeå. Min familj, jaa du, de är inte så många. En mormor har jag som väl gör allt hon kan för att ta hand om mig. Mor arbetar på en handelsträdgård och hon trivs väl så där men har ingen hög lön tyvärr. Min far vet jag inte vem det är, han har aldrig funnits i min närhet och jag struntar i honom. Vaktmästaren heter Egon någonting, jag vet inte hans efternamn. Han är den mest läskigaste varelse som finns. Några av flickorna har anmält till rektorn och han skulle ta upp det sade han med ”Skräck-Egon”, ja vi kallar honom så. Men så plötsligt menade rektorn att det inte var något att rapportera, han skojade säkert, sade han. Men vi fattade nog, ”Skräck-Egon” hade nog en hållhake på rektorn. I alla fall tror vi det. En flicka piskade han! Jo det är säkert, sade hon när hon såg min tvivlande blick. Han piskade henne med grenar från ett träd. Han är så äcklig. Flickan, jag hon heter Sonja, hon sade till sina föräldrar och pappan blev så arg, han tog sig hit till skolan och skulle läxa upp ”Skräck-Egon”. Vet du, sedan dess har ingen sett Sonjas pappa!
– Vad? Ja men polisen då?
– Jo de letade och de förhörde ”Skräck-Egon” men de kom ingen vart. Han är fortfarande försvunnen sedan två månader.
– Men det måste väl ha funnits några spår efter honom, undrade jag.
– Neej, de hade visst inte hittat något. Sonja och hennes mor flyttade från Umeå, de tordes inte vara kvar här mer.
– Det var ju märkligt, sade jag, ja alltså med pappan där. Och nu är han efter dig!
– Jaa, jag råkade säga en sak när jag trodde han gått ut men det hade han visst inte, han stod istället bakom mig. Jag sade att ”usch vilket äckel han är”. Klart hörde han mig och nu har han jagat mig flera gånger. Jag har lyckats komma undan men idag…
– Ja detta är ju hemskt. Har du själv talat med polisen?
– Neej, jag törs inte. Tänk om han dödar mamma eller mormor då?
– Men fy då, tror du verkligen att han skulle göra det?
– Absolut, var är annars Sonjas pappa. Polisen efterlyste honom och man höll länge på att leta men han fanns ingenstans.
– Ok, säg har inte ni lov nu?
– Jo nu från och med fredag och en vecka framåt. Höstlov.
– Bra, kan din mor ta ledigt tror du från sitt arbete?
– Nej det törs hon inte, då kanske hon inte får komma tillbaka och jobba där.
– Nå så din mormor då?
– Ja hon sitter ju ensam hela dagarna och bara längtar ut till landet. Hon arbetade på landet en gång och nu saknar hon det.
– Lantgård menar du?
– Jaa.
– Ok, men vet du Malin, nu ska jag berätta något för dig. Du och din mormor kan få komma hem till mig och min familj. Vi bor i Kvantsele och vi är en enormt stor familj eller vi kallar oss för familj. Där är jag och mina föräldrar Gunnar och Brita. Vi är så att säga äkta familj… nej det lät inte bra för vi är en enda stor familj. Nå, så har vi Oskar, han är så att säga vår ryggrad. Så har vi Tage och Ture. De är två samiska bröder och de är inte kloka!!
– Haha, vad då, vad gör de då, skrattade Malin?
– De springer på hustak, de kastar lasso om bovarna och sedan tvingar de dem att lyssna på deras fiskehistorier. De är så roliga och de älskar spel. Tage han vill spela monopol och bygga friggebodar på de olika gatorna. Men då säger Ture nej, det ska vara hus och hotell! Sedan bråkar de och byter pjäser men allt är på skoj bara, tro inget annat. Så har vi Siv som är från Örträsk.
– Oh, där är så fint i Örträsk, sade Malin snabbt.
– Om det är, vi har hus där också. I alla fall Siv kan trolla på riktigt!
– Nä nu luras du?
– Nej faktiskt inte, det är sant. Men hon är en virrpanna, kommer aldrig ihåg att Oskar heter Oskar utan kallar honom alla andra namn än just Oskar. August, kom hit, skriker hon och då reser sig Oskar och går dit för han vet att det är han hon menar. Malin skrattade.
– Sedan har vi Gudrun, hon är EU minister och henne ska du se upp med för hon spelar rävspel och älskar alla slags familjepyssel. Så är det Ministern och hans mor Matilda. De kommer ibland och besöker oss. Det är snällt folk det. Ja sedan Fredrick som är kriminalkommissarie i Umeå och han och jag är ihop. Faktum är att vi ska ha barn men inte riktigt än. Vilka är det mer? Jo, hur kunde jag glömma det. Lisa, Henrick och lille Mats. Lisa hade det som du. Hon blev så illa behandlad och där var det en man som kidnappade henne och skulle sälja henne som sexslav i utlandet. Vi räddade henne och Oskar tog sig an henne, blev som en far. Hon gifte sig med Fredricks bror och de har nu sin lille son Mats. Så berättade jag om Vanja och Jesper och delar av vad vi varit med om. Malin skrattade, grät och blev lycklig när mina historier fick ett lyckligt slut. Så nu Malin, nu vill jag gärna att du och din familj kommer ut till oss den här veckan. Om du visste så roligt vi har.
– O det vill jag gärna och så roligt för mamma också. För att inte tala om mormor. Men, mammas jobb, de tillåter inte.
– Så får hon sluta jobba där och istället kan hon jobba för mig. Jag betalar bra lön må du tro.
– Vad? Menar du det, å det hade varit så kul! Kan vi åka nu?
– Först måste vi tala med din mor och mormor men det kan vi göra nu ju. Jag ska ringa min far och säga till. Detta blir finemang ska du se, skrattade jag. Och ”Skräck-Egon”, den ska vi ta hand om, vänta du bara.


































Kapitel 2

Maria Majken och Malin


Malin följde med mig i bilen och vi körde till hennes mors arbetsplats.
– Din mor, hon bör väl vara i min ålder, frågade jag.
– Jaa, det stämmer nog, svarade Malin
– Din mormor då?
– Mormor är pensionär.
– Är ni från Umeå?
– Nej min mamma och mormor är från Liviöjärvi utanför Pajala.
– Aha, är ni Laestadianer kanske?
– Neej, min gammelmormor var visst det, tror jag.
– Ja så är det nog. Jaha då är vi framme hos din mor.
– Ja, springer efter henne!
– Ja men får hon gå ifrån jobbet då nu?
– Men nu har det ju ingen betydelse, hon ska ju få jobba för dig istället sade du ju!
– Haha, ja det har du rätt i. Ok, ska jag följa med kanske?
– Jaa, det är nog lika bra om hon kanske får skäll eller så.
– Skäll? Inte får din mor som är en vuxen kvinna skäll? Av vem då?
– Han som äger detta, sade Malin och pekade runt.
– Hm, nå det ska vi nu se på, sade jag och så gick vi in.

Vid en bänk stod en sur gubbe, det är väl han då, tänkte jag, som är mammans chef.
– Vad gör du här, skrek han när han fått syn på Malin, ge dig iväg och spring inte här och stör, ge dig iväg!
– Hallå där, sade jag. Är det så här ni bemöter kunderna när de kommer, jag må då säga! Skandal! Detta ska tidningarna få höra! Jag har väl aldrig… Oförskämda människa, är ni inte mer rädd om era kunder än att ni ber dem ge sig iväg så fort de kommer in!
– Nej nej, lilla frun, det var inte till er utan till den där ungen. De stjäl här, jag vill inte ha snorungar här!
– Nå, så ämnar inte jag handla av er! Ett sådant oförskämt bemötande och kalla skolbarn för snorungar, vad är det för språk? Jag har väl aldrig blivit så illa bemött…
– Nej men snälla ni, det hade inget med er att göra, inte alls utan det var ungen, hon skulle besöka sin mor igen. Det är ett evigt springande här men nu ska det bli slut på det. Nu ska kärringen ut!
Just då kom Malin med sin mor och modern såg så kuvad ut att hon mest såg ner i golvet.
– Snälla Malin, jag förlorar arbetet.
– Ut härifrån! Ta er unge med er och försvinn. Här arbetar anständigt folk, så ut och kom inte tillbaka!
– Ja men, började Malins mamma. Flickan har ju…
– Tysta, sade jag med hård röst. Ni, sade jag och vände mig till ägaren, ni ska vara tyst annars anmäler jag er, är det förstått? Vi lever inte på 1800 talet nu och slaveri är förbjudet i detta land. Frun här ska gå! Men först ska hon ha sin lön som hon arbetat för, varenda krona ska hon ha annars har ni snart polisen här. Och betyg ska hon ha också och det ska ni skriva nu medan hon är här. Se på mig när jag talar till er, röt jag i.
Mannen såg på mig med trots i blicken först, så ändrades han ansikte och han blev rädd. Utan ett ord skrev han några rader som betyg och så tog han fram pengar och gav Malins mor.
– Det ska vara kvitto också, sade jag barskt och ni ska skriva under det för er litar jag inte på! Malin log, hon gillade att jag tog i, det förstod jag men hennes mor hade tårar i ögonen och nära nog skakade, hon var rädd.
– Skynda på, sade jag och mannen skrev ett kvitto i all hast... Så nu ska jag ta ett kort av er när ni överlämnar pengarna, ni ska le på kortet, är det klart? Mannen nickade, han gav Malins mor pengarna och kunde faktiskt få till något som liknade ett leende. Jag knäppte kortet.
– Bra, sade jag. Från och med nu får ni klara detta själv. Någon anställd får ni inte tag på som ni kan hunsa med. Adjö! Kom nu så går vi, sade jag och föste Malin och hennes mor ut i friska luften. Vi gick till min bil.
– Var nu inte orolig, sade jag till modern. Jag har ett jobb till er som ni kan, om ni vill alltså, sköta hemifrån. Ni får bra betalt och ni får en ny dator att arbeta vid. Jag heter Nora Falk, ännu i alla fall men ska snart gifta mig, sade jag och log. Så såg jag in i hennes ögon och bara någon minut senare var hon lugn och log.
– Majken Brandt, sade hon, Jag heter Majken och är Malins mor.
– Jag vet och jag vet mer än så. Idag har något mycket otäckt hänt Malin. Modern såg på dottern och så tog hon henne i famn.
– Malin, vad har hänt? Var det han igen?
– Jaa, det var så hemskt mamma! Om inte Nora kommit vet jag inte vad som hänt.
– Å nej, vad ska vi göra?
– Ni ska lyssna på mig, sade jag. Er mor, var finns hon nu?
– Mamma bor hos oss, men vad menade ni med att jag skulle jobba för er, vem är ni egentligen?
– Ja, tänk det har jag frågat mig själv många gånger, vem är jag? Så har jag nickat och kommit på det. Jag är en kvinna, en samiska, född av underbara föräldrar, jag är med barn, har en underbar blivande man, har en jättestor familj även om inte alla är födda inom familjen så är de ändå min familj.
Vi bor i Kvantsele och i Örträsk, ni min kära Majken ska få ett eget lite hus i Örträsk, vad säger ni om det?
– Örträsk, å där så vackert där. Jag har varit där några gånger. Men hus, ni kan väl inte bara ge bort ett hus så där utan vidare?
– Joho, se det kan jag. Nu ska vi hämta er mor och så tar ni med vad ni behöver för, ska vi säga en vecka, under Malins lov. Sedan Malin får du byta skola, det ska nog ordna sig ska ni se. Nå vart ska vi nu då?
Majken sade adressen. Jag körde dit. Min mobil ringde.
– Falk?
– Hej min modiga Nora, var är du?
– Hej Fredde lille, jag befinner mig faktiskt i Umeå just nu och jag har två passagerare i bilen, snart blir det tre,
– Vad? Vad har du nu hittat på igen?
– Det min fine och snälle konstapel, det får du veta senare. Kommer du hem ikväll?
– Jaa, jag kan ju inte vara ifrån Britas goda köttbullar vet du.
– Dummerjöns, in i finkan med dig. Nå kommer du?
– Så klart jag gör. Mår du bra och mina barn, mår de bra?
– Jadå, allt var som det skulle när jag var på undersökning idag. Men du, ikväll vill jag att, Malin och Majken och… vänta lite, sade jag. Majken, vad heter din mor?
– Maria, svarade Majken.
– Ok och Maria, vi ska tala med dig ikväll angående en riktigt otäck person.
– Jaha, då var det dags igen, suckade Fredrick. Blir det familjeråd?
– Jaa, det blir det min prins så skynda dig hem, sade jag. Kramis.
– Kram min blivande, sade Fredrick och minsann skrattade han.
– Var det er man, frågade Majken försiktigt?
– Blivande man, sade jag. Han är kriminalkommissarie här i Umeå och en underbar människa. Hans kollegor brukar säga att Fredrick, ja han heter så, han är den enda sanna polisen med ett hjärta av guld, medkänsla och beskyddarinstinkt.
– Det lät verkligen fint, sade Majken.
– Jaa, sade Malin, så skulle vi ha det mamma.
– Jaa, sade modern och såg ut genom bilrutan.
Så var vi framme vid hyreshuset och där hämtade vi Maria. Hon blev så glad när hon fick höra att hon skulle ut på landet, att hon hade packat färdigt sin väska långt före de andra två.
Jag ringde mor och berättade allt, jag förklarade om Majkens arbete och den elaka gubben där, om Malin och den grymme vaktmästare och om att jag bett dem hem en vecka. Vad säger du mor, frågade jag.
– Lilla Nora, min flicka, du gjorde alldeles rätt, vi ska ha gjort klart här till ni kommer och de kan säkert ta Gudrun och Ministerns stuga medan de är här. Jag ska säga till grabbarna och far om detta. Kom nu, skynda er hit så vi får träffa dem alla.
– Tack min underbara mor, svarade jag, kramis!

Maria kom fram till mig och såg på mig. Det var en dam i mors ålder. En fin liten dam med vitt hår. Hennes ögon var så vänliga och hennes blick gav en känsla av allseende, man nära på fastnade i den blicken. Jag såg in i hennes ögon och vi stod så en stund, så log hon vänligt och sade.
– Ert namn?
– Nora Falk, svarade jag och ja, jag är av samisk börd.
Hon nickade och släppte mig inte med blicken.
– Jag ser det. På er mors sida?
– Jaa, sade jag, det är det. Då nickade hon igen och nu släppte hon mig med blicken.
– Majken, Malin, jag är klar. De kom ut i hallen med vars en väska. Majken låste och så satte vi oss i bilen och körde mot Kvantsele. Malin ville prata om vad vi skulle gör med vaktmästaren. Han måste stoppas, sade hon.
– Lugn, sade jag, vi kommer att stoppa honom, om du visste vilka resurser vi har skulle du redan nu förstått att den mannen, snart sitter inlåst.
– Bra, jag är bara så rädd att han ger sig på någon annan nu då istället, ja efter lovet alltså.
– Lilla Malin, sade jag. Den mannen kommer inte tillbaka efter lovet, jag lovar dig det.
– Säkert?
– Absolut säkert. Då log hon och sade något till sin mor.
– Jo, eh… Jag undrar, sade Majken försynt, det där arbetet ni hade till mig, vad är det för sorts arbete?
– Ja, först ska vi se om ni kan något om datorer, om inte får ni gå i lära . Om ni kan så får ni genomgå en utbildning, i Stockholm men den är bara en vecka lång och jag har massor med vänner där som ni kan få bo hos då. Bland annat Gudrun Samuelsson, EU ministern. Ni kan säkert bo hos henne ute på en ö i Mälaren. Annars om ni hellre vill, så går det nog att ordna i Vännäs men det kan jag än så länge inte bekräfta. Sedan när ni är klar kan ni arbeta hemifrån. Ni får full utrustning och, detta är mycket viktigt, ni måste skriva under en tystnadsplikt. Ert arbete kommer att vara hemligt.
– Vad? Nej men det kan jag inte, jag kan blommor men …
– Lugn, ni får ett år på er att lära allt fullt ut men jag kan garantera att ni lär er snabbt. Diverse resor kan det bli också.
– Men, men sade ni inte att jag skulle arbeta hemifrån?
– Jo, där är ni mesta tiden av ert arbete men det kan dyka upp en kris när jag ska föda mina tvillingar och då kan det bli så att jag måste skicka er istället.
– Vart då?
– Kiruna, Stockholm och eventuellt London men det är inte säkert.
– Jaha, ja jag hoppas att ni inte ska bli besviken på mig bara. En vanlig dator kan jag hantera men inte mycket mer.
– Det kommer att ordna sig, var bara lugn, sade jag och log.
– Men var ska vi bo då, frågade Malin?
– Ja ni kan bo i ett hus i Örträsk eller i Kvantsele eller var ni vill.
– Får vi välja?
– Jaa, det tycker jag nog. Jag vet om ett hus i Malgoån som just nu står tomt men ni kanske vill komma längre bort från Umeå?
– Får jag föreslå att ni väntar med att bestämma er, sade Maria, jag tror att en lösning kommer snart, ha tålamod.
– Just det, log jag, vi väntar lite.

















Kapitel 3

Familjerna möts

Nu är vi framme vid vårt Skogstorp, sade jag och parkerade bilen nära huset för Marias skull.
Oskar stod vid trappan, han såg länge på de nyanlända. Så kom han fram och lade en arm om mig.
– Oskar, detta är Maria, hennes dotter Majken och Marias barnbarn, Majkens dotter Malin. Mina damer, detta är Oskar, hela familjens ryggrad, samvete och goaste kramaren som finns och den starkaste man vi någonsin mött.
Oskar sträckte fram handen och hälsade på Malin som stod längst fram, så på Majken och sist Maria. Han hälsade dem välkomna och så ropade han högt på Tage och Ture. De kom fram från baksidan av huset.
– Vad skriker du för Oskar, har du fått napp?
– Haha, lustigkurre, kom hit och hälsa och så ska vi hjälpa damerna med deras bagage, sade Oskar.
Tage och Ture ställde sig framför gruppen, tog av sina kepsar, bugade djupt och sade .
– Välkomna nyponrosor utsprungna ur lapplands allra vackraste och vildaste natur. Så fick de syn på Maria. Kära syster, välkommen, sade de och log. Då log Maria också.
– Så ni såg det, sade hon lågt.
– Ja inget undgår våra örnögon, när så fagra och vackra rosor plötsligt dyker upp framför oss.
– Pojkar då, sade mor som just kom ut på trappan. Står ni redan och flörtar med damerna, vad ska de tro om oss egentligen. Mor log och Tage och Ture stod och kikade upp i luften och visslade, de såg så oskyldiga ut så.
– God dag och välkomna, sade mor och hälsade på Malin som fortfarande stod längst fram. Så hälsade hon på Majken och önskade henne välkommen. Så var det Marias tur och då utropade mor i glädje.
– Maria, det är ju Maria, o vad länge sedan det var, tänk att du är här. Mor kramade om Maria som såg så glad och lycklig ut.
– Kära Brita, jag anade, din dotter är lik dig och jag anade men kunde inte vara helt säker. Så är det du! Du står här, sade Maria och nu kom tårarna. Min kära gamla vän.
De höll om varandra länge och mor sade att Vanja bodde i Majträsk och hon skulle bjuda hit henne och Rut en dag så de alla fick prata. Så gick de in i köket med armarna om varandras axlar. Så glad mor var nu.
– Nora? Jag vände mig om och log mot Oskar.
– Jaa goa Oskar, vad är det? Jag lade en arm om hans rygg.
– Jag kände igen dottern, alltså hon Majken. Jag tror hon har arbetat hos Larsson vid Handels trädgården. Jag minns att han hunsade henne. Hon såg ledsen ut redan då.
– Ja Oskar du har rätt, det är hon och vi ska berätta allt när far och Fredrick kommer. Vi ska vara extra snälla mot dem. De har inte haft det lätt.
– Jag förstår det. Jo ska vi bära in bagaget i stugorna?
– Ja ta Gudruns och Matildas istället för de vi tänkte först. Det har de säkert inget emot, sade jag.
– Hon är samiska, hon Maria och då är ju dottern det också. Hon Maria är av en gammal släkt, det kan vi se på dragen. Hon ser äldre ut än hon är. Vi ska ta hand om henne, var inte orolig Nora, sade Tage och Ture.
– Bra, jag litar helt på er vet ni. Men var är far?
– Han kommer snart, han är hos bonden och hjälper honom att gära.
– Han gör vad sade du?
– Gära eller jära eller hur det ni uttalas. De sätter upp stängsel till fåren.
– Jaha, just det, jaså det var idag. Ok men bra, nu går vi in och äter, hör ni.
– Kom along, sade Tage och slog ihop klackarna i luften. Jag bara skrattade.
Vi samlades i vardagsrummet för nu var köket för litet. Snart kom far också och så Fredrick. Nu hälsades det igen. Så kunde vi äntligen äta. Å vilken god mat, palt. Ture reste sig och friade till mor. Då reste sig Tage upp och sade att han var i alla fall äldst och skulle ha första chansen. Far skrattade och sade att tyvärr pojkar så var mor redan upptagen. Då satte sig de två bröderna igen och mumlade att, aldrig hinner de före. Men, sade Ture, vi har ju Gudrun!
– Ja men Gudrun kan inte laga till palt! Sade brodern.
– Nä men Siv kan, sade Ture och ljusnade. Jo det fick ju brodern hålla med om och så vart det lugnt.
– Men Siv är ju Oskars, sade far och såg spjuveraktig ut.
– Då fick Tage ont i hjärtat. Vilken dålig kamrat far var som förstörde deras drömmar… Så där höll de på. Jag såg att Malin, Majken och Maria skrattade. Bra, så har det lättat upp lite.
Till kaffet satte vi oss i soffor och fåtöljer. Så berättade jag och Malin först vad som hänt. Sedan vad som hände på trädgården och Majkens chef.
– Den ska vi nog krama till ordentligt, sade Ture.
– Ja han ska få lära sig att bemöta folk på rätt sätt. Den tar vi! Sade hans bror.
– Nå nå, sade far, först ska vi höra vad Fredrick säger.
– Ja jag känner igen det där med en vaktmästare och en man som försvann. Jag tror att det var Ågren som hade hand om det fallet då. Nu är ju han pensionerad och inte i tjänst längre. Men alltså, då är den där vaktmästaren fortfarande kvar då.
– Om han är, fy vilket äckel, sade jag och Fredrick han kallade mig för ord jag inte vill uttala.
– Vad säger du, gav han sig på dig också. Fredrick satte ner koppen på bordet med en smäll. Och lilla fina Malin här. Nej men den gossen får vi se till att han försvinner från skolan. Berätta Malin, bad han. Malin berättade om flera otäcka saker. Han hade vid ett tillfälle låst in en pojke på en toalett. Han hade fått sitta där hela natten utan mat och vatten. En flicka hade han tvingat med sig. Hon var sig aldrig lik efter det. Han piskar oss barn och sliter oss i håret. Lärarna är rädda för honom. Någon sade att han utsätter dem för utpressning också.
– O fy vilken typ, rasade Oskar. Gunnar, vi måste få bort honom. Fredrick, nu gör du något!
– Var lugn, jag ska göra något. Varför har ingen gjort anmälan tidigare då? Jag menar, han kunde ju suttit inom lås och bom redan. Nej nu måste vi ha en strategi.
– Om jag får säga något, sade Maria.
– Absolut, här får alla tala fritt, log far.
– Jo jag gick ju dit en gång och ställde mig att stirra på honom. Han blev som rädd och dök in genom en dörr. Kan det vara så att det var det som hände när du Nora också såg in i hans ögon, han blir rädd.
– Jo det var han men han ville inte låta rädd fast han var det. Så kan kastade ur sig en hel del faktiskt. Men han släppte Malin i alla fall.
– Brita, sade Maria, om du skulle…
– Vad? Jag, hur menar du?
– Ja dig skulle han inte våga trotsa.
– Jaså du menar så, neej, då har vi något som är ännu bättre. Nora, ring efter henne, sade mor och log. Jag nickade och ringde.
– Vem, sade Maria och såg på mor?
– Nimra, sade mor och log. Då drog Maria efter andan och slog händerna för ansiktet. Nimra mumlade hon, Nimra…
– Jaa, som du säkert vet har vi en ny Nimra nu. Vi är hennes bästa vänner. Nimra är, förstår du Maria, Regeringen i Sveriges, allra bästa hjälpa. Om du bara visste allt vi varit med om. Nu får hon komma hit och så ska vi ha ett råd om hur vi ska gå till väga.
– Jag har ringt och hon kör hit redan ikväll. Vet ni vad hon sade?
– Nej men vi kan tänka oss, sade Oskar.
– Hon sade att, låt mig ta hand om den gossen, det ska bli mig ett riktigt stort nöje!
Mor såg lite tveksam ut, märkligt nog. Far skrattade och det gjorde bröderna också. Oskar gick det inte att se något på hur han tänkte. Fredrick smålog och Malin såg nyfiken ut. Majken såg rädd ut och Maria, såg vördnadsfull ut.
– Brita, jag trodde det var du som… sade Maria.
– Jag förstår det men nej, jag vill inte lämna familjen. Siv som nu alltså är Nimra, var vår vän redan innan hon blev en Nimra. Den gamla Nimran, somnade in här hos oss, vi tog henne till hennes sista vila. Siv fick krafterna överförda här i Oskars koja av den gamla Nimran.
– Elly, sade Maria.
– Jaa, Elly. Nora har fortfarande kontakt med henne då och då. Maria såg på mig, så log hon. Jaa, tänk det anade jag, sade hon och log vänligt.
Majken såg från den ena till den andra. Men inte finns den någon Nimra idag, frågade hon?
– Jo visst, hon kommer snart men bered er på att hon inte är som vår gamla Nimra. Siv svär och gormar men hon är listig och nog bland det snällaste som går i ett par skor, sade Ture. Siv är bra!
– Ja hon är bra, bekräftade brodern.
Jag kokade mer kaffe till Siv skulle komma. Mor berättade att i vardagslivet sade vi Siv om Nimra. Men när det blev allvar så sade vi Nimra. Det förstod Maria.
– Säg, sade Majken, hon har väl oanade krafter?
– Jaa nu är hon inte helt fullärd ännu men det kommer mer och mer. Siv är en rolig människa med massor med humor. Vi håller alla av henne som en familjemedlem. Ni kommer att älska henne, det vet jag, sade mor.













Kapitel 4

Familjen Brandts liv


Mor visade dem runt lite. Ture och Tage följde med ut och visade stugorna. De blev överförtjusta!
– Å, kan vi alltid bo här, ropade Malin?
– Inte just i de stugorna men vi kan ju skaffa ny, sade far om ni nu bestämmer er för att bo här. I Örträsk har vi större hus och i samma by bor Siv.
– Men det vore väl trevligt, tyckte Maria, jag tycker mycket om den byn.
– Ja om vi kan få titta så, sade Majken?
– Självklart, när detta vi nu har att tampas med är över, då åker vi och kikar på hus, skrattade far.
– Tack snälla ni, sade Majken. De installerade sig och packade upp. En stund senare hördes en biltuta. Siv! Bilen körde in och i samma stund hon vred om nyckeln var hon ute ur bilen. Karl-Axel, ropade hon högt, var är du? Oskar kom gående fram till henne. Hon hoppade upp i hans famn och gav honom en puss på kinden. Min lille gubbe, sade hon och nöp honom i kinden. Oskar bara log, han visste ju hur Siv var.
– Herman, bär du in min väska så du så puttegullig så!
Oskar log och tog hennes väska. Då kom bröderna och Siv slängde ut armarna och fångade in dem båda.
– O mina bröder, mina älskade bröder, puss puss. Bröderna strålade.
– Vår älskade syster! För du är väl Siv just nu?
– Jaa då, det är jag och då kramas vi. Så kom vi ut på trappan och det blev ett riktigt kramkalas.
– Vad jag har saknat er, skrek hon, ni min enda familj, Jag tycks aldrig bli hel om inte ni är med mig. Mor och Siv stod länge och talade med varandra på trappan. Siv nickade och log. Låt mig ta hand om det, viskade hon. Så fick hon syn på mig, nu skulle det gullas ordentligt. Hon klappade magen min och såg strängt på Fredrick.
– Ja säger då det, du ska då alltid ha en backup på allt. Ett barn? Neej, det måste bli två Karl-Astrid. Så skrattade hon och så var kramkalaset igång igen. Ut ur bodarna kom Majken och Malin. De stirrade på den fina damen i päls och pumps, en chick liten hatt hade hon också. Så kom Maria ut ur sin bod. Alla stirrade de på Siv.
– Så, sade Siv, detta är hans offer. Nu byttes identiteten från Siv till Nimra. Hon flöt nästan fram mot Maria. Maria neg och sänkte sitt huvud. Siv såg på henne en stund, så sade hon.
– Sörj nu inte ty nu är jag här. Allt ska vi ordna upp. Den andra saken du har på hjärtat, den talar vi om när vi är ensamma sedan. Maria nickade och tackade. Siv såg på Majken.
– Räta på ryggen flicka, gör dig inte äldre än du är. Stå rak, se vad du har framför dig och vik inte med blicken. Gå rakt fram och lyft fötterna, varje steg är en framgång, minns det. Så log Siv och klappade henne på kinden. Majken nickade och log.
Så var det Malins tur.
– Se på mig, sade Nimra. Du är stark, du klarar detta. Med vårt stöd klarar du detta. Jag ska ta hand om honom. Så böjde Nimra sig ner och såg djupt in i Malins ögon. Hon rätade sig upp. Jaså, på så sätt, sade hon och såg sedan på Maria. Ni visste, sade hon! Maria nickade. Gott, då går vi in nu. Och så blev det Siv som steg in över tröskeln. Hon grabbade tag i Fredrick och viskade något. Jag såg det och jag log. Nu fick stackars Fredricks förhållningsorder igen.
– Petrus, var är du?
– Här sade Oskar och gick fram till henne.
– Petter, du ska sitta bredvid mig, sade hon. Jag kan behöva din styrka nära mig nu.
– Oskar nickade. När vi så alla satt tillsammans och vårt kaffe var urdrucket sade Siv.
– Mina vänner, från och med nu är jag Nimra, i alla fall medan vi överlägger.
Vi nickade allvarligt. Maria såg länge på Nimra.
– Ser ni honom, frågade hon med stor vördnad?
– Nimra blundade, tog Malins hand i sin. Vi satt tysta.
– Han sitter i en källare, han är orolig. Noras besök idag skrämde honom. Nu öppnar han en låda i skrivbordet. Han tar fram en bunt med kort. Så började Nimra skaka av ilska, hon väste fram orden. Det svinet, det förhatliga svinet. Så det är alltså detta du gör med flickorna, tar bilder på dem. Jag ser att de sover, de vet inte vad som händer med dem. Nu lägger han tillbaka bilderna i lådan och låser. Han reser sig. Öppnar en garderob. Min Gud, den lille pojken. Han slår honom, en piska, slår! Så låser han dörren. Han lägger sig på en slaf. Tänker på Nora och Malin. Han ska döda Nora och han ska…
Hon reste sig så hastigt att kaffekoppen välte.
– Fredrick, nu ska vi genast till Umeå! Genast, hör du det. Det gäller minuterna nu. Tage, Ture, Gunnar, Brita, Johan, vi åker. Ni andra stannar här. Så marscherade hon ut till bilen. De andra följde med och kvar satt jag, Malin, Majken och Maria.
– Vad hände, frågade Malin.
– Nimra såg, svarade Maria.
– Såg vad då? Malin ville veta.
– Hon såg död, svarade jag. Då ryckte de tre till och kröp närmare varandra.
– Lugn, De andra kör, Nimra kan vara där före dem. I tanken. Nu lär det hända saker på skolan. Nu bör Fredrick ta in sina kollegor. Orkar ni sitta här medan vi väntar på besked, frågade jag.
– Ja då, jag blir lite rädd, sade Majken. Jag är inte van vid detta, inte som mor.
– Än jag då, sade Malin, jag har ju aldrig ens hört talas om någon Nimra. Vad ska hon göra med honom? Slår hon ihjäl honom?
– Nej nej, fy då, vilka tankar du har, sade jag. Nej men hon kan förlama honom så att de hinner dit innan han gör någon något.
– Jaha, Malin nickade.
– Hon är stark, sade Maria.
– Ja det är hon och hon blir starkare för var dag.
– Varför säger hon så många olika namn till den stackars fine mannen Oskar, undrade Majken.
– Haha, ja vet faktiskt inte. Själv säger hon bara att, kärt barn har många namn och det har hon ju bevisat.
– Hur vet han att det just är honom hon menar?
– För att oss andra säger hon rätt namn till.
– Jaha, så lustigt, sade Majken.
– Säg mig, sade jag. Var gick du i skola någonstans?
– Jag? I Pajala först, sedan i Kiruna och sist i Luleå.
– Oj, så många ställen, gick det bra?
– Ja då men vi hade så sträng lärare i småskolan, det liksom bet sig fast.
– Ja jag förstår det, svarade jag. Då ringde min mobil.
– Falk?
– Nora?
– Ja det är jag, är det du Gudrun?
– Japp, det är jag. Du skulle jag kunna komma över ett par dagar?
– Ja men självklart. Vi är just uppe i ett nytt fall. Vi kan behöva dig, kom du!
– Vad säger du, vad spännande. Vad handlar det om?
– Ja du Gudrun, det är hemska saker. En skolvaktmästare som har både lärare och barnen i sitt våld. Han är hemsk.
– Nej fy tusan, den vill jag slå, jag ska vara med och straffa honom, kom ihåg det!
– Ja då, det får du, skynda dig. Nimra och alla de andra är på väg till Umeå nu för att ta fast honom. Flyger du nu så hinner du nog fram samtidigt nästan.
– Ok adressen?
– Vänta ska jag höra med ett av hans offer som sitter här. Vad är adressen till skolan Malin? Jag fick den av Malin och sade det till Gudrun.
– Bra då sticker jag, tack Nora och vi ses snart. Hej.
– Hej.
– Jaha, det där var EU minister Gudrun Samuelsson. Tyvärr Maria måste vi nog flytta på dig lite. Du har hennes stuga men vi har flera haha. Ska vi fixa det med en gång.
– Vad då? Kommer hon hit?
– Javisst, hon vill vara med där det händer saker. Men minns att jag varnat er för henne när det gäller spel, rävspel. Då menar jag alltså spelet med kulor eller brickor och liknande. Gudrun älskar sådana spel. Då måste de skratta lite för Gudrun låter som en rolig person. Vi bytte bod och lät Maria istället få gästrummet inne. Det var hon så nöjd med så. Jag ringde Mor och berättade om Gudrun. Mor tyckte det var jättebra. Jag sade också att vi flyttat in Marias saker i gästrummet. Det var bra, sade mor. Så hämtade jag Siv och Gudruns namnskyltar och hängde upp dem på deras Friggebodar.
Maria satt i soffan när jag kom tillbaka. Malin och Majken höll visst på att packa upp.
– Hur är det Maria?
– Jaa, det är så mycket som händer. Först händer ingenting, bara oro hela tiden. Så kommer du in i bilden och då händer plötsligt allt.
– Ja vi är sådana i denna familj, allt ska hända direkt. Nu hade jag i och för sig velat följa med till Umeå men jag måste tänka på barnen jag bär.
– Ja, var rädd om dem. Hon log mot mig.
– Säg Maria, när och var gick ni i skola gemensamt ni och mor?
Maria lutade sig bakåt och tänkte.
– Får se nu. Vi gick inte tillsammans alla år. Jag kom väl i klass fyra tror jag. Då kom jag från Pajala. Så flyttade far ner hit för ett arbete i en gruva. Jag fick följa med och gå i skola här. Så skulle jag laga mat åt far och sköta tvätt och sådant.
– Men du var ju barn då!
– Ja men alla måste hjälpa till. Min syster var hemma och hjälpte mor. Min bror var med en farbror och jobbade hos honom på ett bruk.
– Ägde han ett bruk?
– Nej då, han bara arbetade där. Jag gick i skola i Vänjaur först ett halvår, sedan fick jag komma hit. Här var en sommarskola som vi var tvungna att gå för att läsa svenska. Där träffade jag din mor och Rut, Vanja, Pål, ja flera stycken. Vi hade så kul. Vanja försvann dock och sågs inte till mer men nu berättade Brita att hon lever och bor i Majträsk. Så lite man vet. I alla fall var det inte länge denna sommarskola. Jag gick väl ett par år till ihop med Brita sedan när far omkom i gruvan, ja då skickades jag hem. Där låg mor sjuk och min syster fick arbeta hårt. Så en dag mötte jag en gammal dam. Hon var så vänlig. Hon sade att mor nu skulle resa bort och det var bäst att jag reste bort jag också men till Umeå. Jag ville inte till Umeå men det blev så. Mor gick bort och min syster gifte sig. Min bror blev kamrer sedan på bruket. Jag kom till Umeå och där träffade jag Mårten. Vi gifte oss och fick Majken. Så glad jag var i tösen. Så gick Mårten bort i en svår sjukdom. Nu var jag ensam. Då en dag kom den gamla damen tillbaka och sade åt mig att söka arbete på en gård. Jag gjorde så och där växte Majken upp. Hon blev med barn där, med en arbetare på gården. Jag tog med mig barnen och flyttade till Umeå. Där bar jag ut morgontidningar, städade på olika bolag och… jaa, så föddes Malin. Majken ville att jag skulle stanna hemma och ta hand om Malin medan hon arbetade istället. Vi gjorde så och det har gått bra. Malin är en sådan fin flicka. Jag är så stolt över dem båda, log lilla Maria.
En dag knackade det på dörren där i Umeå. Där stod den gamla damen igen. Hon sade till mig att Majken inte mådde bra och inte heller Malin. Nu kan jag snart inte skydda dem längre sade hon. Ni ska få hjälp, sade hon och försvann.
– Elly? Frågade jag. Maria nickade. Jaa, det måste ha varit hon.
– Just den dagen som du kom i vår väg, den dagen fick vi hjälp med allt, den här dagen. Då såg jag en härk gå ute på gatan. Den såg upp på mig och nickade. Då visste jag att det var just denna dag du skulle komma. Eller jag visste inte att det var just du men att något gott skulle hända, det visste jag,
– Mm, det blev så också för jag skulle egentligen inte vara där på skolan förrän klockan fyra men så fick jag för mig att åka dit tidigare. Det var redan bestämt alltså. Så blev det så här. Elly kommer till mig ibland när jag behöver hjälp. Hon kommer oftast som en härk. Det är ju ett handjur men det har ingen betydelse. En gång var hon en älgko. Hon tar gestalt till det som passar bäst. Vår nya Nimra är duktig och kan väldigt mycket. Jaa, ni skulle bara veta. Nu blir hon starkare och starkare för var dag som går. Mor blev så glad när hon såg er Maria, det påminde om barndomen och allt det goda som fanns då. Nu kändes det som om hon fick extra mycket styrka genom er, sade jag.
– Säger du det, log Maria? Ja nu är jag bara en helt vanlig och ointressant människa med absolut inga som helst gåvor. Men det har gått bra, Man har fått lära sig att se framåt och tro det bästa.
– Jaa, så är mor också, svarade jag.
– Å din mor kan mycket! Hon kan sådant som vi aldrig skulle kunna förstå. Du har säkert ärvt mycket av det också kan jag tro. Maria såg på mig.
– Jaa, nickade jag. Det stämmer men så stark som mor är jag inte.
– Å det kommer, sade Maria. Så kom Majken och Malin in och vi började tala om andra saker, Majkens nya arbete till exempel.









Kapitel 5

Den mörka källaren


När de två bilarna körde in på skolgården i Umeå, såg de en gestalt som snabbt rörde sig mot dem. Tage och Ture flög ut och kramade om Gudrun. Så blev det kramkalas. Mor blev så glad att tårarna kom. Siv stod och såg på Gudrun.
– Gudrun, nu behöver jag dig, sade Siv.
– Jag är redo, sade Gudrun. Är det nu vi ska spela ett spel, ett rävaktigt spel?
– Exakt, sade Siv. Så överlade de och var och en visste vad den skulle göra.
– Kommer polisen, frågade Oskar Fredrick?
– Ja, snart men vi har kanske en kvart på oss innan de kommer.
– Den kvarten tar vi, sade Far. Kom igen nu. De gick mot ingången till skolan. Där var olåst. Så gick de ner för två trappor, gick längst med en korridor. Längst bort var en dörr i plåt. Oskar kände på dörren. Den var låst. Fredrick tog upp etuiet han hade i fickan. Snart hade han låst upp. Först gick Fredrick in. En man sov på en slaf, vaktmästaren. Brita gick fram till garderoben och låste upp dörren. Där satt en förskrämd lite pojke. Britas hjärta slog hårt. Hon böjde sig på knä och sade tyst.
– Kom lille vän, nu ska du hem till din mor och far. Pojken kastade sig i Britas famn. Hon bad Oskar följa med. Oskar, han behöver läkarvård. Se så slagen han är!
Tårar föll på Oskars kind. Gunnar kom ut.
– Brita, sade han med gråten i rösten. Brita, se inte på de där korten där inne. Jag förbjuder dig. Det var… Det var så hemskt. Han slår dem och slår… Så det blöder! Oskar knöt nävarna.
– Så har han slagits för sista gången, sade han och vände in mot skolan igen. Varken Brita eller Gunnar stoppade honom. Pojken klängde på Brita. Gunnar sade tyst.
– Vad heter du lille vän?
– Clas, sade pojken lågt.
– Men så fint namn, det var nog det finaste namn jag hört på väldigt länge, sade Gunnar.
– Jaa, sade Brita, det är så fint så en prins kunde bära det. Då log pojken lite.
– Kan du ditt telefonnummer hem? Gunnar höll sin mobil i handen. Pojken sade numret och Gunnar ringde.
– Först måste nog farbror doktorn titta på dig, sade Brita med mycket lugn röst.
– Mm, mumlade pojken. Gunnar fick tag på pojkens föräldrar. De hade letat överallt. Nu skulle de komma genast.
Så svängde två polisbilar in på skolgården. Sven steg ut. Han fick syn på Brita och Gunnar.
– Hur är det, frågade Sven?
– Han var inlåst i en garderob. Var timma fick han smaka en piska. Inget vatten, ingen mat. Hans föräldrar är på väg. Han måste till sjukhus Sven. Sven skakade på huvudet. Jag låter Mona följa med, hon är bra med barn. Vänta, sade han och gick fram till en kvinnlig polis. Hon nickade och kom fram till den lilla gruppen.
– Hej, jag heter Mona och jag är polis. Vad heter du? Heter du kanske också Mona?
– Nähej, sade pojken och log. Jag är ju pojke. Jag heter Clas.
– Men oj så fint namn. Får jag en pojke en gång så kan jag väl få döpa honom efter dig. Då får han heta Clas också. Det nickade Clas åt. Det gick bra, sade han. Så kom en bil, föräldrarna. De rusade ut och pojken sträckte sig efter föräldrarna. Så grät han, såsom alla barn gör när något hänt. Så fort föräldrarna kommer inom synhåll så kommer också gråten. De höll honom nära sig och de grät. Mona förklarade att det var paret Falk som hittat pojken och räddat honom. Men det skulle bli Mona som följde med till sjukhuset.
– Ursäkta, sade Brita. Föräldrarna vände sig mot henne. När det blir dags att Clas måste ta av sig kläderna, så kommer ni att se något hemskt, viskade hon till dem.
Britta fortsatte, de såren… Om ni ger mig 30 sekunder så kommer allt att gå bra, sade Britta. De såg frågande på henne. Då tittade Mona på Britta och nickade. Tydligen hade hon hört historier om dem alla.
– Låt fru Falk få de 30 sekunderna sade hon, ni behöver det nu. Fortfarande var föräldrarna oförstående. Då tog Brita moderns händer i sina och såg in i hennes ögon, så nynnade hon en sång. Moderns blev genast lugn. Så var det faderns tur. Samma sak där. Han blev så lugn. Så lille Clas och han, han somnade mot sin faders axel. Då log Gunnar.
– Så lugna vi blev, sade Clas far.
– Ja min fru kan sådant, sade Gunnar. Åk nu till sjukhuset och den man som gjort detta, han behöver ni inte frukta mer.
– Säkert?
– Alldeles säkert, sade Brita och log. Då nickade de och tillsammans med polisen Mona åkte de iväg. Gunnar höll om sin fru. Min älskade hustru, det finns ingen på hela denna jord som är så underbar som du!
– Å det finns det nog men det är jag som är gift med dig och dig släpper jag aldrig ifrån mig, sade Brita. Du är mitt hjärta Gunnar! De gick in i skolan. Där var det en föreställning så stor att de bara gapade.
Nimra stod vid slafens kant. Vaktmästaren var vaken. Han svävade i luften och han såg inga människor. Han såg demoner. Han skrek och grät men de tycktes vara över honom överallt. När så Sven sade att det nu var nog, då vände sig Nimra om och vaktmästaren föll ner med en smäll i golvet. Där tog polisen tag i honom direkt. Tage och Ture steg fram.
– Håll pojkar, sade Tage till de polismän som höll Vaktmästaren. Se på mig, sade Tage och vaktmästaren såg på honom.
– Nästa gång du ser mitt ansikte, sade Tage, då är det lika med döden! För dig! Så trädde Ture och Gudrun fram. Nästa gång du ser mig, sade Ture… Nej, detta är sista gången du ser mig för nästa gång jag är nära dig, då är du död redan! Gudrun slog mannen i ansiktet. Hon svor rejält. Se på mig usla kräk! Ser jag dig igen ska jag personligen se till att det blir det sista du ser!
Så kom Oskar fram, han såg på mannen.
– Oskar, sade Fredrick nervöst, Oskar, ta det lugnt nu.
– Det är sådana som du som tar livet av folk, av barn! En sådan som du tog min sons liv. Vill du veta vad jag gjorde med honom? Det är nog bäst att du inte vet. Men minns att jag är nära, alltid finns jag nära…
– Oskar, viskade Fredrick. Du gjorde väl inte Levander något? Levander var den man som dödat Oskars son Mats.
– Neej, men det vet väl inte han där. Fredrick nickade. Neej, det vet han inte. Så tog poliserna ut mannen och teknikerna kom. De gick igenom allt. Alla lådor med utpressningsmaterial. Alla hemska bilder. Vapen och tortyrredskap, allt beslagtogs. De skulle behöva flera dagar på sig att få med allt till polishuset. Fredrick gick runt lite. Så fick han se Brita.
– Brita, det känns som om vi glömt något, sade han
– Jaa Fredrick, det finns mer här. Vänta. Hon ropade på Siv.
– Nimra, sade Brita, Nimra såg på Brita och blev lugn. Ögonen blev fjärrskådande.
– Det är något mer här, sade Brita. Både jag och Fredrick känner att vi missat något här. Hjälp oss! Nimra nickade. Hon blundade och gick runt. Även fast hon blundade så såg hon att gå.
– Ja det finns mer här. Fredrick, ropa på Sven, nu kommer det mer. Gudrun? Fredrick ropade dit Sven.
– Jag är här, svarade Gudrun, som ställt sig bredvid Siv.
– Håll hårt nu i min kappa. Oskar du håller i Gudrun. Gunnar och pojkarna håller i Oskar och du Brita du står bredvid mig. Fredrick, Sven och gossarna, var beredda nu.
– Vad ska hända, frågade Sven.
– Jag vet inte, sade Fredrick men det är mer här.
– Tysta snälla, bad Nimra. Så sträckte hon ut armarna över en del av golvet. Så började hon sjunga. Brita föll in, bröderna föll in… Nu blev sången så stark att polismännen som stod i samma rum höll för öronen. Gunnar skrek, Skydda era öron annars sprängs trumhinnan!
Alla poliser inklusive Fredrick höll för öronen. Gunnar och Oskar hade skydd i sina fickor. De tog på dem direkt. Nu steg sången och som genom ett trollslag, höjdes Nimras röst, för första gången, starkare än Britas och nu började luften snurra omkring dem. Alla saker låg kvar på sina platser men det var som en orkan hade funnit sin väg in i rummet. Tage och Ture höjde inte sina röster, de sänkte dem och nu hände det flera saker på en gång. Från golvet slets flera stycken av cement. De for rakt upp mot taket, som om det funnits en magnet i taket så att de fastnade där. Ett stort hål visades i golvet och där låg flera döda kroppar. De for upp och landade på golvet bakom dem. Hålet blev djupare och djupare. Sången hade nu nått sin högsta gräns. Nu började det bli fler kroppar bakom dem. Så bytte Nimra sång. Nu var det en sorgen sång. Luftströmmen stannade av. Nimra och Brita föll ihop. Bröderna ramlade på sin plats. Alla sprang runt och yrade. Gunnar tog hand om Brita. Oskar och Gudrun skötte Nimra och Bröderna. Alla poliser såg lamslagna på varandra. Vad var det egentligen som hänt?
Så tystnade allt. Fredrick tog bort sina öronskydd och ställde sig vid Svens sida och skrek för fortfarande susade det i allas öron.
– Sven, alla dessa har han dödat under flera år här. Du behöver få hit obducenterna och ännu mera tekniker.
– Jaa, skrek Sven till svar. Jag ska ringa dem. Fredrick, vad var det vi var med om?
– Själars räddning, skrek Fredrick. De behövde hjälp att komma fram och Brita kände det. Med Nimra och brödernas hjälp kom de upp allesammans. Det hade tagit veckor att få upp dem annars. Vi hade inte vetat att de låg där.
– Nej jag förstår det, skrek Sven. Gunnar bar ut Brita och Oskar bar Siv. Bröderna bars ut utav Fredrick och Sven. Gudrun grät, hon var helt förstörd. Oskar tröstade. Fredrick gick iväg ensam bort till ett träd. Där grät han förtvivlat när hans mobil ringde. Nora!
– Jag vet Fredrick, du behöver inget säga, jag vet. Jag upplevde det här. Maria och Majken fick hålla mig för jag höll på att åka upp i luften. Jag sjöng Fredrick. O min prins, gråt ut, gråt ut för alla dessa stackare han dödat.
– Nora, grät han, Nora. Jag behöver dig, nu!
– Fredrick jag är hos dig! Var lugn, nu är de hittade, nu får de ro.
– Vänta Nora, du måste… vänta! Sven, hur är det med dig?
– Fredrick, jag vet inte! Jag känner mig så konstig. Jag vet inte om jag klarar detta.
– Vänta, sade Fredrick, han talade med Nora igen. Nora, snälla, sjung för oss alla, vi behöver det. Vi är som vilsna och Sven vet nästan inte vem han är nu sedan vi kom ut från rummet, jag sätter på högtalaren, snälla Nora, sjung.
– Ja, svarade jag och sjöng. Alla lyssnade. Gunnar grät tyst. Jag sjöng högre men med en ljuvlig lugn stämma. Så mitt i allt kaos, ropade någon till. Mitt på skolgården stod en självlysande ren, en härk.
Den sänkte sitt huvud och så gick den fram till Brita, rörde vid henne med sin mule. Så gick den till Siv och gjorde likadant. Så stod den där och då såg de alla plötsligt att på härkens rygg, satt en vacker flicka. Hon sjöng i kör med Nora. När sången slutat var både härk och flickan borta men alla mådde nu bättre, Siv och Brita vaknade lagom för att se vem som besökte dem. De log båda. Tack, viskade de.
Så var det som om någon tryckt på en knapp, alla satte igång att arbeta. Fredrick fick in Gudrun, Gunnar och Brita i sin bil. Tage, Ture, Oskar och Siv i den andra bilen, så körde de ifrån allt och for hem. Sven hade nickat att det var okey. Nu var det polisens tur att reda upp allt och det skulle ta mycket lång tid. Först att identifiera alla de kroppar som kommit upp. Så allt material och vaktmästaren själv fick sitta i en vadderad cell utan något annat än golvet att sitta på. Mat genom en lucka. Ingen litade på honom och de var rädda för att han skulle rymma.

























Kapitel 6

Är det onda borta nu?



I skogstorpet satt jag och de tre gästerna. Vi var helt slut. De hade sett mig få kontakt med mor och Nimra och genom mig kom också Elly till hjälp. Jag hade enligt Maria varit viktlös och svävat en halvmeter över golvet. Det hade jag i och för sig svårt att tro men vad vet jag.

Efter att Fredrick ringt och jag sjungit för honom och de andra, måste jag vila mig. Malin bara stirrade på mig och Majken såg med sorgsna ögon på mig, på sin mor.
– Nora, vad hände, frågade hon.
– Majken, vad som hände frågar du? Jag kan inte ge ett bra svar på det för jag vet inte exakt vad som hände. När det blir så där så brukar det vara mor som sjunger men nu var inte hon här så det blev jag. Sången var för de, som han, den där vaktmästaren, dödat och plågat. Mor och Nimra fick upp dem ur golvet. Det låg flera stycken begravda där. Troligen var en av dem mannen som försvann, den där pappan till pojken ni berättade om. Jag såg Elly, både som ren och ung flicka. Så vacker hon var, så otroligt vacker. Jag tror Maria att, i och med att Siv blir starkare, ju mindre får vi se nu av Elly. Kanske var det sista gången.
– Tror du det?
– Jag vet inte men det kan vara så. De är på väg hem nu och då får vi höra allt vad som hänt. Nå, går det bra för dig nu då att ha gästrummet istället? Jag kände att jag ville byta ämne för Majken såg orolig ut och det ville jag ändra på.
– Jaa tack, det blir så bra så.
– Utmärkt, då ska jag fixa lite mat nu till kvällsmål för de är nog hungriga nu när de kommer.
Vi reste oss och gick ut i köket, snart skrattade vi och skojade och lugnet lade sig över oss. När övriga familjen kom hem var vi klara med mat och kaffe. De såg alla lite nedstämda ut men snart hade lugnet även nått dem.
– Nora, sade Fredrick och höll om mig. Nora min flicka, vad vore jag utan dig?
– Singel, sade jag och log. Då log han också.
– Men å så fint ni dukat, detta ska bli gott, ropade Gudrun. Efter en sådan här kväll behöver man verkligen få tillbaka lite energi. Hugg in, för det tänker jag göra, sade hon och skrattade. Snart var alla vid gott mod igen. Ingen sade något om vad som hänt. Gudrun såg på oss alla, så såg hon på oss med spjuveraktig blick och sade.
– Nu ska vi speeelaaa…
– Rävspel, ropade vi och familjen Brandt stirrade på oss och log.
– Vad då? Rävspel? Malin såg på oss.
– Vänta ska du få se, sade mor och så plockade vi rent på bordet. Spelen kom fram och så började vi. En del spelade rävspel, en del monopol, andra spelade Fia med knuff. Rösterna blev högre och högre och skratten steg mot taket.
Maria spelade med Oskar och det var till Marias fördel, han är ju en gentleman. Bröderna spelade mot Gudrun och far. Tures röst hördes över alla andra, han stod upp.
– Nu fuskar Gudrun igen, jag blir galen, du kan inte bygga hus på Elverket!
– Det kan jag visst det, svarade Gudrun. Tänk Vattenfall, tänk Eon! Jag ska bygga där och sedan bryr jag mig inte om vad du säger.
– Nej Gudrun, sade far, Ture har rätt, man får inte bygga hus på Elverket!
– Så skriver jag ett tillstånd, sade Gudrun, ett tillstånd ur miljösynpunkt sett för renare luft om jag bygger ett reningsverk, så det så!
Vi skrattade för det gick ju inte att undgå höra dem. Så flög Tage upp och hoppade jämfota!
– Gunnar, du hade ett ”Gå i fängelse” kort. Har du smusslat undan det nu?
– Neej, det var inte jag som fick det, det var Ture!
– Ture, dyre broder, fuskar du!?
– Ja det är väl klart jag gör, det gör du ju själv ju. Vi har båda lärt oss av Gudrun! Kan hon bygga på Elverket så kan väl jag smussla undan kortet, vad är det med det då?
– Det går ju inte att spela med er, ni bara fuskar!
– Ha, skrek Gunnar, nu slår jag. Jaha, jag fick åtta, då kommer jag på Hötorget, den köper jag!
– Den kan du väl inte köpa, den äger jag, skrek Gudrun och skrattade…
Så där höll de på. Malin och jag spelade ”Finns i sjön”. Hon vann vilket gjorde henne glad. Siv och Majken spelade domino. Det tycktes Majken gilla. Fredrick och mor spelade rävspel och mor vann. Vi bytte spelare hela tiden och kvällen blev så härlig. Det var ett bra slut på en otäck dag.

Så var det dags att sova. Var och en gick till sitt. Jag och Fredrick gick upp och lade oss. Han var lite orolig för barnen jag bar på men jag lugnade och sade att de mår så fint så. Uttröttade somnade vi och alla sov i denna natt, alla vi på Skogstorpet, utom en. Jag kunde inte sova. Jag steg upp och tog på mig en kappa. Så gick jag ut i skogen. Där var så vackert och tyst. Jag försökte att inte störa djurlivet genom att jag nästan smög fram. Jag satte mig på en lite större sten. Satt där och tänkte. Nu har jag lovat ta hand om familjen Brandt och det skulle jag göra också. Jag tänkte på det arbete som jag föreslagit Majken. Kanske det var för stort ändå. Kanske jag skulle ge henne ett lättare jobb. Vi behövde ju någon som såg till våra hus i Örträsk. Om de, familjen Brandt var på plats där hela tiden, då kunde ju de sköta husen och trädgården. Mor ängslas ju alltid för sina land där. Jag undrar om inte det skulle vara bättre att de tog hand om den platsen istället och så har de ju Siv där också. Snart skulle de komma igång med umgänget där och… Jo, jag tror det blir bättre att göra så. Men frågan är om det blir för lite sysslor. Kanske kunde Majken ordna en häck runt och kanske göra en berså där trädgårdsmöblerna kunde stå? En damm hade vi ju där också, den behövde rensas och fixas med. Det skulle bli mycket arbete där. På vintern kunde hon passa bodarna och hålla dem varma och … ju mer jag tänkte på det, ju bättre lät det. Lite kontorsarbete kunde hon få men bara lätta saker. Jaa, så fick det bli. Jag ska föreslå henne det idag senare. Jag reste mig upp. Framför mig går en liten stig. Den stigen går till vårt jättestora garage och mors lilla lägenhet över garaget. Där har hon en vävstol och symaskiner och en massa fina saker. Jag gick dit. Då såg jag att det lyste i ett av fönstren i mors lägenhet. Jag gick dit och kände på dörren. Den var låst. Jag slog in koden och dörren låstes upp. Så gick jag in. Jag hörde vävstolen slå. Då är nog mor här, tänkte jag. Då kunde inte heller hon sova. När jag kom upp i det stora rummet och såg mot vävstolen där någon satt och vävde, så vände sig personen om och log.
– Mor, kunde inte du heller sova?
– Nej Nora, det var så mycket tankar, jag kände att jag behövde bli av med dem och så gick jag hit. Nu är de invävda i väven.
– Jag förstår. Det var samma för mig, kunde inte sova och du vet ju vad jag alltid gör då, jag går ut i skogen, då blir jag lugn!
– Ja, jag vet det. Mor log mot mig. Vila dig du på sängen en stund. Kanske kan du sjunga lite för mig?
– O inte orkar jag sjunga nu men jag vilar gärna en stund, sade jag och lade mig på mors extrasäng.
– Mor, är det onda borta nu?
– Snart Nora, snart, svarade mor.

Jag hörde dunkandet från vävstolen och så slöt jag ögonen. Dunk, dunk, lät det. Nästan som hjärtslag. Dunk dunk, dunk dunk! Jaa, det var så, det var en takt i dunkandet. Nu kom ett tredje dunk, dunk dunk dunk. Jag öppnade ögonen och såg på mor. Hon var långt borta i tanken, hon märkte inte att jag såg på henne. Nu lät dunkandet högre, aggressivt. Så lite mildare och vänligare. Mor väver in händelser, tänkte jag. Hon väver in det som hänt idag och det onda som vi sett. Det kommer nu alltid att finnas i väven. Men hon lägger också in mildheten, det slutade bra. Det onda togs bort och rättvisan vann. Jag somnade där till ljudet av vävstolen, dunk dunk, bort med det onda, dunk dunk, in med det vackra, dunk dunk, bort med sorgen… jag somnade.





























Kapitel 7

Örträsk


Nästa dag vaknade jag i mors lilla lägenhet. Först undrade jag var jag var men så mindes jag. Jag såg på vävstolen. Nu var den tyst. Mor satt i en fåtölj, hon blundade. Sov hon?
– Mor, sade jag tyst. Då log hon, öppnade ögonen och såg på mig.
– God morgon Nora, sov du gott?
– Jaa tack, mycket gott. Jag drömde dock något märkligt.
– Jaså, vad då?
– Jo jag drömde att du klippte av väven och tog med dig det du vävt ut. I en tunna lade du den lilla mattan du nyss vävt och så… du eldade upp den. Det var som om röken från elden och den brinnande mattan, bytte färg från röd till gul, från gul till grön och så till sist den vanliga rökgrå färgen. Märklig dröm mor.
– Jaa, svarade mor och reste sig. Om det nu var en dröm, sade hon och satte sig på sängkanten.
– Vad menar du? Jag såg stort på henne.
– Kanske var det inte en dröm, kanske hände det verkligen?
– Mor, menar du att…?
– Jag sade kanske Nora. Kanske det inte var en dröm.
– Men askan efter din matta, den grävdes ner i en liten grop här på baksidan. Jag minns det nu från drömmen.
Mor log och strök mig över håret.
– Lilla Nora, ibland ser du lite för mycket. Stig upp nu så går vi hem och sätter på kaffet.
Jag reste mig, kastade en blick på vävstolen. Där fanns inget arbete där. Ny väv var på väg att skapas… Jag sade inget utan gick ner och ut ur lägenheten.
– Kommer du mor?
– Jaa, jag ska bara se till så allt är som det ska. Gå före du, ropade hon.
Jag rundade garaget och kom runt på baksidan. Mina ögon sökte. Där var en tunna av zink som nyligen varit en eld i. Den var svart runt kanterna ända upp till kanten. Så fick jag se en upphöjning i jorden. Den var tillplattad med en spade. En liten grop hade det nog varit. Jag förstod, där var askan av den lilla matta som mor vävt på natten. Min dröm var ingen dröm, det var en riktig händelse. Även om jag sovit hade jag varit med och sett detta som visades i min dröm. Jag rös till, fy detta var nästan lite otäckt. Så skakade jag på huvudet och gick hem. Snart hörde jag mor bakom mig. Jag stannade och väntade in henne. Hon log och så gick vi armkrok bort till Skogstorpet.
– Vilken fin morgon mor, sade jag och andades in den underbara skogsluften,
– Jaa, en härlig morgon och en mycket vacker dag, sade mor.
Vi smög in och satte på kaffet. Då kom Maria och vi hälsade på henne glatt.
– Vill du ha kaffe, frågade jag viskande. Hon nickade.
– Sätt dig då ska du snart få en kopp, sade mor. Vill du ha smörgås eller bulle?
– Bulle räcker nu tack, sade Maria. Vi satt där runt köksbordet och småpratade. Så talade jag om att jag ändrat mig angående Majken. Jag berättade vad jag tänkt och mor blev förtjust.
– Å mina land, jag har varit så orolig för dem. Det var ett mycket bra förslag Nora, sade mor och gav mig en klapp.
– Jaa, sade Maria, då kan ju jag hjälpa till. Det var länge sedan jag fick känna jord i mina händer, detta ska bli roligt.
– God morgon, sade Majken som plötsligt stod vid köksdörren. Här sitter ni och fikar!
– Jaa, kom in och god morgon, sade mor. Sätt dig ska du få kaffe. Jag började tala med Majken och berättade vad jag tänkt. Hon blev så glad att hon reste sig och gav mig en spontan kram.
– Å så härligt! Du förstår, det där är sådant jag kan, blommor och odling, jag kan det. Å det ska bli så kul.
– Ja självklart ska du odla sådant som du själv vill ha också, sade jag. Lite självhushållning, det lönar sig, skrattade jag.
– Kan vi åka dit idag, frågade Maria?
– Javisst, det är klart vi kan. När alla vaknat så drar vi till Örträsk.

Tre bilar körde till Örträsk, vi fick plats alla. Väl framme slog Majken ihop sina händer och jublade.
– Å så fint, så vackert. Här har jag mycket att göra.
– Också jag vill arbeta, sade Maria. Detta är som en dröm!
– Bra, sade far, här kan ni fritt arbeta och bo. Vi ska ordna med ett hus till er och när inte vi är här, så kan ni övernatta i stora huset om ni vill. Nora, vi får kolla på hemsidan om något hus är till salu.
– Javisst, vi tittar. Jag öppnade min surfplatta och så kollade vi på hemsidan för Örträsk. Två hus var till salu. Ett låg nära och det huset visste Siv precis allt om. Vi beslutade att gå dit och titta.
I samlad trupp gick vi dit. En bil stod parkerad på tomten. På trappan till huset stod en dam. Siv hälsade på damen som en gammal vän.
– Nina, detta är, som du vet Falks familj, de känner du ju redan. Familjen Brandt här ska köpa ett hus i byn för de ska sköta Falks hus och trädgård när de inte själva är här. Så, vad säger du, får vi kika in i huset ditt?
– Ja men självklart. God dag alla och välkomna. Detta hus har min farbror haft. Jag och mina syskon vill inte ha det. Det blir för mycket att ta hand om så vi beslutade att sälja det. Det är stort men praktiskt byggt. Du Gunnar kan nog finna på saker som behöver göras.
– Jajamen, Oskar, Tage, Ture, kör igång, nu kollar vi. Vips så var de borta och inne i huset. Vi andra tog det lugnt. Nina fick hälsa på familjen Brandt.
– Säg Nina, sade Gudrun som genom sina besök hos Siv, lärt känna en del folk i Örträsk. Säg mig, finns det möbler och sådant som ni inte vill ha, alltså ska ni sälja det också?
– Ja det blir det för vi har så fullt i våra egna hem så.
– Ja men då kanske de kan ta över dem i så fall, ja alltså familjen Brandt.
– Ja det vore ju kanon i så fall, då behöver vi inte släpa ut allt.
– När kan huset säljas då? Fredrick tittade på Nina.
– Jaha, skrattade hon. Om de vill ta möblerna också så, jag som igår, haha.
– Utmärkt, sade jag, då köper vi detta hus av dig Nina och möblerna. Majken, vad säger du, vill du ha huset?
– Men Nora, vill ha? Du menar inte att… att detta fina hus skulle bli…
– Jo det menar jag Majken. Här kan ni bo, du har trädgård, du har en liten liten damm på framsidan. Altan och ute veranda. Jaa, du har vad du behöver här. Jag köper det men du får stå som ägare. Vad säger du?
– Underbara människan, sade hon och kramade om mig. Jag fattar inte att det är sant, mamma hörde du?
– Jag hörde, sade Maria, Jag hörde och jag är stum!
– Nå nå, sade mor. Nu blir det som Nora sagt och pojkarna ska hjälpa er med eventuella reparationer. Buss går till Bjurholm och vidare till skolan i Umeå. Malin kommer att kunna gå kvar där med samma klasskamrater som innan. Bröderna och de andra följer med er och ser till att ni får hit era saker och möbler, så säg upp lägenheten ni nu har. Den behöver ni inte längre. Kör du bil Majken?
– Jaa jag har körkort men bil var länge sedan jag hade.
– Ja men vänta, sade Nina, kom med här, sade hon och gick till vänster om huset. Där var ett garage och i garaget stod en Fiat. Du får bilen på köpet, sade Nina och skrattade. Den är inte ny och den är inte stor men den är felfri, jag lovar. Ta den, sade hon!
– Hurra för Nina, skrek Siv, du är ju helt underbar. Nu får du och jag visa dem runt här sedan och förklara om allt i byn, Majken, gråt inte, detta är ditt nya hem! Var glad!
– Ja men jag är glad, skrattade Majken, mamma fattar du någonting av allt detta?
– Nja, det är knappt, skrattade Maria men sådan moder, sådan dotter, jo… jaa… jag fattar nog. Malin var helt uppspelt. Nu hade hon redan sett ut sitt rum och hon var salig. Hon kom nerför trapporna och ropade ”Här vill jag bo”.
– Hej Malin, ropade det från gatan. Malin sprang dit, Cilla, är du här?
– Ja men jag bor ju här, svarade Malins skolkamrat Cilla. Jag bor längre bort. Ska du flytta hit?
– Jaa, vi ska bo här i huset. Det är mors hus och mormors.
– Nej vad roligt, då kan vi ju ha sällskap i bussen och så där.
– Javisst, kom in ska jag visa var jag ska ha mitt rum. De båda flickorna försvann uppför trappan.
Majken var stum och glädje var nästan så stark att hon inte fann ord.
– Jaja, vi vet, sade Gudrun, du behöver inte säga något. Detta var bra, nu har jag alltså tre platser jag kan vara på när jag tröttnar på Bryssel och Stockholm, skrattade hon. Var är mina pojkar? Hon sprang runt på baksidan.
– Nina, ska vi så göra upp affären. Kan du be dina syskon komma så åker vi till banken. Det är lika bra vi slår till direkt, sade jag.
– Nu, menar du på en gång, Nina stirrade på Nora?
– Ja det är väl klart. I min familj slår vi till direkt.
– Ja men låt mig få ringa mina syskon då, de kommer strax vet du.
– Majken, du får följa med till banken också. Medan de andra for runt här och kollar upp allt så åker vi in och fixar affären. Jag kände mig glad, glad och nöjd. Det känns så bra att kunna glädja andra.
– Nora, jag fattar fortfarande inte, sade Majken.
– Snart fattar du, när du ser ditt namn på pappret, skrattade jag. Så fick jag varma och känslosamma kramar av både Majken och Maria.

























Kapitel 8

Nora köper hus

Vi åkte iväg till Bjurholm, Majken, jag och Nina och hennes syskon. Affär tog en stund att göra upp men till slut var det klart och Majken fick nycklarna till huset.
– Har ni hämtat allt ni ville ha från huset nu då? Frågade jag Nina.
– Ja då, det är inget mer kvar där som någon av oss vill ha. Nu är det ditt Majken, hoppas du ska trivas där, log Nina.
Hennes syskon var glada för denna snabba affär. Nu behövde de inte oroa sig mer för fastigheten. Vi for tillbaka till Örträsk och där hade Fredrick fått igång, den lille Fiaten. Den fungerade bra.
Så hjälpte vi dem att få i ordning. Oskar, far, Tage, Ture skulle göra lite renoveringar. De for iväg till Lycksele alla männen för att handla. Av Vivi på affären lånade de ett släp. Vi damer gick runt och kollade. Där fanns så mycket porslin, gardiner, dukar och mycket annat. Maria grät av glädje. Gång på gång fick jag och mor kramar och klapp på kinden av dem.
– Här blir kanon, ropade Siv och det bästa av allt, det är att vi känner varandra nu och kan umgås. Gudrun, du har ju redan en Friggebod du och nu kan vi umgås och ha hur kul som helst.
Vi skrattade alla och fortsatte att titta. Så ropade Gudrun något.
– Ja men då kan ni ju flytta in idag redan!
– Jaa, sade jag, det kan ni ju!
– Ja, vad härligt, sade mor. Vi hjälper er.
Siv körde dem till Kvantsele för att hämta det lilla bagage de hade. Det tog inte lång tid alls så var hon tillbaka. Nu bäddade vi rent i sängarna, jag var och handlade mat tillsammans med Maria. Mor gick till våra hus och hämtade lite blommor. De sattes i vasar överallt. En del gardiner bytte vi och Gudrun tyckte att soffan som var mycket snygg men dock placerad fel, så den flyttar vi på, sade hon. Efter flera timmar hade vi flyttat möbler och städat och gjort så fint. Maria satte sig i soffan.
– Vilken dag, sade hon. Mor satte sig bredvid henne.
– Ja vilken dag Maria. Mor tog Marias hand och de log båda två.
– Kaffe, skrek Gudrun, ett rävspel för en kopp kaffe!
Jag skrattade och reste mig från den fåtölj jag just suttit i.
– Lugn, det kommer, skrattade jag och gjorde i ordning kaffet. Då kom alla männen tillbaka och de hade fullt lass med sig med virke och annat. Så fikade vi och sedan satte männen igång med reparationerna. Det var inte så mycket som behövdes åtgärdas akut. Mor och Maria gjorde middag i Majkens hus. Tänk, vi hade knappt varit i vårt eget hus än sedan vi kom hit. Far och Tage bytte en stupränna. Oskar och Fredrick snickrade ett solskydd över altanen. Ture och Siv grävde land. Nu var det full rulle på gården. Malin kom med sin kompis Cilla och de bara stirrade på allt vi gjort.
– Har ni redan hunnit så mycket, sade Malin förvånad. Jisses, här går det undan. Cilla kom fram till mor.
– Tack snälla för att ni tog bort gubben, sade hon. Han var inte klok! Alla var rädda för honom.
Mor log och sade att de varit flera som tagit bort honom, bland annat Siv. Då fick Siv en spontan kram av Cilla. En förvånad Siv sade tack och undrade nog varför hon fått den kramen.
Jag såg på mor.
– Mor, nu har det goda börjat!
– Jaa, sade mor med ett leende. I alla fall ett tag framöver, mumlade hon men jag hörde det.
– Vad menar du, ska något nytt hända? Något hemskt? Nej mor, inte mer nu. Nu ska vi ha det bra och se så lyckliga alla är. Gudrun går och inreder och plockar i prylarna, byter plats på saker och Majken bara ler och nickar.
– Nora, allt är bra nu och det ska vi glädjas åt.
– Men, sade jag? Det finns ett men alltså?
– Inte just nu men jaa, det finns ett men. Det dröjer dock en stund.
– Vad ska hända? Gäller det ni i min familj?
– Nej, inte oss Falk men det rör en som blivit medlem av vår familj.
Jag tänkte och såg på dem alla. Så stannade min blick på Gudrun.
– Gudrun, frågade jag och såg på mor.?
– Jaa, Gudrun, svarade mor. Det Nora är något jag säkert vet och då, när det händer, då måste vi vara hos henne!
– Jaa, rör det politik?
– Delvis men också vad hon är, vem hon är och vad hennes roll i Bryssel står för.
– Vi ska vara med henne då, vi ska stoppa allt. Inget får hända vår Gudrun mor, inget.
– Mm, svarade mor och det svaret tyckte jag inte om! Jag ville ha ett klart svar.
– Mor? Jag såg frågande på henne. Mor, du menar inte att vi kommer att mista henne, viskade jag med gråten i halsen.
– Jag hoppas inte det Nora, vi ska göra allt för att skydda henne.
– Mat, skrek någon från köket.
– Mor, jag följer med Gudrun hem sen, det gör jag!
– Jaa, gör det Nora men var rädd om barnen bara.
– Det ska jag men inget får hända vår Gudrun. Jag ska be bröderna följa med också.
– Ja det blir bra, log mor. Så gick vi in i köket i Majkens fina hus.
Vi stannade i tre dagar i Örträsk. Fredrick åkte dagen efter vi köpt huset till Majken. Han var tvungen att jobba. Jag talade med bröderna i smyg. Gick in i deras Friggebod en kväll. Jag knackade diskret på dörren.
– Vän eller fiende, ropade Ture?
– Vän, skrattade jag.
– Ja stig på då, skrattade Tage.
– Hej pojkar, sade jag, vad håller ni på med?
– Vi snidar en Härk och en älgko, det ska Gudrun få.
– Så fint, sade jag och det kunde jag gott säga, för deras snidade djur var alltid mästerverk.
– Pojkar, sade jag, jag vill tala med er. De såg på mig, så på varandra.
– Så du har också anat, sade Tage.
– Det gäller Gudrun, sade Ture.
– Jaa, det gör det. Det var mor som visste och nu har jag tänkt följa med henne tillbaka och jag hoppas att ni två följer med.
– Det vet du Nora, Gudrun håller vi kär och om något ska hända henne så ska vi alla vara där och hjälpa. Om du och vi följer med så är hon i alla fall skyddad. Vet du vad som ska hända?
– Nej, tyvärr men det ska i alla fall ha att göra med hennes politik och hur hon är som person, sade mor till mig. Så vi får passa på henne ordentligt.
– Bra, när hon reser så reser vi också, sade Tage och nickade bestämt. Så började vi spela Monopol. Det är alltid lika kul att spela med bröderna.

Vi återvände till Skogstorpet. Gudrun skulle resa och när hon stod där med sin väska i köket så kom jag ner med min väska. Bröderna kom också och de bar vars en väska.
– Vad nu, ska ni också resa, sade Gudrun förvånad.
– Jaa, sade jag, bröderna och jag ska följa med dig antingen du vill eller inte!
– Vill, är du dum Nora, så klart jag vill, skrattade hon och kramade om oss. Å vad kul vi ska ha. Far var inte nöjd med att jag skulle resa. Han var den som skulle förklara för Fredrick. Det var inget han såg fram mot.
– Nu far vi, ropade Ture. Det blev snabba ”kramis” och ”ha så kul nu”, så satte vi oss i min bil och jag körde iväg till flygplatsen. På trappan stod de övriga och vinkade. Siv hade redan rest tillbaka till Örträsk sedan hon hämtat lite kläder i sin Friggebod vid Skogstorpet. Mor, far och Oskar stod ensamma kvar. Det gjorde ont i halsen att se dem där, de blev mindre och mindre ju längre vi åkte. Så var de helt borta. Jag satt tyst en stund men så började Tage och Ture sjunga.
– Nu så glada går vi alla, stora landsvägen fram och tralla, tralla tralla tralla…
– Tralla la lal a… Jag sjöng med och Gudrun också.
Vid flygplatsen var det inga problem då vi redan beställt biljetter. Vi landade på Bromma och så åkte vi med olika fordon ut till Gudruns Ö.
Där var allt sig likt. Jag mindes förra gången vi varit här. Det var en hemsk upplevelse. Jag höll på att bli dödad då.
Nu var här ljust och fint. När vi ätit så ville Gudrun spela spel, så då gjorde vi det, Allt var lugnt och vi hade roligt.



Kapitel 9

Bryssel

Två dagar gick och inget annat hände än att vi hade kul. Tredje dagen ringde det hos Gudrun. Det var en kollega som bad Gudrun komma till Bryssel genast.
– Men ska du åka nu, idag, frågade Tage.
– Ja, jag måste tyvärr, det har att göra med ett ärende som dykt upp på mitt bord. Som ni vet är jag för miljöskydd och ett företag anser att jag ideligen motarbetar dem. Det är ju inget personligt alltså utan det jag motsätter mig är sättet de sköter sitt företag på. Nu är det tydligen kris och jag måste dit.
– Ja men vi följer med, sade jag och log.
– Självklart, ropade bröderna. Vi vill ju vara med dig fattar du väl.
– Å mina kära, vad snälla ni är. Ja jag har plats i lägenheten så det är inga problem. Jag skulle bli så glad om ni följde med mig. Den enda smolk i bägaren är att ni inte kan vara med mig hela tiden. Jobbet, ja ni vet. Det är inte vem som helst som kommer in där. Men i min lya kan ni vara och ni kan gå ut och gå och se er omkring.
– Ja men perfekt, då packar vi med en gång, sade jag och for upp ur soffan. Så blev det, vi packade och reste på kvällen till Bryssel.
Vi landade på Bryssel Zaventem flygplats. Så tog vi en taxi till Rue Sans Souci där Gudrun hade en lägenhet. Hon hade kunnat bo närmare Europeiska Parlamentet men hon hade valt att hyra egen bostad. Så fint hon hade det och vilken härlig atmosfär.
– Talar ni franska pojkar, frågade Gudrun på skoj?
– Näe, det gör vi inte. Samiska går väl bra? Vi nickar eller skakar på huvudet allt efter som. När vi inser att de inget förstår så klappar vi dem på axeln och sedan är vi vänner för livet.
– Haha, ni är ju för härliga, skrattade Gudrun. Du Nora, kan du franska?
– Nej, det kan jag inte, det är ju mest engelska och i viss mån tyska då men tyska behärskar jag inte, det är typ fraser. Engelskan kan jag dock.
– Ja men bra, engelska duger här också. Nå kan ni något om Bryssel då?
– Inte mycket tyvärr. Enda jag vet att parlamentet väl ligger nära Leopoldparken. Eller?
– Se där ja, det stämmer. Nå vi ska inte vara här så länge. Detta ärende ska jag väl snart klara av. Är ni hungriga?
– Näe men trötta, sade Ture och gäspade stort.
– Så lägger vi oss nu, sade Gudrun och så får jag visa er runt lite i morgon.
Vi fick våra sängplatser och jag måste ha somnat direkt för jag minns då inget mer från den dagen.
På morgonen hade Gudrun redan gått. Det låg en lapp på köksbordet. Ture och Tage satt och drack kaffe.
– Kaffe Nora, frågade Ture?
– Jaa tack, så jag vaknar! Ok vad står det på lappen då?
– Att vi ska möta henne på en gata, hon har lagt fram en stadskarta också så vi ska hitta dit. Vi ska äta där visst.
Jag fick mitt kaffe och kollade lite på kartan. Få se nu, var var det vi skulle då? Rue Montoyer, var ligger nu den? Jaha, ja men det är ju nära Gudruns jobb.
Pojkar, här ska vi möta Gudrun då klockan tolv. Hittar vi dit tror ni?
– Jajamen, inga problem, sade Tage. Vi tar med kartan så klart.
– Bra. Men vad ska vi göra under tiden då?
– Ja men vi kan väl gå ut och kika lite på lokaliteterna, tyckte Ture.
– Då gör vi så, sade jag och så gjorde vi det.
Ute på Rue Sans Souci var biltrafiken igång. Franska språket hördes överallt. Vi kikade in i små butiker, kollade en marknad och så ville pojkarna ha kaffe igen men det vågade jag mig inte på. Kaffet utomlands är ju inte som kaffe hemma. Pojkarna spottade ut kaffet och grinade illa. Blä, vilken smörja, sade de båda. Nä tacka vet jag svenskt kaffe. Kan man inte dricka det någonstans här? Vi gick omkring och tittade, gata upp och gata ner. Så kände jag en dragning åt en viss gata och sade till bröderna att, här går vi in. Då ropade Ture, ja men kolla där! På en skylt stod det Dahlströms Kafé. Det måste vara svenskt, tyckte vi och gick in där.
En ung flicka kom emot oss och började tala franska med oss...
– Kan du int svenska, frågade Tage?
– Jo visst kan jag det, skrattade flickan, svenskar, o vad roligt! Ni vill ha svensk kaffe förstår jag?
– Jaa, svarade vi i kör. Då skrattade hon.
– Hör ni, jag gör våfflor också, sade hon och viskade, vill ni ha det?
– Jaa, ropade vi igen och Ture steg upp och bugade för flickan. Då skrattade hon gott.
Vi fick vårt kaffe och härliga våfflor med grädde och sylt.
– Sätt dig en stund hos oss, sade jag. Hur hamnade du här, i Bryssel?
Flickan satte sig och såg på oss. Hon var verkligen glad att få tala svenska en stund.
– Jo det var två grabbar som sommarjobbade på en restaurang i Nybro, de är från Bryssel. I alla fall så jobbade jag extra på samma restaurang. När säsongen var över så frågade de om jag ville följa med och jobba på deras pizzeria här i staden. Ja tänkte att, ska jag våga det? Jag följde med och de hade verkligen en pizzeria här. Ingen stor eller så men lite lagom. Jag arbetade där en tid. Så en dag serverade jag två kunder. Det var två svenskar, en dam och en herre. De talade svenska och trodde väl inte någon förstod dem så jag gav dem en vink. Sade att jag är svenska och de två bagarna kunde lite svenska. Bara så ni vet, sade jag. De blev så tacksamma och bad mig sitta ner. Det de talat om var att öppna ett kafé här i staden. Jag sade att de var en fantastisk ide. Så frågade de om jag ville arbeta på deras kafé när det var klart. Det ville jag ju gärna. Två månader senare var jag här och började jobba. Det är snart ett år sedan nu men jag trivs bra här. Ägarna heter Dahlström och de bor i Sverige men har en liten lägenhet här på Rue de l´Orient. De är här en gång i månaden och jag tar hand om kaffet och våfflor. En bagare har de, han är norsk och en bra kille. Så är det en som diskar och städar. Det är inte rusning direkt hit men de svenska ministrarna brukar komma hit och fika. Så det är min historia så långt. Nu till en del som är mindre bra. Jag förstår och talar franska. En dag för två veckor sedan ungefär, kom två män in. De beställde kaffe och bulle. Jag serverade dem det och ställde mig sedan att putsa bryggaren och städa av bänken. Då hör jag plötsligt en av dem säga ”då knäpper vi Samuelsson, sen är vi av med henne. Hon ska inte komma och förstöra beslutet nu, vi har ju majoritet.”
– Först trodde jag att de skojade, så jag kikade lite på dem mellan läskautomaten och bryggare. De satt tätt ihop och viskade men jag hörde ändå. En av dem skrattade och sade att bilolycka eller påkörning var bäst. Nu har jag gått här och funderat över om man skulle varna den där Samuelsson och i så fall, vem är det och vad finns människan? Känner ni till någon med det namnet?
Vi tittade på varandra, bröderna och jag.
– Vad är ditt namn, frågade jag flickan.
– Eva, Andersson, från Kalmar, sade hon och skrattade.
– Eva, mitt namn är Nora falk, de två stiliga herrarna här är, Tage och Ture Abrahamsson, från lappland.
– Hej på dig Kalmar rosen, sade Tage och blinkade. Eva skrattade.
– Ja hej du, sade Ture och tog i hand.
– Nu när vi hälsat så ska vi tala om för dig Eva vem Samuelsson är. Hon, för det är en hon, hon heter Gudrun Samuelsson och är EU minister. Just nu är hon här i Bryssel och vi här, vi är hennes vänner och beskyddare.
– Vad? Är det hon käcka tanten som är så rolig, hon var med i… Å vad heter det nu igen, ett underhållningsprogram om tåg.
– På spåret, sade Tage?
– Just det, På Spåret var det. Hon var så kul minns jag. Är det verkligen henne det handlar om?
– Ja det är det och Gudrun vet inget om detta hot mot henne men det vet vi och du. När slutar du arbeta för idag?
Eva kollade sin klocka. Klockan sju ikväll men jag kan kanske be Titti ta över lite tidigare. Så ska vi säga kl fyra? Det tror jag i alla fall ska gå bra.
– Utmärkt! Du Eva, ta nu detta telefon numret här, sade jag och tog upp min mobil. Hon tog fram sin mobil och vi bytte nummer. Så, bra. Klockan fyra så ber jag dig stiga ut härifrån och gå mot… Tage, närmaste gatan här? Tage pekade. Rue du Tróne eller du, gå ut istället till gathörnet här så möter Tage och Ture dig där och gemensamt går ni hem till Gudrun, kan vi göra så pojkar?
– Jajamen, vi ska stå där när du slutar för dagen.
– Ok då möter jag er där men menar du att jag ska få träffa hon Gudrun?
– Jag det måste du! För ser du, vi anade att ett hot fanns mot henne men hon vet inget om det alls. Vi är med för att skydda henne. Hon är världens goaste människa, ska du veta, sade jag.
– Ja men hon fuskar i monopol och rävspel, sade Ture.
– Ja för att inte tala om poker! Akta dig vilken pokerhaj hon är, sade Tage.
– Pojkar då, sade jag och skrattade. Faktiskt har de rätt men vi låtsas inte om det haha.
– Å vad hon verkar kul, jag vill gärna träffa henne!
– Det ska du få men du ska också veta att det innebär en risk att vara med Gudrun nu, i och med hotet.
– Det fattar jag men jag vill hjälpa till ändå för jag gillar verkligen inte att man ger sig på svenskar och allra helst inte en sådan kul tjej som hon.
– Bra, kanon. Då står bröderna här i eftermiddag klockan fyra.
– Jaa och om vi märkt något misstänkt, så kommer en av oss och går emot dig. Då ska du vända och låtsas att du glömt något på jobbet och så går du in där igen. Vi kommer efter.
– Ja och om allt är lugnt så går vi iväg med dig i mitten, mellan oss. Så går vi till Gudrun. Du får gärna ta med en våffla eller två, sade Ture bedjande. Då skrattade vi alla.
– Du Eva, om du kan så får du då också gärna beskriva de personerna som sade hotet men det tar vi då vid fyra. Ok?
– Ja, detta ska bli spännande. Jag står i gathörnet klockan fyra, jag lovar!
– Bra sade vi och gav henne en hastig kram. Så kom jag på.
– Du här är mitt körkort, titta på det så du ser att jag är jag. Vad som däremot inte syns på kortet är att jag har tvillingar i magen. Jag skrattade.
– Nej har du, och så är du ute och reser så här. Grattis hör du, stort grattis.
– Ja pappan är kriminalkommissarie Edvardsson i Umeå, sade Ture.
– Just det och vi två plus Oskar blir gudfäder, jajamen, sade Ture, hoppade upp och slog ihop klackarna i luften. Då gapskrattade Eva.
– Vad härliga ni är. Så kul att träffa… Hon blev helt tyst och så satte vi oss igen, ja inte Eva för nu kom två personer in på kaféet och de beställde på franska något. Jag låtsade stiga upp för att betala.
– Well, sade jag på engelska, how much?
Eva sade priset och skrev ett kvitto, eller det var inget kvitto utan ett meddelande.
”Det är de två jag menar”, stod det.
– Ok, thank you, sade jag och satte mig till bords igen. Så började vi tala samiska och de två fransktalande brydde sig inte om oss alls.
– Det är de två, sade jag på samiska, det är de som planerar ta livet av Gudrun.
– Jaså, säger du det, sade Tage och steg upp. Bror, sade han på samiska, kom nu ska vi ge dem en föreställning medan Nora tar kort, om du så råkar ta ett kort, eller två, på skummisarna så är det bra.





Kapitel 10

Tage och Ture och en massa kol


Tage gjorde tecken till Eva att de gärna ville ha henne med på kortet. Jag fotade och fotade. Så ställde sig Tage längst bort i lokalen, där fanns inga bord. Så hukade han sig och samma gjorde Ture. Så sprang de mot varandra, julade i luften och Ture stod på Tages axlar. Jag applåderade och det gjorde Eva också. Så kom bagaren in och fick se fler konster. De sprang mot varandra igen och så gjorde Ture en volt, en volt till och landade på stolsryggens överkant hos de två misstänkta, då kom Tage ifrån andra hållet och gjorde likadant men på min stol. Nu blev de två misstänkte lite intresserade, de log och nickade mot bröderna. Bagaren skrattade högt åt alla de konster som bröderna gjorde. I taket fanns två stora och tjocka bjälkar. De var ungefär två meter ner, från översta taket. Vips var bröderna där uppe och sprang på bjälkarna. Så hoppade de över varandra, kom i full fart emot varandra och i sista stunden tvärnitade de, tog av kepsen, slog den mot ett ben och sade, äh… Så hoppade de ner. Nu fick de riktigt höga applåder, även från våra misstänkta. Då reste jag mig, tog dem i vars ett öra och låtsades skälla på dem på samiska. Innan dörren slagit igen hörde vi skrattsalvor där inne.
– Att ni tordes, sade jag, tänk om inte bjälkarna hade hållit?
– Men lilla Nora, de var av stål, klart de höll.
– Ok, ja jag måste säga att ni är helt fantastiska, så gav jag dem vars en spontan kram. De skrattade.
– Fick du korten, frågade Ture.
– Jajamen, vi ska se på dem strax men jag har en känsla av att de där två vi misstänker, att de är bakom oss nu.
Då gjorde bröderna två volter framför mig och skrattade. Så tog de mig under vars en arm och vi gick.
– De är efter, mumlade Tage. Då bestämde vi att vi skulle gå i takt. Det gjorde vi, sedan tog vi ut stegen längre, nära på att vi kom innanför den andres fot. Det var ett kul sätt att gå på. Så trallade vi och fånade oss. I ett skyltfönster såg vi att de två misstänkte nu stannade vid ett gathörn, steg in på den gatan och försvann. Nu skyndade vi oss att möta Gudrun. Hon stod utanför och väntade. Vi drog iväg med henne direkt och viskade nu går vi hem till dig. Fråga inget nu! Ture och Tage stack in i en pizzeria och köpte vars en pizza. Vi väntat lite vid en dörringång med pizzorna inhandlades. När de så kom fortsatte vi hem till Gudrun. Vi skyndade oss in.
– Vad vill detta säga, sade Gudrun och såg på oss. Tage drog för gardinerna och Ture packade upp maten.
– Sitt, kommenderade Tage. Vi satte oss. Nu ska du få höra Gudrun medan vi äter, sade jag och så berättade vi. När de berättade att de lekt cirkus inne på fiket, slog Gudrun ihop händerna och gapskrattade. Så fick hon veta om Eva och de två skurkarna. Jag visade korten. Först såg hon bara bröderna och skrattade men när jag pekade på de två misstänkta, tystnade hon och sade.
– Men de där två, de är ju med en av ministrarna. Jag känner igen dem, få se nu, vilket land… jo nu vet jag, Ungern, Ungern är det. Jaha, kan undra vad de har emot våra förslag. Detta var märkligt. När skulle hon Eva komma?
– Vi möter henne klockan fyra, sade Tage och så följer hon med hit men var inte orolig, vi har ögon i nacken vet du, haha.
– Det vet jag mina fina pojkar, sade Gudrun och log. Ok, Ungern! Varför? Vilket avtal eller förslag kan det var som de…? Jag borde höra med Valter kanske. Ja det gör jag, jag ringer Valter. Gudrun reste sig och tog sin telefon med till soffan. Så slog hon ett nummer. Efter några sekunder svarade det.
– Hej Valter, det är jag, Gudrun.
– Hej Gudrun, du gick ju nyss!
– Ja, jag vet men du, en fråga bara. Har vi något förslag som nu ligger på parlamentets bord och som Ungern är inblandad i?
– Ungern? Ja men Gudrun det är ju en massa länder som är med som beslutsfattare, jag tror inte riktigt jag förstår vad du menar?
– Det vet jag knappt själv, nej jag kom precis på en sak och jag vet att det rörde Ungern, du kan inte komma på vad det egentligen är jag tänker på?
– Hur skulle jag kunna läsa av din hjärna Gudrun. Nej tyvärr, du får nog tänka vidare.
– Jaa, du, är Hans där?
– Jaa, vill du tala med honom?
– Ja tack.
– Hej Gudrun, har du problem?
– Nej då, inte alls, nej det är mitt minne ser du. Det var något som rörde Ungern nyligen, jag vet det men jag kan inte komma på vad.
– Ja alltså, Ungern, sade Gudrun igen och satte igång högtalaren, hon nickade till mig. Jag spelade in. Eh ja, det var väl det där om kol, var det inte det?
– Jo, just det, kolbrytning.
– Så var det ja. Tack så himla mycket Hans! Hur var det, vi var väl ense om att säga nej vad?
– Nja, riktigt så var det väl inte. Du sade nej, ja det är rätt men ett klart beslut har vi inte ännu.
– Jo men det hade vi ju, vi alltså du, Valter och jag samt Maggan var ju överens. Har ni ändrat er nu? Så kan ni ju inte göra. Det ska ju snart framläggas ett beslut inför alla EU länderna. Vi var ju klara med det inför röstning!
– Nja nu minns du nog fel Gudrun.
– Nej sannerligen har jag rätt, vad har fått er gossar att ändra er. Har det kommit fram nytt material? I så fall har inte jag sett det. Då får ni lägga de på mitt bord direkt i morgon, det vill jag se!
– Jag sa inte att det kommit nytt material, det var du som frågade om, om det kommit nytt.
– Ja, du svarade ju aldrig på den frågan!
– Nej för det finns inget nytt material.
– Ja men då så, då är det alltså det förslag som vi gett innan som gäller, eller hur?
– Gudrun, vi tar detta i morgon.
– Nej, nu vill jag höra vad det är för skumma grejer du och Valter har för er. Vi tog ett beslut och det håller vi, kom ihåg det nu. Vi var ense, ingen mer brytning av kol, vi var ense Hans!
– Nja du var ense menar du.
– Vad är det du säger, vad håller ni på med? Ska jag behöva begära en utredning, vill ni verkligen utstå en sådan? I så fall ska jag starta en, jag gör det inte gärna men ett beslut är ett beslut och jag skickade faktiskt över de handlingarna till Gun. Hon har dem hemma i Sverige och säkert har hon visat dem för andra berörda nu.
– Vad har du gjort, sade du? Har du redan sänt över dem men vi har ju inte röstat klart än!
– Jo då, det gjorde vi och både du, Maggan och Valter var med, så försök inte med det. Hör du Hans, detta börjar lukta illa, det luktar bränt kol lång väg, har ni något för er ni två. Jag tror att ni har en egen överenskommelse kanske med Ungern, är det så?
– Nej vet du vad Gudrun, anklagar du mig för mygel?
– Jaa det gör jag. Vi hade tagit beslut i frågan om brytning av kol i Ungern, vi svarade med nej ur miljösynpunkt. Papper skrevs ut, vi skrev under förslaget och jag skickade det till Stockholm, direkt.
– Hur kan du vara så dum att du skickar över ett halvfärdigt papper. Förslag är förslag och inget beslut, Gudrun skärp dig.
– Gosse, du ska inte lära mig att sköta mitt jobb, jag har suttit här längre än du. Ett förslag är ett förslag och först när det är enhälligt så går förslaget vidare för röstning, det vill säga då alla länder inom EU röstar. Men nu minns jag en sak till, vem var den där blonda mannen som ni lät vara med på sista mötet? Inga obehöriga får delta i våra möten och det vet du, vem var det? En släkting? Kör du med svågerpolitik Hans? En sak ska du veta, jag tar kopior på allt, allt och det gjorde jag även då, jag tog kort också. Allt material skickar jag till Stockholm, Gun får en kopia och två olika får även de en kopia. Vet du varför? För att jag inte litar på varken dig eller Valter. Ni har något för er och jag ska ha reda på vad det är! Samtalet bröts och Gudrun ropade ”Hallå” flera gånger. Denne Hans hon talat med, hade lagt på.
– Nä nu jädrar, sade hon och jag nickade om jag skulle stänga av inspelningen men hon skakade på huvudet. Så ringde hon igen.
– Gun, hej det är Gudrun. Jadå tack… Jaså haha nej det… Ja men va bra hör du. Jo Gun, sitter du nära Charlotte just nu? Vad bra, slå på högtalaren då är du snäll, jag vill prata med er. Ni är väl ensamma?
– Jadå, vi är ensamma.
– Bra, jo det gällde de kopior ni fick av mig angående kolbrytningen i Ungern. Minns ni det?
– Charlotte här, jo då jag minns det, det var ju nyligen så. Jag lämnade över dem till du vet vem.
– Bra, Charlotte, och du Gun?
– Jo jag minns dem också och jag har lagt dem där vi kom överens om.
– Bra, nu frågar jag er båda. Minns ni att vi fyra här hade skrivit under de förslagen till Nej på skrivelsen?
– Ja ni hade skrivit under alla fyra. Du Gudrun, Hans, Valter och Margareta, ni hade svarat negativt alla fyra. Ert förslag var ”Nej” inför röstningen. Jag, Charlotte alltså tog faktiskt en egen kopia av handlingen och gav Statsministern för han är lite intresserad av detta ju som du vet.
– Menar du Charlotte att Statsministern har en kopia av den handlingen?
– Ja, det har han.
– Bra, superbra! Ni är underbara alltså.
– Men Gudrun, var är det som hänt då?
– Jo nu backar Hans och Valter och påstår att de aldrig skrivit under ett sådant papper. Det är mer, de lät en blond kille vara med på vårt möte trots protester från både mig och Maggan. Jag tog kort på honom. Sen har det hänt lite obehagliga saker här, jag är hotad och det märkliga är förstår ni att det är två ungrare som planerar något mot mig.
– Vad är det du säger? Men Gudrun kom hem, du kan inte sitta där med ett hot över dig, kom hem!
– Nej, jag har hjälp här och jag ska kalla in resten av styrkan hit. Men gör mig en tjänst flickor. Berätta allt jag sagt för ministern, ni vet vilken!
– Det ska vi göra direkt Gudrun. Usch, jag vill inte att du ska bli utsatt för sådant här, sade Gun. Kan inte de där som brukar hjälpa dig, vad heter de nu igen, kan inte de hjälpa dig?
– Falkteamet, jo då, halva styrkan är här nu men jag ska be resten komma också. Inte ett ord till någon om detta utom ministern, ja kanske statsministern också. Lova mig det!
– Vi lovar Gudrun. Jag går in till Jonas direkt nu, ja Charlotte följer med också. Sköt om dig nu och var vaksam! Kramis vännen.
– Kram och Tack Gun.
– Ja kram Gudrun och du, ingen av oss här gillar de där två, Hans och Valter, det är något skumt med dem. Kramis och se dig för nu!
– Det ska jag, tack flickor, kram.
Gudrun nickade till mig. Jag stängde av inspelningen.






Kapitel 11

Aktivering av Falkteamet


– Ok, nu måste vi få hit teamet, allihop för nu är det tydligen allvar.
– Ja du har rätt, ska vi ringa dem nu eller, de hinner till planet i Umeå, det vet jag men hur går flyget sedan?
– Det går ett vid tre-tiden, tror du de hinner med det?
– Nja, det är väl knappt men jag ringer så får vi se, sade jag och ringde.
– Falk, svarade far.
– Hej far, det är Nora.
– Nora, är du framme nu?
– Vi kom fram igår far. Men far, lyssna nu. Hur många är ni där just nu?
– Ja det är jag, mor, Oskar, Siv och Fredrick kom precis. Hur så?
– Kom hit, snälla kom hit. Det är folk efter Gudrun och vi måste passa på henne hela tiden. Nu ber hon er på sina bara knän att komma hit!
– Nora, mor här. Jag anade detta, du och jag kände att något skulle ske, inte sant?
– Jo mor och det värsta, vet du vad det är? Jo två svenska ministrar är inblandade. Det är ju så man kan gråta!
– Nora, Fredrick här, jag kommer, vi kommer allihop. Stanna där ni är, kom inte och möt oss utan stanna. Gudrun?
– Ja Fredrick?
– Din adress där i Bryssel, det är bäst vi får den.
– Ok skriv då. Gudrun berättade och Fredrick skrev.
– Bra men kommer ni alla nu då, undrade Gudrun ängsligt?
– Vi kommer och jag som sade detta, är häxan själv!
– Siv, goa Siv, skynda er och Oskar?
– Jaa Nora?
– Du kan inte ta med byssa nu men ta med din styrka!
– Det lovar jag, vi kommer!
– Tack ropade vi i kör.

– Jaha, då är de på väg. Vad gör vi nu medan vi väntar, Ture såg på oss.
– Jag vet, sade jag, jag ringer ”H”, kanske han kan identifiera fotona och personerna på dem.
– Ja gör det, egentligen skulle han vara med också. Tage nickade mot telefon. Ring och fråga honom Nora!
– Ok, jag ringer. Så slog jag numret.
– Ja?
– Säker linje, sade jag.
– Ok… kör!
– Hej det är jag, vi behöver dig nu, genast!
– Var är du då?
– Bryssel!
– Vad fasen Nora, inte kan jag dra iväg dit!
– Snälla, Gudrun behöver oss alla nu och Falkteamet är på väg hit, Jag, Tage och Ture är här redan. Snälla ”H”, du kan väl?
– Hm, vad har hänt då?
– De vill döda Gudrun för att hon säger nej till ett beslut rörande … är du säker på jag kan tala fritt nu?
– Ja, prata på du bara.
– Ok, det är Ungern och kol det handlar om. Gudrun har blivit obekväm för dem. De har tänkt en bilolycka eller påkörning.
– O fan, det var fult om man säger. Jaha men vad kan jag göra då?
– All teknik, vi måste bevaka vart steg hon tar och hur ska vi kunna göra det när vi inga id har eller bilar eller vi kan inte ens avlyssna de två skumma ministrarna som tydligen bytt sida.
– Ok Ok, jag fattar. Vem pröjsar?
– Jag, svarade jag men då skrek Gudrun. ”H”, staten betalar så var lugn du, ta dig bara hit är du snäll.
– Ja ja kommer, vilken gata är det i Bryssel? Han fick gatans namn. Du, de andra är på väg till flyget i Umeå, ring Fredrick så plockar de upp dig.
– Ok, vi hörs.

Jaha, nu har vi aktiverat hela teamet utom en, sade Tage.
– Mm, jag vet, sade jag men ska vi verkligen ta det nu?
– Gun har ju fixat kopiorna så det är klart. Han har sett dem.
– Ska vi ringa han? Gudrun?
– Jaa du, ska vi det? Vi kan ju i alla fall förmedla all info till honom.
– Ja men ring då Gudrun, sade Tage, för jag och Ture ska snart hämta Eva.
– Okey, men ring du Nora som han är van vid sådana här tillfällen.
– Ja men då ringer jag nu, vi tar högtalare så ni kan komma in och säga något om ni vill.
– Bra, ring, sade Gudrun. Hon såg lite ledsen ut. Tage och Ture satte sig hos henne och tog vars en av hennes händer i sina.
– Lilla goa Gudrun, vi finns här för dig. De lade sina huvuden mot hennes axel. Hon log.
Jag ringde Jonas.
– Ja?
– Hej Jonas, det är Nora.
– Men hej Nora, hur mår du?
– Jo tack jag mår bra, hur är det själv?
– Tackar, det är bra. Har det hänt något?
– Jaa Jonas, det har det och nu blir du nog ledsen!
– Men säg inte så lilla Nora, vad är det?
– Kan du få en säker linje Jonas?
– Ja, ett ögonblick… Hörs jag nu?
– Jadå, Jo det gäller Gudrun och du ska veta att min högtalare är på så Gudrun, Tage och Ture är här och alla hör vad vi säger.
– Gudrun?
– Ja Jonas, jag är här men jag är inte glad.
– Berätta, snälla?
– Hej Jonas, sade Tage och Ture
– Hej pojkar, svarade Jonas. Är ni i Bryssel?
– Ja vi är här alla och resten av Falkteamet är på väg hit, ”H” också.
– Då är det stort, nu måste ni berätta!
– Jo Jonas, sade jag. Så berättade jag allt och de andra fyllde i här och var. När vi kom till biten om Valter och Hans, blev Jonas rent ut sagt arg. Jag spelade upp samtalet för Jonas, det med Hans, sedan det med Gun och Charlotte. Så nu vet du. Och flickan Eva kommer straxt hit och hon kan verifiera det vi sagt om de två Ungrarna.
– Gudrun min vän, kom hem. Jag är förtvivlad, du får inte utsätta dig för något, hör du mig?
– Ja Jonas jag hör och tack för din omtanke som jag vet är äkta. Nu kommer hela teamet hit och vi ska klara detta men om, jag säger om polisen här blir inblandad här, alltså lokala polisen, hjälper du oss då?
– Ja men självklart Gudrun, självklart. Jag kan komma ner om du vill?
– Ja kom Jonas, sade Jag, Gudrun behöver alla sina vänner nu.
– Jaa, kom hit Jonas, sade Ture. Om du kan, så kom.
– Jag ska kolla upp vissa saker och jag ska kolla upp Valter och Hans. Jag måste också tala med Statsministern och en del andra, sedan kommer jag, jag lovar!
– Tack snälla du, sade Gudrun. Vi hälsade alla hej då och så lade jag på.
– Pojkar ni får nog rusa nu, sade jag. Eva ni vet. Bröderna sprang upp och ut.
– Gudrun, jag ser att du är ledsen men du, nu kommer alla de andra och Jonas, vi ska reda upp detta, jag lovar, sade jag och satte mig hos henne och tog hennes ena hand. Gudrun, nu ska vi vara starka och vi ska inte ge dem en chans. Ok?
– Lilla Nora, min allra bästa vän, jaa det är ok och vi ska ta dem, allihop
– Bra, sade jag, nu gör jag kaffe, för det tarvas kaffe vid en sådan här situation!
– Haha, jaa tack, log Gudrun.






Kapitel 12

Överfallen


Jag gjorde kaffe i hennes kök och plockade ihop koppar och bar in. Så stannade jag upp. Hade jag inte hört ett ljud vid dörren?
Jag smög in till Gudrun, satte ifrån mig kopparna och viskade.
– Var tyst nu, det är någon vid dörren. Jag kollar. Du gömmer dig.
– Men vart ska jag gömma mig då?
– Här, sade jag och tog bort soffkuddarna, hon fick tränga sig in där normalt en madrass skulle förvaras. Så lade jag tillbaka kuddarna och satte mig på soffan. Jag hörde hur någon smusslade med låset och så plötsligt gick dörren upp lite grand. En blond man kom in i hallen och såg sig om. Så fick han se mig. Han stelnade till och så kom han närmare. Jag satt helt lugn.
– What do You want? Frågade jag på engelska.
– Nothing, svarade han. Nu såg han säkrare ut.
– Then, walk away, sade jag och började plocka med kopparna. Han kom fram och satte sig helt fräckt i soffan mittemot.
– So, you´re alone? Jag såg på honom hastigt och svarade.
– No, I have some ghosts here and some demons.
– Haha, no, you´re alone!
Då satte jag mig rakt och såg in i hans alldeles för ljusa blå ögon. Så sjöng jag. Han skrattade och stirrade på mig. Jag sjöng högre och då hördes från hallen två mörka stämmor. Tage och Ture var tillbaka. Jag tog i nu och ökade hastigheten på sången. Mannen i soffan började se rädd ut. Han såg inte pojkarna men han hörde dem. Han såg på mig och han såg bredvid mig. Så kröp han ihop och gnydde. Då reste jag mig och gick runt bordet mot honom, så skrek jag högt ett ord och mannen svimmade.
Jag hjälpte Gudrun upp medan pojkarna band mannen. Eva stod bara och stirrade i hallen.
– Kom in du Eva, var inte rädd. Denna man var ute efter att skada Gudrun, nu sövde vi honom, bröderna och jag. Kom ut nu Gudrun, sade jag och hjälpte henne. Bröderna stängde in mannen i en garderob och sköt en stor byrå framför dörren. Där satt han säkert nu.
Vi samlade oss i sofforna.
– Välkommen Eva, sade jag och log mot henne. Ser du nu att det verkligen är Gudrun?
– Jaa, jag ser det. Vad hände här?
– Mannen som bröderna nu stängt in, han kom för att skada Gudrun. Jag sjöng en samisk visa och bröderna föll in. Då blir sången stark och den kan ge syner, otäcka syner. Till slut somnar personen och det är en djup sömn.
– O fy, vilken hemsk människa, ska inte polisen ta honom?
– Snart men vi väntar på att alla i Falkteamet ska komma, de är på väg.
– Ok, oj vilken upplevelse!
– Ja är man inte van så, sade Tage.
– Välkommen Eva, sade Gudrun. Nu ska vi prata.
Vi talade länge, i flera timmar och vi berättade lite för Eva vad vi varit med om.
Så ringde det på dörren. Tage gick och öppnade. Där kom de allesamman. Kramkalaset började. Gudrun fick så mycket mys att hon blev alldeles yr. Så fick Eva hälsa på alla.
– Eva, detta är min mor och far. Gunnar och Brita, sade jag.
– Hej vännen, sade mor. Nu är du alldeles trygg här.
– Jaa, sade far det är du och vi ska se efter dig hela tiden.
– Tack snälla, sade Eva och neg.
– Eva, detta är allas vår ryggrad Oskar, han är den snällaste vi vet och stark som en oxe.
– God dag, sade Eva och neg.
– Hej mitt barn, sade Oskar och log. De tog i hand. Hos oss är du säker.
– Tack tack, sade Eva och neg igen.
– Eva, detta är Fredrick som är far till mina små barn jag bär på.
– Hej Eva, sade Fredrick och log, trevligt att träffas.
– Tack tack, sade Eva och neg igen. Fredrick log och så höll han om mig.
– Eva, detta är ”H” och mer får du inte veta om honom.
– Tjena, sade ”H” och tog i hand. Du, nig inte är du snäll, så gammal är inte jag, sade ”H” och skrattade.
– O förlåt, nej jag ska inte niga, haha. Kul att träffa dig ”H”, sade Eva.
– Eva, detta, detta är Siv men idag när hon är här, då är hon Nimra.
– Nimra, frågade Eva, vad är det för något?
– Eva, sade Siv, det visar sig vad jag är. Så tog Nimra Evas händer och höll dem en stund medan hon såg in i hennes ögon. Fullkomligt pålitlig, sade Nimra och log.
– Jaa, då har vi hälsat alla, var så goda och sitt, sade jag. Ska berätta att Jonas kommer också men inte riktigt än. Gick resan bra?
– Ja tack men det vart lite bråttom. Vi tog taxi faktiskt för det är inte lätt att hitta här. Nu vill vi höra allt, sade Fredrick och det fick de, allt!

När Tage berättade om mannen i garderoben, skrattade far. Han tyckte det var bra gjort.
– Ok vad ska vi göra med honom nu då? Oskar såg på Fredrick.
– Ja han får vara kvar där så länge men… tyst, det är någon på dörren. Göm er, viskade Fredrick.
Alla reste sig och gick in i Gudruns ena sovrum. Kvar i rummet stod mor och bröderna. Siv och jag stod på vars en sida om mor. Där stod vi och väntade. Vi hörde viskande röster. Så kom det in tre män. De såg sig omkring i hallen, så kom de in i rummet och stannade överraskade.
Vi stod med sänkt huvud och såg ner i golvet. Jag förstod att det måste se kusligt ut. Så reste mor på huvudet och såg på dem. Jag uppfattade att Oskar, Far och Fredrick kom smygande bakom männen för att hindra dem från att fly.
– Stig på, sade mor tyst. De blev osäkra och det var då jag såg vapnen som den tredje mannen bar på. Stackars Gudrun, hade de tänkt komma hit och döda henne?
– Jag sade, stig på! Upprepade mor. Männen steg in i rummet och stirrade på mor.
– Vem är du? Var är Gudrun?
– Sitt ner, sade mor.
– Nej tack, vi står. Var är Gudrun?
– Sitt ner sade jag, sade mor och spände ögonen i dem. De kom närmare men en av dem satte sig först ovilligt, så satte sig en på ena armstödet. Den med vapen stod bakom soffan.
– Lämna dina vapen, sade mor. Låt dem falla i taket!
– Taket, är du dum, sade mannen med vapnen. De kan väl inte falla i taket, golvet menar du väl?
– Säg inte du till mig. Taket, låt vapnen falla i taket.
Då reste Nimra på huvudet och gjorde en gest och vapnen flög ur händerna på mannen, de flög upp och fastnade i taket. Mannen bara gapade.
– Hur gjorde du det där, sade han både rädd och imponerad.
– Säg inte du till mig, sade Nimra. Sov, sade hon, Mannen somnade.
Då tog mannen som satt på armstödet upp en pistol och sköt mot Nimra. Hennes hand for ut och fångade kulan, den lät hon falla upp i taket. Mannen stirrade på henne. Han reste sig och skulle just skjuta mot mor då Far, Fredrick och Oskar överföll honom. Fredrick kastade sig över den ena av männen och fick handfängsel på honom. En kvar. Han som hade alla vapen. Han var inte beredd, plötsligt hade han två stålarmar runt sig. Far plockade vapnen från honom och Oskar höll fast honom. Så var alla tre männen oskadliggjorda.
Då hörde vi tumult i hallen och där kom ytterligare två män. Tage och Ture sjöng, Mor, Nimra och jag föll in. De två männen stelnade till och kunde inte röra sig. Snart var också de bundna. Mor stirrade på en av dem.
– Namn, frågade mor. De blev så rädda för mors ögon att de bara gapade.
– Namn, sade Nimra?
– Vad är detta, vilka är ni? Skrek den ena mannen. Sedan sade han inget mer för Oskar tog hand om honom, Oskar lade ner mannen på golvet. Den andra blev rädd och ville fly. Men där stod far och Fredrick så där var stopp. Nu tog våra män hand om dem alla fem, de lade dem bredvid de andra på golvet. Ture hämtade Gudrun. Hon stirrade på männen och sade tyst.
– Hans, Valter, vad håller ni på med? Då kom ”H”, han filmade allt och ljudet kom med.
– Vad skulle detta vara bra för Hans? Varför gör ni så här? Jag trodde vi var vänner men detta, det är mordförsök. Det blir fängelse ni får, fattar ni inte det? Vad gör er så arg på mig?
– Håll käft, skrek han som hette Hans. Du har förstört allt, precis allt. Nu är det kört, allt är kört.
– Var det pengar? Gudrun sade det med avsmak.
– Du fattar inget, det är ändå över nu!
– Ja detta är över för er del men ni är inte alla, det finns väl fler? Ni har fler fränder eller hur?
– Vet du vad du är Gudrun? Vet du det? En gammal kärring, en ful gammal kärring. Pang, Oskar slog till så snabbt att ingen hann reagera. Hans skrek, han hade näsblod. Oskar drog upp honom, lyfte Hans i luften och ställde honom framför Gudrun.
– Nu ber du om ursäkt annars ska jag se till att du aldrig säger något mer, har du förstått, sade Oskar lugn men knep till lite hårdare med sitt grepp. Aj, skrek Hans.
– Fel, sade Oskar, Ursäkt var det, säg det!
– Jaja, ursäkta då, skrek Hans. Oskar kastade iväg honom och Fredrick och far tog och lade honom på golvet igen.
– Gudrun, sade Oskar, Gudrun, kom här. Hon räckte ut armarna mot honom och han höll om henne länge och väl. Han tröstade för Gudrun grät. Hon, den snälla Gudrun hade de försökt döda, skrikit fula ord till henne, kallat henne ful kärring. Sådant gör ont och det sitter kvar även om tiden går. Nu samlades vi i vardagsrummet igen. Fredrick ringde polisen i parlamentet.























Kapitel 13

Bovar, Media och ”H”


Poliserna kom och det tog lång tid att förklara allt. Gudrun fick tala med Jonas igen och statsministern talade med parlamentets egen polis och övriga. Hela historien bottnade i att Hans och Valter samt några till erbjudits en stor summa pengar för att rösta för kolbrytningen i Ungern. De övriga var från andra länder, samtliga fängslades och då som först fick media nys om det. Efter det var det en jakt på alla inblandade. Det skulle bli en stor sak detta. Många och långa förhör genomled vi. Dagarna gick och vi tyckte att vi inte gjorde annat än att sitta i dessa förhör. Eva höll sig till ”H” för han var hennes generation och faktiskt verkade det som om han hade en instinkt att beskydda henne. De kom bra överens. Siv stannade hela tiden vid Gudruns sida. När så saken kommit till tidningarna så råkade Siv komma med på bild. Alla undrade vem hon var och någon dag senare stod det att läsa.

”Svensk EU minister har kvinnlig livvakt”. I artikeln stod att, Gudrun Samuelsson, den ena av de svenska ministrarna, hade en kvinnlig livvakt. Reporten som tagit bilden, hade fått känna på vilken effektiv vakt kvinna var. Just när han skulle ta bild två, flög kameran ur hans hand. Livvakten tog den i sina händer och krossade hela kameran som om den hade varit av maräng. Endast en bild kunde räddas. Vaktens ögon hade fått fotografen att stelna. Så hade livvakten knuffat till fotografen med en hand. Denna knuff var så stark att när fotografen for baklänges drog han med sig sju andra fotografer. Alla föll till golvet. Detta måste i sanning vara den starkaste kvinnliga livvakt någonsin!”

Siv drog lite på smilbanden. ”hoppsan” var hennes enda kommentar. Vi pratade mycket med varandra de dagarna. Fredrick vände sig till Oskar.
– Oskar, vad hände egentligen inne i ditt förhörsrum. Jag kunde tydligt höra ett skrik därifrån?
– Hm, mja… det var en som trodde att en av de fångna hade ljugit.
– Ljugit om vad, frågade Fredrick?
– Ja… han hade visst sagt att, hrm… host… att eh… stål… hrm… stålarmar fångat honom. Oskar snöt sig.
– Ja men det var ju sant, varför tror de inte på det då, undrade jag.
– Nja, jag är ju gammal och… eh… ja en ville att jag skulle ta samma grepp där på en av de som förhörde. Jag sade nej och då tjatade de ännu mer. Så, jaa… ja jag kopplade väl ett grepp där då. Det var han, polisen som… som skrek. Det gjorde väl ont, kanske.
Då skrattade vi alla, och så fick Oskar massor med gos och blink. Siv gav honom en puss.
– Min hjälte är du Oskar, sade hon och så kom hon på! Oops! Vi skrattade alla och Oskar såg förvånad ut. För första gången sedan de möttes, sade Siv rätt namn till Oskar. Det gav applåder! Då reste sig Oskar och fångade in Siv och till allas vår förvåning fick hon en riktig kyss av Oskar. Siv var lycklig och vi skrek hurra… Vilken uppvisning.
– Jaha du Mattias, nu är du min, sade Siv glatt. Oskar var generad för sitt tilltag och log lite.
– Det var som tack, sade han lågt.
– Tack, du Egon, du har nog en del att tacka mig för, sade Siv och log skälmsk mot Oskar.
– Ja, kanske det, svarade han och höll om henne en stund. Siv mådde mycket bra där, kan jag säga. Det syntes i hennes ögon.
– Ok, sade far, nu kanske det blir en massa bröllop här vad det lider men nu tycker jag nog att vi ska bestämma vart vi reser, när vi reser.
– Ja tycker vi alla reser till min ö, sade Gudrun som nu var omsvärmad av bröderna.
– Ja det låter bra, sade far, vad säger ni andra?
– Ja det blir bra, sade Fredrick för då har vi koll runt ön och så ber vi att Kjell kommer med grabbarna och där har ju ingen media en chans att nå oss. Kanske Jonas kan komma också och Matilda.
– Ja men ska vi säga ön då, frågade far. Brita, vad tycker du?
– Det blir bra, sade mor.
Då så, om ingen har något emot det då så, vi säger ön då! När så tillståndet kom att vi skulle få resa så flög vi alla, i en grupp hem till Mälaren, Gudruns hem på ön. Där var så fint. Gudrun och en del av oss skulle bli tvungna åka på fler förhör senare för detta var i sanningen en stor sak. En nation hade försökt muta ministrar i EU, det görs inte ostraffat.
Två dagar senar kom Kjell och kompani och de ville så klart höra allt som hänt. Nilsson stod och stampade.
– Vad är det Nilsson, frågade jag, du ser orolig ut?
– Jaa, är inte Brita med? Jag skrattade och ropade på mor. Hon kom in från ett annat rum.
– Jaa, sade hon, vad är det Nora?
Nilsson flög genom rummet och bockade djupt. Tack ske Gud och pris och lov och… Jag var så rädd att ni inte var med. Har längtat så efter era köttbullar och palten, sade han bekymrat.
Först stod mor och bara såg på honom. Så fattade hon och där fick Nilsson en kram.
– Käre vän, så klart ska du få dina favoriter rätter. Ska vi säga köttbullar idag?
– Välsigne er, sade Nilsson, bockade och neg. Då skrattade vi alla. Kjells skratt hördes lika högt som fars och de två, de skrattar högst av alla.
Tillsammans rullade Siv, Gudrun, jag och mor köttbullar. Eva kom och hjälpte till.
– Eva, du fick ledigt från jobbet då för att följa med hit, frågade jag?
– Vet du Nora, jag sade upp mig. Jag vill nog stanna i vårt land nu. Jag och ”H” ska på en mässa om några veckor. Han ska lära mig allt om datorer. Han är så mysig, sade hon och log.
– ”H” är bra, Han är det absolut främste inom sitt yrke. Har han sagt sitt rätta namn till dig än?
– Neej, det får han inte, svarade hon, han säger att endast kungen och ÖB vet. Men då tror jag han luras. Du Nora, vad är en ÖB?
Överbefälhavare, det är det militära alltså. Nej vet du Eva, det är nog faktiskt sant att det bara är de två som vet vem ”H” är. Kungen vet jag inte men ÖB och kanske Statsministern. Kungen? Varför just kungen?
– Ja inte vet jag men det verkar vara sant för han hade visst hjälpt honom en gång med något. Eller jag vet inte, kanske han skojar med mig?
– Nej, ”H” skojar inte, inte ofta i alla fall, han är en allvarlig ung man. Men du, fråga om han heter, Konrad, Karl, August, Tore och så vidare? Börja kalla honom vid olika namn, som Siv gör med Oskar. Jag tror ”H” skulle gilla det.
– Tror du? Ja men det var ingen dum idé, det ska jag göra.
– Är ni ihop eller så, frågade jag?
– Nja, jag vet inte, det har bara varit någon kram så där.
– Jag tror han är blyg vet du. Ta det lite lugnt med honom så går det nog bra. För du gillar honom väl?
– Jaa, det gör jag. Mycket!
– Bra! Vet du Fredrick brukar jag kalla, min konstapel, lille Fredde, Bocken Bruse, Min prins och så vidare. Han kallar mig, fröken Modig, Yrväder med mera. Det är rätt gulligt, tycker jag.
– Ja det är mysigt, log Eva.
– Ja lycka till då med ”H”, skrattade jag.
– Tack Nora. Du, vet du hans namn?
– Hm… så får du egentligen inte fråga men oss emellan, ja det vet jag men när någon frågar, då vet jag det inte.
– Kan du inte…
– Nej, det kan jag inte och förresten är jag inte alls säker på att det är rätt. Nej nu är det snart mat du, mums vad gott det ska bli.
– Jaa, jag är jättehungrig, sade Eva.
Maten var klar och vi åt som om vi aldrig sett mat förut. Nilsson stod och nästan dreglade när han såg oss äta. Han glodde in genom fönstret. Jag vinkade åt honom att komma in. Vips, så försvann han från fönstret och gick direkt och tog en tallrik. Så snabbt har nog ingen lagt mat på sin tallrik som Nilsson. Han åt och hade ljud för sig.
– Underbart! Jag tror jag dör! Brita min ängel, gift dig med mig!
– Jaja, sade far, nu räcker det. Brita är redan gift och om det bara är för maten skull så får du väl beställa lite mat av Brita så du har i frysen, skrattade far.
– En underbar idé, sade Nilsson och gick ner på knä vid mor. Min ängel, sade han, kan du göra mat åt en stackars pinad polis, mat som jag kan ta fram när min Brita-tarm skriker?
– Tok där, sade mor och rufsade om i Nilssons hår. Det är väl klart jag kan göra mat åt dig, stig upp nu och ät färdigt. Du ska få massor med köttbullar och palt när jag är hemma igen, det lovar jag dig!
– Välsigne dig, sade Nilsson och bugade djupt för mor. Då skrattade vi alla. Han är rar Nilsson.
När kvällen kom satte vi oss och spelade spel. Det var avslappnande.
– Nä nu jäklar, det är väl för hela friden min tur att slå! Ska du slå två gånger? Man får bara slå om, om det är en sexa, det vet du!
– Ja men Ture, jag fick en sexa, vad gormar du för? Du stirrade ju på Gudrun just när jag slog så du såg inte, Don Juan där! Sitt ner nu och var tyst för nu ska jag slå!
– Gudrun, han fuskar, jag kan inte spela med folk som fuskar. Siv, gör något!
– Pojkar pojkar, sade Gudrun, inte bråka nu!
– Ja men han anklagar mig för fusk! Tage ställde sig upp och hoppade jämfota. Ja fuskar inte.
– Inte, då ska jag ha två kast också!
– Ja men ta det då för hela friden… slå då någon gång, lille älskade bror min.
Ture reste sig, bockade och sade. Dyre broder, det var det finaste du sagt mig på en hel kvart.
Tage reste sig och sade. Dyre broder jag uppskattar din tacksamhet, låt oss bliva sams. Så gjorde de en volt i luften och bytte plats. Då skrattade vi alla.
– Nora?
– Jaa Fredrick, vad vill du? Ska också jag göra en volt eller?
– Neej tack, men du flyttade faktiskt min bil fast du har skon som du ska flytta.
– Gjorde jag?
– Jaa, det gjorde du!
– Vittnen, frågade jag och såg på mor och Eva.
– Nej jag såg inget sade mor.
– Nej men det gjorde jag, sade Eva och skon är faktiskt din Fredrick. Det är bilen som är Noras!
– Näha!
– Joho, sade jag…











Kapitel 14

Gudruns ö och överfallen



– Gudrun fuskar igen, tänk att man aldrig kan lita på dig min älskade, tjöt Ture!
– Åja, du fuskar du också, så det så, svarade Gudrun.
Ja det var en helt vanlig kväll, en helt vanlig spelkväll för oss i Falkteamet.

När så natten föll in var det lugnt i Gudruns stora strandvilla. Som vanligt har jag svårt att somna när jag är borta. Jag steg upp och tog en morgonrock om mig. Så gick jag ut på balkongen på baksidan av huset. Det var fullmåne och det var molnfritt. Månen speglade sig i vattnet och det var så fint. Se där en jättefågel som kom seglande mot ön, där är en till. Men de såg märkliga ut. Då fattade jag. Snabbt ropade jag på Kalle som gick där nere som vakt.
– Kalle, viskade jag. Två stycken sådana som segelflyger är på väg mot ön, titta, sade jag och pekade.
– Ok, jag larmar, sade Kalle. Gå in nu Nora.
Jag stod kvar, ville se vad som hände. Jag kröp ner bakom räcket på altanen. Så kom jag på att jag nog skulle väcka Fredrick och de andra, så jag smög runt och väckte dem alla. Nu blev det liv i huset, vi placerade oss olika, vid dörrar, fönster och trappor. Nu kunde de komma. Jag satt vid räcket igen och kommenterade vad som hände till Fredrick, han förde det vidare. Jag såg Kjell och hans män smyga där nere. En av flygarna riktade visst in sig på taket. Jag förde det vidare och såg då Tage och Ture kila förbi. Jag skrattade tyst, detta hade jag velat se när de två bröderna tog hand om flygare. Så upptäckte jag två flygare till komma över sjön, de var sådant där segel de hade och flög på luftströmmar. De såg ut som trekanter. Vad heter de nu igen, sådana där saker? Just det Drakflygning är det väl. Tumult upp på taket, oj då, där skrek någon. Heja bröderna våra! Kjell tog nästa, han hann knappt landa förrän de togs omhand av Kjell och Kalle. Två till, den ena såg jag men inte den andra. Vart hade han tagit vägen då? Pang, nu hände det något på framsidan.
– Fredrick, viskade jag, vad händer?
– Oskar hände, skrattade han. Då fnissade jag också. Heja Oskar! Så var det en till, vart tog han vägen? Jag kikade överallt men såg den inte.
– Fredrick, den fjärde hittar jag inte?
– Jo då, titta upp vid träden rakt framför dig!
Jag kikade dit, där stod Siv och mor och båda riktade sina händer mot drakflygaren. Han snurrade runt runt, fort gick det. Så sänkte mor och Siv händerna och flyget med mannen föll till marken. Där kom Nilsson och tog över. Så kom Andersson också och nu var alla fyra tagna. Nå, fanns det fler? Jag fortsatte att titta runt för att upptäcka någon mer. Flyg framför månen, tänkte jag, för då kunde jag se dem i alla fall. Jo då, där kom en till.
– Fredrick, en till kommer nu, var beredd.
– Ok, svarade han och reste sig, så kikade han ut lite försiktigt vid dörren ut till altanen.
Den flygaren hade visst tänkt landa före huset. Fredrick talade i en radio till Kjell. Kjell och två av hans män sprang, de hukade in bland träden. De skulle ta den flygaren också.
– Fredrick, tror du det kommer fler?
– Säkert men de kanske kommer sjövägen. Jag tror vi ska sprida ut oss ute.
– Ok, ska jag följa med?
– Nej, stanna inne du. Han försvann. Jag gick in och stängde dörren. Så satte jag mig på en stol i trapphallen. Jag tog en stor staty som stod på ett bord. Den höll jag nu i handen, beredd att slå. Eva kom smygande. Hon satte sig hos mig i stolen bredvid.
– Fy vad otäckt detta är, sade hon.
– Inte då, du skulle bara veta vad vi varit med om, detta är småsaker må du tro mot vad vi verkligen upplevt.
– Ja men för mig är det otäckt, sade hon.
– Ja, det förstår jag. Var lugn nu, ingen ska få skada dig. Vi i Falkteamet är samlade igen och Kjell och Kompani är här också.
– Kjell och Kompani? Ja men det är ju ett företag!
– Ja, jag vet men det är inte det företaget jag menar utan specialstyrkan som är här.
– Jaha, heter de så också då?
– Nej, Kjell är deras chef och därför kallar vi dem så.
Nu hördes skott avskjutas och det var kommandon som utropades. Vi sprang ner och kikade i fönstren. Två båtar hade lagt till hos Gudrun och de var nästan alla klädda som soldater i de båtarna. Kjell riktade vapen mot dem, Nilsson och Andersson likaså. Vid andra båten stod far med en bössa, var han nu hittat den. Oskar stod med en stor påk. Ture och Tage kom ut, de släpade en man efter sig. Det var den som de tagit på taket. De släppte mannen så han föll till marken. Så sprang de fram till första båten. Och så snabba var de att ingen hann reagera. På några få sekunder hade de gjort volter, slagit klackarna på de två första männens hakor och de föll ihop. Så hoppade de upp på ryggarna på två av männen och skrek högt ”hoppla pålle”. De höll för männens ögon och då kunde Kjell ta dem lätt. Så var det två kvar i den båten men då kom ”H” och hoppade ombord, han drog en kabel om deras fötter så snabbt att de ramlade. Eva som slutit sig till ”H” igen, hoppade ombord och hjälpte honom att binda dem. Nästa båt då. Jo far hade hotfullt pekat på dem i den båten, de var fyra där. Den ena försökte skjuta far men då stod plötsligt mor där. Hon sjöng och då sjöng Tage och Ture också. De som var i båten stod stilla och lyssnade. Jag såg en smussla med något i sin byxficka. Jag rusade dit och kastade mig på honom. Så tog jag vapnet han tappat och kastade det bakåt.
– Nora, skrek Fredrick, vad gör du? Tänk på barnen!!
– Det är ju det jag gör, svarade jag. Han siktade ju på mig för katten!
– Fredrick gick ombord och far också. Så band de alla i båten och släpade dem i land.
– Har vi alla nu, frågade Fredrick?
– Jag vet inte, sade Kjell men troligen kommer väl fler om inte dessa rapportera framgång, märkligt att det var så lätt att ta dem, några elitsoldater är de inte! Ok, vi samlar dem alla i pansarrummet. ”H”, du som kan koden, öppna det rummet.
– Ja men där finns en central där, sade ”H”.
– Ok ta det andra rummet då innanför, där är väl också en pansardörr.
– Japp, det är det. Ok jag öppnar nu.
Alla skurkar bars ner i källaren och låstes in i det dolda rummet. Nu stod vi alla samlade på gården.
– Vi måste ringa Jonas, sade Gudrun. Detta är ett hot mot vårt land. Hela regeringen måste få veta, ÖB också och … Tage och Ture tog henne om axlarna.
– Kom nu Gudrun, vi ska vaka över dig. Kjell larmar så var lugn nu, sade de till henne.
Gudrun nickade. Siv följde med dem in.
– Har du anropat alla, frågade Fredrick Kjell.
– Ja de är på väg. Detta räknas ju som ett hot mot Rikets Säkerhet så de kommer mangrant.
– Bra, jag tror vi män stannar ute här hos er Kjell så vi är många att hålla koll. Vem vet, det kanske kommer flera.
– Ja gör det, har ni vapen?
– Nej, mitt vapen är på polishuset i Umeå. Var Gunnar fått bössan ifrån vet jag inte.
– Jag tror det är Gudruns vapen, log Kjell. Jag tror Gunnar och Oskar har gett henne det.
– Aha, ja det är troligt, log Fredrick.
Vi damer gick in. Mor var brydd och jag sade det till henne.
– Du ser brydd ut mor, vad är det?
– Det är inte över än. Det kommer fler men det… jag vet inte Nora men det verkar så… vad ska jag säga? Siv, ropade mor. Siv kom fram.
– Jaa Brita, vad är det? Känner du samma som jag?
– Jaa, det gör jag. Detta är inte slut än, det kommer mer. Det är så diffust bara, som om… jag vet inte. Kan du se klarare?
Siv blundade och koncentrerade sig. Hon tog mors hand.
– Nu ser jag, vänta lite. Det är, det är ett luftskepp, jaa just det, ett luftskepp. De är på väg hit nu. Vi måste berätta för Kjell, sade jag. Jag springer ut. Jag rusade ut och ropade på Kjell. Han kom och lade en arm om mina axlar.
– Vad är det lilla Nora?
– Kjell. Det kommer ett luftskepp, det är snart här. Både mor och Siv kände det och du, det är många män med där.
– Luftskepp? Det var som… Men vad vill de?
– Att Gudrun ska godkänna ett förslag i EU men hon vägrar. Det har med kolbrytning att göra. Mycket miljöfarlig hantering i det.
– Men ändå, att försöka inta en ö som tillhör vårt land. Det är ju hemskt. Tänker de ta henne då eller?
– Jaa, det är väl meningen. Kanske hämnd, jag vet inte.
– O fy då! Nå jag ska tala med grabbarna. Kanske hinner militären hit före de andra. Jag kallade på militären också vet du.
– Bra, du är bara bäst Kjell, sade jag och gav honom en kram. Han skrattade och gav mig en puss på kinden, så gick han. Men så vände han sig om ”Gå in nu Nora”!




































Kapitel 13

Luftskepp och soldater




Jag gick in och där satt vi alla damer och planerade. Alla män var ute nu och stod gömda. Vi hörde ett ljud utifrån och rusade till fönstret. Svensk militär kom, svenska soldater, marinen, fallskärmsjägare och jag vet inte allt. Nu kunde vi klara vilket angrepp som helst. Och där kom Jonas. Alla hälsade på honom. Ryggdunk och kramar. Var är Statsministern då? Jaha, där är han och där är flera ministrar. Nå så skulle de få uppleva ett mindre krig, det trodde jag.
– ”H”, ropade jag. Kan vi damer gömma oss i pansarrummet där centralen är?
– Javisst, kom igen, ropade han och vi gick i samlad grupp efter honom. Han låste in oss där och skulle förklara för Far var vi fanns. Nu var vi säkra men hur skulle det gå med männen? En enda kontakt hade vi som vi kunde nyttja och det var en enkel radio som vi kunde anropa Fredrick med. Nu skulle snart drabbningen äga rum.
– Nora, det var Fredrick som ropade i radion?
– Jaa Fredrick?
– Det var rätt som Brita och Siv sade, de kommer nu!
– Ok, behöver ni mor och Siv?
– Inte än men vi säger till i så fall.
– Bra! Fredrick, nu ser du till att inte bli skadad, hör du det? Inte far och Oskar och alla de andra heller!
– Nora, var inte orolig, vi ska ta dem men vi låter soldaterna och Kjell ta hand om dem i första hand.
– Ok, bra. Jag litar på er, det vet du. Säg till om vi behövs!
– Det lovar jag min lilla Nora. Ta hand om dig nu och våra barn.
– Puss min konstapel, sade jag och så informerade jag de andra i rummet.
– Ja men borde vi inte vara med där ute, frågade Siv?
– Inte än, bara om det blir kris, sade jag. Fredrick ska säga till då.
– Ok, ja vi får väl koncentreras oss nu då Brita, så vi ser vad som händer.
– Ja det kan vi göra, sade mor och så tag de varandras händer och så blundade de.
– Vad händer, viskade Eva?
– Vårt lands soldater är här och Gudrun, Jonas är där också nu och Statsministern.
– Vad? Å vad bra, nu får de minsann uppleva lite de också. Ja Jonas har ju varit med förr men ett sådan här stor händelse har knappast Statsministern varit med om. Hoppas de är skyddade någonstans.
– Vänta, sade Siv. Nu kommer skeppet! Å det är stort. Nu slänger de ner rep från skeppet och många kasar sig ner till vattnet. Jaha, ännu fler. Brita ser du?
– Ja, jag ser men vad ska detta betyda. Varför en så stor apparat om kring Gudruns ärende. Är det mer än kolbrytning det handlar om?
– Jaa, det måste det vara. Vänta, det är något där, ser du, undrade Siv.
– Nja, inte än, svarade mor. Eller jo, det ser ut som en gruva. En gruva med många orter.
– Jaa men ser du vad som finns i det stora rummet.
– Vilket rum, jag ser inget rum? Åt vilket håll?
– Ta vänster från mittersta orten! Ser du nu, frågade Siv?
– Å hjälp, vad är det? En bomb?
– Nej vet du vad jag tror att det är, en atombomb!
– Nej men det kan det väl inte vara. Ungern är ju ett fattigt land, de har inte råd med… Det står folk där, vad säger de?
– Hm det låter som, det är nog asiatiskt språk.
– Tror du? Vi lyssnar!
De lyssnade länge. Så övergick de män som stod vid bomben, till engelska. De lät arga.
– Nu läxar de upp ungrarna! Ja jisses så arga de är.
– Jaa, men du, titta på den mannen bakom en av asiaterna, ser du vad han gör?
– Nej, vänta ska jag ta mig dit. Aha, han har en kniv. O hjälp, han stack ner honom! Såg du Brita?
– Ja jag såg! Det är helt känslokalla män, usch, de är farliga!
– Nu blir det bråk. Du milde, de slåss ju. Nora, berätta för Fredrick, detta kan bli värre än vi trott från början.
– Ok, svarade jag och anropade Fredrick. Det var Jonas som svarade istället.
– Jonas, det är Nora, lyssna nu!
– Ok Nora, jag lyssnar!
Så berättade jag allt, när det var gjort satte jag på högtalare så Jonas skulle höra.
– Nora Statsministern lyssnar också, sade Jonas.
– Bra, så här är det. Så berättade jag vad mor och Nimra fått fram och jag hörde hur de drog efter andan. Detta var allvarliga saker.
– Nora, sade Statsministern, kan de se var platsen ligger?
– Jag ska fråga, dröj lite.
– Mor, ser ni var platsen ligger?
– Nja, det är ett berg, ett stort berg och där är vildmark omkring, sade mor.
– Ja men det är vatten där också, sade Siv, det ligger ett fartyg vid en brygga.
– Det är nog mer en större båt, inget fartyg väl, sade mor.
– Det finns små gamla hus här, det verkar övergivet.
– Jaa, kan vi få fram något namn? Det verkar svårt. Men vänta, nu sade någon något om kesk eller? Uppfattade du Siv?
– Ja, du har rätt, något med kes eller kesk.
– Ok vänta, sade jag. Statsministern?
– Ja, jag är kvar.
– De säger att de hört ett namn men de blev osäkra på om de hört rätt. Kes eller kesk någonting?
– Aha, Kekes, kanske det var, det är det högsta berget i Ungern. Du menar inte att det är gruvor där? Det har jag aldrig hört. Ok, tack. Hör de något mer?
– Jag ska fråga, dröj lite.
– Mor, har ni hört något mer?
– Ja Siv uppfattade ett namn, tissa eller något liknande. Vi vet ju inte om det är där som denna gruva verkligen ligger eller om de talar om en annan plats.
– Statsministern säger att Kekes är Ungerns högsta punkt. Men frågan är ju då om det är där de bygger atombomben?
– Ja vi är inte säkra på det ännu. De kan ju bara tala om det berget. Det behöver ju inte betyda att det är där de är.
– Statsminister, sade jag. De hörde ett namn till, tissa eller liknande.
– Tissa, näe det vet jag inte. Vänta lite. Jonas, kan du googla på Ungern och Tissa. Jaha, jaså ja men bra. Hallå Nora, det heter Tisza och är en stor sjö. Kan de vara där de är tror du?
– Ska höra med dem, vänta lite, svarade jag.
– Mor, kan det ha varit Tisza med z i?
– Ja det kan det nog ha varit.
– I så fall är det en stor sjö, säger statsministern.
– Ja men då stämmer det nog. Men det där berget, jag känner inte att det är rätt.
– Nej inte jag heller, sade Siv. Troligen är brytningen stoppad här, jag ser massor med rubriker om utsläpp och så vidare. Det är nog en stängd gruva du.
– Ok tack. Statsministern?
– Jaa, de tror att det en gång varit en gruva där men att den är stängd. De såg stora rubriker om utsläpp och miljöförstöring. De tror inte det är vid det där berget ni sade. De kan bara ha talat om det.
– Kekes, nähä, jag då vet jag inga andra berg men det kan vi ta reda på. Ser de något mer?
– Jag ska höra, vänta lite. Mor, ser ni något mer?
– Ja, den döde förs bort och de andra går ut nu. Vi ska se vart de går. Hur går det för er där ute då?
– Mor säger att nu går männen ut. Sedan undrar hon hur det går för er därute?
– Ja det är rena kriget här. Det skjuts skarpt mest hela tiden men jag tror att vi är överlägsna.
– Ok tack, ska säga det till mor.
– Mor, det pågår rena kriget där ute. Men statsministern tror att de är överlägsna. Ser ni något mer nu.
– Ja vi ser en slätt, sade Siv. En lång fin slätt och så vattnet då. De går till båten och startar den, nu kör de iväg med den. Det blir nog inget mer här, tyvärr. Fråga om vi ska komma ut.
– Ok, jag ska fråga. Statsministern, de lämnar berget nu och åker iväg på vattnet i sin stora båt. Den döde bars ut och ombord. Mor och Siv undrar om de ska komma ut?
– Jag ska fråga Jonas, ett ögonblick. Ja Jonas säger att det nog är lika bra. Om ni tror att det går bra, ska vi väl säga.
– Bra, då kommer vi. Be ”H” öppna åt oss.
– Det ska jag. Adjö så länge.

”H” kom och öppnade och vi gick ut. När vi kom upp i hallen så såg vi sönderskjutna fönster och möbler. Här hade det gått hett till. Gudrun brydde sig inte om skadorna på inredningen, hon var mest orolig för våra vänner. Det var vi alla.






























Kapitel 14

Var finns Fredrick?




Utanför rådde krig, i alla fall lät det så. Vi smög ut mot vattnet. Där låg flera av de svenska soldaterna och sköt, då vände vi och smög bortåt den lilla skogen. Jag såg far och Oskar ligga och sikta mot fienden.
– Borde inte ÖB varit här, jag menar detta är ju en invasion, krig mot vårt land, sade jag?
– Nej krig är det väl inte, snarare hämnd. De vill hämnas på Gudrun men jag tycker att de överdriver detta, sade mor.
– Jaa, sade Siv, detta är en överdrift. Kan man tänka att det är en slags scen för att dölja det verkliga ärendet?
– Det kan vara så, ja, svarade mor. Men nu tror jag vi ska få ett slut på detta. Så här kan vi inte ha det. Var är bröderna? Mor såg sig omkring.
– På taket, tror jag, sade jag.
– Då går vi dit, sade mor och vi gjorde så.
Uppe på taket var Tage och Ture samt en del soldater. Kjell stod mitt i all röran.
– Nu börjar vi, sade mor. Nimra, ta över!
Nimra stod stilla, kulor flög omkring oss men vi stod stilla. Eva och Gudrun hade kurat ihop sig i ett hörn tillsammans med ”H”. Nu började Nimra tala, hon skrek ut ord. Armarna sträckte hon ut och medan hon talade vred hon sig runt. Så kom sången. Mor föll in och jag också, där kom bröderna och de föll in. Nu steg ljudnivån för oss, vi sjöng högre och högre. Så kände vi att vi skulle sträcka ut armarna och jag ställde mig bakom mor. Ture stod åt vänster, Tage åt höger så vi bildade en ring.
– Vad gör de, frågade Eva ”H”?
– De manar, svarade han. Det är urgamla samiska troll sånger. De är mycket mäktiga ska du veta. Om du visste vad jag sett när de gjort så här.
– Ja men jag har sett dem göra så men inte så här kraftigt.
Sången steg. Skjutningen upphörde. Alla svenska soldater stod stilla, de utländska män som kommit i luftskeppet stod stilla. Det var som om ingen kunde röra sig. Kjell som var van, hade satt i öronproppar, så han och hans män gick runt och band inkräktarna. Far, Oskar, Jonas och Statsministern hjälpte till att binda dem. Delar av regeringen som kommit, stod handfallna. Sången fortsatte ända till Kjell gjorde tecken att alla nu var tagna och vapnen beslagtagna. Luftskeppet konfiskerades och när Kjell gjort tecken till oss, avstannade sången. Vi satte oss på taket, utmattade. Nu skulle det bli invasion igen här fast av polis, säpo, höga militärer och Media. Då ville vi inte vara kvar här.
– Gudrun, sade jag, vi åker till Kvantsele alla eller vad säger du?
– Jaa, Nora, det gör vi. Här orkar vi inte vara mer. Jag ska tala med Jonas, sade hon och så gick vi ner alla. Där rådde kaos överallt. Gudrun sökte upp Jonas och han sade att vi visst kunde ge oss iväg.
– Här är ingen lämplig plats för er ändå just nu. Res ni. Jag ska ordna med transport.
– Tack Jonas, du är en ängel, sade Gudrun och log.
– Nja det vet jag inte men du, jag är ledsen att det blev så här. Att en enda röst kan ställa till allt detta. Det är ju vansinne!
– Ja det är det och jag tror jag vill avgå nu Jonas, jag orkar visst inte med mer sådana här händelser.
– Ta inget beslut än Gudrun, du vet att vi behöver dig. Du är den vi mest litar på och vi vet att du alltid gör det rätta, så snälla, ta inget beslut ännu.
– Jag vet inte Jonas, jag känner mig trött. Vet inte om jag orkar mer sådana här händelser. Hade inte Hans och Valter vacklat så kanske det inte hade hänt.
– Nej, du har rätt. Men nu ska ni resa till Skogstorpet och koppla av. Alla förhör, det lär nog bli många vet du, de får vänta några dagar. Jag ska anropa en helikopter så kommer ni hem snabbt.
– Tack snälla Jonas. Gudrun gav honom en kram. Du är väl inte sårad eller så?
– Nej då, jag var skyddad hela tiden men här ligger många skadade, tyvärr.
– Ja jag såg det. Är de döda också?
– Ja några.
– Svenskar?
– Nej, men en del är sårade och måste till sjukhus snart.
– Jag förstår. Du Jonas, nu var ju Falkteamet med, kommer vi att ifrågasättas nu eller?
– Nej, ni kommer inte att nämnas alls!
– Bra, du är bäst Jonas, log Gudrun och gick bort till oss som nu stod samlade i grupp.
– Vi får åka till Skogstorpet några dagar och sedan blir det förhör men ni, ni blir inte inblandade i det. Jonas ska mörka att ni var med här. Gudrun såg på oss.
– Menar du det? Å vad härligt att få åka hem, äntligen, sade jag. Har någon sett Fredrick?
– Näe, jag trodde han var här men jag har inte sett honom på länge, sade far.
– Är han inte med Kjell då, frågade mor?
– Jag kan gå och höra, sade ”H” och gick iväg.
– Ska vi hämta våra saker då så vi är klara ner helikoptern kommer?
– Ja Gudrun, det gör vi sade mor.
Jag såg mig omkring, var kan Fredrick vara? Jag ropade hans namn men fick inget svar. Nå så hör han mig inte! Han är väl med Kjell då kanske.
”H” kom tillbaka. Hos Kjell var han inte och Jonas hade inte sett honom på bra länge.
Nu blev jag orolig, var är han?
– Mor, Fredrick är försvunnen, vi måste hitta honom!
– Vad? Försvunnen? Men var han inte med Kjell då?
– Nej, ”H” har pratat med Kjell och det var tydligen längesedan de sett Fredrick.
– Vad säger du, sade far, är han borta? Men då måste vi leta efter honom då. Oskar, vi får ge oss ut igen och leta. ”H” följ med oss, sade far. De gick iväg och började leta, de frågade alla de mötte men ingen hade sett Fredrick på bra länge. Jag rusade ut och så stod jag stilla. Elly, viskade jag. Snälla Elly, hjälp mig. Fredrick är försvunnen och vi hittar honom inte, snälla hjälp!



































Kapitel 15

De uråldriga Nimrorna kommer



– Titta skrek någon, det kommer en ren och går på vattnet, nu ser jag väl i syne i alla fall! Vi vände oss mot vattnet och tittade. Där kom härken, den vita och vackra. Den kom iland, gick fram till Oskar. Vad nu då, skulle du inte till mig Elly, tänkte jag. Oskar böjde sig ner och jag kunde se att han talade med renen. Så klappade han härken och då såg jag att Oskar grät!
– Nej, skrek jag, Nej, det är inte sant, han lever! Jag vet att han lever! Så rusade jag fram till Oskar och renen. Elly, säg att det inte är sant, jag känner ju i mitt hjärta att han lever!
Oskar höll om mig och försökte trösta.
– Var är han då, skrek jag. Jag vill vara hos Fredrick, var är han?
Elly kom fram till mig. Jag satte mig på huk, och jag grät hejdlöst. Härken lade sin mule på min axel och jag hörde orden i mitt huvud.
”Nora, lugna dig. Varför ropade du inte på mig medan tid ännu fanns. Varför ropa när det är försent?”
– Men jag tänkte ju på honom hela tiden och jag kände hur ont det gjorde vid ett tillfälle men han får inte vara död Elly, han får inte! Du måste göra något, nu!
Mor kom fram, Siv kom. De neg djupt för Härken.
– Elly, sade mor tyst, har Fredrick gått… hem?
”Ja i medvetandet, har han lämnat er, jag är ledsen”. Svarade Elly inne i mors huvud.
– Men var är han då? Kan inte du hela honom och mor och Siv hjälper till, vi måste ju kunna hjälpa honom. Var ligger han, skrek jag?
Härken vände på huvudet och såg mot en klippa som låg mellan några träd. Far och Oskar gick dit. Bröderna sprang efter. En stund senare kom de och bar Fredrick mellan sig. Jag slängde mig på Fredrick och skrek så högt att alla ryggade.
– Fredrick vakna! Fredrick, mitt hjärta vakna, skrek jag och skakade honom. Kjell kom fram och tog pulsen på Fredrick. Han skakade osäkert på huvudet. Jag är ledsen Nora men jag…sade han tyst.
– Jag accepterar inte detta, skrek jag! Elly, Siv, Mor, Tage, Ture, nu ska Fredrick vakna och ni ska väcka honom. Jag såg dem knappt, mina ögon var fulla av tårar, mitt hjärta värkte och det var svårt att andas.
Far grät högt. Han sökte igenom Fredrick för att se vad som hänt honom. Det var en kula intill hjärttrakten. Nora, grät far, Nora! Han höll om mig men just då ville jag inte att någon tog i mig. Nu grät alla som känt Fredrick. Jonas grät tyst men han grät. Jag tog tag i Härken och såg djupt in i Ellys ögon.
– Nu gör du något Elly annars ska jag aldrig mer erkänna min samiska börd. Jag förnekar allt. Inte en sång mer ska jag sjunga, inte en enda. Jag flyr lappland och norrskenet, jag flyr från famljen, från alla vänner och jag är villig att offra mig själv för att han ska få leva, hör du mig!?
”Dina barn?”
– Mina och Fredricks barn dör med mig! Vad är mitt liv utan Fredrick, förstår ni inte vad han betyder för mig, för oss alla?
– Nora, grät far, säg inte sådana saker, Nora jag klarar inte det. Far föll ihop på marken. Oskar satte sig hos far. Han grät högt nu Oskar.
– Nå Elly, du vet att jag gör det! Jag går ut i havet. Jag sprang upp och utan en tanke gick jag rakt ut i vattnet. När det nått min midja hörde jag hur alla ropa på mig och de skrek och grät. Jag vände mig om.
– Görs inget nu, så tar jag Fredrick med mig i havet, så lever vi i en annan värld. För denna världen vill jag inte länge leva i om inte Fredrick är hos mig. Förlåt mor och far och alla ni, mina vänner men jag orkar inte, vad ska jag med samisk börd till om den inte kan hjälpa i en sådan här situation? Jag kommer att förneka den! Fredrick kan inte vara död, han lever, det vet jag, han lever, sade jag och fortsatte att gå och upptäckte då att jag hade gått för långt ut, strömmen tog tag i mig och jag sjönk.

– Gunnar, sade mor och far rusade ut i vattnet och letade efter Nora. Oskar kom efter, Gudrun, och ”H”. Kjell och han mannar, slängde sig i vattnet för att finna Nora. Hopplöst, hon hade redan drivit iväg av strömmen.
Då hände något som fick alla att stirra. Härken förvandlades. Den blev självlysande. På ryggen satt en underbart vacker flicka. Hon ställde sig upp på härkens rygg. Förde händerna ut mot havet.
”Hav, släpp ifrån dig offret, skrek hon, lämna tillbaka offret!” Så sjöng hon en stark men lugn visa. Brita som kastat sig på marken grät floder. Hon såg upp, såg härken och flickan. Så reste sig Brita och ställde sig att sjunga också. Siv som också fallit ner och gråtit hejdlöst, reste sig. Hon sjöng också. Bröderna sjöng, trots att gråten ville hindra dem att ta ton, så sjöng de. Alla de som var samer, stod vända mot havet med utsträckta händer. Vattnet blev oroligt. Männen som letat efter Nora kom upp. Endast Gunnar och Oskar stod kvar. Så kände Gunnar att något inom honom sade till honom att gå upp på stranden. Han gjorde det men Oskar fick stå kvar. Nu stod han ensam där och såg vad som hände. En virvel formades och vattnet steg högt i virveln. Så såg de Nora i mitten av virveln. Oskar gick fram. Han kastades tillbaka flera gånger men han gav sig inte. Han sträckte sig genom virvel. Så stod han länge och så ropade han högt, ”Så hjälp till då alla änglar i himlen, ta mig istället om ni måste men låt mig först få rädda vår Nora”, han bad tyst böner. Då ljusnade det runt virveln och Nora lyftes upp, hon lades i Oskars armar. Han grät, han stapplade, han föll gång på gång men Nora släppte han aldrig. Så lade sig virveln och Oskar kunde gå in till stranden. Han lade Nora intill Fredrick. Lade Fredricks arm om Nora och där, där föll så Oskar till marken. Kjell sprang fram och fick hjälp av Nilsson att lyfta Oskar. Han var vid medvetande men mycket svag. Han som kämpat mot vågorna, mot kraften i virveln som vill dra med honom ner. Som bar Nora intill stranden. Han som var den starkaste av dem. Nu låg han där, utmattad. Levde han? Ingen visste för i samma stund så vände sig flickan på härkens rygg och så steg hon ner. Hon lade sig rakt på de två på marken. Fredrick och Nora. Hon lade sig på deras kroppar, hon sjönk djupare och djupare in i dem. Brita och Siv blundade, bröderna blundade men de slutade inte sjunga. Så skrek Nimra Siv några ord och då vände de sig mot Fredrick och Nora. Det gick ner på knä, lade sina händer på de både och så ökade sången, den lät mer som om det vore stackato.
Då hördes sus över havet och det lystes upp ett starkt ljus. En stor skara kvinnor kom vandrande på havet, de var alla självlysande dimgrå. Snabbt närmade de sig. Deras klädsel var från urtid fram till våra dagar. De flöt fram. Så nådde de stranden, 780 stycken diffusa andar eller skepnaderna var de, de nu döda 780 Nimror som varit under tusende år. En av dem, den som svävade längst fram och som var klädd i trasor, hon visade att alla människor skulle backa. När de skulle lyfta bort Oskar, skakade hon på huvudet. De lät Oskar ligga kvar. Brita, Nimran Siv och Bröderna fick vara kvar. Så slöt de upp kring de tre människorna som låg på marken, två döda eller nära döden, en medvetslös. Runt om Brita, bröderna och Nimra Siv, slöt de upp. Det var trångt nu på stranden. Så började de sjunga. Sången var så stark att övriga människor fick hålla för öronen. Inom de människor som stod längre bort på stranden, skedde något. Det var ett ljus som fångade dem. De kände sig rena, rena och vita. Det var som en salighet de aldrig tidigare känt.
Alla tiders Nimror stod samlade runt gruppen på stranden. Från himlen kom en ljusstråle och sången steg, högre, högre. Elly som lagt sig över de två döda kom nu tillbaka. Härken gjorde sig väg in till gruppen. Nu var ljuset så starkt att ingen människa kunde klara att se det. Alla blundade utom Nimra Siv, Brita och Bröderna. Gunnar låg på marken. Han hade inga tankar, inget förutom sången, det var det enda som han hörde och kände. Så rörde Nimrorna på sig, de backade lite och i mitten av ringen lyftes Nora och Fredrick upp av något. De vändes mot varandra där i luften De fästes vid varandra av osynliga band med ett skrik som fick skogens träd att falla, fick Gudruns hus att rasa ihop, fick luftskeppet att brinna, fick människorna att kastas till marken. Nimrornas armar höjdes och ett starkt ljus omslöts runt Nora och Fredrick. Från ljusstrålen som kom från himlen, kom två starka ljuslågor, De föll in i deras kroppar. Fredricks ljus for rakt in i hans hjärta. Noras ljus föll rakt in i hennes hjärta. De öppnade ögonen och såg på varandra. Så föll de i varandras armar och sänktes så ner på stranden. Oskars kropp höjdes upp i luften. Nimrorna rörde vid honom. Brita hörde vad de sade. Hon grät, hon förstod. Hon visste vad de gjorde med Oskar. Så öppnade han ögonen och han såg dem, han log. Då log de mot honom också. Han ställde sig och höll om Fredrick och Nora. Så höjdes Gunnar från marken, han blev först skräckslagen men förstod att nu skulle det ske något. Han fick en samlad ljusstråle av Nimrorna och så sade UrNimran något. Brita förstod. Gunnar sänktes till marken. Elly stod nu bredvid UrNimran. Siv höjdes från marken. Hon fick många ljusstrålar som nästan kastade henne som en vante i luften. Så talade UrNimran och Siv sänktes ned. Så var det dags för Gudrun, hon åkte upp från marken. Hon var inte rädd, hon log. Hon fick en ljusstråle in i sitt hjärta. Så sänktes hon. Nu var det brödernas tur, de fick många ljusstrålar innan de sänktes till marken. Vidare lyftes Jonas, Kjell och hans män, på en gång upp, de fick vardera en ljusstråle in i hjärtat. De skakade och var som avsvimmade när de tog mark. ”H” stirrade på Nimrorna. Hans tur, en ljusstråle i hjärtat, så sänktes han. Han kände att han nu visste mycket mer än han gjort förut. Hans kunskap föll på plats.
Så steg ljudet, det blev så starkt att ingen levande skulle stå ut med det om det inte var för att de just då orkade höra det. Brita for upp i luften, långt upp. Hon snurrade runt och hundratals strålar korsade henne, hon skrek, så tydligen gjorde det ont. Hon hölls uppe av starka ljusstrålar och så kom en, en enda stjärna, den föll mot Brita, in i hennes huvud och då såg man tydligt att hela hon blev till ett ljus. Så sänktes hon och allt blev tyst. Alla Nimror vände sig om, sänkte sina huvuden och hälsade adjö, så vände de och vandrade bort över havet. Från stranden hördes tackrop, Nora skrek på Elly men nu var hon med de sina. Då upptäckte de att UrNimran stod kvar nere vid stranden. Hon svävade fram mot Fredrick och Nora som nu åter var vid medvetande. UrNimran, Urdi som var hennes namn, lade sina händer på Noras mage. Hon blundade och viskade små ord. Så såg hon in i Noras ögon, så i Fredricks, så log hon och försvann. Kvar på stranden var endast avtryck från en ren. Vart hade den tagit vägen? Jo den hade följt med de andra Nimrorna och den skulle kanske inte komma tillbaka mer. Nu började folk vakna på stranden. Brita och Gunnar kramades, så sprang de fram till Nora och Fredrick. Nu var inte tid att anklaga eller bråka. Man kramades och log, detta de upplevt hade nog aldrig någon människa tidigare fått uppleva. Det var magiskt, förtrollande, gudomlighet och trons krafter. Oskar reste sig, han fångade in Siv och höll om henne länge. Siv grät lite men Oskar viskade. Nu min käresta, fick vi förlängt liv. Siv nickade och höll om honom. Jaa, Oskar, sade hon nu har vi gott om tid. Han kramade henne hårt för nu hade hon sagt hans riktiga namn.

















Kapitel 16

Återföreningen


Mor och far höll om oss, Fredrick och jag som varit döda, nästan döda eller djupt medvetslösa, jag vet inte vilket, stod nu där och vår kärlek var så stark att vi knappt kunde andas.
– Min älskade Nora, sade Fredrick. Jag vet att jag blev skjuten och föll i medvetslöshet, jag tänkte på dig och ropade på dig. Så möttes vi här, där uppe, sade han och pekade mot himlen. Jag blev ledsen när du kom, du skulle ju leva och ta hand om våra barn. Men så förstod jag och jag, jag kunde inte släppa taget om dig, det var därför du också kom till mig, där... Så kallades vi tillbaka. Och nu, nu står vi här igen och nu lever vi, på nytt.
– O min Fredrick, sade jag och höll honom hårt. Jag kunde inte leva om du var död, jag kunde inte! Men det var inte meningen att jag skulle gå så långt ut, strömmen tog mig och jag kunde inte hålla emot. Så gick det på tok och…Men, vi fick hjälp. En sista gång hjälpte Elly oss. Nu får vi nog aldrig se henne igen. Alla Nimror som funnits kom, alla! Fredrick, jag fattar det inte. Vad är så speciellt med oss?
– Fråga inte, acceptera bara, svarade han. Jag nickade och sökte med blicken efter mor och far. Vi fann varandra och nu var det glädje, full glädje.
– Brita?
– Jaa, Jonas?
– Vad hände?
– Jonas, jag ska berätta senare. Just nu är jag för trött. Du ska få veta!
– Tack Brita, tack! Han gick bort till Oskar. Far kom fram till mig. Han log.
– Vi får tala om allt detta senare Nora, nu ska vi bara glädjas och vi ska åka hem nu.
– Far, min käraste far, sade jag och kramade om honom.
Inom mig vaknade en tanke, det var som om vi varit pjäser i ett spel. Var allt uppgjort innan? Var detta redan uttänkt sedan länge och i så fall varför? Min känsla av att detta, detta var något som någon styrt eller hade ordnat, denna min känsla var stark och jag valde att behålla den för mig själv men jag var nästan övertygad om att allt damatiskt som hänt här, det var för att slutscenen skulle kunna hållas. Säkert var vi inte döda jag och Fredrick men kanske i koma, medvetslösa. Ett namn kom till mig flyktigt och försvann lika fort, ”Midaratta”. Vem eller vad det var, det vet jag inte men denna Midaratta hade fått detta att hända av en enda anledning. Vad visste jag inte. Att jag skulle gå i sjön med två barn i magen… nej, det är omöjligt, otänkbart… det inte jag, även om jag älskar Fredrick högst av allt så skulle jag aldrig orsaka mina barns död. Så självisk är jag inte. Nej, detta, detta styrdes av någon och en dag kanske jag skulle få veta vem, var det denna ”Midaratta”? Varför gjordes det? Varför all denna överdramarisering? Jag såg på mina kära… Mor anar nog, kanske Oskar också… Nå, en dag, som sagt, en dag kanske jag får veta.

Alla soldater, Kjells män, och andra, undrade vad som egentligen hänt. Då sjöng mor en sång, hon sjöng ensam. Jag visste var det var för en sång, en sång som gjorde att de skulle glömma just denna händelse med Nimrorna.
Helikoptern kom och vi reste hem. Jonas skulle komma lite senare tillsammans med sin mor. Vi var trötta och orkade inte med några förhör nu. Äntligen hemma bestämde vi oss för att äta och sedan sova. Det gjorde vi också. Somliga av oss sov nära ett dygn. När vi så vaknat allihop, satt vi samlade i vardagsrummet. Nu ville alla att mor skulle berätta. Mor tog Sivs och min hand och vi satte oss bredvid varandra. Nu skulle vi få höra.
– Siv, sade mor och Siv började tala.
– Min kära familj, började Siv. Det har varit många händelser vi upplevt tillsammans under vår vänskap. Ofta har vi fått hjälp genom Nimra, den gamla som var före mig och den nya som är jag. Vi tillsammans, alla i familjen har klarat all händelse och vi har överlevt dem. Nora har haft en kontakt med Nimran Elly Björg. Hon har hjälpt till flera gånger. Från och med nu återkommer hon inte mer. Hon har nu gått med alla tidernas Nimror. Igår var sista gången vi såg henne, i alla fall är det så jag fattat det. Min kraft som Nimra förstärktes där på Gudruns ö. Jag slets nästan sönder av all den kraft som strömmade i mig från de Urtida och gamla Nimrorna. Nu är jag en fullvärdig Nimra och kan nu mäta mig med Elly. Det är jag som nu är Nimra men, nu ska ni höra på ordentligt. Jag står inte ensam, alla Nimror som funnits genom tiderna har lagt all sin kraft på fler. En som skulle ha varit Nimra men tackade nej. Brita är inte en Isóla längre, hon är också en Nimra!
– Vad? Är Brita en Nimra också? Far reste sig i stolen.
– Ja Gunnar vi är numer Två Nimror. Och Brita fick den största kraften men det fick hon för att hon orkade få den. Den ska inte utnyttjas i första hand. Brita ska finnas där för att stärka min kraft och om så sker att jag inte kan klara någon händelse själv, då ska Brita träda in.
– Men kan det finnas två Nimror på samma gång då, frågade Gudrun?
– Ja, svarade mor, det har hänt en gång innan. Det var UrNimran Urdi som blev så gammal att hon var jämsides med den då ”nya” Nimran. De två tillsammans hade oanade krafter. Nu blev det så igen, svarade mor.
– Ja, och nu en sak till, sade Siv. Oskar, du kommer att bli väldigt gammal. Du är så oerhört viktig för denna familj att ditt liv har förlängts.
– Ja, jo jag mig kände jag mig stark men jag trodde det var för att jag skulle klara att bära Nora? Att vi ska få förlängt liv förstod jag.
– Ja, sade mor men ditt liv förlängdes med minst ett halvt liv. Runt etthundrafemtio år kan du bli om du får ha hälsan och det får du.
– Nej men Brita, så gammal vill jag inte bli. När ni faller ifrån, då blir jag ju ensam, nej jag vill inte detta Brita.
– Lugn Oskar, det är inte bara du som fått förlängt liv, också Gunnar, Tage och Ture, ”H”, Siv, Fredrick och Nora har fått förlängt liv. Vi ska vara tillsammans den tiden, ingen ska lämnas ensam.
– Men menar du att jag blir asgammal då, frågade ”H”?
– Nej, in så gammal men du har fått ett förlängt liv, kanske inte till hundrafemtio år men 115 eller 120 kanske.
– Nej vad säger du, sade ”H” och skrattade, det har jag inget emot. Då log vi alla. Fredrick, du och Nora blir mycket gamla, ni har fått en inre styrka som ingen annan äger, en styrka för kärlek. Den ska ni dela med er av. Ni får också vara friska det mesta av ert liv.
– Tack Brita, sade Fredrick, det lät bra tycker jag. Och vi som fått livet åter, vi ska ta vara på det nu, det lovar vi.
– Jaa Fredrick, det ska vi och det lovar vi, sade jag.
– Gudrun, sade Siv. Också ditt liv är förlängt, det är meningen att du ska vara med oss nu och vi tillsammans här, vi blir superstarka. Inga allvarliga sjukdomar når dig Gudrun. Ditt goda humör får du behålla och även din spelglädje.
– O tack o lov för det, skrattade hon.
– Bröder, sade mor, ni följer alltid mig och Siv, era liv är förlängda och er styrka är stor, mycket stor. Ni ingår ju i Nimradelen och där ska ni stanna. Vi alla är en familj och en familj ska vi vara.
– Lilla Eva, sade Siv, du kom in i detta på grund av allt som hänt i Bryssel. Tids nog ska jag tala med dig. Men tills vidare blir du en i familjen och ”H” får väl fria till dig snart så du verkligen känner gemenskapen.
– Det känner jag ändå, sade Eva. ”H” behöver inte fria om han inte vill, jag blir gärna med er ändå för jag tycker så mycket om er.
”H” log och tog hennes hand.
– Ja vi har ju nyss möts men ha tålamod, rätt vad det är så har vi en ”säker linje”.
Då skrattade vi alla.
– Jag undrar, sade Oskar, Lisa?
– Lisa lever ett normalt liv men du Oskar, dig behöver ditt barnbarn Mats. Du blir det stöd han behöver även i vuxna livet.
– Jaha, så varken Henrick eller Lisa får mer än normalt liv då?
– Som vi vet nu så är det så. Men vi vet ju inget om framtiden Oskar, vad som helst kan hända, log Siv.
– Så Nora, sade mor, du vet nu att ditt liv blir långt, du vet också att Fredricks liv blir långt. Vad du inte vet är två saker. Det ena är att ert flickebarn ska fostras till att bli en Nimra. Er son, ska bli en blandning mellan hans far, morfar och Oskar, en Milo. Han får från alla tre de bästa sidorna, styrkan, kunskapen, rättvisan, hjälpsamheten och allt annat som kännetecknar de tre männen. Pojken Reijno blir en stor, lång och stark person. En god och snäll människa. Dessutom ville Elly att han skulle bli vacker så det blir han. Rana, den kommande Nimran, får allt från sina föräldrar, sina vänner, Gudruns spelglädje, Sivs släktforskning, Mors vävning och matlagning, samt bakning. Hon får Noras nyfikenhet och känsla för att förnimma när någon behöver hjälp eller är i fara. Hon får också Noras unika förmåga att umgås med skogen och dess alla djur. Ja mer än så, hon kommer att kunna tala med dem, förstå dem. Det var om barnen. Hon får Fredricks rättrådighet och kärleken till vårt land, hans bestämdhet att följa lagen, att skydda och ena. Nu till den andra delen som du inte vet. Den allra första Nimran, UrNimran Urdi, hon talade där på stranden och om jag förstått det rätt så var det bara jag som förstod vad hon sade. Du Nora, är väldigt lik henne utseendemässigt men också till sätt och intelligens. Du är nära på en kopia av henne. Hon krävde att också du skulle vara en Nimra nu. Det fick vi acceptera. Så Nora, du är härmed en Nimra, inte en isIóla utan en Nimra du också!
– Vad? Ska jag!? Men ni är ju redan två!
– Ja men endast under vår livstid är vi tre Nimra. Siv är den äkta och riktiga. Jag är den starka och Du är den Goda.
Britta såg på Siv och log. Nu ska jag säga något som nog ingen av er trott skulle hända. Siv nämnde ju att bröderna skulle vara Nimra ”tillhanda”. Nå, det var inte Urdis vilja! Hon menade att vi tillsammans kan göra mycket. Så för att vi ska fungera ihop, enas i en grupp behöver vi två urstarka bröder. Tage och Ture ni är nu Milo båda två!
– Vad? Bröderna reste sig och stirrade på oss. Men Milo är ju död?
– Ja Milo är död men ni två lever. Ni är båda Milo och ni är starka! Ni behövs för Nimra.
– Tack Tack kära syster, sade de och bockade. Vi är mycket stolta över detta!
– Vad är en Milo, undrade ”H”?
– En Milo är som bröderna, de kan allt, de äger all kunskap av de gamla sångerna. De känner igen en likasinnad när de möts, de ser på människor om de är samer och de kan se in i andra människors glädje och mycket mer. Det är en Milo, en Milo med urgamla kunskaper. Dock saknas delen för helande och en hel del annat som ur-Milo hade. Men ja tror ni nöjer er med detta, eller hur? I alla fall tills vidare, helandet kommer med tiden. Den ur-gamla Milo, den förste, han finns att tillgå, liksom alla Nimror men att tillkalla honom kräver kunskap och i så fall, i så fall blir det Nora som kommer att lära sig hur man gör, som får den kontakten. Ja inte nu men kanske senare i livet. Milo kräver lydnad och respekt och hans humör är inte alltid på topp men han gör under, när han väl arbetar.
-Hur ser han ut då, undrade jag?
-Han liknar faktiskt en indian, långt svart hår, skinnbyxor och skinnväst, i alla fall enligt sägen. Han finns på ”Milo-strand” i de dödas värld men lever som ande i fjällen intill stranden. På stranden vid ”De Vises Hav” där hans shamaner sitter vid lägerelden. Han är människan och djurens helare och han fanns före Nimra. En mycket vacker man, sägs det.
– Jaha, det lät spännade.
– Ja, det är spännande.
– Gunnar, Oskar och Fredrick har, i och med denna händelse fått en gåva att förstå och tyda de sånger vi sjunger. De har också utsetts till reserver för Bröderna om så skulle behövas, sade Siv. ”H” du och Jonas får kraft i akuta situationer, ni lär märka vilka krafter det är.
– Vad då, kraft, menar du att jag blir stark eller, frågade ”H”.
– Ja, stark blir du men det är andra krafter som vaknar vid kris. Det lär synas i era ögon, sade Siv.
– Oj då, sade far, ska jag få vara med om sådant också, ja det tackar jag för, skrattade han.
– Fredrick du får samma men du får också en förmåga att märka om någon ljuger. Det kan du ha nytta av i ditt arbete. Förresten får ni inte tala om att ni var ”döda eller på gränsen till döden” en stund. Folk får så konstiga idéer då.
– Frågor, sade mor?
Ingen sade något, det var som om vi alla begrundade allt som hänt.
– Mor, kan vi leva som vanligt ändå här?
– Javisst, vi lever som vi gjort förut, där finns det ingen skillnad.
– Bra för nu är jag kaffesugen, sade jag och skrattade. Det skrattet gjorde att den allvarliga stämningen nu lossnade och istället blev det glatt med flera spel, Rävspel så klart!





















Kapitel 17

Samling av Falkteamet


Jonas och hans mor Matilda, kom ett par dagar senare. Jonas var lugn men vi såg att han hade en rynka i pannan.
– Jonas, sade mor, nu vill jag tala med dig. De gick ut mot skogen och vid en härlig bänk som far gjort, satte de sig.
– Jonas, du fick också kraft från de urgamla Nimrorna, du såg ju det.
– Jaa, jag blev förvånad. Jag är ju varken same eller särskilt märkvärdig.
– Jo du är märkvärdig Jonas. Du har gång på gång ställt upp för oss, lånat ut helikoptrar när så behövts, ordnat tillstånd, blandat in militären med mera. Detta utan att med ett ord berätta för oss vilka konsekvenser det har givet dig. Ingen av oss vet vad du gått igenom efteråt, att försvara din handling och så vidare. Nu ansåg Nimrorna att du var en värdig man, en man som hjälpt oss flera gånger och därför ville de visa sin uppskattning för dig. Den stunden då du höjdes upp i luften, minns du den?
– O ja, jag var rädd, tänkte att jag kanske skulle straffas eller så men jag förstod ju sedan att det inte var frågan om det. Men rädd var jag Brita. Efter den händelsen så, jaa, jag talar lite annorlunda med mina kolleger. Jag tyckte mig se att en kollega smusslade ner ett papper i en låda och då undrade jag så klart vad det var. Ingen annan hade sett det mer än jag. Mannen förstod att jag sett för jag stod och tittade på honom och vet du vad Britta, han blev rädd och tog fram pappret och gav mig. Det har aldrig hänt förut.
– Just det, gåvan du fick var att få kraft när det är kris, att veta svaren, ställa de rätta frågorna men också styrka, ren kroppslig styra. Du fick också en annan gåva och du har redan nämnt den. Dina ögon, de kommer att se rakt igenom en människa så fort du anar att något är fel. De kommer att erkänna och du väljer sedan vad som ska hända med dem. Fängelse, angivning eller överseende och så vidare. Den mannen såg dina ögon och kunde därmed inte lura dig. Nu vet du Jonas, sade Brita.
– Menar du det, är det så, vad glad jag blir Brita, för det är så jag vill vara och nu, nu får jag det. Tack snälla! Jonas gav Brita en kram.
– Ja du om någon är väl värd det. Men nu ska du höra vad vi alla andra fått för gåvor. Brita berättade och när hon sagt det om tre Nimror klappade Jonas i händerna och blev så glad. Han sade att hans inre nu fått lugn och att allt, precis allt kändes så bra.
– Ja det tycker vi också. Vi ska leva som vi brukar men om något händer och du behövs, kan du då, så måste du komma. Då är det din kraft som vi behöver, förstår du?
– Jaa, det gör jag. Tänk att jag, jag fick vara med på ett hörn också, det är fantastiskt.
– Inte ett hörn Jonas, i mitten, där vi alla andra är, i mitten Jonas.
Då fick Brita ännu en kram och så reste de sig för att gå hem.
– Du en sak till, du blir nog väldigt gammal också.
– Vad? Jag, hur då menar du?
– Ja du blir nog onormalt gammal, vi blir det allihop, för ingen av oss vill vara utan de andra så därför är våra liv förlängda.
– Nej, är det sant? Du milde tid. Tack snälla Brita, tack tack!
– Det är bra Jonas och du blir omvald flera gånger men bara så länge du själv vill.
– O Brita jag kan knappt fatta att detta är sant fast det vet jag ju att det är. Jag älskar er alla, det vet du väl?
– Ja då, det vet vi och din kärlek till oss är besvarad från alla håll. Brita log och så gick de in i torpet.

– Vad är det Eva, frågade jag. Är du ledsen?
– Neej, inte precis, det är väl mer att jag i viss mån… jag har ju inga färdigheter alls jag.
– Var glad för det du. Din uppgift blir ju att hålla oss alla på jorden, se vardagen liksom. Du är viktig för oss, glöm inte det!
– Men Nora, jag ser ju vad ni alla kan och jag kan ingenting. Jag är inte ens same.
– Det är inte, ”H”, far, Oskar, Gudrun, Jonas, Lisa, Fredrick, Henrick, Mats heller. Men de är ändå en del av oss. Om en fattas så haltar vi, förstår du?
– Jo det gör jag ju. Men jag har ju inte gjort något för er än!
– Har inte du, det var ju du som avslöjade skurkarna på kaféet. Du var med och kämpade stort ute på ön. Du har väl visat vem du är och vi har alla älskat dig för det och gör det än. Du är en av oss nu Eva.
– Är jag, menar du det på allvar?
– Ja så klart jag gör, vänta ska du få höra, sade jag Och ropade högt ”samling”.
Alla kom från olika håll och när så alla var där, så sade jag.
– Eva här har hjälpt oss i vårt sista fall, vad säger ni, är det inte så att vi från och med den händelsen ser Eva som en av oss?
– Joo, skrek alla och kom och kramade om Eva, som blev så rörd att hon grät men det var glädjetårar.
Far sade att nu lilla Eva, skulle hon och ”H” få en egen Friggebod. Den ”H” haft ett tag blev nog för liten. Har man väl fått en bod här, så bor man här, sade far och skrattade. Då sprang Eva fram och kramade mor och Far, länge. För nu tillhörde hon ”den stora familjen!”
– Ja men då så, sade Gudrun, då är det väl inget som hindrar att vi… att vi spelar…
– Rävspel, skrek vi alla och så gjorde vi det.
Far gick bort till Oskar.
– Oskar!
– Jaa Gunnar?
– Vi måste bygga ut! Snart får de väl barn också ”H” och Eva, var ska vi nu sätta bodarna då?
Oskar såg sig omkring och så log han. Du Gunnar, vore det inte fint att göra en vacker stig ner till sjön och så några stugor där, vad? Ett sommarparadis!
– Oskar min broder, du är ett geni! Så klart ska vi ha det, ett sommarparadis! Perfekt!
Nöjda gick de in för att spela ännu ett rävspel. Att det pågick ett annat rävspel, inte så långt därifrån, det visste de inte, ett grymt rävspel.
Samtliga åkte vi till Örträsk, till Marie, Majken och Malin. Vi berättade lite för dem vad som hänt. De blev rädda och ledsna. Inget sades vi om vad som hänt mig och Fredrick.
De hade gjort så fint på vår trädgård, den blomstrade och vi tackade dem för att de gjort så fint. Malin trivdes nu, hon och Cilla hade blivit bästisar. Majken var nu en öppen människa och skrattade ofta. Hon hade träffat Rune, Polisen i Bjurholm. Hon sade till mig att han mycket trevlig. Ja, han är trevlig, svarade jag. Maria och Mor satt i trädgården och talade.
– Jaha Brita, du blev Nimra ändå!
– Vad? Varför tror du det?
– Det lyser om dig och jag tror din dotter också fått fler gåvor.
– Jo, det är så, svarade Brita och så började Brita tala om annat.
Det var nu en fin stämning för oss alla. Matilda och Maria pratade mycket och Jonas blev så förtjust i Örträsk att far lovade honom en Friggebod där.
– Oskar, skrek far!
– Ja, vad är det, svarade Oskar?
– Vi måste bygga ut, sade far!
– Ja, nu måste vi bygga ut, svarade Oskar och log. Nu var ordningen återställd.

Hösten gick och vi var åter i Kvantsele. Eva följde med ”H” till Vännäs. Jonas reste hem men Matilda stannade kvar hos Maria i Örträsk ett tag. Siv stannade också i Örträsk. Fredrick återgick till sitt arbete. Kjell och Kompani fick ett uppdrag på annan ort. Gudrun var i Stockholm men skulle snart komma tillbaka. Lisa och Henrick och lille Mats kom en vecka och hälsade på morfar och oss. När de rest var det bara bröderna, mor, far, Oskar och jag kvar. Lugnet lade sig över oss alla. Vi tog det lugnt och pysslade lite inför vintringen.

– Mor, nu är det äntligen lugnt på torpet igen, sade jag medan jag skakade en matta.
– Ja, nu är det lugnt, svarade mor. I alla fall ett tag.
– Vad menar du, frågade jag, kommer inte lugnet att hålla?
– Jag vet inte Nora, det är något… Nej nu tar vi kaffe!
– Ja det gör vi, sade jag och funderade på vad mor kan ha menat…
– Brita, skrek Ture ifrån taket. Mor gick ut och tittade upp mot taket.
– Vad i alla sina dagar gör du där uppe, Ture?
– Beundrar utsikten, svara Ture.
– Ja jag också, sade Tage och steg fram bakom Skorstenen. Hej Brita, skrattade han.
– Bröder, ni är bara bäst skrattade Brita!
– Än jag då, sade far som just kom runt huset?
– Du min älskade, är mitt allt! Far tog mor i famn och kramade henne.
– Censur, skrek bröderna och skrattade.
– Oskar, ta bort stegen för de där två, skrek far.
– Redan gjort, svarade Oskar bakom huset.
– Ha, sade bröderna och sekunden efter var de redan nere. Vi skrattade alla och vi kände att nu, nu var det fullständigt lugn hos oss på Skogstorpet.

Men inte länge till…





































Författare:

Publicerat

Dela: