Fatman

Fatman

Kapitel 1

En dag damp ett brev ner i brevinkastet hos någon, nånstans i världen, närmare bestämt i Amerika. Brevet var addreserat till en viss Farton Bink, Storgatan 43, New York.
Farton Bink var reporter på Early News tidningsbyrå, en av de största tidningsbyråerna i New York. Men det viktiga var inte att han var reporter; han dolde en osannolikt stor hemlighet som ingen skulle tro på om han berättade den för någon. Inte ens Lois Braine, Fartons kollega och kärlek på Early News. I garderoben hade han beviset för något riktigt häftigt. Där hade han sina blå trikåer i storlek XXXL. Han hade även sin blå ansiktsmask som täckte övre halvan av ansiktet, sina superdojor, gummihandskar och sitt ärade midjebälte: utan det skulle han tappa sina kläder och statusen skulle sjunka enormt, plus att det innehöll de fruktade katrinplommonen. Ja, Farton var en superhjälte. Och inte vilken som helst:
Han var Fatman!
Fatman var den som hjälpte polisen, han tog fast de svåraste skurkarna, räddade människor i nöd, infiltrerade och utplånade maffian och gjorde många andra otroliga saker. Han var fruktad av de flesta skurkar, älskad av folket och stolt över att vara allas hjälte. Fast självklart visst ingen vem Fatman egentligen var. Det hade satt gåtor i allas huvuden sen han dök upp för första gången. Det var en stor hemlighet som inte fick avslöjas. Men så är det med superhjältar. Inga ledtrådar ska lämnas om vilka de kan vara, för då kan det vara kört.
Farton var tvärtemot många andra superhjältar en riktig publikfriare som gillade att showa för sina fans. Fast showandet hade dock sina begränsningar då Fatman var så tjock och rund. Och ibland gick han till överdrift och åt ett katrinplommon inför stor publik och orsakade panik då han av misstag gasade ner en stor del av publiken med sitt fruktade super-pränt (som han vanligtvis använde på skurkar). Men Fatman blev förlåten då precis som alla andra gånger han råkade klanta sig, för folket älskade honom och ville inte förlora sin hjälte för småsaker.
Fatman var född till superhjälte och Farton Bink var hans alias. Farton var blyg, klumpig och allmänt töntig. Han hade inga särskilda vänner, ingen släkt som någon kände till men han var en ruskigt bra journalist. Fast egentligen hade han snott journalistidén från filmen Superman. Stålmannen var Fatmans idol, och han längtade efter att få träffa honom. Han såg upp till honom och försökte lära sig så många av hans trick som möjligt. Vilket dock var omöjligt eftersom Fatman var så fet att han varken kunde springa snabbare än tåg eller flyga i ljusets hastighet ( han kunde inte flyga alls.). Det bekymrade Fatman. M…

- Hörru, kan du vara lite tyst, ropade Farton. Jag försöker läsa ett brev, men du bara babblar på om mig och min historia. Trötta inte ut läsarna! Farton hade öppnat det bruna kuvertet som fallit mer i brevinkastet och läste det nu:

Bäste herr Bink.
För era enastående prestationer inom journalistiken har ni belönats
med den ‘gyllene pennan’, det största priset en journalist kan få.
Ni är härmed inbjuden att personligen mottaga priset på Journalist-
akademiens årliga bal som hålls vid Royal Terrace Garden i New York
den 26/5 kl. 16.00.
Kom iklädd svart kostym o slips. Medtag gärna sällskap
Välkommen



- Wow! Jag som aldrig vunnit nånting förut. Det här var stort! Farton blev alldeles till sig av glädje. - Jag måste ringa och berätta det för Lois, ropade Farton och skyndade till telefonen.
- Håll tyst där nere!! Jag vill ha lugn och ro när jag är ledig, gastade Hans G. Rompey, Fartons fruktansvärt vresige granne en trappa upp.
- Ja visst mr Grumpy!
- Höh?!?
- Ja, mr Rompey, jag ska vara tystare.
Mr Rompey fnyste högt så det hördes genom golvet ner till Farton. Farton suckade bara och skakade på huvudet medan han slog numret till Lois Braine. Efter några signaler svarade hon.
- Det är Lois. Vem är det som talar?
- Hej Lois. Det är jag, Farton.
- Ja vad är det Farton? En tydlig suck hördes i luren.
”Jag måste göra något åt mitt alias karaktär!”, tänkte Farton. - Nånting otroligt har inträffat! Gissa vad.
- Hmm?! (*suck*) Har ditt kylskåp slutligen blivit tomt?
- Nej!! Jag har vunnit ett pris: den ‘Gyllene pennan’ heter det!
- Näe, nu skojar du!
- Nix! Jag fick brev idag: en personlig inbjudan till Journalist-akademins årliga bal.
- Men du måste skoja. Jag har aldrig ens hört talas om någon årlig journalistakademi-bal.
- Det är sant. Jag har inbjudan här i handen.
- Hmm, jag skall kolla upp det där. Vänta lite!
- Okay. Farton hörde Lois lägga ned luren nånting. (Vad skumt. Att Lois inte känner till nån journalistbal. Det kanske är nåt skumt i görningen. Inget brottsligt hoppas jag, fast ingen kan väl ha fått reda på min riktiga identitet. Det vore ju fartansfullt, uj, jag menar fasansfullt.)
Strax hördes Lois återkomma till luren och hennes vackra stämma ljöd:
- Eh hallå Farton.
- Ja?! Nu var Farton riktigt spänd över att få höra vad som fösiggick.
- *Ehum* Vet du vilken dag det är idag?
- Öhh? Nej, svarade Farton. Vilken dag? Eeh, måndag skulle jag tro.
- Ja måndag är det, men inte vilken måndag som helst. Det är måndagen den 1 april. Det brev du fått är ett aprilskämt, Farton. Du är såå lurad!
- Va! Är jag? Så fräckt! Vem kan ha gjort något så lumpet?
- Troligen Thomas på pressen. Han har varit avundsjuk på din talang i evigheter och har säkert lust att lura dig ordentligt för att förnedra dig.
- Men varför?
- Ååh?! *stön* Lois visste att Farton var naiv men hon blev ständigt överraskad av hur lättsinnig och trögfattad han verkade vara. Men sådan var Fartons stil.
Jaha! Så allt var ett fult trick. Åh vad sur jag blir!
- Ta det lugnt bara, Farton. Vi ska allt komma på ett sätt att ge igen på Thomas. Kom till jobbet inom en timme så ska vi se vad vi kan göra. Hej då, Farton. Vi ses.
- Hej då, Lois. Farton la på.
Nu var Farton något sur. Han hade blivit smått förnedrad av Thomas Dowd och en av hans lyckligaste dagar hade blivit till ett ingenting. Han satte sig ner i sin pösiga fåtölj och satte igång att tänka. Det var något han brukade göra när läget ändrades för fort, så att han inte hann med riktigt. Han tänkte på allt möjligt: på Lois, på redaktionen, på alla de människor som led i världen, på universum och mamma och pappa, som fanns långt långt borta i ett annat solsystem och väntade på honom vid middagsbordet. Då plötsligt kände han ett muller i magen och kom att tänka på de utsökta köttbullsmackorna som väntade på honom i kylen. Han fick en drömsk blick och ‘hoppade’ upp ur fåtöljen för att inte så graciöst ta sig till kylskåpsdörren. Men ve och fasa. Kylen var TOM!! Det här var mycket värre än Thomas nedriga aprilskämt. Det här var ofattbart, oacceptabelt, ologiskt, men framförallt onödigt ovälkommet då Fartons mage nu kurrade värre än någonsin.
- Ååhh. Ingen mat! Jag dör av svält. Var är mina köttbullemackor? Jag måste ha mat NU!

Snabt bar benen Farton till ytterdörren. ”Måste ha mat”, tänkte han, samtidigt som han tog på sig sin rock. Det var inget särskilt bra väder att vara ute i. Det regnade kraftigt, och de som gett sig ut hade mycket viktiga ärenden. Det hade även Farton. Han gick med snabba steg (så snabba han kunde ta) mot ett café en bit bort. Vinden ven förbi öronen på Farton och han var otroligt nog nära att blåsa bakåt. Hans tyngd hindrade förstås det, och han fortsatte emot vinden. Han tog sig tid att se sig om snabbt, och såg att folk hade mycket svårt att ta sig fram utan att blåsa omkull. En mycket gammal man hade mot alla odds gett sig ut och var mycket nära att stryka med då vinden drog iväg honom mot vägen, där ett par bilar nalkade. Lyckligtvis stoppades mannen utav en lyktstolpe mellan honom och vägen. Han fick dock mycket ont, och bilförarna stannade för att hjälpa honom.
Farton hade snart kämpat sig fram till kafeterian , och gick in i värmen och lugnet som fanns därinne.
- Heejsan, Farton! sa en yppig tant bakom köpdisken. Uppenbarligen flirtade hon med Farton, som såg detta som lite pinsamt. Men hans uppdrag var viktigt så han hälsade vänligt tillbaka.
- Hej själv, Diane. Du, du råkar väl inte ha sålt din sista köttbullemacka va?!
- Täänk att du vågar dig ut idag, modige man. Att trotsa vädret för min skull, sa Diane och log ett enormt leende samtidigt som hon vinkade med sina stora lilafärgade ögonfransar mot Farton som såg åt andra håll än mot henne.
- Jo, du, köttbullarna...
Mer hann inte Farton säga förrän ytterdörren slogs upp med en hög smäll. Mest utav vinden. En stor man med mörkbrun rock och hatt kom in. Han frös uppenbarligen för hela hans kropp skakade.
- Brrr! Så satans kallt det är, alltså, sa han huttrande med hackande tänder. Alltså fattar ni vad nära det var att jag strök med där ute, va. Här är man snäll och hjälper en gammal man i nöd, men vad är tacken? Att bli slagen på smalbenet av gubbens käpp så att jag tappar balansen och faller rätt ut på vägen, just när en lastbil kommer åkande rakt emot mig. Så där ligger jag hjälplös, panikslagen, med en sur guppe vid vägkanten, lastbilen tvärnitar förstås. Föraren var antagligen också panikslagen. Men han svänger runt lastbilen, så att den nästan tippar över, över mig. En låda full med såna där stora vattenflaskor, ni vet, faller av flaket och är nära att krossa mig. Jag hann hoppa undan, men trycket i flaskorna blir tydligen för stort så alla sprack och en fontän av dricksvatten vällde över mig, medan jag skräckslagen försökte ta mig därifrån. Så där gick jag iväg dyngsyr med vinden blåsande rätt igenom rocken. Brrr....
Ge hit något varmt genast! avslutade mannen. Han fick en kopp kaffe. - Aaaahh!
Farton kunde inte annat än imponeras av mannens berättelse. Han kom på en bra idé.
- Ursäkta, får jag lov att störa dig ett ögonblick? Mitt namn är Bink. Farton Bink.
- Ja det får du väl. Hej. Drake. Jonathan Francis Drake. Trevligt att råkas, sa mannen och skakade hand med Farton. Han drack en slurk rykande hett kaffe.
- Jag råkar vara reporter för Early News. Skulle du ha något emot att vi publicerar din story i tidningen?
- Njae, varför inte. Kan ni sätta mig på första sidan?
- Det kunde nog bli lite svårt, sa Farton. Men fjärde sidan är möjligt. Du var ju trots allt nära att dö, eller hur.
- Hmm. Okay. Det är en deal, sa mr Drake. Diane ställde fram den sista köttbullemackan under disken för allmän beskådan.
- Wow, där är den ju! utbrast Farton.
- Vilken då? utbrast Diane och mr Drake i kör.
- Köttbullemackan! sa Farton dreglande. Den godaste köttbullemackan som finns. Jag måste ha den, Diane. Farton klängde på disken i ett försök att ta sig över och knycka mackan.
- Lugna ner dig, pussgubben. Du skall få den, sa Diane med händerna på Fartons axlar. Hon tryckte ner honom från disken. Hon var stark minsann, Diane. Hon tog fram mackan och la den på disken framför Farton, som var redo att hugga in.
- Ah ah! sa Diane med ett varnande finger. Först betalningen.
- Okay då då, stönade Farton och tog fram sin plånbok. Varsågod.
- No no! Du får inte köpa denna mackan för pengar. Den är värd mer än så.
- Men jag har inget annat att erbjuda! sa Farton eländigt. Han sjönk ihop så fort.
- Jo, en sak har du som jag vill ha, sa Diane och började vifta med ögonfransarna igen, tillsammans med det enorna smilet.
- Vad då? undrade den mycket desperata Farton.
- En kyss!
- Whaat?! N-nej, snälla. Inte det!
- Ingen kyss, ingen köttbullemacka! Och du vill väl ha mackan, eller hur?!
Snacka om utpressning!
- Jaa! Ååhh! Farton tittade ner i golvet som för att tänka lite. - Ja, okay då då.
- Jippi, jippi, jippi, jippi!!! jublade Diane och försvann ut i köket.
Mr Drake hade sett och hölrt alltihop. Han var mäkta road och skrattade hysteriskt.
- Hahaha, ni är rolig, mr Bink. Att en köttbullemacka kunde vara så viktig för någon.
Hehehe! Ja, jag skulle då aldrig för något i världen kyssa någon som hon. men ‘what the heck, som man säger. Hohoho!
Snart kom Diane ut. Med smink över hela ansiktet och med för mycket läppstift på läpparna.
- Vågar man fråga vad du gjorde i köket under en så lång tid, undrade Farton, något skräckslagen av Dianes nya utseende.
- Jag har gjort mig vacker inför kyssen, sa Diane, som uppenbarligen tyckte hon var snygg. Hon stilade för de båda männen. En kund tittade in i kaféet men försvann snabbt då han såg det som stod bakom disken. Detta fick mr Drake att avfyra ännu en ordentlig skrattsalva.
Farton såg inte heller Dianes nya ‘look’ som vacker. Hon såg ju bättre ut innan sminket.
Så var det då dags för pussen. Farton, som var inställd på en lite diskret puss på kinden, fick en förfärlig chock då Diane sa att det skulle vara en puss på munnen och inget annat.
Men Farton som nu var hungrigare än någonsin såg på köttbullemackan länge och beslöt sig att gå med på kyssen.
- Fast ingen tungkyss. För då tar jag mackan och kommer aldrig tillbaka, hotade Farton med.
- Javisst, gulleponken, sa Diane smickrande och flirtade lite till.
Mr Drake intog bästa åskådarposition.
- O boy! Det här får man bara inte missa! Hehehee!
Så kom kyssen. Det gick inte fort. Farton närmade sig Dianes mun. Han knep igen ögonen hårt så att han skulle slippa se nåt. Diane plutade ordentligt med läpparna. Hon var redo.
Där kom den! Hjälp, tänkte Farton då Diane snabbt hade slängt sina armar runt hans axlar. Det var ett hårt grepp som han hade problem att krångla sig ur. Till slut krånglade han sig ur greppet, och grep tag i mackan. Han pustade ut. Han såg mot mr Drake, som bara skakade på huvudet och skrattade häftigt. Nåt så här roligt hade han aldrig upplevt tidigare. Han ångrade i sina tankar att han inte hade haft en videokamera med sig.
- Mr Bink. Jag har kommit på vad jag vill ha för min story. Din köttbullemacka! sa han.

Författare:

Publicerat

Dela: