Publicerat
Kategori: Novell

Fear

Vanessa Cory slog upp sina ögon. Hon satte sig spikrak upp i sin säng. Vanessa lät blicken svepa runt rummet som var dunkelt och mörkt. Endast en liten ljus-strimma, som letade sig in genom dörren som stod på glänt, var det enda ljuset i rummet. Vanessa gnuggade trött sina ögon och steg ur sängen. Hon lät benen bära henne mot det enda fönstret i rummet, vilket en gång i tiden varit vitmålat, men nu, flera år senare, hade den färgen flagnat. Hon sträckte trött ut sin högra hand och öppnade fönstret, som gav till ett knarr då det gick upp. Det kvava rummet fylldes av frisk, kall luft och Vanessa drog djupa andetag och andades in den. Hon kände plötsligt hur någonting berörde hennes ben. Vanessa hoppade till och lät blicken falla ner till golvet. Hon log då hon fick syn på den svarta katten, som med förundrade ögon, tittade på henne. Vanessa sträckte ut sina händer och lyfte upp katten som förnöjt slickade sig på sin vänstra tass.
-Hecuba, du får inte skrämma mig sådär, muttrade Vanessa men gav sedan till ett litet leende.
Hon strök mjukt Hecuba, vilket var kattens namn, på ryggen och den spann lätt medan den fortsatte att tvätta sig.
Vanessa släppte försiktigt ner Hecuba på golvet igen och katten gav till ett besviket läte.
-Kanske senare Hecuba, sade Vanessa och log. Hon promenerade ut genom rummet med lätta steg och skyndade ner för trappan för att sedan möta sin bror, Jason, sitta i köket med en besynnerligt orolig blick. Vanessa satte sig genast ner vid köksbordet och gav till en trött suck.
-Vanessa jag behöver din hjälp med en sak, började Jason och kastade en snabb blick på sin syster.
-Nej, jag tänker inte hjälpa dig med dina uppsatser, sade Vanessa som redan visste att det var det hennes bror skulle fråga.
-Men, jag får IG annars, och dessutom vill du väl inte att våra föräldrar ska få veta att du inte hjälpte mig med att komma igång? sade Jason vasst.
-Jaså, du försöker med utpressning? Men, vad skulle du säga om jag berättade att det faktiskt var du, och inte någon annan, som ”råkade” slå sönder en av våra fönsterrutor för några dagar sedan? kontrade Vanessa illmarigt.
Jason tittade sig oroligt omkring. Han visste att hans syster hade rätt.
-Utpressning? Vem är det som kör den taktiken nu? Vad händer om jag berättar att du faktiskt ”råkade” tappa mormors fina porslin som vi ärvde? Och sedan att du anklagade mig? sade Jason triumferat och även han med en illmarig ton på rösten.
-Om jag minns rätt, så erkände jag faktiskt, och skyllde inte på dig, sade Vanessa och satte armarna i kors.
Jason sökte febrilt i sin hjärna efter en kontringsreplik, han visste att Vanessa än en gång hade rätt.
-Inse det, jag är bättre på kontring och försvarsrepliker, sade Vanessa med ett triumferat leende på läpparna.
-Säkert! sade Jason surt medan han återgick till att fundera över uppsatsen.
Det var exakt så här varje morgon. Vanessa vaknade, gick ner till köket, där Jason redan satt, och så följde en kommentar och en kontringsreplik efter varandra. De bråkade jämt, och det kunde vara om absolut vad som helst. Det enda sätt hon kunde fly på var att gå ut. Hon vandrade ut i hallen och satte snabbt på sig sin jacka och sina skor. Hon brydde sig inte om att byta om från nattlinne till vanliga kläder, eftersom Maggies hus låg så nära, och det var just ditt hon hade tänkt gå, även om Maggie sov. Maggie Smith och Vanessa hade alltid varit kompisar, och med Maggie kunde man tala om vad som helst, hon var alltid lika förstående.
-Jag går ut! skrek Vanessa hastigt till Jason, och hon öppnade den vitmålade ytter dörren, och steg ut, utan att lyssna på Jasons svar.


Vanessa började gå stigen fram, och den kalla luften dansade runt hennes ben. Hon drog den högra handen genom sitt långa, mörkbruna, lite vågiga hår, och hennes isblå ögon försökte se bortom dimman. Hennes näsa kände doften av gran och tall, vilket var vanligt i en skog, och hon kände sig trygg. Det enda sättet att komma till Maggie var att gå genom skogen, men eftersom det inte var så långt till Maggie, var det inte ett problem. Vanessa promenerade på, och eftersom stigen var täckt av våt lera, gav varje steg till ett klafsande ljud. Vanessa såg sig omkring och fåglarnas vackra sång gjorde henne på ett bättre humör. Längre fram, vid slutet av stigen, hade dimman försvunnit och Vanessa kunde börja se klart igen. Bakom vegetationen skymtade ett rött hus, med kolsvart tak och vita knutar, och på staketet kunde man urskilja en kattskepnad, vilket var kännetecknet för Maggies hus. Det var en vacker skulptur av en katt, som log välkomnande då man steg in. Vanessa ökade farten och korsade en annan stig, som ledde till ett stall, Blue Star, ett stall med duktiga ryttare. Stallet var känt för sina många vunna mästerskap och ägaren var en ryttarstjärna, men Vanessa hade aldrig besökt stallet, eftersom gymnastik intresserade henne mer än ridning. Inom ett fåtal minuter, vilka kändes som en evighet, hade Vanessa nått fram till Maggies hus. Vanessa sträckte lätt ut en hand för att öppna grinden och den gick upp med ett gnissel. Dimman låg som ett täcke och vilade runt Maggies hus, och Vanessa fick känna sig fram får att hitta dörren. Vanessa letade febrilt efter dörren, och snart blev dimman tunnare och man kunde urskilja huset, och vad som var ingången. Vanessa promenerade försiktigt fram och knackade på. Hårda, hörbara slag. Hon knackade ett antal gånger. Hon hörde tysta, nästan ohörbara steg närma sig, och snart slogs dörren upp framför henne. Maggie var den som hade öppnat, och hon gnuggade trött sina ögon innan hon gav till ett leende.
-Hej Vanessa! Kom in! sade Maggie välkomnande och kramade om sin vän.
-Hej Maggie! Tack, svarade Vanessa och omfamnade Maggie. Vanessa styrde stegen in i hallen och man hörde hur ytter dörren slogs igen bakom henne. Vanessa tog av sig jackan och hängde upp den, och skorna tog hon av sig och ställde prydligt där Maggies, och alla andra medlemmar i hennes familj, skor stod.
-Mina föräldrar jobbar, sade Maggie genast som en antydning på att de var ensamma i det vackra huset, med 1800-tals stuk.
-Det måste vara skönt för dig. Och dessutom att du är det enda barnet i din familj. Jason och jag bråkar jämt, svarade Vanessa medan hon lätt strök den långa luggen ur sina ögon. Hennes ögon blixtrade av ilska när hon tänkte på Jason. Han gick henne på nerverna.
-Ibland är det skönt, men oftast blir det tomt. Men du vet, alla syskon bråkar, sade Maggie. Maggie hade alltid kloka svar, och hon var även duktig i skolan, Vanessas raka motsats alltså. Vanessa var inte bra i skolan, men inte heller dålig. Vanessa lät blicken falla på Maggie och den här gången log hon.
-Jo, det är normalt, men det är jobbigt, muttrade Vanessa.
-Nåja, det förstår jag. Kan vi inte vara hos dig? Jag behöver få komma ut lite, sade Maggie och gav till ett lätt leende som svar på Vanessas leende.
-Ja, det kan vi, jag vill bara inte vara med om ännu ett bråk med Jason, suckade Vanessa.
Maggie nickade som svar och trädde försiktigt på sig sina skor, innan hon räckte ut en hand för att ta fram sin jacka. Vanessa skyndade även hon att sätta på sig sina skor och sin jacka, och snart var de två vännerna redo att ge sig av. Maggie vred ner handtaget på den vitmålade dörren som var gjord av trä, och med vackra sniderier, och öppnade den. Vanessa steg ut och hennes lungor fylldes av ny luft. Maggie drog djupa andetag samtidigt som hon varsamt låste dörren. Hennes rödbruna hår ringlade sig ner över hennes axlar och hennes mörkgröna ögon såg sig omkring.
-Kom så går vi, sade Vanessa snabbt och började vandra med Maggie efter sig.


Det luktade häst och gödsel, eftersom de korsade stigen till Stall Blue Star, men när de kom in på stigen som ledde hem till Vanessa, byttes lukten ut mot en salig blandning av gräs, granar, tallar och andra doftande växter som höll till i skogen. Maggies skor gav även dem till ett klafsande ljud för varje steg hon tog, och den fuktiga leran virvlade runt både Vanessa och Maggie. Vanessa kände hur den kalla luften blåste igenom hennes jacka och kölden som dansade runt hennes kropp fick henne att rysa till. Maggie gav till en suck medan hon snabbt såg sig omkring. Plötsligt, utan förvarning, från det som en gång varit en sval bris, blåste det upp till storm och det började dugga.
-Vi måste skynda oss! mumlade Maggie medan hon försökte skymma sig, så att regnet, som nu stod som spön i backen, inte skulle göra henne dyngsur, vilket inte var det bästa, eftersom man då kunde bli sjuk. Maggie ökade farten och nu sprang hon i full fart. Vanessa försökte komma ikapp Maggie, men hon saktade ner då det slutade regna, då stormen avtog, och då trädens brus, inte längre hördes. Dimman låg tätare en någonsin och allting var tyst. Knäpptyst. De okända djuren som fanns i den djupa skogen hördes inte och inte heller fåglarnas vackra sång. Absolut ingenting hördes. Så tyst. För tyst… Vanessa anade att det var någonting som inte stämde. Både hon och Maggie såg sig oroligt omkring och Vanessas isblåa ögon var hela tiden på vakt. Kalla kårar slingrade sig som ormar över hennes rygg och hon började känna sig illa till mods. Någonting hårt träffade Vanessa i huvudet och hon föll ovetande ner till den fuktiga och steniga marken. Allting svartnade. Tystnaden var uppenbar.
Hon låg där, och vinden hade börjat vina igen, men allting som hände runt omkring henne var hon inte medveten om. Hennes mörkbruna, långa hår täckte halva hennes ansikte och hennes magra kropp låg där, livlös. Hon visste inte hur länge hon låg där medvetslös. Sekunder, minuter, timmar, kanske t.o.m dagar, hennes tidsuppfattning var helt borta under hennes medvetslöshet. Den dundrande huvudvärken var det som väckte henne. Vanessa öppnade sina ögon och höll sig för huvudet. Huvudvärken var hemsk, och hon var uttorkad. Hennes kropp skrek efter vatten och hon kände sig yr. Hennes ögon flimrade men hon lyckades uppfatta en gestalt som låg framför henne. Maggie! Vanessa försökte resa sig upp, men hennes kropp hade inte tillräckligt med energi. Hon kröp sakta fram och ruskade om Maggie. Maggie vände sig om och hamnade på rygg. Även hon tog sig för huvudet och hennes ögon såg sig oroligt omkring och allting flimrade för henne.
-Vanessa? fick Maggie fram och hon lyckades sätta sig upp.
-Ja, sade Vanessa tyst och även hon lyckades med nöd och näppe sätta sig upp.
-Vad hände? undrade Maggie oroligt nu när hennes medvetande återkommit.
-Jag vet inte, men någonting är väldigt fel, mumlade Vanessa och kämpade sig upp på vingliga ben. Maggie följde sin väns exempel och även hon kom upp på benen efter den chockerande händelsen.
-Vi kan inte berätta, sade Maggie fundersamt. Tårarna började strömma ner från hennes kinder och Vanessa kramade tröstande om henne. Vem kunde göra någonting sådant?
-Nej, vi vet inte vem det var, men vi måste ta reda på det. Vi skyndar oss, den här skogen är inte säker, sade Vanessa mystiskt och med en orolig ton. Efter att ha återhämtat sig började Vanessa öka farten och hon såg sig hela tiden om. Maggie kom ikapp och de två vännerna flydde från skogen som en gång känts trygg, men numera, efter att de blivit nedslagna, som dödens famn. Efter någonting, som kändes som flera timmar, hade de nått fram till Vanessas hus. Vanessa ryckte snabbt upp dörren och kastade sig in. Maggie stängde snabbt dörren och tog av sig sina skor och sin jacka. Vanessa skyndade även hon att ta av sig ytterkläderna. Hon sprang ut i köket, med Maggie i släptåg, där hon mötte Jason.
-Hej Maggie! sade han och rodnade. Både Vanessa och Maggie visste att han var kär i Maggie, det syntes väl. Han var alltid extra snäll mot henne och hjälpte henne. Men problemet var att Maggie inte gillade honom.

-Hej Jason! svarade Maggie och gav till ett leende. Han tittade med undrande blick på henne och harklade sig.
-Skulle du kunna hjälpa mig med min uppsats? frågade Jason undrande och oroligt, medan han hastigt kastade blickar omkring sig.
-Tyvärr, ditt eget skolarbete får du sköta själv! sade Maggie med ett snett leende, innan hon sedan tittade på Vanessa.
-Jason! Om du inte kan skriva din egen uppsats får du skylla dig själv! muttrade Vanessa vasst. Maggie tittade på Vanessa och gav till en lätt suck.
-Håll mun, Vanessa! sade Jason argt och stirrade tillbaka i tidningen som han tidigare suttit och läst.
Med en sista blick på Jason skyndade Vanessa upp för trappan till sitt rum. När både hon och Maggie hade tagit sig in stängde Vanessa lätt igen den vitmålade dörren. Hecuba låg och tvättade sig på sängen som var prytt av ett vackert överkast. Maggie satte sig försiktigt på sängen och strök Hecuba mjukt över ryggen. Vanessa lät benen bära henne mot sin säng och hon slog sig ner bredvid Maggie.
-Någonting är fel, sade Maggie och vände sig mot Vanessa. Hennes mörkgröna ögon stirrade in i Vanessas ögon, med en orolig blick.
-Ja, någonting är ute efter oss, men jag vet inte varför, mumlade Vanessa och lyfte upp Hecuba i sin famn. Katten började spinna då Vanessa lätt kliade den bakom det högra örat.
-Jag är orolig, sade Maggie och kramade om Vanessa hårt. De hade alltid hållit ihop, i vått och torrt, och de skulle aldrig skiljas, vad som än skulle hända.
-Jag vet, jag med, muttrade Vanessa och reste sig upp. Hon vände på klacken och skyndade mot det enda fönstret i rummet, och hon tittade ut. Vanessas isblåa ögon såg sig snabbt omkring. Trädena stot ståtligt utanför, men deras en gång så gröna, friska löv var nu röda, gula eller bruna, och de låg utströdda kring trädets stam.
Vanessa suckade och gick tillbaka till sin säng igen. Hon skulle just tilltala Maggie då Jason kom inspringandes genom dörren. Han pustade och tittade på sin syster.
-Jason, du får inte vara på mitt rum! sade Vanessa argt och gav sin bror en sur blick.
-Maggie och du har fått brev, muttrade Jason drog efter andan. Han sträckte ut handen och Vanessa drog till sig kuvertet som han hade i handen. Jason stod kvar och tittade på dem.
-Du kan gå nu, tack Jason, sade Vanessa och tittade menande på sin bror.
Jason skyndade ut och Vanessa tittade på Maggie.
-Öppna det! uppmanade Maggie mystiskt och ivrigt medan hon tittade närmare på kuvertet.
Vanessa tittade på snabbt på kuvertet.
”Vanessa Cory och Maggie Smith” stod det med stora bokstäver. Ingen adress eller någonting annat. Bara ”Vanessa Cory och Maggie Smith”. Vanessa tittade snabbt på Maggie och rev upp kuvertet. Inuti låg en liten lapp. Vanessa vek snabbt upp det och drog efter andan när hon läste vad som stod.
-Vad står det? undrade Maggie oroligt. Vanessa svalde och harklade sig. Hon räckte över lappen.

Titta inte bakåt.
Skrik inte.
Ni kommer ändå att dö..

De två vännerna vände sig om. Jason hörde ett skrik från övervåningen. Han var orolig och skyndade upp. Han snubblade upp för trappan och in i rummet där han hittade Vanessa och Maggie. Han vacklade fram till dem och kände på deras puls. De var alldeles kalla. De var döda.. Efter det visste ingen vad som hade hänt, men sägnen berättades i generationer. Vad hade hänt två oskyldiga flickor i New York år 2004? Ingen visste…

Skriven av: Josefin Vinger

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren