Fem mil en evighet bort

En pojke med en hund i vägkanten. Klockan är tre och pojken är sju. Skrubbsår på ena knät och en ryggsäck i sin hand. Tillsammans sitter de där. De väntar. Solen gassar på och värmer trots att september redan har kommit och slitit blad till marken. Vid vägkanten är gräset torrt men pojken ler.
De väntar. Elva bilar har passerat. Snart kommer han. I en mörkgrön Volvo från 1994. Innan pojken fanns till. Solen ler och pojken har inga skor. Barfota i vägkanten går han försiktigt några steg i gruset.
Fem mil. Fem mil härifrån. Långt ifrån stängda dörrar och telefoner som aldrig ringer.
Snart kommer han och de ska bort, långt bort tillsammans. Mamma vet ingenting. Bara han vet. Han och pappas hemlighet. Deras äventyr.
Mamma vet ingenting för hon sitter i köket och röker. Hon har ljusblå mascara som rinner längs hennes kinder. Inte hans fel säger hon. Men han vet att hon ljuger. Fast hon säger ingenting. Hon är tyst men ler när han sjunger. Min pojke, min stora pojke, säger hon och smeker hans kind. Men det gör ont och han stänger sin dörr.
Pojken väntar. Han kan femmans tabell. Fem. Tio. Femton. Tjugo. En pojke och en hund. En pappa och en skuld. En mörkgrön Volvo fem mil bort. Bort ifrån ljusblå mascara som läcker längs kinder. Nu kommer han. Vägkanten blir ensam kvar.
Tillsammans i framsätet. Han ler, pojken, trots skrubbsår på knät. En pappa utan skrubbsår med en dank i sitt bröst. Han har glömt alla ord och har bara tankar kvar. Tankar om sin pojke med krossat glas i sin hand. Han vet att han vet och han vet att han har ont.
Tysta i en bil, tillsammans på vägar som vilseleder.
Fem mil, en evighet bort. Granar, skogar, septemberregn. Droppar som fyller och döljer någonting. Svalkar och smeker även det som bränns.
En bildörr som öppnas, en pappa som vill glömma.
En pojke och en hund, en evighet bort.

Författare:

Publicerat

Dela: