Fem små ord

Åt vilket håll var det nu? Höger? vänster? Svetten kröp sakta ner över pannan. Tänk om någon såg mig nu.

Det var inte första gången jag gått här, men allt var annorlunda under de becksvarta småtimmarna. Jag hade gärna väntat tills det blivit ljusare, men sådant larv hade jag inte tid med. Som budbärare var det mitt jobb att se till att snabbt leverera det meddelande som blivit tilldelat mig.
Framme vid den stora stenen där vi tog skydd från snöstormen förra månaden, den sista innan våren kom. Snöstormen hade då överraskat oss utan förvarning. Jag måste ta mig nordväst härifrån för att inte fastna i träskmarkerna, jag tittade på kompassen och tog ut min rutt.

Meddelandet låg inuti bröstfickan och den lilla pappersbiten vägde tungt. Så många öden stod på spel, måtte jag hinna fram i tid. Tur att snön har smält, det gjorde det lättare och snabbare att ta sig fram genom skogen. Undrar om den har smält hemmavid också, om Alice gick och plockade gullvivor att sätta i den lilla vasen på bordet som hon gjorde varje år. Men det är nog för tidigt än, det är ju bara april. Mor är nog i full gång att städa ut vintern ur huset, skaka mattorna och vädra ut den kvava luft som dröjt sig kvar.

Det började ljusna. Solen kröp sig långsamt upp ur diset som låg över det till synes ändlösa träsket. Strålarna letade sig fram och värmde mot min kind. ’Tusan’ tänkte jag för mig själv, jag hade gärna hunnit över de öppna ängsmarkerna i skydd av mörkret. Skulle jag riskera att ta genvägen över ängen ändå? Det skulle spara mycket tid, om ingen såg mig förstås. Om det låg någon i bakhåll där så skulle jag vara helt oskyddad och en lätt måltavla. Meddelandet var för viktigt. Jag började gå ytterligare västerut mot den stora floden som vi hade korsat i vintras. Nu hade isen sedan länge släppt och vårfloden brusade lekfullt men likväl livsfarligt strömt. Tur att floden kröker sig där framme. På vintern hade det varit enklast att marschera rakt över den, men nu är det säkrast att gå runt. Nog hade man hört om de som mist livet när de desperat försökte ta sig över floden sedan isen släppt.

I skydd av buskaget som frodades runt flodkanterna tog jag mig norrut. Jag stannade till ett par minuter för att hämta andan och ta en munfull vatten innan jag gav mig av vidare mot mitt mål. Vattnet var friskt och kallt. Det svalkade skönt nu när solen hade stigit och vårvärmen låg på och väckte jorden ur vintervilan. Undrar om tjälen hade gått hemma, om far gick och kände med spaden i trädgården den här morgonen. Skulle det bli färska potatisar till midsommar? Precis som den där midsommaraftonen för två år sedan. Jag åkte hem till mor och far, det var då jag introducerade Alice för dem. Hon var vacker, klädd i sin ljusblå sommarklänning och det blonda håret svallade ner över axlarna. Vi skulle gifta oss den hösten och vi var lite oroliga över vad mina föräldrar skulle säga. Men vi oroade oss i onödan, de hade varit så glada för vår skull. Jag var sen. Omvägen runt ängen hade tagit mig en extra timme. Dags att vända av norrut igen, jag tog fram kompassen.

Jag hade inte fått reda på vad meddelandet innehöll, bara att det var oerhört viktigt och måste fram snarast möjligt. Det var en viktig uppgift. Jag hade försökt tränga bort vad meddelandet kunde säga. Skulle vi flytta fram frontlinjen? Var det slut på ammunition? Eller var det kanske något hemligt… Nej. Nu får det vara nog! Det där är mellan befälen att bestämma. Jag är bara en kurir, mitt jobb är att leverera snabbt och säkert. Likväl låg det där och gnagde i bakhuvudet på mig.
Snart framme. Klockan tickade, den var snart två. Magen kurrade – jag hade inte ätit sedan jag lämnade lägret mitt i natten. Jag sköt hungern åt sidan. Måste ta mig fram. Snart där. Vänta! Var det inte något som rörde på sig i ögonvrån? Jag dök ner bakom en sten i skydd och kikade försiktigt fram. Det var tyst. Så tyst som det någonsin är i en skog det vill säga. Vinden susade i trädkronorna, grenar knakade, en och annan fågel sjöng. Där! En gren som brast under vikten av en fot! Nu var jag säker. Även om jag var nära huvudlägret kunde jag inte vara säker, det kan vara någon annan. Fienden lurar bakom varje hörn hade vi fått lära oss. Där rörde det sig! Bakom granen där! Jag andades tungt men tyst. Granen var så tät att jag inte kunde se klart igenom. Nu rörde det sig igen, och ut bakom granen tittade ett rådjur försiktigt fram med öronen på helspänn. Jag sjönk ner bakom stenen och andades lättad ut. Tänk när jag berättar för grabbarna om det där, de kommer få sig ett ordentligt skratt. Jag satt kvar ett par minuter för att lugna ner nerverna och hämta andan för slutspurten. Rådjuret hade hört mig bakom stenen och hade satt av in i skogen och lika bra var väl det.
Jag gav mig av igen.

Jag tog mig snabbt och smidigt genom skogen. Plötsligt dök det upp två män som spärrade min väg, de hade legat och spejat bakom ett enbuskage. Jag hoppade till fast jag visste att de skulle finnas här i närheten. Vaktposten innan huvudlägret. ”Kurir Olander med brådskande meddelande till General Östensson från Överste Hällgren” sa jag. ”Den här vägen” sa en av dem och visade vägen till lägret och tältet där Generalen fanns. Jag blev insläppt omedelbart och jag lirkade upp den lilla pappersbiten ur bröstfickan och räckte raskt över den, tacksam över att min roll i det hela nu var avklarat. Generalen tog emot lappen och läste snabbt de få ord som stod skrivna där. De få, men viktiga, ord jag inte fått se. ”Tack, du kan gå och få dig något att äta” sa Generalen och viftade mot tältöppningen. Lättad över ett lyckat uppdrag vände jag mig om för att gå. Bakom ryggen hörde jag någon fråga; vad stod det i meddelandet? Vartefter jag hörde Generalen svara ”Trupperna förflyttas, tiden är inne”.

Författare:

Publicerat

Dela: