Publicerat
Kategori: Novell

Femton år senare

Han stod och vinkade in bilar till färjan. Jag kände igen honom direkt. Det var femton år sedan sist. Fortfarande fick jag den där hisnande känslan i magen, mindes allt på en gång.

Pubens mörka rum, coverbandet på scenen, hans flirtande och jag som förvirrat blev kvar med honom när kompisen hittade någon annan att prata med. Och hans gyllenbruna vänliga ögon som blev kolsvarta när han inte fick följa med hem.

Efter det såg jag honom några gånger. Sedan flyttade jag bort, och återvände endast en gång per år för att hälsa på föräldrarna. Och jag såg honom aldrig, inte förrän nu.

När han stod och dirigerade bilarna i färjans stora gap, myndigt och självklart. Det blev min tur att köra ombord, jag vevade ned rutan och hälsade på honom. Han kände inte igen mig.

Såklart blev jag besviken, men vad hade jag tänkt mig? Att han skulle hälsa glatt mitt i jobbet och berätta sin livshistoria? Istället tittade han förvirrat på mig. Jag körde in bilen, klev ur och in i färjan.

När färjan var halvvägs över havet kom han gående. Jag såg honom i ögonvrån, mitt hjärta bankade högt och blodet skenade från huvudet. Jag kände mig yr och nästan illamående.

- Sara!
- Hej Martin, det tog sin lilla tid... Han flinade brett och visade de vita tänderna.
- Äh, det var ju så många år sedan! Plus att du inte ser likadan ut längre. "Gudskelov" tänkte jag.
- Så hur är läget? Hans ögon, så varma och gyllenbruna i solens sken. Jag blev bländad och tittade ner som hastigast. För att han inte skulle se all längtan och smärta som fortfarande bodde i mig. Jag hade aldrig glömt honom helt och hållet.

Han pratade på en lång stund. Tydligen var han förlovad, med en av mina gamla väninnor. De väntade barn, bodde i ett radhus och drev en liten kennel. Så lycklig han var. Min egen olycka stod i bjärt kontrast. Det såg han inte.

Jag märkte att han egentligen var ganska ytlig. Supertrevlig på ytan, men därunder lurade något som jag inte sett förut. Bitterhet kanske. Han var så vacker på utsidan att man inte såg insidan.

Resan började gå mot slutet. Han undrade om vi skulle träffas och fika, men jag sade nej. Jag ville minnas honom som han var för femton år sedan, oförstörd och nyfiken. Jag var fortfarande kär i honom, men i hans gamla jag.

Att köra ut bilen från färjan var som att bli förlöst. En navelsträng som klipptes av, kvar stod han på bildäck och vinkade av bilarna. Jag skulle aldrig glömma honom, det visste jag. Den första kärleken är nog den största. Och den man gör sig mest illa på. Han hade sårat mig som jag sårat honom, vi var kvitt sedan länge. Det var dags att gå vidare.

Skriven av: annagram

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren