Femtonde november

”Vet du…?” rösten som tilltalar mig darrar till lite grand. Kanske är den skrämd rentutav. ”Innan du sa att du älskade mig första gången.”
Mitt hjärta snörps åt och jag känner hur hela kroppens temperatur slår om till minusgrader. Utan att du vet om det själv, har du brutalt hällt en spann kallt vatten över mig.
Fast det tynger drar jag mig till minnes.

April, en solig onsdag efter skolan skulle det ske. Mina stapplande steg mot centrum med dig vid min sida. Jag ville prata med dig, något du redan visste om, det gjorde mig ännu mer nervös.
”Dagen då jag skulle komma att få dig.” En titel som tyvärr inte matchar den bittra verklighetens teater.
Vår korta dialog löd:
A: ”Jag tror jag tycker om dig lite för mycket.”
B: ”Okej?”
A: ”…och nu vill jag bara ha en bekräftelse på att inte känner likadant.”
B: ”Får jag inte älska dig tillbaka.”
(Person A sväljer och känner hur tårarna sakta börjar bildas)
A: ”D-det är klart att du får om det är så du känner, men om du inte gör det så säg det nu!”
(Tystnad)
B: ”Nej, jag älskar dig mer än en vän men inte på det viset, tror jag.”
(Stop, skådespelare ut.)
Det var det.
Jag öppnade mig och min svaga punkt fick återigen smaka på skons undersida.
Varför var jag inte förvånad?
Trots det som hänt ville du fortsätta att vara min vän. Trots att jag älskade dig.
Jag lovade mig själv att sluta älska dig hur svårt det än skulle komma att bli. Jag ville inte tynga ditt samvete.

Ett halvår höll jag ut och försökte förälska mig i andra utan större succé. Nu står jag här igen.
Du lägger all skuld på dig, gör inte det. Skulden är helt och hållet min ensam.
Jag har inte haft tid att gråta än, men hittills har dagen varit ett helvete.
Igår ringde jag för att erkänna att jag blivit kär i dig igen. Det stämmer inte.
Jag hade aldrig slutat att älska dig.

Du ser orolig ut där du står och jag vänder min blick från dig till klockan. Kvart i fyra.
Snart anländer din buss, undrar om du vet det.
Allt det där händer i en paus du tar mellan orden. Sedan säger du så normalt du kan:
”Innan det så var jag kär i dig.”

Hela världen stannar upp. Det är bara du som lugnt vandrar iväg utan vetskap att även jag har stannat.
Du måste ha hört mig då jag grät, för du vänder dig om och verkar lika chockad över min reaktion som jag.
Du har sparkat på mig, nej, snarare hoppat på en skadad människa som redan ligger.
Du omfamnar mig och jag klamrar mig fast som om du vore mitt liv.
Mina tankar avlöser varandra där de springer stafett i min mörbultade hjärna.
’Så nära, så jävla nära!’
’FAAAN!’
’Varför säger hon såhär?’
’Kan jag inte få dig?’
’Varför sa hon inget då?’
’FANFANFANFANFANFANFANFAN!’
Jag måste dock erkänna att den första tanken som kom var:
’Du är också…?’
För det måste du ju vara, du är som jag. Jag är som du.
Det är då jag upptäcker det. Att även du gråter.
Inte finns det något jag kan jag göra för att trösta dig och det hatar jag mig själv för. Jag kan bara klamra mig fast hårdare och förbanna mig själv.
’Fan ta dig,’ tänker jag. ’Jag älskar dig så jävla mycket!’
Du gråter.
Jag gråter.
Du är lika bräcklig som jag, lika fragil. Vi kan förstöra varandra genom att blott andas på den andre.
Du ser ut som en korpunge med din svarta kalufs, som en korpunge som fallit ur sitt bo och förtvivlat ser sig omkring i en situation den inte förstår.
Jag vill kyssa dig, utnyttja detta tillfälle av sårbarhet.
Det gör jag inte.
Mina ärrade armar skiljs från dem de åtrår.
Jag vill fortfarande ha dig.
Förlåt mig.

Skriven av: Anaïs Nin