Fienden

Alla har ansvar för allt som sker i världen. Att skylla på ondskan är att inte ha något att skylla på. För det finns ingen ondska, det finns bara vänner och fiender.


- Kapten. Det finns inget ni kan säga för att hindra mig. Jag har bestämt hur jag ska göra, och jag rider ut när solen går upp. Jag tar med mig femtusen man, tvåtusen ryttare och tiotusen orcher. Jag förväntar mig att ni också följer mig med det som finns kvar av er arme. Hon lade betoningen på sina sista ord, men kaptenen ignorerade detta.
- Det sista kvar av vår krigsmakt? Eh, Er krigsmakt? Nilon kommer att vara tomt, och utan försvar.
- Om Nilon är tomt behövs inget att försvara, eller hur, kapten? Vi måste slå till hårt. Annars kan vi lika gärna ge upp. De kommer att ta oss, så småningom, om vi inte gör något snabbt. Hon vände om och med en mantel flygande efter sig gick hon med raska steg rakt igenom salen, mot en av de små dörrarna göda bakom pelare.
- Men tjugo tusen?, ropade han efter henne.
- Tro mig, det kommer att behövas. Ska västern falla, så ska de göra det ordentligt och utan spår efter sig.
Hon lämnade mannen kvar i den stora salen, dyster, tom och mörk. Hennes steg ekade ett tag från gångarna utanför, men snart var det helt tyst. Salen hade en gång varit full av liv, vid ett sorgfritt hov, och den hade sett och burit det mesta av hemligheter och skandaler inom sig. Men aldrig förr hade den ekat så tomt som under de senaste 20 åren. Tomma salar, ekande gångar och viskningar i hörnen. Det var detta som på senare tid kännetecknat Nilons största fäste, som inte gick under något eget namn. Ville man nämna det, nämnde man vad som krönte fästningen och sträckte sig upp över bergen och långt över havet. Det svarta tornet; ondskans näste eller den nya världens vagga. Allt berodde på vilken sida om bergen man befann sig. För de som såg det nya som ett hot, såg det också som ren ondska.

När kung Sol stigit till makten i Nilon, efter åratal av inbördeskrig mellan makthungriga släkter, hade han direkt sett till att bygga upp en union med sitt grannland i norr, det stora Annihilar. Ett tomt land, utan någon egentligt regering, men en viktig allierad. Tillsammans kontrollerade de hela östkusten. Till den självständiga ön Aros utanför Nilons kust sände han i hemlighet ut spioner, för att bevaka sina intressen. Han blev dock lite för intresserad av den bördiga ön, rik på skatter som ädelstenar och kol, och missade den lilla detaljen att hindra ett nytt inbördeskrig från att bryta ut i Annihilar. När han kommer tillbaka från Aros är kungen mördad och ersatt. Han har dock tur. Den nye kungen erbjuder honom en ny allians, en allians som kommer att säkra österns bestånd. Ett giftermål. Den nya kungen är en drottning.

*

Hon satt upp på sin nya häst och klappade honom försiktigt på halsen. Han frustade oroligt och dansade oroligt omkring under henne, men hon hade kontrollen. En ståtlig hingst, en gåva från kungar av södern. En häst hon kunde sitta stolt på. Hennes närmste rådgivare, det närmsta man skulle kunna kalla vän, satt djupt i sadeln vid hennes sida och betraktade havet av svarta hjälmar, böljandes runt det svarta tornet.
- Jag känner på mig att krigslyckan kommer att vända, mylady. Känner ni, att vinden redan blåser åt väst? Vi har medvind.
- Jag känner det, Myke. Och jag känner det i mitt hjärta. Hon tryckte en knuten hand hårt mot sitt bröst. När hon öppnade den, skymtades ett glänsande smycke i några ögonblick, innan hon stoppade handen i en läderpung vid sitt bälte. Myke följde den med blicken, men såg snabbt bort när hon betraktade honom. I bakgrunden dånade marken av tiotusentals marscherande fötter, och höga kommandon på österns eget språk. Drottningens stämma hördes snart över dem alla, och under dånande bifall tog hon täten igen, bort emot solen som sakta steg på himlen.

*

När äktenskapet blev känt var det ingen som riktigt kunde förstå sig på det. Varför skulle en härskarinna av Annihilar, det största om dock inte det rikaste landet i öst, vilja kuva sig under sin likvärdiga granne? En kvinnas dårskap, suckade man utomlands, men Annihilranerna själva firade bröllopet med fest och ståt. De hade inte glömt bort de storslagna tal drottningen hållit, de visste att tiden snart var deras. De hade heller inte glömt bort att hon, ensam hade haft mod att utmana en sittande konung, om än en usel sådan, för att själv ta över tronen och hedra sitt land. Väst skulle inte längre kuva dem. Självsäkra och hånflinande män blev långsamt mindre talföra när se såg drottningen ta över också Nilon, bit för bit. De såg henne skapa allianser med de mest omöjliga furstar i syd, de såg henne bli älskad av ett folk som nyss föraktat henne, de såg henne ta över krigsmaskinen för hela den del av världen de tillhörde. Och de såg henne sätta skräck i väst. Människokonungar och alvkonungar från de stora rikena vände plötsligt de blickar de nyss haft på tornerspel och skatteförhandlingar helt mot öst. Männen i öst såg flaggan med den stigande solen marschera mot krig, och de följde den.

*

- Visste ni att de kallar mig hettan från öst?
- Jag har hört många smeknamn på er, men inte just det.
- Vilket gillar ni bäst, herr Myke?
- Den gyllene drottningen.
- Men det kallar de mig inte i väst?
- Snart kommer de att göra det. När de ändrar uppfattning om vad ondska är.
Hennes skratt klingade, men hördes knappt under bullret från en marscherande stridsmaskin på tjugotusen. Ändå red de lång i förväg, för att kunna göra sig hörda över oljudet soldaterna förde. Ett kavalleri på nästan 2000 red snett bakom dem, men annars kunde de just nu inte skymta något annat vid de daliga gränserna mellan öst och väst. Det var en het dag, och runt hären stod dammet högt. De rörde sig precis vid utkanten av den stora Dahliöknen, och stäppmarken var torr och sprucken. Ovana vandrare gick under i dessa områden.
- En spanare!, utropade hon plötsligt. Den andre kunde inte se något förutom gulbruna kullar, och det tog många långa minuter innan han kunde skymta något litet, som möjligtvis kunde vara en ryttare, i horisonten.
De väntade in honom i tystnad.
Snart kom han stormandes mot dem i svart och blekgul. Spanaren höll in sin häst och travade vid sidan om dem.
- En arme…flåsade han. De kommer för att möta er.
- Etalion?
- Nej…han är inte där. Vi såg honom inte i alla fall. Men…de är få. Mycket få. De verkar inte ha fått besked om er styrka.
- Eller så har de det. Vad menar du med vi?
- De andra blev nedskjutna, mylady.
- Hur långt härifrån är de?
- De har slagit upp läger. Börjar de röra på sig tar det väl…4 timmar?
- Bra. Då slår vi också läger. Sänd ut fler spanare och håll hela tiden koll på vad de gör, och vilka som gör det. Nu. Mannen sporrade sin häst som satt av och sprutade grus, sand och torrt gräs bakom sig.
- Myke?
- Ja, mylady.
- Berätta för orcherna att de får alvblod till frukost. Men först slår vi läger. Få upp ett läger längs hela bergsroten, och ta med dig kavalleriet nedanför den stora kullen. Om de skulle få för sig att slå till inatt.
- Vilket de inte kommer att göra, mylady.
- Absolut inte. Hon log ansträngt. Men vi måste hålla soldaterna redo. Sänd hit dina generaler. Vi har litet att tala om…

Hon kunde omöjligt sova. Med en sliten orchkappa omkring sig bestämde hon sig för att ta en promenad i lägret. Och kanske se uppför de svarta bergen för sista gången. Ett dovt mummel steg från alla håll, och sand och torrt gräs blåste omkring hennes ben i den svaga vinden. Några röster som klart inte tillhörde orcher, tilldrog sig hennes uppmärksamhet och hon drog sig försiktigt mot deras källa, där hon stannade. Myke stod och rökte en pipa medan han samtalade tyst med en grupp män. Hon lät den slitna kappan diskret falla till marken, och steg fram. Männen ställde sig genast upp, men hon bad dem sitta och tog fram sin egen pipa. Gamla välbekanta tankar gick genom hennes huvud, och i några sekunder fastnade hon i dem. Dessa män, officierare i hennes arme, vad tänkte de egentligen om henne? Var hon beundrad eller föraktad? Följde de henne bara i brist på annat? Hon kunde bara se glöden från deras pipor i mörkret, deras siluetter var dolda av moln som skymde månen. De kunde inte se henne heller. De vet inte ens mitt riktiga namn, tänkte hon. Det skulle bli en lång natt, men lugnet höll sig och inga stormar kom för att vända deras krigslycka.

*

Kung Sol kom fanns på Aros när han fick budet. Alvernas arméer marscherade mot Nilon. Han visste att hans drottning skulle klara upp saken. Hon gjorde det alltid. Därför kom han inte till hjälp med sina 5000 man han hade på ön, utan satt kvar och betraktade solnedgångar över det rika han fortfarande trodde som sitt eget. När det budet kom var han redan död.

*

Självklart förstod hon redan när hon kastade de första blickarna mot deras blå led att någonting var fel. De var alldeles för få. Hennes arme stod redo för dem, och hon stod själv i täten med ena handen vilandes mot svärdsfästet. När de kom närmre började hennes män slå med sina vapen mot sköldar och hjälmar, men hon tystade ner dem .Vid hennes sida stod Myke, tre generaler och fanbärare. Den blå här som nu kom emot dem bestod av knappt 5000, en fjärdedel av deras egna styrkor. Antingen vanligt dårskap eller en skymf. Två ryttare galopperade emot dem med höjda fanor och stannade hundra meter ifrån henne.
De var bara budbärare.
- Så era härskare behagade inte komma att möta oss? Är de måhända upptagna av en festmåltid på mitt folks bekostnad? Hennes röst var hög och klar. Inga storkonungar trampade på hennes flagg.
- De är alltför upptagna av viktigare saker för att slösa tid med en vild prinsessa från östern. Du har spillt tillräckligt med blod.
Hon kunde höra enstaka orcher ryta bakom sig. Men att spotta i deras ansikten skulle inte lösa något.
- Må så vara. Men jag är endel av denna värld, precis som era furstar. Och ni kan hälsa dem, om någon av er lyckas ta er levande härifrån, det vill säga, att jag tänker att fortsätta kräva min del. Mitt FOLK tänker fortsätta kräva sin del.
- Ditt folk består av tjuvar och mördare, min drottning. Sändebudet sa det senare med hån på läpparna. Hon visste att ingen av männen runt om henne kunde se det, och att sändebuden trodde att deras menande blickar inte fanns inom henes synfält. Men hon såg det lika klart som hon såg dem bredvid sig, och för att inte skrika ut sin ilska kramade hon hårt handen om stenen vid bältet.
- Som fortfarande vill ha sin del av världen! Hon drog handen ur pungen och sände med en kvick rörelse varningspilar från kavalleriet tätt bakom sig. De landade runtomkring sändebuden, vilkas hästar genast kastade sig åt sidorna och rusade tillbaka mot sina vänner. Kriget var igång.

Ingen visste riktigt vad som hände, när kung Etalion med full kraft slog mot Österns samlade här. De hade bara dykt upp, 10 000 män och alver. Hennes trupper drog tillbaka, gång på gång, och de var snart tillbaka inom Nilons gränser. Men det var redan slut.
Runtomkring henne föll världen samman. Kaoset runt henne fick henne att glömma tid, och rum. Det enda hon kunde göra var att se upp mot det svarta tornet, hålla sina tankar koncentrerade bara på det, för att inte drabbas av paniken runtomkring. Hennes häst slungades hit och dit, soldaterna brydde sig inte längre om vad de gjorde. Någonstans i närheten fanns de andra förmännen, ambassadörer, de som ridit bakom henne. Hon kunde inte se dem, men hon kunde fortfarande känna dem. De försökte antagligen likväl som henne att ta sig undan det ofrånkomliga. De blåa styrkorna kom närmre, alvpilar fällde orcher omkring henne; men hon hade ingenstans att gå. Det svarta tornet stod fortfarande, tyst vakande över dem alla.
Och så föll det. En iskall hand klämde hårdare och hårdare om hennes hjärta, när tinnarna bröts från mittenpartiet och sakta smulades samman. Hon höll krampaktigt in sin häst med ena handen, och med den andra tog hon fram den blå, skinande stenen. Skenet började redan mattas av. Hon tryckte den mot sitt bröst, och kände en smärta av saknad efter de gamla tiderna. Men stenen var nu kall och hård, och de gamla tiderna, precis som de nya, var förlorade. Snabbt kastade hon en sista blick bakåt. Deras led var helt brutna. När hennes häst gjorde ett sista desperat försök till frihet, föll hon tungt till marken fortfarande med blicken bakom sig. De blåvita fanorna fladdrade framför de svarta bergen, innan hon hårt slog till marken tillsammans med spillrorna av Tornet. I samma stund försvann det sista av solen, och himlen färgades röd. En sista skälvning skakade jorden, när solen plötsligt försvann för alltid.

Om några timmar skulle den gå upp igen, men aldrig densamma, och aldrig, aldrig lika starkt skinande som då, när den gick ner bakom spillrorna av den försvunna framtiden vid de svarta bergen.

Författare:

Publicerat

Dela: