Finansministern

Efter att ha slutfört intervjun och tackat adjö till reportern med sitt hederligaste leende slog Finansministern sig ner i fåtöljen och knäppte med fingrarna åt kyparen. Han tittade på klockan och skruvade ner sig, hans liv var fyllt med bekvämligheter, det hade han sett till.
Det dröjde inte lång stund innan servitören dök upp med ett glas whisky åt honom. 'Femtiårig Glenfiddich' sa han och serverade ministern med ett leende, men ministern hade annat att tänka på och sköljde ner whiskyn som det vore läskeblask.
En delegat från Bryssel var på intåg, ministerns stora chans var kommen, svettpärlorna på hans panna talade för att något stort stod på spel. Han var orolig och ängslig, hans engelska var inte alltför god och inte heller kände han sig direkt påläst inför det inofficiella möte framför dem.
Han visste inte hur han skulle känna igen delegaten, Mieke Drelsch för aldrig hade han sett denna karl i något medialt sammanhang eller på något slags fotografi, allt han visste var att Mieke skulle dyka upp vid 16-tiden och nu var den 16.08.
Ministern knäppte återigen med fingrarna och ännu en whisky dök upp och serverades med samma leende. Den här gången smuttade han, det skulle få ta sin tid, för tid hade han gott om, det var pengar han aldrig fick nog av.
Med benen i kors snurrade han om fåtöljen mot entrédelen för att skapa en perfekt överblick, han skulle aldrig kunna missa en sådan höjdare som Drelsch, det kände han på sig.
Isen var så kall att den brände hans läppar och han tyckte om det, han roade sig, guppade glaset lite fram och lite bak så isen slog av och an och brände. Han stoppade ut tungan och började putta på kuberna, låtsades att det var fartyg, att det var hans fartyg, han var kapten och ingen annan fick röra, han var den ende som kunde ro skutan i land. Och så blev det hastigt lite mörkare, någon stod framför honom och han stoppade in tungan och blev röd om kinderna, det hela påminnde honom om när hans mor klev in på hans rum när han så oförsiktigt låg med byxorna nere på sängen och masturberade.
'Mr Financeminister I presume?' undrade en vacker och kostymklädd kvinna. Han ställde ifrån sig glaset och reste sig. 'Yes, of course I am, and you...' han harklade sig och sträckte fram handen 'are you Mr Drelsch´s secretary?' varvid hennes anlete övergick till ett något stramare uttryck. Hon satte sig ner bredvid honom och öppnade sin portfölj. 'My name i Mieke, Mieke Drelsch' och Finansministern tog tag i sitt whiskyglas och skruvade ner sig i fåtöljen ännu en gång. Han kunde inte tänka klart längre, hans tunga var fortfarande kall men ändå så barmhärtighetslöst het att han inte förstod, han kunde inte begripa hur han skulle kunna sitta här och diskutera globala bytesuppgörelser med en kvinna, något måste ju ha blivit fel, det var ju uppenbart. Kvinnor var fruar hemma och avdragsgilla på arbetet, inte högt uppsatta politiker med sunda värderingar om vad som var bäst för sitt lands grundstomme och benmärg. Han klarade inte pressen mer.
'I think there has been a misstake somewhere Ms Drelsch' sa han och ställde sig upp, rättade till slipsen och såg ner på henne, för det var så man gjorde, såg ner på det värsta från sitt allra bästa.
Hon stängde sin portfölj och följde hans exempel, de var på samma nivå och det gjorde honom otrygg, han ville hem eller till något hotell, antingen med henne eller så någon annan, han visste ingenting längre, hans händer darrade som asplöv och han hatade sig själv som lämnade kokainet hemma. 'I got some cocaine at home...' han förstod inte vem som sa det där för det kan inte ha varit han själv, varför skulle han säga så? Det fanns ingen möjlighet i världen att han kan ha tappat sig själv och hävt ut det som nyss hördes. 'Mr Financeminister, I think otherwise about Sweden now and its political strenght...' och hon bara pratade och pratade och han hörde bara ord och ord och hans lem blev styv som järn och hans pung drog ihop sig till en liten stålaktig påse. Han tog tag i hennes hand och förde den ner mot sitt skrev. 'Feel, can you feel my balls of steel?' varvid hon förlorade all kontroll över situationen och slet bort sin hand, vände honom ryggen och försvann med hot om advokater.
Finansministern stod stilla en minut eller två innan han sansat sig, han bad kyparen om en till whisky och en spegel. Frisyren är allt för en man, bränn upp hans hår och hans liv är över, tänkte han och satte sig igen. Han längtade till morgondagen då han skulle köpa ett tiotal exemplar av tidningen och hänga upp sig själv på väggen.

Författare:

Publicerat

Dela: