Fisketur ,ed

Min klocka hade stannat på två, så jag var helt borta tidsmässigt. Det var kokande hett och jag bar på min jeansjacka, medan jag stirrade upp i himmelen.
Man kunde ju se ungefär vad klockan var genom att titta på solens placering, kom jag på, men sånt skit orkar man inte lära sig, så jag gav upp och fortsatte min promenad vid strandkanten. Sjön glittrade vackert, så vackert.
Snart var jag vid vår sommarstuga som låg avsides i skogskanten och exakt vid vattnet. Mamma stod och dukade bordet i trädgården, och hon skrek argt:
- Jaså, här kommer du din lilla unge,det är dags nu va?!
- Jaa, här kommer jag! Sa jag glatt, men förstod att hon inte var på skämthumör, så jag slog mig ner på träbänken vid bordet med en suck.
Jag hatade, HATADE verkligen den här tråkiga sommarstugan. Jag ville hellre vara kvar med mina polare i stan och festa varje dag. Men icke sa nicke, stan var det inget tal om enligt min käre mor. Hon ville ut i naturen och 'leva'. Faan.
När jag vaknade nästa morgon gjorde jag mig åter igen redo att lämna den tråkiga stugan och gå på promenad eller något. Mamma kom ut ur sitt sovrum, exakt innan jag hunnit gå ut.
- Stopp och belägg! Röt hon och höll upp ett varnande finger. Hon fortsatte:
- Glöm inte att du ska ut och fiska men Farbror Herbert idag! Åh neeej, Farbror Herbert (som naturligtvis inte var min riktiga farbror) var vår ända 'nära' granne här på landet och dessutom måste han vara över 80 år, och idag hade mamma antagligen planerat att jag skulle ut och fiska med honom. Jag fiskar väl inte!
- Faan heller, sånt skit har jag inte tid med! Sa jag, men förstod att jag ändå skulle behöva gå.
Så, en halvtimme senare stod jag där på bryggan, med mammas gamla gummistövlar och en stor orange flytväst vars livrem mellan benen skavde. Herbert kom roddandes i sin ultra-gamla eka över sjön.
- O hoj! skrek han medan jag satte mig i fören på ekan.
- Hej... muttrade jag dystert.
Vi rodde till ett hörn av sjön och satte oss för att meta. Det verkade inte finnas någon fisk i sjön för att ingen av oss fick napp på en lång stund.
- Fiskarna är väl rädda för oss! skrattade Herbert, och visade sitt tandlösa leende.
- Eller för att du e så ful... muttrade jag men var nogrann med att Herbert inte hörde. Men gamla gubbar hör väl inte ett skit antar jag.
När vi återvände hem (utan fångst) gick jag upp till stugan medan Herbert rodde hem till sig. Jag suckade, slängde mig på sängen och tänkte att den här sommaren e den värsta jävla sommaren som jag någonsin kommer att behöva uthärda. Sedan somnade jag.
Slut

Författare:

Publicerat

Dela: