Fjällrädsla

Det var kallt ute. Nästan 10 minusgrader, men han hade varit medveten om detta redan när han hade lämnat stugan tidigt imorse.
John Eriksson var ute på en lång vandring i fjällskogarna. Vanligtvis bodde han i Stockholms innerstad, oftast hos sin mamma. Pappa var alkoholist och bodde på en anstalt, sedan han varit nära att skjuta skallen av både hans mamma, John och sig själv. John mindes detta som igår, även fast det var nästan fem år sen. Han var innan händelsen en pigg elvaåring med mycket energi i kroppen. Då spelade han både ishockey och fotboll, samtidigt som han tränade
taek-won-do. Efter mordförsöket hade han blivit en helt annan människa. Han hade slutat med både ishockey och fotboll, till sin släkts stora förvåning. Taek-won-do höll han på med i ytterligare ett år, innan han slutade.

Just det här jullovet var han hos sin mormor i Boden för att ta igen sig lite. Det hade varit mycket i skolan på sista tiden och han hade varit nära att bli sjuk av all stress.
Han gillade att ströva i skogen. Klimatet och luften var en helt annan och en telefon eller dator fanns inte på flera mils avstånd. Han höll kontakten med mormor via post. En gång i veckan skrev de till varandra och någon gång i månaden for mormor in till storstaden för att ringa. En dag skulle han flytta hit.


Han kom fram till ett förfallet hus. Här kan ingen bo, tänkte han och gick med raska steg mot den lilla träbyggnaden, som från början antagligen hade varit röd.
Här blir perfekt att ta en rast och dricka lite kaffe, tänkte John och kikade in genom hålet där det tidigare hade suttit en ytterdörr.
— Hallå, ropade han och väntade. Inget svar.
Han gick med försiktiga steg in i huset. Han såg sig om.
Rakt fram fanns en trappa som han aldrig ens skulle försöka ta sig upp för. Till vänster fanns något som skulle vara ett kök och till höger ett vardagsrum. I båda rummen låg det glassplitter och pinnar över hela golvet.
Här var det nog länge sen någon satte sin fot, tänkte han och tog ner den tunga ryggsäcken från ryggen. Han plockade upp fällstolen och satte sig mitt i köket. Golvet var vitt och bestod av träplankor.

Han packade upp en smörgås och kaffetermosen. Han njöt av den starka kaffesmaken när den träffade tungan, sipprade ner i halsen, och fortsatte ner mot magen.
Han bet en tugga av smörgåsen och tittade upp mot taket. Han höll på att sätta i halsen och rös när han upptäckte vad han såg. Det var ett hål i taket och där uppe låg en människa. Han såg bara foten, med en vit gymnastiksko på. Han reste sig upp hastigt, greppade väskan och sprang ut genom ytterdörren. Vad var det han hade sett? Vem var det som låg där uppe på övervåningen? Han var tvungen att gå in igen, det kunde ju ha hänt någonting.
Han smög sig in i huset igen och ställde sig framför trappan. Han skulle aldrig lyckas ta sig upp för den. Han gick ut igen och gick till andra sidan av huset. Där fanns en liten balkong med en balkongdörr. Glasrutan var helt sönderkrossad och han tänkte att om han kunde ta sig upp till balkongen så skulle det vara lätt att ta sig in.
Han såg sig omkring och såg en stege som var lutad mot ett träd. Perfekt, tänkte han och hämtade stegen.


Det var en kvinna med ljust, vackert hår. Hur gammal kunde hon vara? I tjugoårsåldern, tippade John. Hon låg helt livlös mitt på golvet, med sina vita gymnastikskor på, varav en låg precis ovanför hålet i golvet.
Han var helt mållös. Han visste inte vad han skulle göra.
Han skakade om henne. Livlös. Han satte sina fingrar mot hennes hals. Långt där inne, under huden, kände han en dov puls. Dunk, dunk, dunk. Pulsen var ojämn. Han suckade.

Han satte sig ner bredvid henne och funderade. Vad hade han lärt sig i skolan? Just det, framstupa sidoläge. Han funderade ytterligare några sekunder varpå han tog ett försiktigt tag om flickans axlar och lade henne enligt den bild han hade i huvudet. Han knäppte upp översta knappen i hennes skjorta precis som man skulle göra.
Han förde sina läppar mot hennes och blåste ut. Bröstkorgen hävdes. Han tog bort munnen från hennes och såg hur luften gick ur igen. Han upprepade några gånger men utan resultat.
Vad skulle han göra? Det var flera kilometer till närmsta hus. Ingen telefon fanns heller.
Jag måste skaffa hjälp, tänkte han och började fundera.

Han tittade mot trappan. Han tvekade en sekund men sedan bestämde han sig. Han skulle försöka ta sig ner för trappan tillsammans med kvinnan. Det var den enda utvägen.

Han tog tag och lyfte upp henne, och började gå mot trappan.
Nu gäller det, tänkte han och tog första steget. Trappan höll.
Det var hål lite överallt så han fick se upp på vägen ner. Han tog ytterligare ett steg och väntade. Inget hördes och han började sakta gå neråt.
Efter åtta steg hörde han ett stort knak och det högg till i magen. Han stod kvar en stund. Det var dödstyst i kåken. Han fortsatte försiktigt neråt och på det sista steget kände han att han hade klarat det. Väl utanför huset pustade han ut och började gå. Väskan fick vara kvar, han hade inte tid att hämta den nu.

Hon var ganska lätt, hon vägde nog inte mer än 50 kilo.
Efter ungefär femhundra meter insåg han att han aldrig skulle klara att rädda kvinnans liv. Men han skulle fortsätta försöka.
Han grät och började fundera på hur han skulle begrava kroppen. Inte kunde man begrava ett lik mitt ute i urskogarna? Nej, han var tvungen att ta med sig kvinnan till närmsta hus och söka hjälp. Oavsett om hon skulle gå att rädda eller inte.


När han hade gått i över en timme började han helt tappa hoppet. Jag kommer aldrig att orka, tänkte han och la ner kvinnan på marken. Han blundade samtidigt som han satte fingrarna mot hennes hals. Han ryckte till när han kände pulsen långt där inne. Hon levde fortfarande!

Han lyfte upp henne och fortsatte att gå. Hoppet började återvända, kanske skulle han hinna fram. Han gick snabbare och kvinnan kändes ännu lättare än tidigare.

Helt plötsligt stannade han upp och lyssnade. Var det ett motorljud han hörde? Jo, det var det. Frågan var bara var det kom ifrån. Han såg sig om. Inget ljussken syntes mellan träden. Han fortsatte stigen fram och fortsatte lyssna med spända öron. Plötsligt såg han ett svagt ljussken långt där framme. Han la återigen ner kvinnan på marken och stod helt stilla. Hoppas han ser mig, tänkte John och kisade.




Rolf Ekström gillade att köra runt i skogen så här på kvällen. Det hade blivit riktigt mörkt och det var då det var som roligast att vara ute och åka snöskoter. Tio minusgrader var ingenting för honom. Här uppe hade de som mest kommit ner i fyrtio, en gång för en herrans massa år sen. Då var det riktigt kallt.
Han skulle precis öka gasen en smula men hejdade sig direkt när han såg någonting som rörde sig en bit bort i skogen. Var det en människa eller ett djur? Han hade stött på varg en gång tidigare så här dags. Då hade det bara varit att vända tillbaka och sakta åka hem igen.
Men hans intuition sa att det inte var en varg. Han kände liksom på sig att det var en människa. Han fortsatte framåt och såg att det var en ganska ung person som stod och viftade på armarna. Vad kunde nu detta vara?
När han kom ännu närmare såg han att den unga personen var en pojke och att han inte var ensam. Bredvid honom låg en flicka mitt på marken.
Han stannade skotern men stängde inte av motorn.
— Vad har hänt?
— Hjälp oss bara till närmsta hus, skrek pojken. Hon håller på att dö!
Rolf vinkade åt pojken att hoppa upp och gick fram till flickan och lyfte upp henne.
— Jag kan ta henne, skrek pojken och Rolf lade försiktigt flickan i hans armar.
Han satte sig framför honom vände försiktigt på styret. Han gasade på och styrde hemåt.


De hade lagt flickan i vardagsrummet och Rolf hade fått reda på att pojken hette John och var 16 år gammal.
John berättade att han hade hittat flickan i ett gammalt hus mitt ute i skogen och att hon redan då hade varit livlös. Han visste inte vem hon var eller vad som hade hänt.

— Vad ska vi göra, frågade John. Det finns ju ingen telefon på mils avstånd!
— Jo då, sa Rolf. Jag har en mobiltelefon ligger i källaren.
— Mobiltelefoner har väl ingen täckning så här långt ute på vischan?
— Det är en sattelittelefon, sa Rolf och styrde stegen mot trappan.
— Hänger du med?

John tänkte på den hemska trappan han hade gått ner för för ungefär två timmar sen.
— Nej tack. Jag stannar här uppe.


Han satt och tittade på flickan. Hon såg rätt bra ut. John tippade att hon hade blåa ögon.
Hon var fortfarande livlös och låg, utan att röra en fena, på Rolf Ekströms soffa.

Efter ett tag kom Rolf upp igen och han hade glädjande besked.
— Ambulansen är på väg.
John sa ingenting. Han kände sig glad och ledsen på samma gång. Hoppas att hon överlever.





12 dagar senare

Det regnade häftigt ute. John satt på sitt rum på Birger Jarlsgatan och tittade ut genom det smutsiga fönstret. Han tänkte fortfarande på händelsen, fast det hade gått nästan två veckor sedan dess.
Telefonen ringde. Han gick ut i hallen och svarade. Det var en kvinnoröst i andra änden.


Hon hade överlevt.

Författare:

Publicerat

Dela: