Flaggkocken / 9

Flaggkocken / 9

Något dygn senare kom vi fram till Port Said. Massor av tjingsaregubbar kom ombord och gjorde affärer med oss nybörjare, de äldre befarna kamraterna skrattade lite överlägset åt oss, när vi schackrade med gamla kläder och bytte till oss kamelsadlar och ' spansk fluga ' på burk. Smågrabbar dök efter mynt i det grumliga vattnet och det blev ett avbrott i rutinen. Sent på kvällen gav vi oss i väg söderut genom kanalen. Det gick sakta, men så smånongom ankrade vi i allafall upp i den konstgjorda ' saltsjön ' för att invänta den nordgående konvojen. Där var jag med om en händelse som kunnat sluta illa.

Det var varmt, och andrekocken, hökarehalvan och jag fick för oss att vi skulle bada. På poopen låg en i hopkvailad lotslejdare. Vi gjorde fast lejdaren i räckverket och lät den falla ner i vattnet, sedan hoppade vi i, alla tre.

Det var inte alls så uppfriskande som vi trott att det skulle vara, så vi ville alla ombord på båten igen. Men det var lättare sagt än gjort. Vi hade gjort fast lejdaren för långt akterut och naturligtvis klättrade vi på den som om den hade varit en stege. ( Vi hade inte ännu varit med på några livbåtsmanövrar och lärt oss hur man klättrade på lotslejdare.) Det gick ju an för de två andra som klättrade upp först. Jag hängde ju så som en tyngd i lejdarens ände. Sedan blev det min tur. Jag var ensam på lotslejdaren. För varje steg som jag förflyttade mig uppåt på lejdaren åkte jag in under aktern och sedan ut igen. Det var värst de första metrarna . Då hängde jag nästan vågrätt i lotslejdaren. Det blev en mycket tuff klättring tillbaka ombord. Meter efter meter tog jag mig sakta uppåt.Men pendlingarna minskade ju högre upp jag kom och till slut kunde jag darrig och utpumpad kravla mig ombord på poopdäcket igen. Det var en pärs som kunde gått riktigt illa, men som slutade väl och lärde mig en hel del.

Efter Suez, den södra porten till kanalen var vi ute i Röda havet. Där var det varmt. Många av oss passade på att bättra på sin solbränna men man fick ta det försiktigt. Det var lätt att få för mycket, och fick man det fick man lida pin. Efter några dygn lämnade vi Röda havet, girade hårt babord i Adenviken, och lät oss svalkas av de svala vindarna i Arabiska havet. Vi kom upp till ' VIKEN ' och lastade råolja från en plats i Irak. Det var inte mycket till hamn. Alltihopa bestod av några oljerör och ett korrigerat plåtskjul. I det heta plåtskjulet kunde man få en lemonad, mera var det inte. Men lastningen gick fort och snart var vi tillbaka i Röda havet. Solbrännan fick sig ytterligare en omgång. Suezkanalen klarades av och vi kom ut i Medelhavet.

Amsterdam väntade, och man vaskade och gick igenom sina landgånskläder, putsade skor och gjorde upp planer. De äldre och befarna, tipsade och förmanade och berättade om alla fröjder som väntade en ung sjöman i Amsterdam. Spänningen steg och förvänt-
ningarna stegrades. Det började bli svårt att törna in på kvällarna och man höll sig uppe till sena natten, satt och pratade om allt möjligt. Det var allmän landgångs-
känning. Och för en ung tonårsgrabb i en tankbåt, med många veckor till sjöss blev den där landgångskänningen en upplevelse som han aldrig glömde, tro mig.

Gibraltarklippan passerades och Cap Vicente och Finisterre försvann i diset. Biscaya likaså. Nu gick det fort, och plötsligt var vi uppe i Engelska kanalen.
Nu var det inte långt kvar...

Amsterdam, äntligen låg vi vid kaj. Massor av folk hade kommit ombord och lossningen var i full gång. Pengar, post och landgånspass hämtades hos gnisten, och sedan bar det i land. Den stora hamnstaden som vi alla hört så mycket om, väntade på oss.

Vi blev inte besvikna, vi var unga, vi tog för oss och i morgon var en annan dag.

Efter lossningen av råoljan förhalades vi till ett varv. Det blev några fina veckor i Amsterdam och det knusslades inte med fridagar, varken hela eller halva. Jag var i land så mycket som jag kunde, det gällde att ta till vara på tillfällena.

En del av kamraterna mönstrade av och nya kom ombord. Några ur befälet åkte hem på en veckas semester. En annan som också åkte hem var flaggkocken själv. Alberto hade hämtat sig bra efter sin svåra upplevelse. Veckorna efter nerkylningen i frysrummet hade han väl varit lite tystare än vanligt, men annars hade inget märkts på honom.

' Han har det inom sig ' brukade tredje styrman mumla, när det kom på tal. ' En sådan grej glömmer man aldrig. '

Hur som helst, kocken for iväg till Cartagena och jag såg honom aldrig mer. Min tid som skanskalle var slut. Jag skulle nu mönstra ner i maskin, som motorelev.




Författare:

Publicerat

Dela: