Flickan och Havet

Om man ändå vore som havet!
Så lätt att glömma; glömma om någon med sina naglar dragit djupa sår i sanden, en enda våg sköljer bort vartenda märke, minsta rörelse. En likadan våg som smekte hennes fötter när hon gick i brytningen en varm sommarkväll och såg solen gå ner över horisonten: Rosa himmel, som kastar ljusa reflexer på det vågiga ytan, se solnedgången som en linje mellan hav och himmel, som skiljer två världar åt.
Havet är så… oändligt. Hur mycket hemligheter och mystik finns det inte som döljer sig under den lugna ytan?
Havet gör precis som det vill. Med ett enda svep kan det krossa stora fartyg och ge dem en grav i evighetens tystnad. Men alla små barn som plaskar runt vid strandkanten… Havet kan sluka dem. Men det vill det inte för barnen är välkomna. Alla är välkomna att vara med. Alla är lika.
Om man ändå kunde vara likadan!
Havet kan dölja allt. Under ytan flera tusen meter ner… I det svartaste mörker, så mörkt att den slukar allt ljus. Vem vet vad som kan finnas där? Så hemlighetsfullt.
Ingen ska få upptäcka något. Havet har kontroll. De starka vågorna bestämmer.
Åh, vad hon önskar att hon vore ett med havet!
Hon står vid kanten av de vassa klipporna och tittar ner. Vågorna ropar på henne.
”Kom! Kom hit och var med oss, vi ska hela din skadade själ och lägga av dig alla dina bördor, så kom! Var inte rädd! Vi väntar på dig. Nu har du inget, inget att förlora, bara vinna, vågar du ta steget ut har du en evighet framför dig, så kom med oss! Vi ska ta hand om dig som ingen annan har gjort förr…”
Hon tog sitt sista steg.
Sitt sista andetag.
Hon föll.

Nästa dag kunde man läsa i morgontidningen:
”Flicka ramlade ner i havet!”
Nej. Hon ramlade inte.
Hon fullföljde sin dröm.
Hon hade kommit hem!

Skriven av: ~DarkSoul~