Flickan på kortet.

Flickan på kortet.
Jag och min kompis Amanda såg fram emot några härliga sommarveckor hos min moster Teres som bor i Skåne.
Det var andra veckan på sommarlovet och jag och Amanda satt på landsvägs bussen som skulle ta oss dit.
När vi äntligen var framme hade vi båda fasligt ont i ryggarna.
-Dom borde förbjuda bussar med så här dåliga säten!
-Iallafall såna som åker långa sträckor,titta där står Teres!
Hon stod i solskenet med sin blomiga klänning som hon alltid har på sig när hon hämtat mig antingen från tåget eller bussen.
-Hej flickor!Så kul att se er igen!Vad stora ni har blivit.
-Men du har då inte föränndrats ett enda dugg.
-Inte?
Men ser du det har mina tavlor!Ni ska få se dom så fort vi kommer hem till mej.

Teres är konstnär och väldigt känd för sina tavlor.
Men den här historien handlar om när hennes mest kända tavla målades.1800-tals flickan...

Nu satt vi alla inne i det kritvita köket som Teres själv hade målat för länge,länge sedan.
Ni är nog hungriga som vargar!Har jag inte rätt?
-Jo,absolut!
Det blev kycklingsalad med vitlöksdressing.Tur att inte mamma såg mej,jag har vitlöksförbud.
Sedan gick vi ut till friggeboden (Tereses Atelje´)och fick se hennes nyaste tavlor.
-Jag vet inte vad som fick mej att måla den här tavlan.Sa Teres och pekade på en tavla målad i väldigt mörka färger.
-Är inte det där trappan och ingången till det gammla huset nere i parken?
-Jo.Det var ungefär kl.5.00 på morgonen när jag plötsligt vaknade av att fönstret var öppet.När jag hade stängt det och ville sova om så kunde jag inte.
Så jag tog mina målarsaker och åkte till parken.
-Varför till parken?
-Jag hade tänkt måla av dammen där svanarna brukar sova,men jag gick istället och satte mej mittemot ingången till det gamla huset.
där var det som om peseln fått eget liv.Jag målade och målade utan att riktigt veta vad det skulle bli!
När jag äntligen blev klar så var jag helt slut.Och dessutom var jag arg på det jag såg!
En tavla helt i mörka färger!Vad var det jag hade målat?
Det här är ju inte den sortens tavla jag brukar måla i vanliga fall.
Ett tag tänkte jag slänga den i soptunnan.Men jag tog hem den änndå,det hade kommit ganska mycket folk till parken...

Jag och Amanda hade lyssnat storögda till Tereses berättelse.Vi såg på varandra och våra ögon talade ett tydligt språk till varanndra:
'Imorgon sticker vi till parken och stannar där hela dan!'
Senare samma kväll när vi låg i sängen sa Amanda:
-En rätt så kuslig historia,eller hur?
-En aning.Fast jag tycker att den e mer spännande!
Man skulle kuna forska om vilka som bodde i det där huset och...
-Va? Nu överdriver du.
-Jo det gör jag nog.Sorry.
-I morgon sticker vi till parken iallafall.
Ta med din kamera!Då kan vi fota litet och sedan använda det till sommarläxan,du vet man skulle ju redovisa litet om vad man gjorrt onder sommarlovet och så.
-Mmm.Bra ide´.
-Hhooooooach.Vi snackar vidare imorgon.
God natt!

Jag vaknade tidigt på morgonen ungefär kl 6.00.
Jag försökte vecka Amanda,men hon sa att jag fick ge mej.Så vi cycklade från Tereses hus kl 8.30.
-Du borde ju fota fågel dammen!
-Oki!
Tillsist...
-Ooops!
Nu har jag bara 1 bild kvar!Av 24 st.
-Oj,då.Vad ska vi göra nu?
-Hmm...Nu vet jag!
Kom så går vi till det gamla huset!
När vi kom dit.
-Nu vill jag fota dej Julia!
Ställ dig där på trappan och gör nåt kul.
'KLICK!'
Vi bestämde oss för att cyckla hem,men innan så åkte vi snabbt till närmsta fotoafär för att be dom framkalla bilderna.

-Bullarna är färdiga flickor!
Det är dags att stiga upp.
Det var redan nästa morgon.
-Orkar inte!
-Flickor!
Bilderna har jag också hämtat åt er.Dom var färdiga!
-Vi kommer med en gång!
Jag och Amanda rusade upp ur sängarna och nästan ramlade ner för trappan.Var bilderna framkallade så var det ju självklart att vi ville se dom!
Jag kom först ner och ryckte tag i kuväret som Teres höll i handen.
-Nej!
Jag ska titta först!
Amanda tog tag i andra änden och vi slet och drog tills kuväret revs sönder och alla 24 bilderna låg utspridda över hela golvet.
-Men!Sa Teres.
Hur gamla är ni egentligen?

Vad svarar man på det?
Här slogs en 13 och en 12årig tjej om att få se på nåra bilder.
Vi åt under tystnad.Sedan plockade vi upp fotografierna från golvet och satte oss i soffan för att titta på dom.
-Dom blev bra!
-Mmm.Men det här.Titta.
Det var det fotot som Amanda hade tagit på mej utanför det gamla huset i parken.
-Vem är det där?
-Jag har absolut ingen aning.Där var ju bara du och jag!
Hur har hon kommit dit?
Vid sidan av mej stod en svartklädd flicka med en lång tjol med volanger ner till,en spets blus.Hennes hår var uppsatt i en hård knut bak i huvudet och det hängde som en grå slöja över hela henne.Plötsligt blev jag isande kall.
-Amanda.Det är samma tjej som Teres har målat på sin mörka tavla.
-Jag hämtar henne!
Alla vi tre gick ut i friggeboden för att jämföra:
-Men herre gud!
Ni har precis rätt!
Det är ju hon.
Flickor, vi åker till biblan med en gång!
Innan vi hunnit säga något så satt vi i bilen.
Vi gick in på vuxenavdelningen och hittade en bok som hette 'Sylstad under 100 år'.
Den lånade vi hem.
Vi fick inte reda på så mycket,bara att familjen Fagerlind hade bott där till år 1851.Dom hade sedan flyttat till Amerika.
-Står det inget mer?
-Inte om familjen Fagerlind iallafall.
-Det räcker inte!Vi måste veta mer!
-Varför går vi inte in på internet å kollar?
-Gud vad bra ide´!
-Du först!
-Nej du först!
-Men...
-Flickor.
-Okej!Jag först.
Efter en lång,lång stund ropar äntligen Julia att hon har hittat något.
-Här! Lyssna:
'Familjen Fagerlind bodde i Sylstad från år 1833-1851.
Då flyttade Desire´och Alf till Amerika med sina två döttrar Anika 18,och Karin,12.
Den 3 januari 1852 hängde Karin sig i ett träd.
Varför hon tagit självmord är det ingen som vet.
Vissa tror att hennes hämlängtan var så stark,andra tror att hon hade det jobbigt hemma.Sen finns det vissa som tror att det berode på båda sakerna.Vem vet?'
-Nu förstår jag.Hon ville komma hem.Och det har hon gjort nu.Hon hörde inte hemma i Amerika...

Ingen trodde på vad Julia och Amanda berättade efter sommarlovet förstås.
Men vi vet ju att det är sant.Eller???

SLUT! Av Franziska Nömm.

Skriven av: Franziska Nömm