Flickan som kallades hon

För en minut sedan, cyklade jag längs en cykelväg, prydd med löv.
Trädet som bara för några månader sedan sken av prakt, och stolt bar upp sin färgglada skrud, sträcker nu olustigt upp sina näst intill nakna, krokiga armar. Stammen försluter sig i en mark, där dess löv har landat utan kontrast mot marken.
Få hade stannat upp och lämnat cykelvägen, enbart för att betrakta ett träd, som inte ens skiner av prakt.
Men sådan är jag.
Jag sätter mig under trädet, ignorerar att den fuktiga jorden blir till fläckar på min klädsel, knäpper upp jackan och låter höstvindens kyla bedöva all smärta. Minns den tid då hon cyklade förbi det träd jag nu sitter lutad mot, och fastän trädet sken av prakt, lade hon aldrig märke till det. Jag knöt aldrig någon riktig kontakt med henne, trots att hon var min enda vän. Hon svek mig. Nu finns hon inte längre…
Jag lyfter ett av löven, som legat mot min gympasko, från marken och låter det prassla mellan mina rödnariga fingrar. Om några dagar hade det utlovats snö, och lövet skulle bli begravt under massorna. Jag håller upp det mot himmelen, ser hur det kämpar för att få följa med vinden. Våldsamt flyger det iväg i samma sekund som mina fingrar lossar greppet.
För några månader sedan, öppnade flickan som kallades hon, ögonen. Hon såg sig förvirrat omkring. Allt hon kunde se var ett oändligt mörker. Så starkt omslutande, att det nästan kvävde henne. Förtvivlad började hon söka efter färger. Färger som kunde bilda mönster och bryta mörkret. Hon fann inga.
Det enda ljud hennes öron kunde uppfatta var ett tomt, regelbundet, sorlande. Hon ansträngde sig för att uppfatta andra ljud. Hennes ansträngningar blev henne överväldiga. Utmattad gav hon upp. Fann sig i sin situation.
Istället för att låta vindens kyla bedöva smärtan, ersatte hon sin inre smärta med yttre. Tårögd såg hon blodet långsamt droppa från de magra armarna, och bilda färgglada mönster på det mörka badrumsgolvet. Hon hade äntligen hittat färger som bildade mönster. Trots att det var fel färgkontrast, fortsatte hon. Trots att den röda färgen inte bröt mörkret, såg hon den dag efter dag sippra ur de smala sår som prydde hennes armar. Var gång hon tog fram rakbladet, placerade den mot sin hud, lät spetsen långsamt tränga igenom, kände hon en smärta som var betydligt enklare att hantera.
Hon ville bara att någon skulle se.
Men ingen såg.
Solen som så många gånger hade värmt hennes hela skinn, kastade nu långa skuggor över henne, och vägarna på vilka hon haltade fram. Ögonen hade för länge sedan förlorat en gnista, den gnista som kallas för liv. Allt ögonen avspeglade var mörkret som dolde sig innanför hennes yttre. Flickan som kallades hon fortsatte leva, övertygad om att hon inte längre levde. Hon befann sig i en dröm. Då och då såg hon sig omedvetet om. Men vad kan väl ett fruset öga se? Förutom dimma, bara svaghet, den som även hennes känsliga hjärta betungats med. Varför? Det visste hon inte, hennes celler var försvagade och förhindrade det simpla tänkandet. Fast i vardagen blev skuggorna mörkare, mörkret mer kvävande, sorlet allt högljuddare…
En dag föll ett löv från ett färgglatt träd, och landade, utan kontrast mot marken.
Det var då jag vaknade upp från hennes dröm, och insåg att drömmen var verklighet. Jag fattade ett beslut. Det liv hon inte hade levat skulle inte tillhöra min vardag. Jag skulle bryta mörkret, finna färgerna, kväva kvävandet…
Och det gjorde jag.
Nu sitter flickan som kallades hon, lutad mot ett träd, vid sidan av en lövprydd cykelväg. Löv som färgats av hösten leker kring mig. Jag ser ner på mina armar. Såren som en gång tömts på smärtans blod, är nu bara torra sårskorpor.
Ett löv landar i min frusna hand. Jag ser upp mot trädets nakna armar och möts, av en för mig ovanlig syn.
Höstens sista löv har fallit, och framför mig, väntar livet.

Skriven av: My Roman Fagerlind