Flickan som lovade

Flickan går genom den stjärnfyllda allén på väg hem till Rasmus.
Hon är en glad liten flicka, snart sex år, snart sju, och stor.
På väg till sin bästa kompis går hon.
Det är en lång allé för en som inte hunnit bli sex år än.
Rasmus fyllde år igår, sex år. Om ett år är han stor.
Dom ska börja skolan samtidigt.
Planerat har dom gjort.
Ritat fröken, klassen och skrivit ord.
Dom ska gå i samma klass.
Går och går gör hon. Det är som om hennes fötter fastnat i en snödriva och bara står och halkar på samma ställe.
Det är som att benen inte vill, huvudet kanske inte heller vill?
Men hon måste ändå gå. För hon har lovat, på hedersord.
Då måste man, annars måste man inte så mycket här i världen, men då.
För bryter man en lovning, så kan man lika gärna fara och flyga, för då är man inte värd ett ruttet russin.
Och den man lovat till kommer att drabbas av negativ lycka, vilka hemskheter som helst kan man få i huvudet.
Hon tar de sista stegen. Hoppar uppför trappan.
1- 2- 3- 4 trappsteg.
Den blåa jackan frasar till när hon lyfter handen till ringklockan.
Rök kommer ur munnen, och hon gnuggar och blåser på händerna föra att få lite värme i dom, medan hon väntar.
Men, vad nu?
Väntar.
Hon kastas in i en otrygg känsla. Vänta har hon ju aldrig behövt göra förr. Han visste ju att hon skulle komma. Hon hade ju lovat.

Det dova ljudet av en Toyota Camry hördes långt ifrån och kom närmare.
Där kom deras skruttiga bil! men den såg dyster ut.
Lyssnade man riktigt noga var bullret från bilen en ledsen sång. En mörk och djup gråt som tryckte sig fram ur bilens inre och kokade över. Inuti satt mamman och….tomt…. ingen Rasmus.

Snön knarrade en begravningsmarsch när hon gick mot flickan. Träden bugade i vinden och fällde sina sista mörka löv.
Ett svagt susande hördes någonstans. Var det vinden som viskade till flickan att allt var bra och bara ett missförstånd? Flickan spetsade öronen, men det var bara hon som förklarade att Rasmus inte var hos oss längre. Han var en av Guds alla änglar och flög så lyckligt omkring bland himlafolket och spelade nyckelharpa.
Men flickan var inte dum, hon visste. Någon Gud fanns inte, och skulle aldrig komma att finnas heller. Men dumma människor fanns det däremot gott om.
Flickans magra, men ändå oväntat starka röst fyllde atmosfären, hon ropade med jorden till kör:
- Han lovade ju!!!

Flickan var vilsen.
Hennes tunna ben gjorde sitt livs lopp. De virvlade genom snön och likt en ångvält skövlade sorgen allt i hennes väg. När benen inte bar och fötterna var ömma sjönk hon ihop i en snyftande pöl.
Hon var sviken, för lovat hade han gjort. Att de skulle börja skolan tillsammans, och att han skulle bygga en snöborg i papp till hennes födelsedag, om en vecka.
Ett år till. Ett endaste litet år till. Det var allt hon begärde. Att han skulle kunna uppfylla sin lovning.
Nu var hon själv kvar. Helt livrädd för vad som komma skall.
Att hon inte skulle hem hade hon bestämt.
Dom fick vara oroliga bäst dom ville, men rummet skulle bli ilsket. Fast hon skulle förklara senare, och då skulle det nog mjukna och låta henne få stiga in.

Barr föll ner till marken och svetten bildade tårar som föll nerför kinderna.
Slutligen var hon uppe i granen. Inte högt upp, men så högt att hon var lagom skyddad av grenarna och kunde få lite värme av de barren som fanns kvar. Där skulle hon sitta, tills allt blev bra. Hur lång tid det än skulle ta.
Hon hade ett utomordentligt tålamod och var lika envis som myran är flitig.
Hemma skulle man få vänta, vänta och vänta.

I flickans huvud började det hända saker. Som i en torktumlare for innehållet runt, runt. Flickan såg minnen hon en gång trodde sig ha glömt. Men som etsat sig kvar långt bak i huvudet. Alla sekunder såg hon.

Rasmus pappas ansikte.
De smala ljusblå ögonen som var starkt markerade med ett par tjocka svarta ögonbryn. Potatisnäsan. Det rufsiga håret som såg nyvaknat ut. De smårosa läpparna med den kraftiga amourbågen som log.
Ögonen lyste hoppfulla och han log, sitt livs vackraste och friaste leende, sen hoppade han. Han var så vacker då han svävade i luften så att alla dummingar trodde att himlens änglar kommit på besök för att läsa upp en rad vackra dikter. Men det vackra upplöstes snabbt när det sa sploff och han låg i en blodig pöl på den svarta asfaltvägen.

Flickan höll för ögonen vid minnet. Hon knep ihop dom så att allt blev becksvart och hon försvann in i mörkret.

Flickan ramlade och famlade.
Hennes smala ben tog ett par steg framåt innan hon på nytt sparkade in det i en stubbe och föll ner på den snötäckta marken.
Det gjorde så ont i flickan.
Hennes ben ömmade så att hon trodde de var helt lila.
I hennes huvud fanns det bara mörker, vart hon än såg.
Men det var nog ändå så att hjärtat gjorde mest ont.
Den knytnävsstora muskeln i henne var genomborrad av sylvassa pilar.
Pilarna var elfenbensvita.
De lyste upp i mörkret en kort sekund innan flickan hunnit spilla sitt blod.
Det sipprade ut genom varje öppen por och färgade allt blodrött.
Hon grät.
Det var längesedan hon gråtit så.
Hon hade inte visat sin innersta svaghet på länge.
Gråt var ju bara trams, som hennes militäriske fader så fint uttryckt det när hennes bror dog. Inte spilla några tårar för att biologin går framåt och någon dör. Svaghet ska man aldrig visa.
Men när flickans gråt inte kom ut, så samlades den i en svart klump i magen.
Hon började hata.
Lyckan hatade hon, sorgen och välbefinnandet. Men vem skulle hon hata för broderns död?

En mörkbrun kista låg han i.
Han vilade, men såg hemsk ut.
Kall och eländig. Det var som om hans själ hade fått låna örnens vingar och svävat iväg.
Hon tittade noga en gång till på honom.
Tittade och stirrade. Men han rörde sig inte.
Det brände bakom ögonen, och innan tåren hann ut torkade hon upp den.
Samlade hat, och spottade på liket. En stor svart loska fastnade mellan broderns ögonbryn.
Hon blev ännu ledsnare. Ville ju inte hata honom. Ville bara gråta, men hon fick inte visa sig svag.
Ilsken klampade hon hårt i golvet och skrek: - Jag vill dö! Jag vill också vara död!
Skriket och hennes springande steg ut ekade i den nu knäpptysta kyrkan. Det var som om hon vore ensam, men släkten hade hamnat i chocktillstånd och bara satt och stirrade.
När hon kom ut på parkeringen rann det nerför hennes kinder. Men det var inte hennes tårar, utan himlen som hade tagit på sig sin sorgkostym och grät å hennes vägnar.

Vid minnet av broderns död tappade flickan fattningen.
Likt mörkrets furstinna reste hon sig och lät den stora tunga manteln falla ner på marken. Hon hulkade.
Ur hennes inre föll svarta tårar. Men när hatklumpen försvunnit blev de blå. De lyste upp hennes ensamhet i skogen. De blodröda pilarna och sorgen blandades och steg upp som ånga i luften, och försvann i universums oändlighet.
Flickan böjde på huvudet och de sista tårarna droppade ner i pölen vid hennes fötter. Sakta, nästan omärkligt sjönk den salta pölen .
Livets hårda tårar brände bort snön och trängde sig ner i jorden.
Där fick de näring och började gro.

Vi ser en lång, rak grusväg i bild. Bakom den ser vi himlen breda ut sig.
Mjukt morgonrosa med kraftiga inslag av rött.
Allt är disgrått.
På vägen går en flicka.
Hon nästan studsar fram där hon går och lyser som solen med en blomma i sin hand.
Ett helt liv bär hon på, och en död.
Stolt håller hon handen högt upp och bär den fagraste blomma som ett människoöga har skådat.
Av död är den sådd och av sorg har den grott.
När den nu är född ska den aldrig glömmas utan leva på jorden i all oändlighet.
Det är han som kommit som en skyddsängel för att skydda flickan mot faror och göra livet surt för alla dumma.
Blomman är dödligt vacker.
Dess stjälk är mjukt mörkgrön.
Blombladen djupt svarta, och mitt i gnistrar ståndare och pistiller av silver som nyligen är nedplockat från himlen.
Flickan skrattar ett befriande skratt som får bäckarna att porla lite extra i gryningen.
Hon kastar jackan i en torkad vattenpöl och springer.
Hela hennes kropp strålar när hon lyfter från marken och kastar sig i armarna på Prinsessan Vår och resten av

Skriven av: Mikaela