Flickan som också ville måla moln på himlen

Flickan som också ville måla moln på himlen
Av: Matilda Hansson 8A


Det var någon som frågade,
"hur kom de dit?"
&
pekade på molnen.

"Ja, du vet. De där molnen,
de där vita"

Liten flicka sitter under ett
äppelträd dignade utav frukt,
röda
små
äpplen,
lika röda som ett rubinfärgat hjärta
som värmer vår värld ikapp
med solen.
Flickan tänker och undrar;
"hur kan molnen kommit dit upp?"
"kanske någon med en jätte
lång stege som klättrat dit,
med en pensel och en burk
målarfärg,"
"& målat dit dem,
målat med stora penseldrag,"

Ett litet moln där,
ett stort moln här.

Duttat och målat,
så tänker hon.
&
hon för sin hand upp mot himlen
och låtsas måla moln hon också.

En flyktig tanke,
lika flyktig och fri som vinden själv,
flyr genom henne och säger att
någon dag kommer det vara hon
som klättrar dit upp,
klättrar på en stor stege,
bärandes på en pensel
& en färgburk.


Någon dag ska jag också.


Prolog

Regnet strilade ner för rutan på den röda Volvon, inget riktigt sommarväder precis. Det var i mitten av juli och värmen under dagen hade värmt upp vattnet i sjön. En sextonårig tjej kom springande runt kröken utan några som helst tankar på den ensamma bilen ståendes i utkanten av skogen. Den ensamma bilen med en förare i, den ensamma bilen med någon i som väntade. En uggla hoade oroväckande någonstans längre in bland granarna. Mannen som tålmodigt väntade tuggade på ett tuggummi som sedan länge tappat sin smak. Han såg upp från tidningen han höll i knäet när han hörde steg i gruset utanför. Små, nätta steg. Ett leende gömde sig i hans mungipa. Man kunde känna det i luften och höra det i suset från gräset. Något var på väg att hända, något som ödet redan förutbestämt, något som skulle ändra en ung flickas liv. Mannen tittade på henne när hon doppade foten i vattnet, hans blick vandrade upp och ner längs hennes kropp, stannade på hennes ansikte. Vackert på något sätt, med en liten näsa klädd med fräknar och ljusblåa ögon. Sakta lade han ifrån sig tidningen på det slitna sätet bredvid. Den gröna doftgranen gungade fram och tillbaka när han stängde dörren med en smäll, den gungade långsamt, långsamt medan ett skrik steg upp ur en späd flickas hals. Skriket ekade i natten. Ingen visste vad som inträffade, bara en uggla som hoade oroväckande långt inne i skogen.





























Födseln


Taxin sladdade i gruset utanför en lägenhet på Violingränden 12E. Dess ljusgröna väggar tornade upp sig ovanför den gula bilen. Buskarna bredvid dörren där en kvinna mödosamt stapplade fram ur gömde fuktskador och ställen där färgen hade flagnat.
När man tog en närmare titt på kvinnan så såg man att hon egentligen var väldigt ung, ungefär sjutton år. Hennes hår var mörkbrunt och i hennes ögon lyste hat. Hon höll en mager hand under sin mage som buktade utåt. Ett tunt blommigt bomulls tyg stramade åt sig runt hennes knotiga kropp. Lena, som hon hette lyckades tillslut trycka in sig i fordonet. Under hennes ögon hängde mörka påsar fyllda av trötthet. Hon hade inte sovit så mycket sen det hände, sen det vid sjön hände.
Taxin drog iväg och det enda som bevisade att den varit där var ett grått moln av grus som hängde kvar i den svala luften.
Några löv singlade till marken i tystnaden och solen tittade fram bakom ett moln för att värma några småfåglar som förstrött hoppade omkring bland fågelfröna i gräset. Daggen skimrade bland blommorna i rabatten och det låg en antydan till vår i luften.

Lenas blick vandrade ut över landskapet utanför den glansiga bilrutan. Kullarna bredde ut sig lite här och var. Motorvägen som de åkte på förstörde allt, som ett svart, tjockt band skar det genom den vackra naturen. Lena kastade ett ögonkast på mannen framför henne, hon fick en nervös känsla av igenkännande men slog snabbt bort den.
Föraren sa några ord i ett tafatt försök att starta ett samtal men Lena lyssnade inte. Hennes tankar var någon annanstans, kanske i en annan värld.
Hon tänkte på barnet som växte i henne. Vad kände hon för barnet egentligen? Hat, sorg, glädje? Kunde Lena någonsin älska bebisen som snart skulle födas? Var det möjligt när fadern var en våldtäktsman? Detta var inget som hon hade velat ha, detta var något som tvingats in i henne. Men varför? Hon visste inte, hon förstod inte. Lena bestämde sig för att aldrig berätta för barnet vem dess pappa var, aldrig, aldrig.
Det var ungefär åtta månader sedan som Lena var på väg till sjukhuset för att göra abort men så slog det henne, varför skada bebisen som inte ens gjort något när det var fadern som…?
Plötsligt kände hon en ilning av smärta och hon kom tillbaka till verkligheten. Verkarna började bli fler och kom var femte minut. Snart var det dags!


Några minuter senare hade ett litet barn fötts, en liten flicka med ljusblåa ögon och blont fjun på huvudet. Den lilla tösen hade kommit till denna värld, men utan mamma. Lena hade dött vid födseln. Man visste inte riktigt varför modern dog men det spelade ingen roll. Även om man visste varför så skulle det inte hjälpa till att få henne tillbaka.
Barnet var ensamt här i världen nu, ingen mor och ingen far. Vad skulle hända med henne?
En sköterska tog upp flickan och höll henne nära sig. Sköterskan kände barnets svaga andetag mot sin hud.
”Stackars flicka”, viskade hon mer till sig själv än till barnet.
Plötsligt pep det till i sköterskans ficka och hon måste snabbt lägga ner flickan igen och sen skynda iväg. Hennes gummiskor slog mot golvet och ljudet ekade i korridoren.
Och det var såhär de första minuterna i lilla Linas liv såg ut. För Lina, det blev hennes namn.



Lite mindre än ett år senare

Solen värmde lilla Lina där hon låg och sov i sin barnvagn, skyddad från omvärlden.
En lock av hennes blonda hår föll ner i ansiktet och kittlade hennes fräkenprydda näsa.
Ögonen rörde sig under hennes ögonlock, hon drömde. På lekparken var det fullt med liv men ändå hade Lina somnat och Irma var lättad. Nu kunde hon sitta ner lite och vila medan de andra barnen roade sig bland gungorna och klätterställningarna. Barnaskrik ljöd runt om henne och ett litet leende prydde hennes läppar.
En man satt och såg med lättsam blick på kvinnan sittandes på bänken med en barnvagn strax bredvid.
Det var egentligen dags att gå tillbaka till hemmet nu men Irma tänkte att en liten stund till kunde väll inte skada. En liten stund till och så föll hennes ögonlock ner.

Plötsligt hoppade hon till utav att Lina skrek.
”Vad är det nu?”, undrade Irma och drog till sig barnvagnen med den tjutande tösen i.
Irma ruskade på sitt huvud så det korta, krulliga håret flög än hit, än dit.
Insikten slog ner i henne som en blixt. Vad var klockan? Hur försenad var hon? Var befann barnen sig? Hennes innan så nyvakna ögon såg sig omkring och i hennes ansikte syntes den stora oroligheten som hade börjat gro inom henne.
Barnen lekte i sandlådorna. Hon räknade dem och konstaterade att alla var där, alla sjutton stycken. Lina hade slutat skrika vid det här laget. Hon hade istället somnat om och låg nu stilla medan hennes bröst höjde sig upp och ner i takt med hennes andetag. Irma kunde pusta ut.
”Barn, kom nu, vi ska gå hem!”, ropade hon.


Väl innanför dörren kom Gunilla farande, hon var arg och Irma blev rädd eftersom hon visste hur Gunilla var, gammalmodig och enormt sträng. Hon tyckte att man fortfarande skulle bete sig som förr i tiden.
”Skynda er, spring upp på era rum!”, viskade Irma till barnen.
De gjorde som hon sa medan Gunilla närmade sig.
Lina hade vaknat igen och hon skrek för full hals.
”Kan du ge en, bara EN god andledning till varför du är så sen?!”
”Och få tyst på den där satungen också!”
Irma mumlade något ohörbart och rodnaden spred sig från öra till öra.
Lina fortsatte skrika och tårarna rann över hennes illröda kinder.
Gunilla kastade ett ögonkast på flickan och tog några steg närmare henne.
Snabbt drog hon upp henne och släppte ner henne på golvet, allt inom bara några få sekunder.
Irma reagerade och slängde sig för att fånga upp Lina men det var för sent. Den lilla bebisen studsade i golvet och tystnade med ens.









Tio år

Löven låg tätt på gatan och skymde rännstenen. Fast det var ingen som tittade på den ändå. Det var ingen trevlig syn direkt, full av smuts och spyor. Så man kanske kunde säga att det var bra när löven täckte marken, så att alla slapp se. Lina såg med en tankspridd blick ut, ut från det rum där hon nu var instäng. Solen sken in genom det skitna fönstret och spelade över hennes mage som sakta rörde sig upp och ner. Hon fingrade på en benvit sten som hon hittat ute på rastgården för några dagar sedan. Den var allt hon ägde här i världen, den och klänningen hon bar. Stenen var mjuk under hennes nyfikna fingrar och hon följde dess konturer med fingertopparna.
”Min, bara min”, viskade hon tyst för sig själv.

Livet var inte lätt här. Inget var lätt här i världen, det var vad rektorn lärde ut till alla barnen. Alla de smutsiga barnen, som hon sade. Lina suckade och vände på sig, så att hon låg på mage. Hon kände försiktigt med sina späda fingrar över sin kropp, kände på alla de ömma ställena, på alla blåmärkena och på alla sår efter piskan som Gunilla alltid bar med sig under sin rock. Inget var lätt här i världen. Den meningen var inpräntad i Linas hjärna, den hade hittat en plats som den aldrig tänkte lämna.
Plötsligt avbröts hennes tankar av en fågels ljusa kvitter. Hon reste sig sakta upp och släpade fötterna fram till fönstret. En fågel flög kvickt förbi glasrutan och vidare mot ett litet bo av grenar och mossa i ett högt träd. Där såg hon tre fågelungar som glupskt öppnade sina munnar när moderna kom med maskar till dem. Mamman delade upp maten mellan de tre utan att ge något till sig själv. Lina log och tänkte på sina egna föräldrar, var kan de vara, lever de ens? Hon visste inte, hur skulle hon kunna göra det? Fundersamt drog hon för gardinerna så att inte kvälls solen skulle hålla henne vaken.
Det fanns många frågor i hennes skalle. Hon satte sig ner på den hårda madrassen och drog upp benen framför sig.
Hennes blick följde den gräsliga tapetens mönster fram till en stor spricka i väggen, en stor, mörk spricka. Lina undrade hur sprickan bildats, kanske av någon som slagit hårt med sin knytnäve mot väggen för att släppa lös sin ilska eller av illaluktande fukt som lömskt spridit sig längs den.
Ett minne nuddade vid henne, en fjäderlätt rörelse. Ett minne från när hon var liten, ett minne med stor betydelse. Fast minnet var mer som en känsla, en känsla av något som välde upp inom henne, men en känsla av vad? Saknad, en känsla av saknad var det.
Hon slog bort tanken. Hon ville inte tänka på det som kunde ha varit, på det som alla andra barn utanför hemmet hade, på det som alla de fria barnen hade, en familj.
En oskyldig tår rann längs hennes kind, en tår av rädsla, en tår av något inom henne, en tår av henne själv.
”Fan”
Hon sa ordet högt, lät det välla ut i rummet och äta upp tystnaden.
Sen somnade hon.

Nattluften var kall och ren, det kändes som hon andades lycka när hon fick in det i lungorna, lycka och frihet.
Hon tog några tvekande steg ut, ut genom den gnisslande järngrinden. Den lät inte lika mycket idag, inte lika mycket som den brukade när någon öppnade den (inte för att det är så ofta men ändå).
Men det tänkte inte Lina på, hennes tankar upptogs utav något annat, utav friheten som uppfyllde hennes trasiga själ.
Den frihet som bara fanns i denna dröm, denna dröm som hon snart skulle väckas ur.




Hon rycktes upp ur sömnen, med ett ryck så hårdhänt att hon nästan tappade andan.
Hennes kropp var svettig och intrasslad i den luggslitna filten.
Lina sökte efter drömmen hon precis drömt, den måste finnas där någonstans i hennes tankar, men den smet undan varje gång hon var nära att fånga den.
Hon gav upp och reste sig upp på ena armen. Utanför kvittrade fåglarna, frihet.
Utanför smekte vinden grenarna i träden, frihet. Utanför, utanför, utanför. Frihet.
Lina gäspade högt och sträckte på sig.
Plötsligt slogs dörren upp på vid gavel och en av hjälpflickorna visade sig i dörrspringan.
Det var Linnea, en ung tonåring som hjälpte till lite extra på hemmet mot att hon fick en nätt liten slant.
”Upp och hoppa, det är dags för frukost!”
Linnea var alltid snäll mot Lina, ibland smög hon lite bröd till henne från personalrummet och det uppskattades mycket utav Lina.
Lina log med hela sitt fräkniga ansikte mot Linnea.
”Gunilla är inte särskilt glad idag, men du får komma ut ändå”, berättade Linnea medan hon tog filten från madrassen och skakade den så att dammet yrde i rummet.
Lina nickade och slätade ut sin klänning som hon sovit i eftersom hon inte ägde något annat plagg.

Tillsammans gick de ner för trappan. Väl nere såg Linnea på Lina med en glad blick och Lina tog hennes hand.
När de äntrade matsalen så var det som om tiden stannad till, ropen och skriken slutade eka i salen och barnen frös mitt i en rörelse.
Men när de såg att det bara var Linnea som kom så slappnade dem av.
En liten flicka fnissade och neg framför Linnea.
”Så du är tillbaka nu?”, frågade samma flicka Lina.
”Ja, äntligen”, svarade Lina och vände bort blicken mot horisonten i fönstret.
Den blåa horisonten och havet, havet med dess äventyr och fantastiska turer runt om hela jorden.
Linas dröm var att få resa, att få upptäcka världen, utan något som höll henne kvar, som band henne fast.
Hon satte sig ner bland de yngre barnen med ett glas vatten.
När man inte äter på tre dagar så känner man inte hunger längre, så var det i allfall för Lina.

En timme senare var det rast och Lina satt ute, ute under det stora äppelträdet som dignade av frukt. Himlen var blå, med vita moln på. Lina undrade hur molnen kommit upp dit, kanske någon som haft en jätte lång stege och klättrat upp för den med en pensel och en burk målarfärg, sen duttat på med färg. Duttat och målat med stora penseldrag tills molen tillslut fanns där. Lina höll upp handen och låtsades att hon också hade en pensel, någon dag skulle hon också måla moln på himlen, måla med svepande rörelser. Ett stort moln här, ett litet moln där.
När Lina var äldre skulle hon sitta på en parkbänk, tänkandes tillbaka på den där dagen under äppelträdet då hon drömde om att måla moln på himlen och då kanske hon hade uppfyllt den drömmen. Det var så man måste tänka för att kunna överleva, man måste ha hopp.
Ett litet leende gömde sig i hennes mungipa, ett litet leende åt det som hon tänkte på. Sen ställde hon sig upp och började gå. Hon gick mot stängslet lite längre bort, det som höll henne instängd och hon önskade, önskade att hon en dag skulle få riva ner det där stängslet, det som höll henne fången.
Det var precis en vecka senare som hon såg honom för första gången. Det var en onsdag och ännu en trist höstdag flöt förbi, full med hårt arbete för barnen på barnhemmet.
För det var så de betalde sin vistelse där, med att arbeta.
Men i alla fall, det var den dagen, den där tråkiga, normala onsdagen som hon såg honom sittandes där i parken utanför hemmet. Han satt och läste en tidning, en vanlig dagstidning. Bänken han satt på hade varit mörkgrön en gång i tiden men nu hade färgen flagnat och lossnat.
Lina låg som vanligt under äppelträdet med armarna under huvudet och funderade, tänkte på sitt liv och vad som skulle hända med det. För något måste ju ske, så här kan det inte vara för alltid, eller kan det?
Lina såg upp mot de lövlösa grenarna och suckade och det var då, just då i den sekunden som hon hörde honom.
Hans röst var så mjuk och lugn. Hon låg helt stilla och lyssnade, lyssnade på sången han sjöng.
”En ensam höstdag håller mig sällskap, här på en parkbänk i ett ensligt land”
Han nynnade lite och fortsatte.
”Sommaren har gått, den har flugit iväg, den är redan långt borta men jag vet att en ensam höstdag håller mig sällskap”
Lina började bli nyfiken och gick in i buskaget mot stängslet.
Nu såg hon honom tydligt, en äldre man med några vita strån i håret och en rejäl skäggstubb på hakan.
Hans ögon var stängda så hon kunde inte avgöra vilken färg dem hade. Lina smålog lite och just i den stunden vände han sig om, som om han kände på sig att han var bevakad.
Mannen letade med sina ljusblåa ögon efter något, efter henne?
Lina tryckte ihop sig och gömde ansiktet som hon visste var illrött under armarna.
”Det är ingen fara, lilla flicka”
Han tog en paus.
”Du behöver inte vara rädd, kom fram så jag får se på dig”
Lina reste sig tveksamt upp och borstade bort den värsta smutsen från klänningen.
”Vad heter du?”
”Lina”, viskade hon med blicken riktad neråt.
Han gick närmare och satte sig på knä precis utanför stängslet. Deras ansikten var alldeles nära när han viskade tillbaka.
”Mitt namn är Wayne Hartridge och till mig behöver du inte viska… Lina”
Hennes kinder hettade till igen och hon sänkte blicken ännu en gång.
”Okej”, viskade hon svagt men kom ihåg vad han just sagt och nickade istället.
”Bor du här”, undrade mannen och satte sig ner i gräset som inte var lika grönt som det brukade vara om somrarna.
”Ja, fast jag skulle hellre vilja…”
Han vände sina ljusa ögon mot henne.
”Skulle hellre vilja vadå?”
Hon rodnade och fnissade lite, ungefär sådär som blyga småflickor brukar göra.
”Ehm, jo, jag skulle hellre vilja… Bli fri…”
Waynes blick förändrades och brann med nytt intresse.
”Fri?”
”Ja, kunna få resa vart jag vill, slippa denna instängdhet och ja, slippa allt”
Lina suckade och log.
”Jag förstår”
Sedan ringde rastklockan som talade om att det var dags att gå in och äta lunch.
Lina vände sig om och skulle precis avlägsna sig då Wayne reste sig upp.
”Jag kommer att finnas här, varje onsdag vid den här tiden…”
Lina nickade och gick.
Och det var den dagen som allt började för Lina, det var den dagen då allt började förändras.
Det var början till hennes nya liv, det livet som skulle komma att förändra världen!
Men det visste såklart inte Lina.

Wayne och Lina fortsatte att träffas och han satt som han lovat på samma bänk utanför hemmet varje onsdag vid exakt samma tid. Wayne lärde henne att skriva och att läsa. Lina var överlycklig, hon kom att älska skrivandet och läsandet.
Det var de små, hemliga mötena med herr Hartridge som höll hennes mod uppe, som fick henne att fortsätta.
































Fjorton

Det var denna dag som Lina skulle fylla fjorton år men eftersom hon själv inte visste om det, vilket ingen annan heller gjorde så var det ingen som grattade henne.
Men fjorton år, det var vad hon blev den dagen, den sjuttonde juni år 1888.
Det var en kvart kvar till rast och Lina skrubbade golvet i hallen. Plötsligt hörde hon olycksbådande steg bakom sig.
Hon skrubbade hårdare och hårdare i sin nervositet.
”Rektorn”, tänkte hon. ”Låt det inte vara rektorn!”
Det första hon hör när stegen stannar är någon som harklar sig. Innan hon hinner vända sig om hör hon en killes röst.
”Sparka henne och jag håller”
En kraftig spark riktades mot Linas mage och det kom en till och en till och…
Lina försökte hålla inne smärtan som hon gjort så många gånger förut när hon fått stryk, det var bara det att denna gång kändes det annorlunda, denna gången var det hennes kompisar (det var i alla fall vad hon trodde att dem var) som slog henne, inte rektorn.
Lina tänkte på alla de gånger rektorn skadat henne och låst in henne i det lilla utrymmet som låg helt i mörker. Hon försökte hålla tankarna upptagna med annat, med vad som helst förutom det som just hände.
Men plötsligt var det över och de gick. Lina låg darrande kvar på golvet, men inte utav rädsla, nej, utav chock.
Aldrig hade någon utav barnen gett sig på henne, aldrig. Hon kände att hennes kropp ömmade fruktansvärt mycket och hon kände hur ögonlocken började falla ihop, kände det men orkade inte göra något åt det.
Medans hon låg där växte vetskapen inom henne, vetskapen om att hon just blivit misshandlad utav två av barnen på hemmet. Inom henne gick något itu, och det krasade när hon rörde sig. Hon var sönder, hennes hjärta var sönder. Lina tänkte att nu måste hon hämta tejp och klister, för att laga sig själv. För att laga sin söndriga själ och hon satte handen till sin bröstkorg, visst slog något där inne fortfarande. Ett mirakel, tänkte hon.
Ett mirakel, ett mirakel att hon fortfarande höll när hon reste på sig.
Hon såg på den stora klockan i hallen, den som stod mot väggen och visarna visade halv tolv.
Om en halvtimme var det lunch och nu var det rast.
”Wayne… Farbror Wayne”, viskade hon och gick med stapplande steg mot dörren som ledde ut.
Hinken med såpa och borsten fick ligga kvar på golvet, hon var ju ändå inte klar än.
På vägen ut funderade hon över varför de gjorde det, varför hon blivit sparkad.
När hon kom ut såg barnen på henne och aktade på sig varje gång hon kom nära.
”Vad är det som försiggår”, tänkte hon och tog sig för axeln som nu hade ett gigantiskt blåmärke på sig.
”För riskabelt att gå direkt till farbror Wayne när alla tittar på mig”, mumlade hon tyst.
Så hon satte sig som hon alltid brukade göra, under det fruktfyllda äppelträdet.
Hon satt där, satt där stilla och väntade på att alla barnen skulle sluta glo. Det tog ett litet tag men tillslut var kusten fri och hon kunde omärkt smyga sig vidare in i buskaget. Men när hon kom fram till stängslet satt inte farbror Wayne där han alltid gjorde, han var inte ens där. Hennes blick sökte efter hans välkända gestalt men det var tomt i parken.
Det var nu Lina gav upp, det var nu som allt föll isär inom henne och hon sjönk ner på knä i den fuktiga jorden, kände hur det kalla bet sig in i hennes knän men hon orkade inte mera, orkade inte bry sig. Det spelade ingen roll längre, hon kände efter i sig själv hur hon egentligen mådde. Lina hade aldrig tänkt på sitt inre förr, hon hade bara tänkt positivt och visat upp sig själv med ett påklistrat leende för alla. Aldrig att hon hade sett ledsen ut, aldrig.
Hennes tankar vandrade runt i henne och kände och petade på alla känslorna, på alla de förtrycka känslorna och hon sjönk ner ännu djupare i marken.

Hon satt så med armarna längs sidorna och blicken och själen långt borta i en annan värld ganska länge, ända tills hon hörde rastklockan plinga med sitt stressande ljud och hon blev tvungen att resa på sig, tvungen att klistra på det där leendet och låtsas vara lika glad som alltid. Modfällt släpade hon fötterna ut ur buskarna och fram till dörren som alla barnen redan sprungit in i. När hon klev över tröskeln tryckte sina fingrar i mungiporna och drog munnen uppåt i ett falskt leende.
”Sådär, nu var det ordnat, bara att gå in och fortsätta skrubba golvet då”, tänkte hon och gick fram till den omkullvälta hinken.
Såpan låg utspilld över halva golvet och det var fullt med nya fläckar och lera där hon redan skrubbat.
Det var nära att fejkleendet sprack men det höll, som tur var. Hon rätade på sig och hämtade en skurtrasa. Hon föll på knä och påbörjade sitt ändlösa skrubbande igen.
Hon tänkte att hennes själ inte skulle må för dåligt om någon skrubbade rent den med, och tvättade den när de ändå höll på, så att själen blev riktigt fin och ren. Tvättade den med en massa tvättmedel! Och när hon skulle få tillbaka den då skulle den blänka och gnistra eftersom den var så omöjligt ren.
Linas händer började få blåsor, hemska blåsor som sprack om man petade på dem och var skulle tränga ut. Och det, det gjorde verkligen ont.
Mitt i hennes självömkan föll en skugga över henne och golvet men Lina såg den inte, hon var för upptagen med att vrida ur trasan i hinken med den nya såpan.
Någon hostade, som om denne person ville att Lina skulle vända sig om.
Lina ryckte till och ställde sig upp.
”Lina, ”
Wayne tornade upp sig framför henne med ett glatt och ÄKTA leende på sina läppar.
”Farbror Wayne..”
Lina tappade nästan andan och nu pryddes hennes ansikte också av ett ÄKTA leende.
”Vad gör du här?”
Då kom Gunilla fram och harklade sig för att åberopa alla deras uppmärksamhet.
”Du har konstigt nog, blivit adopterad utav denne man”, sade hon med sin djupaste och förståndigaste röst. ”Wayne Hartridge är hans namn, och nu förväntas du lyda honom och vara så artig du kan mot honom, vilket vi strängt har lärt ut här på Gunillas barnhem”
Lina fick inte fram ett ord utan neg bara snällt för att bevisa att hon hade lärt sig lite hyfs i alla fall.
”Sedär, så ska de se ut!”
Gunilla lade armarna förnöjt i kors och hennes robusta mage spände ut sig.
Wayne såg på Lina och tog hennes hand.
”Då får du packa nu”, viskade han till henne och log.
”Men jag, jag har inget att pack”
”Har du inte det?”
Wayne häpnade och hans känslor för barnet växte sig starkare, han skulle få henne att bli glad, att få känn värme, kärlek och lycka!
”Eller vänta, jag har en sak”
Nu var det Gunillas tur att häpna, hon hade strängt förbjudit alla barn att ha någon som helst egendom. Hon tyckte inte att barnen skulle ha någonting, nu när de fick bo här nästan gratis. Bara de hjälpte till att städa lite någon gång då och då så gav hon dem mat och husrum.
”Jag kommer strax”
Lina skrattade och skyndade sig uppför den slitna trappan mot den lilla städskrubben som hon delade med fem andra utav barnen på hemmet.
Hon rusade fram till den lånade filten på golvet i det vänstra hörnet. Hennes händer sökte under den, och där, där hittade hon den. Lina stoppade in den innanför klänningen i en ficka hon sytt själv med en tråd från filten och en slipad pinne som nål. Hon vek filten och la den lite finare i hörnet då dörren öppnades försiktigt bakom henne.
”Lina, vänta”
Lina vände sig om och tittade ner på Olivia, en utav hennes vänner som bara var nio år.
”Hej”
Oliva flackade med blicken.
”Kom”, sa Lina och slog ut med armarna.
De kramades länge, tills Olivia stötte fram ett litet sorgset ljud.
Hon grät in i Linas klänning, tårarna strömmade längs hennes kinder och Lina kramade henne hårdare.
”De äldre barnen ville säga förlåt för att de var så arga på dig, men det var för att de var avundsjuka och…”
”Det är okej, men säg till dem”, sa Lina och tänkte efter. ”Säg att jag förlåter dem”
”Åh Lina, alla barnen är så avundsjuka, alla vill få åka härifrån och få en förälder”, hon snyftade till. ”Alla vill ju slippa den här skiten”
”Jag förstår, men lyssna på mig, jag kommer tillbaka, och då, då ska jag rädda er härifrån, jag ska ta med mig er!”
Oliva grät ännu mera och Lina stod alldeles stilla och lyssnade på hennes hulkningar och snyftningar.
”Men Olivia, kan du lova mig en grej?”
Olivia nickade försiktigt.
”Kan du lova mig att du tar hand om dem, tar hand om alla tills jag kommer tillbaka?”
Oliva stelnade till.
”Ja.”
”Bra, men nu, nu måste jag gå”
Lina kramade om henne en sista gång och sen bar det av neråt. Men mitt i trappan stannade hon och gick tillbaka. Oliva stod där Lina lämnat henne.
”Och du, jag kommer sakna dig!”
Oliva nickade och formade ett hjärta med händerna.
Lina kastade en slängpuss och sprang sen ner för trappan innan hon också skulle börja gråta.

”Så”
”Bra, ska vi gå då?”, undrade Wayne och tryckte Linas hand.
Lina såg på Gunilla med en förväntansfull blick och väntade på ett svar.
Egentligen frågade Wayne Lina men eftersom hon alltid lytt Gunilla så var det Gunilla som skulle bestämma nu också.
”Ja, det kan ni, vi har redan fyllt i alla pappren och så”
Lina tryckte Waynes hand tillbaka och nickade.
”Ja, nu går vi”







Femton år

Det var precis ett år sedan som Lina fick den bästa födelsedagspresenten någonsin, en ny pappa. En pappa som hon kunde sitta uppe sent med på kvällarna och prata, en pappa som hon kunde komma till om hon var ledsen, en pappa.
Nu var det så att Wayne bestämde att den dagen han adopterade Lina skulle bli hennes födelsedag och ingen vet om det var slumpen eller ödet, men det var ju på Linas riktiga födelsedag som hon blev adopterad så hennes påhittade födelsedag blev samma som den riktiga. I alla fall, nu hade Lina en födelsedag och hon levde bra. Inga mera påklistrade fejkleenden och inga mera sorgsna stunder, nej. Nu var det nya tider, bra tider och de tiderna skulle levas helt ut på bästa sätt!


”Lina, kan du komma lite?”
Lina rykte till i sina dagdrömmar och såg sig om med en förvirrad blick.
”Lina?”
”Ja, jag kommer, jag kommer”, ropade hon och skyndade sig ner från sitt nya rum som gick i ljust, ljust blått.
”Lika blått som himlen”, tänkte Lina när hon skyndade nerför trappan.
”Kan du ta kassan en stund?”
Lina nickade och ställde sig i kassan.
En äldre dam höll upp ett akvarell block i finaste kvalitet framför sig.
”Vad kostar denna?”, undrade hon.
”Här, ge mig den så ska jag se”
Lina tog emot blocket försiktigt och vred lite på det.
”Hmm, ja, för denna blir det nog åttionio och femtio men säg åttio kronor jämt till en sådan här förtjusande dam”
Damen log och skrattade.
”Ja, men det kan jag godta”
”Var det något mer kanske?”
Kvinnan skakade på huvudet samtidigt som hon letade efter sin plånbok i sin handväska.
”Får det lov att vara en påse kanske?”, undrade Lina.
Damen nickade och fiskade tillslut upp sin plånbok.
Det prasslade från plastpåsen när Lina lade ner blocket däri.
”Här har ni, och fem kronor i dricks”
Lina log och tackade.
Damen försvann ut ur affären och Lina sökte efter någon ny kund med den hade Wayne hand om. Så Lina gick upp på sitt rum igen. Det brukade inte vara så mycket kunder på eftermiddagen.
Hon ställde sig framför det stora fönstret och betraktade staden utanför, folk sprang hit och dit, ungefär som små myror.
”Stress”, tänkte hon. ”Stress, stress, stress”
Lina tog den vita stenen från nattduksbordet och lade den i handen. Smekte den och följde dess kanter med fingrarna, sådär som hon alltid gjorde.
Hon mindes den där dagen för precis ett år sedan nu, den där dagen då hon sprungit upp för trappan och hämtat den benvita stenen som låg gömd i filten, den där dagen då Olivia kommit, den där dagen och det där löftet. Ja, löftet var det ju. För hon hade ju lovat. Hur skulle hon genomföra det?
Hon funderade på barnen, på barnen på barnhemmet. Hon saknade dem, saknade allt skrik och allt rop. Hon saknade ljudet, ljudet från dem. Men plötsligt började alla de hemska stunderna komma, stunderna med smärta.
Lina skakade på sig, som för att skaka bort alla de dåliga minnena, de dåliga minnena som brukade smyga sig på henne när hon inte var vaksam. Hon fingrade nervöst på stenen och hennes blick klättrade runt på den och sökte, sökte efter någon liten spricka eller något litet hål men det fanns inte något. Den var perfekt, och hon som trodde att ingenting kunde vara perfekt, att allt hade något fel, någon brist. Men den var perfekt. Ja, det var den. Perfekt.

Lite senare på kvällen var det dags att fira Lina och Wayne kom gåendes sjungande uppför trappan.
”Ja må hon leva, ja må hon leva”
Lina skrattade och vände sig om på stolen framför skrivbordet.
”Grattis femtonåring”
”Haha, tack”
Lina ställde sig upp och tog över brickan med tårtan på. Hon ställde försiktigt ner den på skrivbordet så att den skymde teckningen hon målat på när Wayne kom.
Wayne satte sig ner på sängen och klappade bredvid sig.
”Jag kommer, jag ska bara skära lite tårta”


Lina vaknade tidigt av solstrålarna som smög in under gardinen i fönstret. Strålarna kittlade hennes ögonlock tills hon slog upp dem. En doft av bacon svävade i luften och in i hennes näsa. Hon sträckte på sig och log, ägg och bacon, hennes favorit.
Hon låg kvar i sängen och lyssnade till ljudet av ett öppet fönster som slog mot väggen någonstans i det lilla huset.
Lina sträckte på sig än en gång och bestämde sig tillslut för att gå upp.
Hon kastade en sista blick på klockan ovanför hennes säng och gick sen sömndrucket ner för trappan. Klockan var över åtta och hon var helt slut, trots att hon hade somnat riktigt tidigt igår för en gångs skull.
”God morgon sömntuta”, hördes inne från köket och det var dit Lina styrde sina släpiga steg.
”God morgon, sovit gott?”, undrade Lina och gäspade stort.
Lina satte sig ner vid det runda bordet och lade faktiskt inte märke till stolens beklagande knakande den dagen. Wayne nickade åt henne samtidigt som han vände på ett ägg i stekpannan.
Smidigt lade han upp baconet på en tallrik bredvid ett ägg och lite stekpotatis och balanserade det bort med ett glas saft till Lina.
Sedan satte han sig ner med en egen tallrik mittemot.
”Åh, vad gott”, sa Lina och tog sin gaffel.
Det blev tyst och det enda som hördes var gnisslandet från besticken som skrapade mot porslinet. Klunkandet när de drack ekade i huset i takt med bestickens gnisslande.
När de var klara satt de och bara såg på varandra med varsitt leende.
Klockan tickade och tackade i bakgrunden.
”Vad tänker du på nu, just nu?”, frågade Lina och torkade sig om munnen med en servett.
Wayne skrattade och sa:
”Jag tänker på att du har bott hos mig i ett år nu, kan du förstå ett år!” Han log. ”Tiden går fort när man har skoj”
Lina nickade och tänkte åter igen på sitt löfte till barnen.
”Hur skulle hon kunna ordna det?”
”Vad du verkar fundersam idag då, något speciellt som tynger ner dina axlar kanske?”, undrade Wayne och lutade sig framåt över bordet för att se henne bättre.
Lina skakade på huvudet. Nästan lite för snabbt för att det skulle verka trovärdigt.
Wayne såg lite skeptiskt ut men nickade ändå.
”Okej, men så fort du känner du behöver prata kom till mig, lova!”
Lina nickade hon också och tackade sedan för maten.

Väl uppe på sitt rum så gnagde nervositeten i henne.
”Hon måste ju fixa det här nu, men frågan var bara hur?!”
Lina satt på sitt rum under hela dagen och funderade, tänkte på hur det skulle bli och hur hon skulle lösa problemet. Solen började sakta gå neråt och Lina gick fram till fönstret.
Hennes blick svepte över utsidan, solen smekte försiktigt kanterna på hustaken, lekte kurragömma bakom stuprör och träd. Hon stod så länge och bara tittade, bara såg, bara var.





































Sjutton år

Regndropparna piskade stadens gator och folket sprang med improviserade skydd över huvudena. Ute var det grått och dystert. Lina såg mot himlen där fler mörka moln hopade sig över lilla Weinhall. Hon stod framför sitt fönster i sitt rum som hon gjort så många andra gånger, lyssnandes till alla de ljud som hördes i huset men denna gång var det tyst, helt tyst.
Och Lina andades in, knep ihop munnen till ett sträck och knöt händerna så hårt att knogarna vitnade. Hon undrade var han kunde vara.
”Såhär lång tid kan det inte ta för att åka och handla lite mjölk till middagen”
Hon började bli orolig och hennes tålamod blev mindre och mindre då det enormt irriterande tickande från alla klockor i hemmet ljöd i bakgrunden.
”Ja du, var kan du ha tagit vägen”, sade hon bara för att få höra något annat än tystnad.
En vissen ros stod på hennes fönsterkarm och såg ledsen ut. Dess blad var ihop skrynklade och en del hade fallit av och låg nu på golvet.
Lina intalade sig själv att Wayne hittat en trevlig gammal bekant som han inte pratat med på länge och helt enkelt var tvungen att stanna och konversera lite med.
Med den tanken gick hon ner till det trånga vardagsrummet där en mörkbrun soffa stod parkerad mitt på golvet, och framför den ett simpelt gammalt bord.
Lina satte sig ner och drog en filt över sig.
Det var inte bara regnigt och grått, det var kallt också. Hon tänkte att hon kunde försöka få lite sömn eftersom hon nästan inte sovit någonting alls igår natt. Lina blundade och tystnaden slöt in henne i ett skal. Hennes andning blev regelbunden och hon somnade.

När Lina vaknade var det morgon och en måndag. Hon kliade sig i nacken och reste på sig.
Yrvaket gick hon ut i köket och öppnade kylskåpet då tanken slog henne, farbror Wayne!
Hon slängde igen dörren och sprang upp på övervåningen för att se om han låg och snusade i sin säng men där var det tomt, hon fortsatte ner till nedervåningen igen och ropade hans namn. Hon ropade flera gånger men ingen Wayne kom gåendes runt hörnet.
Han var helt enkelt inte hemma. Nu var Lina riktigt orolig och hon bestämde sig för att ge sig ut och leta efter honom. Hon drog på sig en jacka och satte ner fötterna i ett par skor, sen låste hon ytterdörren och sprang iväg. Längs de stenbelagda gatorna bar det, fortare och fortare.
Hon sprang rakt in i en flicka i ungefär samma ålder som såg med en lång blick efter Lina som snabbt ursäktade sig i farten. Husen ven förbi och Lina började bli trött.
”Var kunde han vara?”
Hon fortsatte ner till hamnen för att se om han kanske satt och fiskade med någon vän men där var det tomt. Bara en äldre skeppskatt som satt och såg hungrigt på fiskarna i båtarnas nät syntes till. Fiskmåsarna flög skriandes över henne och fick henne att känna som om hon inkräktade på deras territorium.
Hon gick in i staden igen men förgäves, ingen Wayne.
Lina tänkte att de kanske gått om varandra och att han nu satt hemma i soffan funderandes över var Lina kunde vara så hon rusade hem igen. Men huset var lika ekande tomt som när hon lämnade det.
När en timma förflutit gick Lina till polisen. Hon orkade inte sitta hemma längre, trummandes med fingrarna på bordet.
Lina gick så fort som hennes ben orkade bära henne ner till polishuset. Stora klockan mitt i staden ringde tio och duvorna som hade suttit på klockans övre del flög skräckfyllt där ifrån, med fjädrar yrandes i luften.
Lina aktade sig för några mörka vattenpölar medan regent bara fortsatte att ösa ner över henne. När de stora portarna stängdes bakom henne så rann vattnet om henne och ner på golvet så att en liten pöl bildades. Hon såg på sin egen spegelbild en stund i pölen innan hon gick vidare in i den stora salen.
Väl framme vid disken ringde hon i mässingsklockan som stod där och en äldre man kom gåendes med en stor guppande mage som sällskap.
”Och vad kan jag göra för dig, min unga dam?”
Lina torkade bort alla regndropparna i ansiktet med hjälp utav tröjärmen.
”Jag letar efter min pappa, han har inte kommit hem än”
Hon bet sig i läppen för att inte gråta.
”Jasså och hur länge har han varit borta då?”
Lina svalde och svarade.
”En hel dag och han, han skulle bara handla mjölk”
”Hmm, vänta lite här så ska jag hämta registret”
Mannen försvann in i personalrummet bakom disken och kom tillbaka efter vad som kändes för Lina några evighetslånga sekunder.
”Sådär och vad kan din far tänkas ha för namn?”
”Wayne, Wayne Hartridge”
Polisen stelnade till.
”Är du säker på det?”
Lina som märkte mannens nervositet blev själv ännu oroligare och nickade darrigt.
”Ja, Wayne Hartridge”
”Då har jag tyvärr en hemsk nyhet att meddela dig, lilla vän”
”Har han skadat sig?”, frågade Lina och tryckte in naglarna i trädisken.
”Jag är rädd att det är ännu värre” Polisen andades in. ”Han har dött”
Tystnaden omslöt Lina i ett litet skal.
”Död?”
Hon föll ihop på golvet och började darra okontrollerat.
”Ursäkta Penny, kan jag få lite hjälp här?!”
En und poliskonstapel kom springande, med en tofs av hår i en hästsvans svingandes fram och tillbaka.
Penny behövde inte fråga någonting, hon hade hört samtalet.
”Det är chocken”, sade hon och satte sig på golvet med Lina hängandes nära inpå livlöst i sin famn.
Hon hyssade åt Lina och vaggade henne fram och tillbaka.
”Det är lugnt nu, lilla vän, det är bra, det är bra”
Lina såg rakt fram men utan att egentligen se det som var framför henne. Istället såg hon en lång gestalt gåendes mot henne i ett dis av mörker.
”Du behöver inte vara rädd, jag kommer snart hem, kommer snart hem, det vet du”
Lina lade huvudet på sned och en tår rann längs hennes kind.
”Pappa är inte död, han är bara i affären och handlar mjölk till maten, han är där och, han är där, det vet jag”
”Nej, Lina, se på mig, din pappa är död, tyvärr men han är, han är borta nu”
Penny tog hennes hand i sin och kramade den mjukt.
”Tyvärr…”


Penny bodde i huset hos Lina i två dagar utan att Lina bröt ihop, hon var bara glad hela tiden och låtsades som ingenting.
Penny började bli orolig, för man måste släppa ut sina känslor för annars växer dem och blir ännu värre.

Men nu var det en ny dag och Penny satt i vardagsrummet och läste en tidning. I tidningen stod det om en äldre dam som blivit mördad i samband med ett rån i en mataffär.

Lina låg i sin säng och funderade, försökte hålla tankarna bort från det hörnet i hennes hjärna, det där hörnet där alla fina minnen låg, alla de där minnena som gjorde så ont. Hon försökte tänka på sin framtid istället.
Hon tänkte på hur hon skulle klara av livet, hon hade ju inga pengar, hur skulle det kunna fungera? Med all mat, kläder och husrum?
Hon visste inte.
”Men då kommer jag inte att kunna bo kvar här”, sade hon för sig själv.
”Och om jag inte kan bo här, var ska jag då bo?”
Hon reste sig snabbt upp.
”Ingenstans, de kommer skicka mig tillbaka till barnhemmet!”
”Nej, det vägrar jag men hur ska jag göra för att slippa?”
”Vänta lite nu, vi tar allt från början, jag har inga pengar och kan därför inte bo kvar här, om jag inte skaffar pengar för då kan jag bo här, men det blir ju lite svårt med tanke på att jag inte har gått i någon skola, jag har bara blivit hemlärd utav pappa…”
Det högg till inom henne och hennes saknad till honom blev starkare och starkare.
Hon ansträngde sig för att kunna fortsätta sitt resonemang.
”Jag har som sagt inga pengar så jag kan därför inte börja på en skola heller, så därför återstår bara ett alternativ, barnhem!”
Men Lina försökte tänka positivt, hon kanske kunde prata med Penny.
Ja, det kunde hon och det skulle hon!
Lina bäddade sängen efter sig och stängde dörren till sitt rum, sedan gick hon ner för att finna Penny liggandes i soffan läsandes en tidning.
”Hej, har du sovit något?”
”Nej, inte mycket… Men kan vi prata lite?”, undrade Lina.
Penny satte sig upp och nickade.
”Kom och sätt dig här”
Penny tänkte att Lina kanske ville prata om sin pappa och gjorde sitt bästa för att se ovetandes ut. Lina satte sig ner med båda händerna i knäet.
”Kommer jag att få återvända till barnhemmet sedan?”, frågade hon rakt på sak.
Pennys glada min bleknade och blev till något där mittemellan.
”Ja du…”
”Svara ärligt, jag behöver veta!”
”Okej, ärligt, då är jag nog rädd för att det är så det kommer bli, tyvärr”
Lina var tyst och såg ner i golvet, hon tittade på mattan med dess färgglada mönster och hon mindes den dagen när hon och Wayne hade köpt den tillsammans.
”Men du behöver bara vara där tills du fyller arton sen kan du kanske hitta ett jobb och…”
”Du vet lika väl som jag att det inte kommer att finnas något jobb till en som bott på barnhem och inte gått i någon riktig skola!”, väste Lina och reste sig.
”Det var bara det jag ville veta, jag går upp igen”

Och det var nu som Lina bestämde sig för att rymma, hon vägrade att börja på barnhem.
Hon skulle helt enkelt inte börja där igen! ALDRIG!
Lina gick fram och ställde sig framför fönstret då hon hörde steg i trappan.
”Lina, hur är det?”
Och så några hårda knackningar i följ på dörren.
”Lina, förlåt!”
Lina som hade låst dörren ropade att allt var bra och att hon inte ville prata om det mer.
”Okej, men förlåt mig, snälla Lina!”
”Jadå… Men gå nu, jag behöver vara ifred och tänka, snälla?”
”Ja, jag går nu”
Stegen avlägsnade sig och Lina var åter ensam, ensam med sina tankar.
Det var precis då som hon bestämde sig fullt ut, nu skulle hon rymma, nu!
Hon drog fram en väska under sängen och började slänga i lite kläder och nödvändigheter.
Men så ångrade hon sig och slet ut alltihop igen. Istället så tryckte hon ner ett tjockt block och en massa pennor och lite tvål och en tjock, mysig tröja.
Hon drog över ett par långbyxor över de korta shortsen.
Hon skulle precis gömma ryggsäcken under sängen igen då hon fick känslan av att ha glömt något och hon tänkte efter.
”Papper, pennor, kläder, hygien… Hygien?”
”Tandborste, måste jag ha”, mumlade hon och gick fram till dörren och sedan rakt över korridoren till dörren mittemot, badrummet.
Sen gick hon ner för att äta.

Hon hade precis ätit middag och nu var det dags, dags att rymma. Lina tog fram ryggsäcken och hängde den på ryggen och så gick hon fram till fönstret som hon så många gånger drömskt tittat ut genom.
Det öppnades ljudlöst och hon släppte vätskan, som föll till marken och landade försiktigt i gräset.
Nu var det hennes tur och hon satte sig på fönsterkarmen, hivade benen över kanten och tog tag i klätterväxten som höll sig fast i väggen. Sen svingade hon sig ner och landade med en lätt duns. När hon var säker på att ingen hade sett eller hört henne så smög hon tyst tvärs över den stora vägen framför huset. Hon gick längs häcken till ett annat hus, på väg in i staden.
Hon måste hinna till tågstationen innan de stängde, och det var om (hon såg på klockan) en timma. Det var inte så lång väg in till staden och hon kom fram kvart i tio.
Folket där såg skeptiskt på henne men brydde sig inte när de väl gått förbi henne.
”En ung flicka som går runt med en väska på stationen, säkert rymt från något barnhem.
Det orkar vi inte göra något åt. ”
Lina satte sig på en bänk och väntade på det sista tåget mot Beornhill som skulle avgå klockan tio. Under tiden satt hon still och undrar vad hon gett sig in i.
”Var det här så smart egentligen, Lina?”, hörde hon en röst i sitt huvud.
”Wayne?”, viskade hon tillbaka men fick inget svar, bara ett tomt eko i sin skalle.
Då kommer alla känslorna och minnena fram, utan att hon hinner hindra dem.
Hon ser framför sig pappa som expedierar en kund, pappa som rensar i rabatten, pappa som…
”Varför dog du, varför lämnade du mig, varför? Vet du inte att jag älskar dig? Visste du inte det? Så hur kunde du?”
En tår rann längs hennes kind.
Lina hade inte riktigt förstått att hon aldrig mer skulle få träffa Wayne, det var som om hon tänkte att han bara hade flyttat för en tid och skulle vara tillbaka imorgon, men så var det inte, så var det inte.
Plötsligt knastrade det till i högtalarna.
”Sista tåget mot Beornhill, avgår om tre minuter, Sista tåget mot Beornhill, avgår om tre minuter, tre minuter!”
Lina fick bråttom att resa på sig och väskan råkade fastna i bänken. Hon försökte slita den åt sig men den satt fast och tårarna gick inte att hindra.
Människorna omkring henne såg på henne med sådana blickar som sa att hon var galen.
Väskan lossnade så snabbt och oförvarnat att hon föll omkull och satte sig på ändan.
Och hon grät, grät och grät och grät.
”Pappa”, skrek hon med grötig röst. Hon kände hur en klump samlades i halsen på henne och hur halsen började göra ont.
”Pappa…”, viskade hon och hennes ögon var nu röda av allt gråt.
”Du är död nu”
Och hon skrek, skrek rakt ut och kunde inte sluta.
Och tårarna rann.
Och allt var för jävligt.
Och hon saknade honom, pappa.
Och, och, och…

”Ursäkta, ditt tåg går nu”, viskade en äldre dam och lade sin hand på Linas axel.
”Du måste resa dig upp”
Sedan gick hon.
Lina gnuggade sig i ögonen och försökte resa sig upp, fortfarandes med tårarna som kom lite då och då.


Lina hade tjuvåkt längst bak på tåget, på den lilla plattformen utanför. Och det hade gått bra och nu var hon framme.
Framme i Beornhill där ingen skulle kunna hitta henne, där hon skulle kunna börja om från nytt, starta ett nytt liv.
Så planerade hon.
Lina hittade ganska snart ett hem hos en tant där hon fick bo om hon hjälpte tanten med att utföra olika sysslor som hon hade svårt för, nu när hon blivit så gammal.
Det kunde tillexempel vara att gå och handla eller påta i trädgården.
Damens namn var Eia och hon var jätte snäll.























Nitton år

”Jag målar ett porträtt om ni bara betalar tjugo kronor”, ropade Lina där hon satt i ett litet hörn på den smutsiga gatan.
Folket strömmade förbi henne utan att ta någon notis om henne.
Hon drog upp benen mot magen och la armarna om dem.
Hon tänkte på sitt löfte till barnen på barnhemmet, det skulle hon aldrig glömma, aldrig.
Hon skulle rädda dem, det skulle hon! Hon hade ju lovat! Hon måste rädda dem, men hon visste inte hur…
Lina kastade en blick på klockan, den var lite i fem nu och det var dags att vandra hemåt.
Precis när hon skulle packa ner den sista bilden som hon målat idag tog någon tag i hennes axel bakifrån.
Lina ryckte till och vände sig om.
”Hej, hinner du prata en stund?”
Lina som egentligen var riktigt stressad lugnade ner sig och nickade.
”Vad bra, jag har ett erbjudande till dig”
Lina lyste upp som solen och hoppades på något med mycket pengar.
”Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att måla ett porträtt till min fru för en nätt liten summa?”
Linas glädje försvann, ungefär som luften försvinner ur en ballong om man sticker hål på den.
”Jadå!”, svarade Lina och försökte se glad ut. ”När ska det vara klart och har du någon bild på din fru?”
Mannen log och tog hennes hand.
”Hur fort kan du göra klart det på?”, svarade han och stoppade andra handen i jackfickan.
”Och här”
Han placerade ett kort i hennes hand.
Lina svarade att han kunde få porträttet klart imorgon samtidigt som hon granskade kvinnan på fotografiet.
Hon satt på en bänk ute i det fria och solen lyste på henne så att alla detaljer syntes extra mycket, tillexempel det lilla födelsemärket på halsen.
Kvinnans hår föll lätt ner över axlarna och ramade in ansiktet på ett vackert sätt. Och hennes isblåa ögon stack ut i det mjuka ansiktet med de röda kinderna.
”Hon är vacker…”
”Ja, det håller jag med om men var kan jag hämta porträttet?”
”På Berlingtonroad tjugoåtta runt tolvtiden”
Han nickade fundersamt och tog åter hennes hand, fast nu skakade han den.
”Överens”
”Då syns vi imorgon”, sade Lina och log.
”Ja, det gör vi”

Lina går hem funderades över mannens förnäma sätt. Han var så artig.
Hon tänker på hans konstiga överglada leende och hon ryser.
Aja, ett jobb är i alla fall ett jobb.







Nästa dag så kommer mannen precis klockan tolv och porträttet stod färdigt i hallen väntandes på att hans ankomst.
Han presenterade sig som Erik Havtorn.
”Hej igen, den är klar!”
”Haha, ja, det är det jag betalar för”
Lina fnissade och höll upp tavlan.
”Blir det bra?”
Hon knep ihop ögonen och väntade på svaret.
Erik drog efter andan och nickade.
”Detta är, detta är fantastiskt!”
”Jag visste att du kunde måla men det här är ju…”
Lina rodnade och log.
”Tack, men det är inget speciellt, bara det du sa”

Och det är så det fortsätter, Erik ger ett foto till Lina och säger vad hon ska måla och sen kommer han hem till henne för att hämta målningen. Lina tjänar mycket pengar och hon trycker ner varenda peng i en liten spargris av porslin som hon hittat under sin minimala säng i sin trånga lilla städskrubb till rum.
Men det är en dag då solen har gömt sig bakom några trädtoppar lite längre bort som Erik kommer oanmält hem till Lina.
Hon sitter på gatan utanför för huset och skriver då han kommer gåendes längs vägkanten.
”God morgon Lina”
Och hon ser upp, med handen ovanför ögonen för att skydda mot den lilla skymt av sol som når henne. Ett leende pryder hans läppar.
”Hej”
Han sätter sig ner bredvid henne och ser på blocket som ligger i hennes knä.
”Vad är det där?”
Det tar en stund innan Lina förstår att det är till henne han pratar.
”Jo, bara en text”
Erik skrattar gott.
”Senast du sa bara till mig så var det något fantastiskt du pratade om” Och han harklar sig. ”Och närmare bestämt så vill jag faktiskt prata med dig om det där fantastiska”
Lina rycker till.
”Jaha?”, svarar hon med förhoppningen så framträdande i rösten att man nästan kan ta på den.
”Jo, jag undrar om du kan tänka dig att låta mig ställa några av dina tavlor i mitt galleri?”
”Vad menas med det?”
Rodnaden över hennes okunnighet sprider sig från kind till kind.
Han såg en kort sekund på henne och höjde fundersamt på ögonbrynet. Detta noterade Lina och blev ännu mer röd i ansiktet.
”Ett galleri är en sal fylld av vackra tavlor dit vem som helst kan komma och titta på alla tavlorna, och min fråga till dig var om jag fick ta dina bilder och sätta upp dem i mitt galleri?”
Lina såg bort i fjärran och funderade.
Att måla var hennes enda tillflyktsort, dit som hon kunde rymma om hon ville vara ifred, om hon behövde tänka. Och hon målade bara för sig själv inte för vem som helst. En bild visade sig framför henne, en bild av Olivia gråtandes den där dagen för så länge sedan nu och minnet av löftet dök upp. Hon kanske kunde få pengar för det här.
Hon nickade sakta och tankspritt.
”Ja, det är klart du får”
Erik nickade han också.
”Okej, men är det bestämt nu då?”
Hon nickade åter igen.
”Bara så du vet, du kommer få pengar för det här, mycket pengar”

Hon såg på honom när han reste sig upp, borstade av de långa byxbenen och gick sin väg.
Hans skugga följde troget efter honom. Hon undrade vad han menade med det där sista.
Trodde han att hon måste få pengar för att låta andra se hennes tavlor?
Det kanske hon måste. Jo, det måste hon. Barnen, barnen på barnhemmet.
Det var därför hon måste. För att bygga ett hem till dem, ett riktigt hem, ett hem fyllt av glädje och värme.
Och det var då som solen bestämde sig för att sluta värma henne och började försvinna bakom kullarna istället.
Hon reste sig långsamt upp.
”Att ingen ser att världen är så mycket mer än pengar”, viskade hon tyst.
”Ser inte du det?”, frågade hon en liten fågel som ensamt satt på trottoarkanten.
”Fast frågan var ju inte riktad till dig, lilla vän”
”Bara liksom rakt ut, egentligen”
Sedan gick hon in och stängde dörren efter sig.

































Tjugo år


Hennes tavlor hade visats i Erik Havtorns galleri i mer än ett halvår nu och pengarna rullade in. Folk ringde henne varje dag och bad henne måla något. Det var ofta hon tvingades säga nej för att hon inte hade tid. Det var till och med en kvinna som velat intervjua henne, vilket hon såklart fått för en liten summa pengar.
Lina hoppades på att hon snart skulle ha pengar nog för att hjälpa barnen. Nu hade hon en stor låda där hon förvarade alla pengar eftersom spargrisen blivit full.
Hon bodde fortfarande hos tant Eia i sitt lilla, lilla rum i källaren.
Lina log. Tant Eia, hon var en snäll människa.
Plötsligt ringde telefonen för den tredje gången den dagen.
”Hos tant Eia”, svarade hon som alltid och stoppade penseln som hon just duttat färg med i ett glas fyllt med vatten.
”Ja, det här är Erika Linsson och det var om den där kattavlan, minns du den?”
Lina tänkte tillbaka till gårdagen då hon fått en väldigt detaljerad beskrivning på hur hon skulle avbilda en orange katt.
”Ja, den orangea?”
”Ja, kan du lägga till att en gul fjäril flyger bakom kattens högra öra?”
”Det ska nog kunna ordnas”
”Vad bra, men det var allt”
”Okej, hejdå”
”Tack och hej”
Det tutade i luren och Lina lade på.
Hon granskade målningen framför sig.
Det var en grusgång upp till en liten villa på en kulle med havet precis bakom sig.
Snabbt målade hon till en extra röd blomma i busken framför huset.
”Sådär, klar”, utbrast hon och torkade bort lite färg i ansiktet.






















En månad senare

En ung kvinna gick längs vägen mot barnhemmet. Löven knastrade under hennes skor.
En stark höstvind försökte slita av henne hennes jacka men kvinnan hade ett stadigt tag om den.
När hon kom fram till grinden hörde hon barnen ropa och skrika.
”Den är min, släpp den Thomas!”
”Haha, nej”
De lät glada men Lina visste att egentligen var det bara en fasad som de uppåträttade utåt så att förbipasserande inte skulle se hur dåligt de egentligen hade det. Grinden gled upp och gnisslade till, så som den alltid brukade göra
Och alla barnen stannade upp och såg åt hennes håll, så som de alltid brukade göra.
Hon såg upp och mötte deras blick.
De såg förskräckta men ändå nyfikna ut.
”Hej, alla barn”, sade hon högt och log med hela ansiktet.
En liten pojke gick fram och skakade hennes hand.
”Jag är Arvid, frun”
”Haha, jasså du?”, svarade hon och satte sig på huk.
”Vad ni är söta allihop!”
”Någon som vet om det finns någon Olivia här?”
Plötsligt kom någon springande.
”Lina!”
Och Lina släppte pojken och reste sig.
”Olivia?”
De kramades länge och glädjetårar rann.
”Jag trodde aldrig du skulle komma”
”Inte jag heller”, viskade Lina tillbaka och kramade hårdare.
”Jag har saknat dig så mycket”
”Och jag dig, Olivia!”
”Ska du rädda mig nu?”, frågade Olivia och släppte Lina.
Ett leende syntes i hennes ögon.
”Faktiskt, så är det precis vad jag ska göra”
Barnen omkring dem som hört samtalet viskade lågmält fram och tillbaka och såg med stora ögon på Lina.
”Ja, ni hörde rätt, jag ska rädda er alla!”
”Olivia, Olivia!”, utbrast en söt flicka och ryckte i hennes ärm. ”Är det den Lina?”
Olivia såg ner på flickan och log.
”Ja, Sara, ja, det är det, det är den Lina!”












Ytterligare en månad senare

Solen kastade solstrålar mot ett helt nytt hus som ståtligt reste sig på en kulle.
Dess blåa färg lyste ikapp med himlen.
”Nu är det klart”, utropade Olivia och skrattade högt.
De andra barnen som också var med när sista brädan spikades fast utav snickarna hoppade runt av glädje.
”Ja, nu är det klart”, sade Lina.

Barnhemmet var byggt och ny personal fanns där och allt var förbättrat, tack vare Lina, tack vare Lina och hennes pengar.
Nu återstod bara en sak, tänkte Lina.
Att bränna ner det gamla barnhemmet. Det ska brinna, ätas upp av lågorna, ner tills sista träflisa!
”Nu ska vi bara sätta fyr på det gamla hemmet”, sa Lina till Olivia.
”Vad säger du?” Olivia såg chockat på Lina. ”Ska vi bränna det gamla barnhemmet?!”
Lina nickade.
”Ja, så många hemska minnen som finns där, ingen kommer vilja bo där”
För nu visste alla om vad som hänt där, det hade Lina ordat. Hon hade stämt Gunilla och berättat för allmänheten om allt, verkligen allt!
”Okej, du bestämmer”, skrattade Olivia.

De hade gjort ordning en plan. Lina och några andra äldre barn skulle sätta eld på huset medan Olivia stod beredd i en telefonkiosk att ringa brandkåren. När hon gjort det skulle alla springa iväg och ingen skulle veta vem som gjort det, bara att någon gjort det.
Ingen skulle kunna se dem heller för de skulle vara svartklädda och de skulle sätta planen i verket mitt i natten, prick klockan tolv.
Och klockan var nu lite över elva och barnen var på väg mot barnhemmet.
”Vet alla vad de ska göra?”, frågade Lina.
Alla nickade.
”Och ingen springer iväg förs än jag säger så, okej?”
Alla nickade igen.
”Kom ihåg, man lämnar aldrig någon i sticket!”
”Nej!”, viskade alla.
”Okej, kom igen då!”, viskade Lina och tog ledningen.
Gatorna låg tomma framför dem. Inte en enda människa ute, vilket passade dem perfekt.
Elias, Joakim och Daniel gick längs bak bärandes på två bensindunkar och de två tjejerna gick längst fram helt tysta.
Det var fem stycken hjärtan som dunkade lite extra i natt på väg mot sitt livs största och farligaste äventyr.
Olivia smög obemärkt iväg åt motsatta hållet, till en telefonkiosk medan resten av gruppen fortsatte mot vänster.
”Okej, då börjar vi!”, viskade Joakim och tog sin dunk och gick mot baksidan av huset, med Daniel strax efter.
”Ja, det gör vi”, mumlade Elias och följde Lina in i huset.
De skvätte bensin på alla möbler och på golv och väggar.
”Sådär, jag går ut så länge och möter de andra”
Lina nickade.
”Jag ska bara kolla några grejer sen kommer jag”
Elias skyndade sig ut.
Lina gick sakta uppför trappan, mot det där rummet som hon tvingades tillbringa mestadels utav sin tid i för så länge sen, skamvrån.
Hon lade handen på dörren och hon sa;
”Hämnd, jag har aldrig förstått dess innebörd, det gjorde jag ikväll, ikväll när jag sig dig igen och alla mina minnen kom tillbaks”
Plötsligt hörde hon ett svagt jämmer där innefrån och hon tryckte upp dörren.
”Hallå?”
Ljudet hördes igen och det kom från det bortersta hörnet, bakom sängen.
Där satt en liten flicka med händerna över huvudet.
”Förlåt, förlåt, förlåt”, viskade hon.
”Det är ingen fara, jag har kommit för att rädda dig”, viskade Lina och lade sin hand på hennes axel.
Flickan ryckte till som om Linas hand varit brännhet.
”Förlåt”, mumlade hon igen och Lina hörde att hon började gråta.
”Snälla Fru Gunilla, förlåt, förlåt”
”Se på mig, jag är inte Gunilla!”
Flickans blick klättrade uppför Linas ben och till hennes ansikte.
Hon såg med lättnad på henne och torkade sina kinder.
”Nej, det är du inte…”
”Kom”, sade Lina och sträckte ut armarna.
Flickan hävde sig upp och in i hennes famn.
Lina ställde sig upp och började gå neråt. Hon måste ut… Nu!
Plötsligt började flickan darra.
”Släpp ner mig, Gunilla kommer bli arg, och hon kommer, hon kommer slå mig igen!”
Skräcken lyste ur flickans ögon och hon började sprattla.
”Låt mig gå!”
”Nej, du kommer med mig nu!”, sa Lina strängt och greppet om flickan hårdnade.
Äntligen ute.
”Varför tog det så lång tid?”, undrade Elias men tystnade då hans blick fastnade på flickan i Linas famn.
”Släpp ner mig!”, skrek hon om och om igen.
”Få tyst på henne, hon väcker ju hela kvarteret!”, ropade Daniel som kom springande.
Lina lade sin ena hand över hennes mun.
”Du måste vara tyst annars blir Gunilla väldigt arg!”
Flickan tystnade direkt.
”Bra”, sade Joakim som också anlänt.
”Nu sätter vi eld på skiten!”, sade han sedan.
Plötsligt kom Olivia springande.
”Kom igen, jag har ringt nu, tänd på!”
Killarna tog ett steg bakåt för att släppa fram Lina.
”Ta henne”, sade hon till Olivia och släppte ner flickan på marken hos Olivia.
Sedan gick hon bestämt fram till dörren och kastade in en tändsticka.
Elden tog fart direkt.
”Kom igen nu, vi måste härifrån!”, sade Daniel och trampade nervöst på stället.
Lina samlade upp alla dunkarna som låg i en hög på gräset.
Plötsligt slet sig flickan loss och sprang mot huset. Lina märkte ingenting förs än hon hörde Olivia ropa.
”FÅNGA HENNE!”
Lina vände sig om precis som flickan hoppade in bland lågorna!
”Fan, jag tar henne!”, ropade hon och kastade dunkarna till Daniel som vant fångade upp dem.
”Nej, Lina, det är för farligt!”, sade Elias och greppade hennes arm.
”Men kommer ni inte ihåg, man lämnar inte någon i sticket!”
Hon ryckte till sig sin arm och sprang mot huset.
”Försvinn, dra utan mig!”, ropade hon i farten.
”Men Lina, NEJ!”, skrek Olivia.
Killarna tog tag i henne och drog henne med sig.
”Kom igen, vi måste dra!”, sa någon av dem.
Olivia sparkade och slogs.
”Man lämnar inte någon i sticket!”, fräste hon.
Precis då kastades något ut ur den brinnande dörren.
”Men släpp!”, ropade Olivia.
Flickan låg i gräset så chockad så hon inte kunde röra sig. Elden hade bränt bort det mesta av hennes hår men hon hade inga brännskador.
”Lina är kvar där inne!”, skrek Olivia och sprang mot trappan med killarna bakom sig.
”Jävlar!”
Olivia skulle just hoppa in i lågorna då elden sköt ut genom dörrarna. Något föll ner där inne och elden kastades ut mot Olivia.
Daniel tog tag i hennes svarta tröja och drog henne mot sig.
”Kom hit!”
Olivia hamnade ovanpå honom medan de andra två försökte dra upp dem.
Brandkårens syrener hördes långt bort.
”Du måste inse det, Olivia, hon är död!”, sade Joakim med blanka ögon.
”Vi måste lämna henne, tyvärr”, viskade Elias med en klump i halsen.
”Fan… Nej, det kan inte, hon är inte… Hon kan inte…!”, viskade Lina och tårar glittrade i skenet från elden på hennes kinder.
”LINA!”, skrek hon medan Joakim resolut tog upp henne och började gå.
Olivia försökte vända sig om för att se huset men Daniel höll hårt i hennes ena arm. Det enda hon kunde göra var att fortsätta snubbla med dem.
”Vänta, flickan!”, utbrast Elias och rusade tillbaka samtidigt som man såg tre röda bilar en bit bort.
Han kom skyndande tillbaka efter bara några sekunder.
”Jävlar, de är snart här!”
Den lilla gruppen halvt sprang, halvt snubblade där ifrån medan elden brann mer och mer i den svarta natten.



Den natten hade ingen tid för att riktigt förstå vad som hänt. Dels var det chocken men också all stress som gjorde det omöjligt för pojkarna att riktigt inse att detta var sista gången de skulle se Lina. För Lina, hon var död nu. Hon skulle aldrig mer sätta sin fot på vår jord, kanske som en ängel eller som en ny själ men inte som den hon var när hon sprang in i ett brinnande hus för att rädda ett oskyldigt litet barn. Den natten var något som ingen borde få uppleva, ingen!





En vecka senare

Eia visste vad som hänt, det var Olivia som kommit hem till henne för att hämta Linas saker och för att meddela Eia vad som inträffat.
Det var med tårar i ögonen som hon sa:
”Lina kommer inte tillbaka”
Eia förstod inte riktigt och undrade om Lina hittat ett eget hem nu.
”Nej, jag menar hon är borta, hon är död… nu…”
Eia satte sig ner på närmsta stol och lutade huvudet i händerna.
Olivia gick nerför trappan och in där Lina sagt att hennes rum fanns. Hon sköt upp dörren med foten och klev in.
Hennes hand sökte efter lysknappen på väggen. Där. En glödlampa tändes med ett klick och rummet blev ljust.
Olivia satte sig på sängen och såg på väggarna som fylldes av teckningar.
Plötsligt kände hon något hårt under sig, under täcket och hon kä

Skriven av: felstavad