Flickan utan hopp. (Fritt efter HC Andersen)

Det var så rysligt kallt, det snöade och började bli mörka kvällen; det var också julaftonskväll. I den kylan och i det mörkret gick en ung flicka på Gamla stans gator klädd i en tunn kappa, utan vantar och med en tjock mjuk yllehalsduk virad runt huvud och hals. Halsduken hade hon fått av sin kära mormor på julafton för två år sedan, strax innan mormor dog. Hon hade tunna Converse skor på fötterna. Skorna hade tidigare under dagen blivit blöta och nu hade fukten förvandlat dem till ett ispansar.
I ena fickan av den slitna kappan kramade hon med höger hand en liten glasampull. Den hade hon köpt tidigare på dagen av en langare på Plattan. I den andra fickan låg tre små sprutor inlindade i en trasa. För något år sedan kunde hon få lite pengar för dagen genom att sitta i tunnelbanan och tigga. Sedan allt fler utländska tiggare kommit till staden var det nästan omöjligt att få pengar på det sättet. Hon hade i stället börjat sälja sin kropp till äldre män som lystet tittade på henne vart hon än gick. På så sätt fick hon pengar till att köpa heroin som hon blivit beroende av.
Nu på kvällen var det tomt på gatorna. I många fönster lyste lampor och ljusslingor. Från ett öppet fönster på bottenvåningen kändes doften av julmaten när hon gick förbi. Det gjorde henne bara mer hungrig och frusen.
I ett hörn mellan två hus, det ena sköt fram litet längre på gatan än det andra, satte hon sig och kröp ihop. Benen drog hon upp under sig, men hon frös bara ännu mer. Hon tordes inte gå hem eftersom alla hennes pengar gått åt till heroinet. Hon visste att hennes far därför skulle slå henne. Händerna var stela av köld och hon hade helt förlorat känseln i fötterna. Å, en liten dos heroin skulle göra gott. Då skulle alla bekymmer försvinna och all smärta skulle vara borta. Försiktigt vecklade hon ut trasan, stack ner en spruta i ampullen och drog upp en liten mängd heroin. Hon vek upp ärmen på kappan och stack sprutan i armvecket. Armen var svullen och inflammerad av tidigare stick.
Nu spred sig värmen i kroppen. Hon fick tillbaka en del av känseln i fötterna. Hon dåsade till och drömde om sin barndoms jul när pappa och mamma fortfarande var gifta. Om alla paketen som låg under granen. Ruset varade inte länge och snart satt hon åter och huttrade. Hon fyllde på en liten dos i en ny spruta, stack in nålen i armen så att värmen och friden skulle komma tillbaka. Nu var hon hemma hos mormor och åt av den goda julmaten. Men även denna gång vaknade hon upp kort därefter och stirrade tomt ut i gränden. Tårar steg upp i ögonen och hon började se suddigt.
Efter en stund tog hon fram sin sista spruta. Den här gången tömde hon ampullen helt på sitt innehåll så att sprutan nästan blev full. Hon spillde några droppar först men sen fick hon in sprutan i armen. Nu lystes hela gränden upp av vackert sken. Mormor kom fram till flickan varmt leende. Hon böjde sig ner och tog flickans hand i sin. Mormors hand var så varm och mjuk och flickan kände hur värmen från den strömmade in i hennes kropp. Hon kände ingen kyla eller hunger längre. Flickan reste sig upp och hand i hand vandrade de ut ur gränden. Hon kände det som om de flög fram utan att röra marken.

Tidigt på juldagsmorgonen strömmade människor ut för att gå på julottan. Snön hade fallit i drivor under natten. När det började ljusna hittade ett litet barn flickan. Hon låg som i en bädd med ett snötäcke ända upp till halsen. Hennes ögon var stängda, kinderna kalla men hon hade ett leende på läpparna. I ena handen höll hon sin halsduk som hon kramade hårt. ”Stackars flicka, oh så tragiskt”, sa en äldre dam. Människorna stod tysta runt flickan och några grät.
Ingen visste, hur mycket vackert hon hade sett, i vilken glans hon med gamla mormor hade gått in i julefriden.

Författare:

Publicerat

Dela: