Publicerat
Kategori: Novell

Flickan vid bäcken

Solljuset från den tidiga morgonsolen silar genom det täta bladverket. Fåglarna kvittrar och gräset ligger tjockt och grönt kring små stenar och den smala bäcken. Med ett porlande ljud smyger den sig genom gläntan. Likt en orm kommer den fram från skuggorna, ringlar sig genom gipen och återigen försvinner in i den mörka skogen.
Det sitter en flicka vid bäcken, ensam och övergiven. Tittar du noga kan du se en tår rulla ned längs hennes rödblommiga kind. Marie heter hon men egentligen är hon ingen, ingen alls. Ingen ser henne eftersom hon är osynlig. Hon är vacker bara du tar dig tid att titta efter. Hon har markerade kindben som ger henne elegans. Läpparna är vackra, lätt röda och svåra att undgå. Det mörka långa håret ramar in hennes oskuldsfulla ansikte med ögon vars eld slocknat dagen hon blev gömd.
Stenen hon sitter på är kall men det känner hon inte eftersom hon inte finns. Hon märker inte heller att det börjar bli höst då de gula löven sakta singlar ned mot marken. Vinden leker med var och en av dem innan den tröttnar och släpper ned dem till marken. Om flickan inte varit insjunken i sin sorg hade hon kanske märkt hur vackert det är runtomkring henne. Istället stirrar hon endast rakt ut, in i intet och önskar att hon vore någon. Någon, vem som helst förutom Marie, som inte finns.
Plötsligt reser hon sig upp och utan att tänka börjar hon gå till skolan. En del av henne vill helst stanna kvar för att slippa förnedringen av att alltjämnt bli ignorerad. Men en annan del av henne känner fortfarande lite hopp, kanske skulle någon märka henne den här gången? Men denna sida krymper för var dag som går.
När hon kommit fram till skolan får hon lust att skrika högt för att se om någon märker henne. Men rädslan för att ingen ändå skulle reagera fick henne att låta bli. Istället går hon bara helt maniskt mot klassrummet och då och då sneglar hon mot människorna i korridoren. De verkar helt omedvetna om henne, allt för upptagna av ingenting för att lägga märke till henne. Du undrar nog nu varför hon inte gör någonting, men har man år efter år försökt synas utan resultat ger man upp. Sakta men säkert tynar man bort inifrån och tillslut finns man inte längre, inte ens i sina egna tankar.
Provet dimper ned framför henne. Högsta betyg som vanligt men i Maries ögon syns snarare en besvikelse än en glädje över betyget. Med en suck knycklar hon sakta ihop provet. ”Vad spelar ett bra betyg för roll när man inte finns?” tänker hon och ställer sig upp. Ingen märker henne. Klassen är allt för upptagen av att diskutera provet. Hon börjar gå mot dörren och väl framme vänder hon säg om mot läraren och öppnar munnen som för att säga något. Läraren är fullt upptagen med att kontrollera närvaron och märker inte att Marie lämnat sin plats. Man kan nästan se hur hoppet rinner ur henne när hon uppgivet lämnar klassrummet och går ut i korridoren. I korridoren får hon syn på en ensam pojke som står lutad mot ett skåp. Plötsligt springer Marie fram till honom och tar ett hårt tag om hans arm.
– Ser du mig? Skriker hon och stirrar med stora ögon på pojken.
– Ser du mig? Frågar hon än en gång, den här gången lite lugnare.
– Ser du mig inte? Viskar hon sedan uppgivet. Pojken möter försiktigt hennes ögon utan att tveka. Han fuktar läpparna och formar dem till ett tyst ord. Men Marie ser det inte. Hon har redan vänt sig om och rusar ut från skolan. Hon vet precis vart hon ska. Såsom många gånger innan styr hon sina steg mot den välbekanta skogsgläntan.
Där sitter nu en flicka vid en bäck. Hennes ögon är skymda av tårar och ett gult löv landar i hennes mörka hårsvall. Hela hennes kropp skakar där hon sitter på den kalla stenen och snyftar. Det blänker till något i hennes hand.

– Nej! Nej! Orden ekar i skogen när pojken kommer springandes fram mot en hopsjunken flicka. Försiktigt lyften han upp hennes livlösa kropp och lutar henne mot en sten. Med tårar i ögonen börjar han hysteriskt skaka och ropa hennes namn, om och om igen. Han kan hennes namn, tänk om hon hade vetat det, kanske allt hade varit annorlunda då. Nu ligger hon där blek och kall.
Trädens grenar böjer sig sorgset över gläntan där gräset och bäcken färgats rött. Hon är inte ensam längre, någon håller om henne, men tyvärr är det för sent nu. Flickan levde ensam och dog tillslut också i tron om att hon var övergiven. Nu är hennes kropp inte ensam längre men hennes själ kommer aldrig att få reda på det. Tystnaden sänker sig över platsen då pojkens snyftningar lugnar sig. Även fåglarna har slutat kvittra. Det enda som hörs är vattnet som porlar bredvid dem. Pojken huttrar till mellan snyftningarna och tittar på sin arm. Början till ett blåmärke börjar synas.

Skriven av: Natalie

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren