Flickan vid dammen

Flickan vid dammen.

Jesper vet inte varför han blivit tvungen att gå ut. En märklig känsla for bara igenom hans kropp och han fick lust att gå ut en sväng. Han promenerade ner till dammen som låg mitt i borggården. Han vandrade tanklöst omkring och tänkte tillbaka på den tid som varit. Så mycket som hade hänt, han var alldeles förvirrad. Så såg Jesper plötsligt det silver skimrande skenet som han så länge spanat efter. Han gick snabbt dit åt det hållet. Under den stora eken intill dammen stod hon. Den underbara varelsen som räddade hans liv. För att ni ska förstå, är det nog bäst jag berättar allt från början.

Jesper Josefsson hade vuxit upp ensamt hos sina föräldrar greven Christian och grevinnan Juliana Josefsson. Fadern var mest intresserad av krig och all dess innebörd. Modern hade helst önskat sig en liten flicka, men efter födseln av Jesper så blev hon sorgligt nog steril. Vid 20 års åldern fick Christian in sin son i armén och Jesper åkte iväg för att möta sitt öde som riddare i det stora kriget. Ensam strövade han runt bland skogarna i Svealand när han plötsligt fick syn på ett silver sken. Han följde det och stod plötsligt framför den mest ljuvliga varelsen han någonsin skådat. Hon liknade en älva i utseendet. Hennes långa, raka hår glänste silverblont och hon hade de mest makalösa ögon Jesper någonsin skådat. Dem var kristall blåa och man såg ända in i själen via dem. Hennes hy var ren och skör som porslin och hon bar en vit klädnad. Det märkligaste var att hon bar ett par jättelikna änglavingar på ryggen. Hon log ett bländande vitt leende och höjde handen till en hälsning. Jesper svarade på hälsningen med en lätt nick. Det hördes ett plötsligt prasslande i busken bredvid honom och han vände sig om. Han såg en mörk skugga rusa ut ur busken och han vände sig snabbt om till varelsen. Men hon var borta! Han hörde höga tjut runt om i hans läger. ”Ett bakhåll! Det kommer ett bakhåll!”
Han vände sig om och såg hela hans läger rusa runt för att finna sina vapen. Han sprang tillbaka och sadlade snabbt sin häst. När han väl satt uppe på hästryggen såg han. Från kullen bakom deras läger dök en mörk, rullande skugga fram. När den kom närmre kunde han urskilja gråa färger, likt vargpälsar. Det var män från den avlägsna skogen. Dom män som hans land skulle kämpa mot. Männen var halvt förvildade efter att ha levt ett helt liv hos vargarna. En brinnande pil ven förbi hans huvud. En annan träffade hans häst på baken så att den flög iväg i sken. Skräckslagen klamrade sig Jesper fast i sadeln. Med världens man tag försökte han få stopp på den skräckslagna hästen. Men inte ens en mur skulle ha fått stopp på den. Plötsligt dök en man i vargpäls upp rakt framför honom. Hans skägg var tovigt och hela han var ovårdad. Han grymtade till och tog fram en knölpåk och daskade till den livrädda hästen. Det hördes ett högljutt knack och hästens ena framben vek sig. Med ett skrik föll Jesper och hans häst omkull. Smärtan i benet var olidlig. Hästen stönade och reste sig direkt upp. Strax därefter blev han ihjäl stucken, enligt en nära vän till Jesper. Jesper själv låg kvar på marken och kved. Allt var tyst omkring honom. Dom allra flesta hade redan stupat och kvar låg bara kropparna. Han reste sig upp i en halvt sittande ställning. Över ängen låg ett tjockt dimtäcke men långt där borta så han en svart skugga. Skuggan närmade sig och dimman verkade flytta på sig. Där framför honom var den underliga varelsen han hade sett i skogen. Hennes hår lyste vackert och hon red på en ståtlig hingst. Hingsten var svart och bar en gråaktig rustning. Flickan hoppade ned från hästen och räckte fram sin hand till Jesper. Jesper tog tag i den och flickan drog upp honom på benen. Hon satte sig upp och hjälpe honom upp bakom sig. Så sporrade hon på hästen och dundrade vidare. Efter ett antal mil kom dom fram till en bondgård. Flickan satt av och hjälpte Jesper av hästen. Hon ledde in honom i stugan och bad bonden att ta hand om honom. Så var hon åter försvunnen. Bonden hade en söt liten dotter vid sin sida. Hon hade ett vackert ansikte inramat av blonda lockar. Dottern presenterade sig själv som Cilla. Cilla tog hand om Jesper tills han var stark nog att ta hand om sig själv. Men upplevelsen tillsammans med den mystiska varelsen skulle han aldrig glömma.


Nu stod hon alltså där. Hennes underbara sken glänste likt månen över det spegelblanka vattnet. Jesper stegade fram. Han var en gift man nu, det var ungefär ett år sedan han sist såg varelsen. Han hade gift sig med underbara Cilla, det verkade som om det var varelsen som ville det. Han små log för sig själv och stannade två meter ifrån henne. Hon log ett blekt leende. Så sa han rakt ut till henne ”Tack. Tack för all din hjälp”. Hon log återigen och sade ” Det var så lite. Ta väl hand om Cilla och barnet hon väntar”. Så upplöstes hon och försvann likt ett silver skimrande dimmoln. Barnet? Väntade Cilla barn? Antagligen hade varelsen rätt. Jesper visste att det här var bara början till ett lyckligt liv. Allt tack vare flickan vid dammen. // EleGanZ

Skriven av: Petra Lindqvist