Flodvågen del 2


Mats och Ella satt ihopsjunkna på sjukhuset och såg sig modstulna omkring. Först nu började katastrofens vikt gå upp för dem. Tsunamin hade drabbat hela sydkusten med förödande resultat. Stränderna var redan överfulla med döda kroppar, och varje timme sköljdes fler lik upp ur havet. De tidigare så idylliska semesterorterna såg ut som scener hämtade ur någon skräckfilm. Klockan närmade sig åtta på kvällen, och världen var i chock. Medier hade redan strömmat till platsen och börjat kavla ut nyheten till världens alla hörn. Det rapporterades om död, då liken som låg kvar på stranden sakta började ruttna. Lukten av död spred sig överallt. Det fanns ingenstans att ta vägen.
Det hade gjorts försök att uppskatta dödsfallen i Khao Lak, men man hade ännu inte kommit fram till någon säker siffra. Man befarade att flera döda turister fortfarande låg kvar i havet och i raserade byggnader, och dessutom saknades massor av människor. Många var barn, så man fruktade att de redan hade dött. Sydkusten kryllade plötsligt av desperata föräldrar, släktingar och vänner som förtvivlat sökte efter sina nära och kära. Många hade blivit skadade, allvarligt skadade, och de flesta hade förts till sjukhus i Bangkok för vård. Människor gick runt som i chock, oförmögna att ta händelsen till sig. Dessutom hade det läckt ut att meteorologer hade sett tecken på att tsunamin skulle komma redan innan, men underlåtit att varna människorna i de hotade områdena. Många grät i chock, många hade slutit sig in i sig själva och gömt sig för omvärlden. För vissa sprudlade ilskan och frustrationen – och rädslan. Rädslan för att skadade och saknade anhöriga inte skulle överleva. Rädslan tärde på deras hjärtan och urholkade dem inifrån och ut.
Lisa blev undersökt av en sjuksköterska på plats. Mats och Ella hade båda oroat sig för de omfattande skadorna hon hade lidit under flodvågens framfart. Medan deras yngsta dotter blev omhändertagen gick deras tankar i stället till deras äldsta.
Var fanns Robin? Levde hon? Var hon skadad? Var hon vilse? Frågorna hopade sig i deras överfulla hjärtan, och lämnade knappt plats över för egen del. Men Mats och Ella var vana. De var föräldrar.
Mats hade efterlyst henne, både på sjukhuset, hotellet och på konsulatet i Bangkok. Dessutom hade de ringt sina släktingar i Sverige och bett dem att efterlysa Robin i tidningarna. Efterlysningslistorna på Internet hade ännu inte tagits i bruk, men Mats hade bett sina föräldrar att även sätta upp henne där när det var möjligt.
Det såg ut som om de skulle få stanna i Bangkok över natten. Mats hade bokat ett rum till sig själv, Ella och Lisa för natten, men familjen planerade att återvända till Khao Lak dagen därpå för att påbörja sökandet.
Dörren öppnades, och Lisa kom ut. Ella for genast upp.
- Vad sa de?
- Jag mår bra.
Mats såg på sin dotter, såg hur hon undvek föräldrarnas oroade blickar. Han förstod att skuldkänslorna tärde på henne, och han ville säga att hon inte skulle känna så, men han visste att orden skulle vara meningslösa. Flickorna hade alltid stått varandra så nära, och alltid tagit hand om varandra, trots det knappa år som skilde dem åt i ålder. De kunde bråka som katt och hund eftersom de var så olika, men de var väldigt beskyddande gentemot varandra.
Så i stället för att säga något lade Mats armen om henne, och tillsammans med Ella lämnade de sjukhuset under tystnad.


Väntan


Anders Hellman klev in genom dörren och drämde igen den efter sig. Med en häftig gest kastade han ifrån sig morgontidningen på soffbordet. Sedan sjönk han ner i soffan och stödde ansiktet i händerna medan han suckade djupt.
- Anders, vad är det?
Anders tittade upp och fick se Malin stå framför honom med ett bekymrat ansiktsuttryck. Han suckade på nytt och reste sig från soffan.
- Det är Mats, sa han dovt. De mår bra, men Robin saknas fortfarande. Jag vet inte vad vi ska göra mer. Vi har ju efterlyst henne överallt. Om någon visste något skulle de väl ha hört av sig vid det här laget?
Malin gick fram till honom där han stod vid fönstret och tittade ut i trädgården.
- Älskling, du vet att det kommer att ta tid. Ingenting fungerar där nere. Robin har klarat sig, ska du se. Hon kommer tillrätta förr eller senare.
- Men hur lång tid kommer det att ta? All denna väntan kommer att ta livet av min bror, och Ella också för den delen. De älskar ju flickorna!
- Du, sa Malin mjukt. Det gör vi också. Du är inte Robins gudfar utan anledning.
Anders tittade bort, kastade en lång blick på sina pojkar som lekte med Tosca ute i trädgården. Han förstod inte hur Mats klarade av det. Om han förlorade sina söner på samma sätt som brorsdottern försvunnit … Han visste inte vad han skulle ta sig till längre.
- Anders, sa Malin och log mot honom. Var är mannen jag gifte mig med? Den starke, kärleksfulle, generöse, underbare mannen jag älskar? Som aldrig ger upp och aldrig låter mig ge upp?
Han stirrade på henne för en sekund, innan han suckade djupt och kramade henne hårt. Det här hade han inte sagt till Malin, men det var inte bara oron för Robin som tärde på honom. Frustrationen och ilskan som genomsyrade honom hade också att göra med UD. Det hade gått tre dagar sedan tsunamin i Asien ägde rum, och svenskarna i de utsatta områdena hade fortfarande inte fått hjälp från Sverige. Regeringen hade enligt honom handlat olämpligt, och kritiken rasade i tidningarna. Han var fullt beredd att flyga ner till Thailand samma dag och skicka hem Mats, Ella och Lisa medan han själv letade efter brorsdottern. Fast det visste han också att brodern inte skulle gå med på. Han skulle inte vilja lämna landet utan sin dotter.


Lisa stod framför anslagstavlan på hotellet och stirrade på efterlysningarna som häftats fast där. Hennes föräldrar hade rotat fram alla bilder på Robin som de hade med sig och tagit med i efterlysningen. Där fanns bilden på Robin på hennes sextonårsdag en månad tidigare, en av bilderna som togs i samband med klassfotot i Robins skola, och en hel bunt andra bilder. De hade satt upp samma efterlysning på massor av ställen utöver sjukhuset, hotellet de bodde på och konsulatet. Det fanns inte mycket mer de kunde göra än att finkamma hela orten, och det var precis det hennes föräldrar gjorde. De hade dessutom fått hjälp från andra turister att leta efter Robin.
Lisa bet sig i läppen medan hon betraktade bilden på sin skrattande syster. Det kändes som om hon skulle sprängas. Om något hade hänt Robin skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv. Hon skulle aldrig vilja förlåta sig själv. För hon visste att det var hennes fel. Hon hade tappat bort sin syster.


Ella kom nedslaget tillbaka till hotellet. De hade varit ute i flera timmar och letat efter Robin, men de hade inte haft någon tur. Det tärde på henne och Mats, och framför allt på Lisa. Hon visste att dottern anklagade sig själv, och hon greps av en intensiv lust att krama flickan och aldrig släppa henne. Sedan Robin försvann hade hon inte velat lämna Lisa utan uppsikt, fastän hon visste att Lisa klarade sig själv. Det var snarare så att hon ville lugna sig själv. En dotter hade försvunnit för henne. Fastän hon inte hade gett upp hoppet om att hitta henne så måste hon inse att chanserna att hitta henne efter tre dagar var små, och de minskade hela tiden. Därför var hon så rädd om Lisa.


Längre nedåt kusten, inte långt från Khao Lak, hade det nygifta paret Frida och Peter Johansson med nöd och näppe undkommit flodvågen. Halv nio den morgonen då flodvågen slog sönder kusten hade de varit ute med sin båt och dykt. Dyklektionerna hade varit Fridas julklapp till Peter, som alltid hade velat lära sig att dyka.
Det var först när de kom tillbaka till fastlandet som de insåg vilken naturkatastrof de hade undkommit. Sedan hade de erbjudits möjligheten att flyga hem till Sverige igen, men de hade båda valt att stanna. De insåg att med så många skadade behövde de platserna på flygen bättre. Dessutom var Frida utbildad sjuksköterska, så hon gjorde allt hon kunde för att hjälpa de som hade skadats i flodvågen.
Den här morgonen, den femte dagen efter katastrofen, hade hon och Peter åkt ut med sin båt. De visste att många hade försvunnit i havet, döda och levande, och eftersom man inte hade åkt ut för att leta efter dem bestämde de sig för att göra det själva. Många lik låg fortfarande kvar på stranden, fast man hade börjat föra bort dem för identifiering. De som inte gick att placera kremerades eller begraves i massgravar av thailändsk militär. Frida visste att hon egentligen skulle hjälpa de som var skadade, men hon ville inte gärna skiljas från Peter.
Just som de åkte omkring med motorbåten fick Frida se någonting avteckna sig mot havsytan. Hon tog genast fram kikaren för att kunna se bättre.
- Frida? sa Peter och gick fram till henne. Ser du något?
Hon höjde handen, och han tystnade. Plötsligt frös hon fast.
- Frida?
- Peter, sa hon som bedövat, titta.
Han tog kikaren ifrån henne och såg åt det håll som Frida tittade.
- Herre Gud! utbrast han, kastade ifrån sig kikaren och gasade.


Robin orkade knappt röra på sig. Hon var till hälften vid medvetande, men hon hade ingen uppfattning om var hon befann sig, eller hur lång tid som hade gått sedan hon förlorade medvetandet. Hon hade en känsla av att mycket lång tid hade passerat medan hon låg medvetslös.
Hon blinkade några gånger för att försöka skärpa sin syn, men allting var suddigt. Det enda hon kände var att tänderna skallrade, och hårstråna reste sig på hennes armar. Vatten skvalpade runt omkring henne. Ligger jag i vattnet? tänkte hon utmattat. Hur hamnade jag här?
Armen hon vilade på värkte fruktansvärt. Hon försökte lyfta på den, men den satt som fastklistrad. Just som hon försökte vända på sig såg hon något i ögonvrån och vred sakta på huvudet.
En motorbåt var på väg rakt mot henne. Ombord stod en kvinna i fören, och en man som styrde båten. Med ens var de framme hos henne, och båten saktade in. Mannen lämnade ratten och böjde sig ner. Med hjälp av kvinnan ombord fick han upp Robin ur vattnet, och de lade varsamt ner henne på däck. Mannen satte sig på knä bredvid henne.
Robin rynkade utmattat pannan. Hon såg att de rörde på läpparna, som om de talade med henne, men av någon anledning kunde hon inte höra något.


Peter och Frida såg på varandra när de märkte att de inte fick något gensvar. Kanske är hon döv, tänkte Frida för en sekund, men hon trodde inte det. Flickan verkade lika förvånad som de själva. När människor var döva kunde de ofta gestikulera att det var så det förhöll sig, men det gjorde inte den här flickan.
- Peter, lyft upp henne. Vi måste ta henne till sjukhus.
Peter lirkade försiktigt in armarna under Saras nacke och knäveck och lyfte smidigt upp henne. Frida tog hastigt av sig sin skjorta och svepte den om henne.


Robin orkade inte längre hålla ögonen öppna. Hon hade märkt att de pratade med henne, men inte hört vad de sa. Sedan blundade hon utmattat, och en del av henne kände att mannen lyfte upp henne och bar iväg med henne. Hon blev insvept i något, men hon orkade inte se efter vad det var. Hon orkade inte göra någonting. Det sista hon upplevde var att hon blev nedlagd på en brits.


Mats slängde uppgivet på luren. Han hade ringt ytterligare ett samtal till sjukhuset, men ingen som matchade beskrivningen de satt ihop på Robins efterlysning hade kommit in som patient. Han stirrade på telefonen, ville att den skulle ringa, ville att någon skulle säga Vi har hittat er dotter. Ni kan hämta henne på …
Mats lutade huvudet i händerna. Han hade knappt sovit på fem dagar, driven av viljan att hitta Robin. Han visste inte hur mycket mer han skulle orka. Dessutom såg han hur Ella och Lisa led, och han ville så gärna finnas där för dem båda. Men han visste att det enda som skulle hjälpa dem var att Robin blev hittad. Det verkade som om han kunde ge dem allt, utom det enda de verkligen behövde.
- Mats?
Mats reagerade knappt. Han orkade helt enkelt inte. Så lade någon handen på hans axel.
- Mats.
Han tittade resignerat upp. Så kom han hastigt på fötter, och blev helt mållös.
Anders såg allvarligt på sin bror, såg honom rakt i ögonen. Det var samma, bestämda, trygga, ärliga blick som Anders alltid hade haft.


I efterhand kunde Mats inte förklara hur det gick till, men när han fick se sin bror fylldes hans hjärta åter med hopp. Anders var där. Anders, som Mats alltid hade kunnat lita på, precis som han fortfarande kunde. Anders var där, och de skulle hitta Robin.


Frida kastade en blick på den främmande flickan som låg stilla i sjukhussängen. Det återkommande pipandet från droppet och de tunga pustarna från respiratorn var det enda som genljöd i rummet. Klockan närmade sig sju på kvällen, och frånsett det ögonblick då flickan varit till hälften vid medvetande då hon blev upphittad i vattnet så hade hon sovit djupt. Frida antog att hon hade varit med om en hel del. Därför hade hon varit noga med att hon inte skulle väckas, utan vakna på egen hand.
På nattduksbordet stod ett glas fyllt med färgglada blommor. De andra sjuksköterskorna följde inte hennes exempel, men det hade varit en princip för Frida att hos varje patient hon träffade ställa en blombukett. Alla hade inte familj eller vänner som hälsade på dem, och hon hade sett hur mycket en sådan enkel gest betydde för dem. Den här flickan var inte identifierad, så hon utgjorde inget undantag.
Frida rättade försiktigt till hennes dropp, och lämnade sedan rummet för att gå en snabb rond. Hon kunde inte förklara varför, men hon ville inte släppa flickan ur sikte längre än nödvändigt. Hon verkade så fruktansvärt ensam …
På väg tillbaka från sin runda tvärstannade Frida. Hon hade ju flera gånger under dagen gått förbi anslagstavlan i sjukhusets entré, och den kryllade av efterlysningar som satts upp av förtvivlade anhöriga. Hon snabbade på sina steg mot entrén, och nådde fram till anslagstavlan. Snabbt letade hon sig igenom efterlysningarna, och plötsligt fick hon se en bild på flickan. Bilden föreställde en flicka i svart polotröja som blåste ut sexton ljus på en tårta.
Det var hon.
Robin Hellman.


Livet


Tillsammans skyndade Mats, Ella, Lisa, Anders och Malin fram i korridoren på det thailändska sjukhuset. Kvinnan som arbetade på sjukhuset hade ringt Mats på hans mobiltelefon. Med andan i halsen hade hon förklarat att Robin återfunnits tidigare på dagen längre nedåt kusten och att hon för närvarande vårdades på sjukhuset i Bangkok. Mats hade skyndat sig att avsluta samtalet och ringa efter en taxi. Sedan hade hela familjen tryckt in sig i bilen och åkt raka vägen till sjukhuset.
Plötsligt nådde de fram till salen. Mats öppnade dörren och klev in, och resten av familjen följde efter honom.


Frida vände sig om när hon hörde dörren öppnas, och såg en lång man med tärt ansikte stå i dörröppningen. Hans mörka hår stod på ända, som om han hade dragit händerna igenom det oräkneliga gånger.
Bredvid honom stod en kvinna med gråa skuggor i ansiktet. Hon hade knappt sovit, det syntes, och hennes händer var ängsligt knäppta.
Bakom de båda stod en ung flicka, i ungefär samma ålder som Robin. Det röda håret stod som en sky kring hennes ansikte, och hennes läppar var ihopknipna. Det såg ut som om hon förberedde sig på en besvikelse. Hennes händer var knutna vid sidorna.
Mannen i dörröppningen tog ett steg fram.
- Herre Gud, mumlade han. Robin …
Frida skyndade sig att kliva åt sidan. Hon ville ge familjen en chans att hämta sig från chocken. Därför backade hon undan från sängen medan de andra skyndade sig fram. Utan att säga något log hon lättat medan hon gick ut och stängde dörren efter sig.


Ella satt på stolen bredvid sängen och betraktade sin dotter. Det hade gått en timme, men hon kunde fortfarande inte riktigt intala sig att Robin var välbehållen. Resten av familjen hade gått för att ta en kopp kaffe, men Ella hade inte velat lämna henne. Nu satt hon med händerna knäppta utan att ta blicken ifrån Robin.
Plötsligt öppnades dörren och en kvinna kom in. Det blonda håret var uppsatt i en slarvig hästsvans och ansiktet utgjordes av ett par vänliga blå ögon. Kvinnan log mot Ella medan hon gick fram för att titta till Robin.
Ella betraktade henne ett ögonblick, och kände sedan igen henne som sjuksköterskan som varit hos Sara när de kom. Hon hade inte tänkt på det innan, eftersom hon hade varit så orolig.
- Det var ni som ringde min man, eller hur?
- Ja, sa kvinnan och nickade. Frida Johansson.
Ella kastade en lång blick på Robin.
- Jag … jag vet inte vad jag ska säga … men …
- Säg ingenting alls. Hon mår bra, och det är det enda som betyder något.
Ella såg på Frida. Hon var ung, och tydligt nygift, den smala vigselringen att döma. Hon sneglade på den då och då, som för att försäkra sig om att den fanns kvar. Ella hade gjort på precis samma sätt när hon just hade gift sig med Mats. Med det blonda, lockiga håret, det oskuldsfulla ansiktet och den förtroendeingivande blicken kunde Ella inte annat än tycka om henne.
- Jo … respiratorn … Gud, jag glömde att fråga …
Frida log. När föräldrarna först kom in i rummet hade de inte lämnat flickans sida. Över en halvtimme senare när fadern kom ut hade han letat upp Frida och oroligt frågat vad det var som var fel med henne. Hon hade förklarat så exakt hon kunde, och hon tänkte göra på samma sätt nu. Det fanns inte utrymme för förmildringar av dotterns tillstånd. Det skulle vara att omyndigförklara föräldrarna, och det tänkte hon inte göra.
- Er dotter har legat i vattnet i över fyra dygn, men vi vet inte exakt hur länge. Hon är allvarligt nedkyld, och har dessutom fått in havsvatten i lungorna, så hon har fått lunginflammation. När hon först kom in fördes hon till intensivvårdsavdelningen, och nu har vi satt in dropp för att hon ska få vätska. Respiratorn hjälper henne att andas. Hon har sår på kroppen som har infekterats av mikroorganismer, och vi har behandlat dem med antibiotika och lagt bandage för att de ska få läka i fred.
- Hur … Måste ni …? började Ella, utan att kunna slutföra meningen.
- Nej då, skyndade sig Frida att svara. De läker bra, och de har blivit behandlade i tid. En amputering kommer inte att behövas.
Ella andades ut, och smekte Robins panna. Frida tittade till droppet utan att säga något.


Epilog


Robin stannade kvar på sjukhuset i Bangkok över natten, tills sjukhuset på hennes föräldrars begäran skrev ut henne så att hon kunde få sjukvård i Sverige. Robin fick färdas runt jordklotet med ett av de ambulansflyg som kallats in för att flyga hem de svenskar som fortfarande behövde vård. Ella, Lisa, Anders och Malin tog ett reguljärt plan hem, medan Mats gjorde sin dotter sällskap på det andra planet. I Sverige blev Robin utskriven efter en vecka.


Flodvågen ödelade sydkusten klockan nio på morgonen den 26 december. Redan en timme innan fick meteorologiska experter skalvbeskedet, men valde att inte utfärda någon varning på grund av turistnäringen i områdena.
Hela sydkusten drabbades av omfattande skadegörelse efter tsunamins framfart. Många försvann i vågorna, och många dog. Den 4 januari hade dödssiffran överskridit 150 000, men man fruktar att den kommer att stiga innan man kan se ett slut på katastrofens omfattning. Sydkusten har också drabbats av allvarlig miljöförstöring. Tsunamin har sagts vara den värsta naturkatastrofen i vår tid. Vad gäller jordbävningen uppges den vara den kraftigaste jordbävningen som har uppmätts på 40 år.

Författare:

Publicerat

Dela: