Publicerat
Kategori: Novell

Flygrädd!

Flygrädd!

Spänd och olustig lutade hon sig tillbaka i flygbussens stol. Nervöst, noggrant granskade hon sina medresenärer. Det var som om hon hade hoppats att upptäcka andra, som kände och mådde lika dåligt som hon själv gjorde. Att hon inte skulle vara ensam. Men hon blev besviken. Och när hon noterade sina medresenärers glada och oberörda småprat kändes det som om det faktiskt var så, att det bara var hon som mådde dåligt, som var flygrädd. Kan det verkligen vara så undrade hon?

Hon avbröts plötsligt i sina tankar, när en silverhårig, elegant äldre dam som satt på andra sidan bussens mittgång, oväntat tilltalade henne.
- Ursäkta mig sa damen, men jag är alltid så nyfiken på vart folk skall resa. Hennes röst var låg och kultiverad. - Jag kan inte låta bli, fnittrade hon och log blygt. Förlåt min framfusighet.

Hon besvarade den eleganta damens leende, talade om vart hon var på väg och att det var första gången som hon skulle ut på långflygning. - Det känns jobbigt, sa hon till den okända damen, jag är flygrädd och mår inte alls så där bra egentligen. Damen såg på henne. - Vem är inte flygrädd skrattade hon mjukt. Tro inte att du är ensam om det!

Se på mig! Jag har flugit härifrån ända sedan de började flyga här. Från början kunde man bara flyga härifrån med sådana där flygplan som landade på vattnet. Men ett sådant flög jag aldrig med. Första gången jag flög var tillsammans med min far. Den resan gick till Stockholm. Sedan dess har jag flugit massor av gånger, hela mitt liv har jag flugit. Som i dag, idag skall jag till London , där jag har min bästa väninna. Flera gånger om året flyger jag till New York där jag hälsar på min dotter och mina barnbarn. En gång flög jag till Buenos Aires men det var för mitt företags räkning.Sedan alla semesterresor, fram och tillbaka, och kan du tänka dig, skrattade den okända damen. Jag har varit flygrädd varendaste gång! Och det är jag i dag också.

Det är ju fullt naturligt, fortsatte hon engagerat! Människans plats är ju nere på marken, det är ju där vi hör hemma. Fåglar har vingar och fiskar har fenor för att de skall kunna klara sig i sina element. Vi människor har fått fötter, stora rejäla fötter. Nu skrattade damen högt. - För att vi skall kunna klampa omkring ordentligt härnere på marken och absolut inte, försöka svinga oss som fåglarna i skyn. Så inte är det konstigt att vi är flygrädda när vi skall upp i det blå. Det är ju inte vårt. Inte vårt element!

Den eleganta damen log vänligt, sedan sträckte hon sig fram över bussens mittengång och lade en tunn,vit behandskad hand på Sonjas ena arm. - Du skall inte vara rädd lilla vän sa hon mjukt,allt kommer att gå bra! En kort sekund möttes deras blickar och hon förnam en underlig värme strömma igenom sig. Hon öppnade munnen för att tacka den vänliga damen, men hon hade redan vänt ryggen till. Det var en sådan där tydlig gest som det inte gick att ta miste på.

' Nu är det slutpratat, nu vill jag vara i fred!'

Skriven av: Boris Söderberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren