Flykt

Flykt

Folk har många gånger frågat dig hur det kändes att inte ha kontroll över sitt liv. Men frågan passar inte in på dig. Var det något du hade så var det kontroll. Koll och kontroll bortom all rim och rason. Både på jobbet och hemma. Det du saknade var förmågan att släppa kontrollen.

Han brukade skriva dikter. En dag gick du hem till honom och låste upp hans ytterdörr med extranyckeln han hade givit dig redan efter två veckors förhållande. Ljuset där inne var varmt ljusgult, men lägenheten kändes tom. Det var knäpptyst. Du klev in i sovrummet och såg honom liggandes på mage med pennan nedtryckt i ett anteckningsblock, stearinljus som enda arbetsbelysning. När du sa hej tittade han upp irriterat, du fattade genast vinken och gick in i köket. Satte dig och bläddrade i en Illustrerad Vetenskap som låg framme på köksbordet. Utanför fönstret promenerade i maklig takt en äldre kvinna med stålgråa lockar, tunga matkassar i händerna. Hon gick i riktning mot hans hyreshus. Du kunde höra porten öppnas två trappor ned, sedan tunga steg i trapporna. Plingplong. Du kunde höra hur han hastigt reste sig ur sängen, något föll i golvet. Sedan hans steg mot ytterdörren, vilken sekunden senare flög upp. ”Hej mamma!” ”Hej gubben, jag köpte med lite mat.” Lampan i hallen tändes.

Nej, en verkligt lämplig fråga att ställa vore: ”Hur kunde du gifta dig med någon som aldrig älskade dig?” eller ”Hur kunde du skaffa barn med någon som föredrog att i timmar sitta instängd med sig själv i arbetsrummet framför en mysig söndagsmorgon med dig i sängen?” Eller kanske ännu hellre: ”Varför ville han gifta sig med en kvinna som han inte älskade?” Ingen ställer dessa frågor därför att svaret är för uppenbart. Du höll honom om ryggen. Du lät honom vara. Det visste han redan då att du skulle göra.

På jobbet höll ni för tillfället på med en översyn på en MD10 som just kommit in efter en flygning från Frankfurt. Nästa flygning skulle ske kommande vecka med anhalt Rom, men översynen behövde vara klar innan arbetsdagen var över eftersom andra plan stod på tur. Motor, roder och bränslesystem skulle ses över och diverse komponenter skulle bytas ut. Ni jobbade i lag och arbetade efter manualer och föreskrifter som beskrev vad som skulle göras och på vilket sätt. ”Hur ofta är det så när det handlar om människor?” tänkte du lite nu och då. Att människan bara kunde förändras av egen kraft var något du lärt dig redan som mycket liten. Din mamma tog livet av sig när du var fem år liten och efter det sörjde din pappa henne livet ut. Han drunknade i botten av en flaska whisky för två år sedan. ”Vilken tur att jag nu har en sådan sund familj” brukade du känna. ”Vilken tur att vi har lyckats undslippa slika problem i vår familj.” Nu var arbetsdagen slut, vartefter nästa manual tog vid. Ditt mentala schema. Först åka och inhandla mat. Därefter hem och lasta in varorna i kyl, frys och skafferi. Hämta minstingen på dagis, åka till apoteket och hämta ut hans recept på allergimedicin, svänga förbi systembolaget och köpa en flaska vin inför helgen och sedan åter hem. Laga lite god mat och mysa med familjen framför tv: n, precis som en fredagkväll ska se ut. Eventuellt skulle du hinna förbereda lite inför morgondagens parmiddag, slänga in en tvätt i maskinen, laga den där tröjan du länge har tänkt laga (sedan förra veckan då den gick sönder) och kanske också slå syrran en signal. Det var länge sedan ni sist talades vid. På väg mot bilen fick du en plötslig känsla av att något var oklart, att du hade glömt något. Du kunde dock inte komma på vad det skulle kunna vara, utan skakade det av dig och tillskrev det din neurotiska natur.

Jag visste ju hur det skulle bli redan innan. Hur kom det sig att jag ändå reagerade så starkt? För hur många fredagar, och andra veckodagar för den delen, hade inte sett ut på liknande sätt? Jag kom hem denna fredag kväll efter hockeyträningen och möttes av matos. Mamma stod vid spisen med koncentrerad min och tillagade något väldoftande, hon tittade förvirrat upp när hon hörde mitt ”hej”, och det tog tid innan hon återgäldade det. ”Hej, älskling… förlåt mig, jag är lite tankspridd, lång dag på jobbet du vet… hur har du haft det?” Jag ignorerade hennes fråga, gav henne i stället en kram och gick sedan in i vardagsrummet. Där satt han, som en stenstod, ett whiskyglas på bordet och en öl i handen, grumlig, genomskinlig blick och ett slött halvleende på läpparna. Han såg mig inte när jag kom in. Jag satte mig ner i soffan och försökte mig på en konversation. ”Hur är det?” Ingen respons. Tystnad. ”Men du kan väl för helvete svara!” Ingen respons. Jag stegade tillbaks ut i köket. Mamma diskade medan potatisen kokade och steken stod i ugnen. Hon tittade upp när jag kom in och gav mig ett hastigt leende. ”Nu ska vi ha det riktigt skönt i kväll och bara koppla av framför tv: n.” ”Är du inte riktigt klok?” frågade jag. ” I helvete att vi kommer ha det mysigt i kväll! Det är inte möjligt med den där livlösa fyllbunten som sitter framför tv: n!” Mamma snurrade runt, skvätte löddrigt diskvatten över sig själv och över golvet. ”Vad är det du står och säger? Skärp dig! Din pappa har haft en lång och tuff arbetsvecka och förtjänar att koppla av med ett glas whisky. Du borde vara snällare mot din far.” ”Lång och tuff arbetsvecka? Med att skriva torra romaner, meningslösa dikter och annat tjafs som ingen vill läsa?” replikerade jag. Det här kunde bara sluta på samma sätt som det brukade, tänkte jag. Jag gick in på mitt rum och stängde dörren. När middagen var klar kom jag ut och åt. Dels hade jag dåligt samvete för att jag hade gått hårt åt mamma, stackars lilla mamma som levde i den saliga förnekelsens värld, och dels var jag förbannat hungrig efter träningen. Pappa åt framför tv: n. Innan jag gick tillbaka till mitt rum efter maten tittade jag över axeln in på pappa i fåtöljen. Han hade somnat, nedsjunken i fåtöljen. Ölglaset var halvfullt och stod bredvid det tömda whiskyglaset. Jag gick in på mitt rum och försökte att varken tänka eller känna. Min flickvän och jag hade planer på att resa iväg en vecka under påsklovet. Resmålet var vi ännu inte överens om. Men jag kände ett starkt behov av att resa och komma bort. Efter denna fredagskväll stod det klart för mig att det måste bli av. Vi kunde boka en restresa i veckan och bara sticka. Jag skulle inte ens tala om det för mamma och pappa utan bara dra, för att slippa allt tjafs. När det väl var bestämt ringde jag min flickvän och gjorde upp planer, och jag kunde sova rätt gott den natten.

Allt du hade på schemat hann du med. När du stod och lagade till middagen kom Albin hem, din äldste son. Du hörde inte när han öppnade dörren, utan plötsligt stod han bara där mitt på köksgolvet. Du blev glad över att se honom, han var alltid så fin, han såg så försiktig och eftertänksam ut. Samtidigt kunde du inte riktigt ta dig tid att prata med honom, du hade ju så mycket bestyr med maten just då. Du såg att Albin gick in i vardagsrummet och tänkte att det var bra, far och son kunde prata lite med varandra innan middagen. De kom ju ofta så bra överens. Du kände en plötslig våg av tacksamhet över att din son, som nu var i tonåren, kunde umgås och ha trevligt med sina föräldrar. Men så hände något underligt. Albin kom ut i köket igen. Inget konstigt med det. Men han sa något. Du kan inte riktigt minnas vad han sa. Du minns att det fick dig ur balans. Nåväl, det blev ju ändå en trevlig kväll till slut. Ni åt middag tillsammans hela familjen, och det blev en lugn och skön fredagskväll framför tv:n. Albin var mycket inne på sitt rum eftersom han hade en del läxor att göra.

Några dagar senare gick du som vanligt upp och satte på kaffebryggaren, hämtade morgontidningen och satte dig vid köksbordet. Du skummade igenom tidningen och läste om en jordbävning i Sydamerika, gängbråk i Rosengård och om en flygplanskrasch i Tyskland. Flyget hade varit på väg mot Rom när tekniska komplikationer hade tillstött. Du ville läsa mer om flygkraschen, men du insåg att klockan var mycket och att du måste hoppa in i duschen om du skulle hinna till jobbet i tid. Du reste dig samtidigt som din man stapplade in i köket och slog sig ner. Du hällde upp en kopp kaffe åt honom och gick mot kylskåpet för att hämta ut mjölken. Då såg du den, lappen som var fastsatt med två kylskåpsmagneter, en som föreställde en jordgubbe och en som föreställde en broccolibukett. På lappen såg du Albins handstil. Han skulle flyga iväg med sin flickvän på semester en vecka. Du stod som fastklistrad vid golvet och stirrade på lappen. ”Vad sysslar du med egentligen? Har du mjölken?” frågade han som satt vid bordet. Du vände dig om såg på honom med nya ögon. Du tittade på tidningen som han höll i sina händer, insåg vad som nu måste hända. Sedan öppnade du kylskåpet och tog ut mjölken.

Skriven av: Annelie