Flykten från verkligheten

Flykten undan verkligheten.

Jag är helt ensam nu. Utlämnad åt mig själv. Vart mina kompisar tog vägen vet jag inte. Sitter inspärrad på ungdomshem. Kanske förtjänar jag det. Att sitta här och vara utestängd från världen. Känner mig övergiven och söndertrasad. Vad var det som gick snett. Det vet jag inte. Men jag vet att jag sårat många. Att jag sett ner på och förnedrat människor som är annorlunda på det sätt jag själv en gång blev förnedrad. Fast att jag svurit på att aldrig göra som dom. Men någonting annat tog över och jag kunde inte längre tänka klart. Jag tror att det var djävulen som slöt sig om mig och band mig i sitt grepp. Jag reser mig från stolen där jag suttit en stund och funderat. Benen känns ostadiga och jag vinglar framåt genom en upplyst korridor. Tystnaden som nyss kändes så bra sluter sig om mig, nu skrämmer den mig. Jag famlar blint framåt i totalt mörker, världen snurrar fortare omkring mig. Den blir till ett svart hål som slukar mig.

Jag vaknar i ett vitt rum på en säng. Ett ansikte böjer sig över mig och frågar oroligt.
Hur mår du? Jag svarar inte , det finns inget svar. Bara enorm tomhet. Inga minnen, inga bilder. Ingenting, Ansiktet försvinner och jag stirrar åter in i det vita taket.. Vem vet hur länge jag måste stanna här. Kanske för evigt. Men det gör inget. För jag har ingenstans att ta vägen. Ingen vill veta av mig. Ingen skulle bry sig om jag dog.
Var det så här jag ville ha det? Jag vet inte. Funderar utan att finna svaret.
Men jag vet att jag måste ändra mig, annars kommer de aldrig att släppa ut mig ur fängelset. Fast det orkar jag inte nu. Kanske i morgon.

När jag nu fortsätter min berättelse har det gått nästan två år sedan den där dagen då jag låg på mitt dystra rum på ungdomshemmet och jag vet inte varför jag längtar så efter att fly. Efter det sköna och defusa. Det som bara drogerna kan ge mig. Kanske är det omgivningen som lockar. Alla människor i min omgivning som knarkar. Jag vill ju inte bli som dom. Men ändå längtar jag ihjäl mig efter att få tillbaka den där känslan.
Inte konstigt att jag blir avundsjuk.
Jag kan inte för jag vågar inte riskera det jag har nu. Allt det jag byggt upp och som kommer att raseras om jag tar ett enda litet snedsteg.
Det skulle vara så lätt.
Men samtidigt så oändligt långt borta.
Jag är här nu. Fri från bojorna i dunkelhetens värld.
Här i nuet, medveten om verklighetens krav.
Jag är ren nu och det ska jag fortsätta att vara.
Men ändå undrar jag vilket som är bäst. Ifrågasätter vad som är rätt.
Ingen förstår mina kval. Alla bara ler åt mina tankar.
Ett och ett halvt år tänker jag.
I ett och ett halvt år har jag kämpat.
För att bli fri.
Varje morgon när jag vaknar tänker jag på hur skönt det skulle vara att ta en joint.
Att ge upp, att få glömma bara för en enda dag.
Sedan går jag ut i verkligheten med alla krav och återvänder inte till tankarna på jointen förren jag sitter ensam på mitt rum och beundrar stjärnorna.
Men jag vet att det bara är en tanke som plågar mig.
Min svaghet i livet är
att jag gillar att kasta mig ut i det gränslösa
Att tappa kontrollen över det som sker runt omkring mig.
Jag gillar när världen flyter ihop till en massa och tankarna
på allt som händer runt omkring tystnar inuti mitt huvud.
Men jag vet ju att det inte är värt det.
Inte ens om så bara för en endaste gång.
Fast att jag tänkt det så många gånger, det där som alla missbrukare tänker när de slutat knarka.
Att en gång till skulle väl inte spela någon roll.

Men ändå är jag rädd. Rädd för att fastna i frestelsens spindelnät.
Att stå där inför valet att knarka eller inte knarka och inte vilja säga nej.
Att välja flykten framför striden.
Försöker att hålla mig sysselsatt hela tiden för att slippa tänka på det som jag fruktar mest av allt. Men jag vet att det kommer att hända snart ändå.
Det kommer att hända därför att jag längtar.
Därför att jag vill uppleva den där känslan igen.
Vad dumt tänker du säkert nu.
Det är ju bara att låta bli.
Så enkelt det skulle vara om det var så.
Att man bara kunde låta bli.
Men begäret fungerar inte så.
Det brusar i hela ens kropp skriker tills man bara vill dö.
Kräver att få sitt.
Kräver att bli mättad.
Ända tills viljan att stå emot är borta.
Och vad händer då?

Nu vet jag svaret på den frågan.
För nu har det jag fruktade mest av allt hänt.
Varför då undrar du nu säkert.
Varför nu?
Efter så lång tid.

Mitt svar är enkelt.
Tiden var mogen.
Jag hade kommit till ett vägskäl i mitt liv.
Då det var dags att lägga det förflutna på hyllan.
För att kunna gå vidare i livet.

Jag vet nu.
Att jag inte behöver vara rädd att bli knarkare längre.
För jag vet att jag är starkare än så.
Jag vet nu
Att drogerna inte längre ger mig det jag vill få ut av livet
Därför att livet är värdefullare än så.
Jag vet nu det jag inte visste förut..
Att jag inte längre behöver knarka för att våga leva.

Skriven av: Linda Odelmar