Flytten från norr


Ingela hade åkt med barnbarnet Magnus sex år, till Ölands djurpark. Efter en stunds rundvandring bland alla djuren, satte de sig på en bänk och käkade korv. Magnus med äkta småländsk dialekt berättade att på dagis hade de pratat om mormor, morfar, farfar och farmor. Han hade sagt att han inte hade någon mormor eller morfar men att han hade en ”mommo”och ”moffa”. Dagisfröken hade sagt till Magnus att det betyder samma sak. Men vi säger lite olika beroende på var vi bor i Sverige.
Ingelas tankar for tillbaka över fyrtio år i tiden. Hon kom ihåg de första åren i södra delen av det avlånga landet, med hemlängtan till norr som nästan hade förlamat henne. Hon hade saknat vintrarna med snöscooter och pimpelfiske, somrarna med ljuset och midnattssolen. Myrarna med hjortron, det torkade renköttet och kaffeosten. Hemlängtan hade hon aldrig berättat till någon. Myggen, hade hon förträngt.
Hon hade känt att det inte funnits någon framtid där uppe. Där man som ung kvinna på tidigt sjuttiotal och med stor arbetslöshet, hade fått bestämma sig för att antingen gifta sig och bli hemmafru eller flytta söderut där jobben fanns eller studera vidare.

Hennes starkaste minne var när hon började jobba vid ålderdomshemmet på en liten ort mitt i mörkaste Småland. Första arbetsdagen kändes som igår.
Efter en lugn måndagsmorgon var det frukostrast. Ingela klev in i personalrummet. Där satt redan hennes äldre arbetskamrater, Ingrid, Hulda och Agda.
”Vill du ha kaffe eller te”, frågade Hulda.
”Kaffe tack”, sa hon.
”Där är en ledig plats”, sa Ingrid och pekade på den bruna fåtöljen.
Hon satte sig ner i fåtöljen och insåg att alla hade sina bestämda platser. Drack sitt kaffe under tystnad och lyssnade på de andra. Det var svårt att förstå allt de sa.
”Har ni sport att Hugo på backen är död”, sa Agda.
”Det sporde jag redan i fredagskväll. Det var Hugos luar som hittade han död”, svarade Ingrid.
”Har ni sport att Oskar i konsumhuset fria främmat”, sa Hulda.
Ingela förstod att det var viktigt på den lilla orten, att ta del om vad som hade hänt. Hon funderade på orden sport, luar och fria främmat. Sport tolkade hon som hört, men luar och fria främmat. Vem hade hittat Hugo död och hade Oskar friat till någon han inte kände. När helgens händelser var avklarade vid fikabordet riktades allas blickar på Ingela. Alla började prata i munnen på varandra. De ville veta mer hur hon hade hamnat i Småland. Var hon gift och hade hon några barn. Hon behövde inte förklara var hon bodde. Alla visste.
”Då har du läst i den vackra träkyrkan”, sa Agda.
”Nej, jag gick i skolan mitt emot kyrkan”, svarade Ingela.
Alla brast ut i skratt.
”Vi menar att då har du konfirmerat dig i kyrkan”, sa Hulda.
”Jag är varken döpt eller konfirmerad.”
Tanterna tittade på varandra och gapade som fågelholkar. Agda fick världens hostattack för kaffet hade hamnat fel. I norr sa vi att kaffet hamnat i vrångstrupen, tänkte hon. Det blev tyst. Hulda bröt tystnaden med en harkling.
”Då får du inte gifta dig i kyrkan”, sa Hulda och spände ögonen i Ingela.
”Du ser så snäll och redig ut, det har egentligen ingen betydelse”, sa Ingrid och reste sig.
Alla återgick till arbetet. Det var många nya intryck för Ingela. Dagen gick fort.
När arbetsdagen var slut stannade hon till vid den lilla lanthandeln. Gick in. Alla kunder nickade och hälsade. När hon kom till kassan var kön lång. En gammal dam med knut i nacken och käpp styrde stegen mot henne.
”Vi är grannar. Jag bor på första våningen och du bor tre trappor upp i vindsvåningen och jobbar på ålderdomshemmet”, sa hon och gick.
Ingela stod som ett frågetecken tills någon knackade henne på ryggen och sa, att det var hennes tur i kassan.

”Mommo, mommo sover du”, frågade Magnus.
Med ett ryck var Ingela tillbaka i nuet. I handen hade hon en halväten korv.
”Mommo, är du en mormor eller en mommo?”
”I Småland säger man mormor. Där jag kommer ifrån säger vi mommo.”
Magnus funderade en stund, satte sig närmare henne och tittade upp med stora ögon.
”Mommo, vilket land kommer du ifrån?”
”Norrland.”


Yvonne Malmgren

Författare:

Publicerat

Dela: