För allt handlade inte om tid

Tid, allt handlar om tid, tänker hon och öppnar fönstret så att regnet och blåsten kan komma in i hennes rum och skapa en annan kyla än den som nu bor där inne.
Jag tänker inte på honom längre, tänker hon och vänder ansiktet utåt.
Jag tänker inte på honom, och jag ska aldrig mera gråta över honom. Allting handlar om tid, den tiden vi har. Tiden jag har fått att leva mitt liv, allt handlar om tiden och tiden är för värdefull för att den ska gå till att tänka på honom, säger hon till sig själv och ler.
Hon känner hur det stramar i hela ansiktet när hon ler. Eller när hon ”ler”.
Jag är glad igen och jag ler, intalar hon sig själv. Men egentligen, i det undermedvetna långt där inne, vet hon alltför väl att hon bara ”ler”.
Jag har glömt honom, det gör inte ont att tänka på honom, tänker hon.
- Jag är inte kär längre, säger hon högt för sig själv och håret blir fuktigt av regnstänken som blåser in genom fönstret.
Försommarregn, försommarvind, försommarförälskelse. Nej, försommarglömska, för jag tänker inte på honom längre, rättar hon sig själv.
Jag ska aldrig mer tänka på honom. Det är han inte värd. För allt handlar om tid, sekunder minuter timmar dagar veckor månader och år. Han har stulit mina sekunder, han har stulit mina minuter, mina timmar och mina dagar. Han har stulit veckor och månader. Jag ska inte ge honom mer.
Hon står i fönstret och det regnar och det blåser. Det är försommar och hon tänker att längtan har gått över, hon tänker att det äntligen är slut. Slut på ändlösa dagar och ensliga nätter av tänkande. För allt handlar om tid, och tiden är för värdefull.
Och jag var för bra för honom, tänker hon.
– Jag var för bra för honom, säger hon högt och tydligt för att övertyga någon. Vet inte vem. Men någon. Kanske sig själv, som hon inte visste. Men hon vet ju. (Eller?)

Det regnar fortfarande, det regnar in i rummet och allt fylls av den andra sortens kyla. Försommarkylan, om den nu finns. Men den måste finnas, för vad är det annars som jagar ut ensamhetens och saknadens kyla ur hennes rum?
Med dagboken sätter hon sig i fönsterkarmen. Och det regnar och blåser, och där ute finns en hel värld där allt handlar om tid, precis som i rummet.
Och hon suddar.
Jag tänker aldrig mer på honom. Jag saknar honom inte mera. Han finns inte för mig, tänker hon. Hon tänker och hårt och så starkt hon kan för hon vet att gamla drömmar är svåra att krossa utan att det gör ont. Man måste trampa på dem snabbt och mördande hårt, så blir smärtan kortvarig. Hon vet, hon har suddat namn förut, men inte såhär. Aldrig har hon väl skrivit ett namn så många gånger, aldrig har det väl ristats in så hårt i dagbokens sidor.
Hon suddar, namn efter namn men alltid samma namn, aldrig riktigt samma handstil, men samma betydelse. Alltid. Det är han. Det är han han han han. Hon suddar namn i meningar, i början av dem, i slutet av dem eller mitt i. Lämnar tomrum överallt, skrynkligt dagbokspapper och suddgummirester. Förvånas inte över hur många gånger namnet dyker upp, suddar, suddar, bara suddar. Raderar, tar bort. Får att försvinna. Glömma, glömma, jag har glömt!

Det regnar fortfarande, dagboken ligger slängd på golvet. Suddgummit också. I fönsterkarmen sitter hon fortfarande. Det regnar in och allt handlar om tid därute och härinne och överallt.
Han betyder ingenting för mig längre, tänker hon.
Vinden tar sig in i rummet med en helt annan styrka än förut, den rycker i lösa papper som ligger på bordet, och den sliter upp innehållet i den öppna skrivbordslådan närmast fönstret.
Drar i flickans hår och suger hennes blick mot röran som vinden piskat upp, alla papper som flyter på golvet. Hon reser sig och börjar plocka upp dem, lägger tillbaka dem i skrivbordslådan.
Jag tänker inte på honom längre, tänker hon och ”ler” igen.


Hon sitter i fönsterkarmen igen. Det regnar fortfarande. Och hennes ansikte är vått och håret fuktigt. Och hon gråter, fast hon lovat och tvingat sig själv att låta bli. Hälften av alla papper ligger fortfarande spridda för vinden över golvet. Hon kom aldrig längre, när hon hittat något hon glömt att hon hade. Hon tänkte ju inte på honom längre, hon hade ju glömt honom.
Då hon hittade fotografiet hon en gång tagigt för att få minnas, och nu ville hon bara glömma. Bland innehållet i lådan som vinden rörde upp låg det och hon fann det förstås.
Jag tänker inte på dig längre, försöker hon återigen. Allt handlar om tid och du är inte värd min.
– Jag tänker inte på dig längre. Du är inte värd min tid. Den som allt handlar om.
Hon talar högt till fotografiet, till sig själv, nej mest till dig. Det slutar snart regna, och hon undrar förtvivlat om allt verkligen handlar om tid.

Men det fungerar inte. Och du tittar på henne genom fotografiet. Och allt handlar inte om tiden, om sekunderna minuterna timmarna dagarna veckorna och åren. Allt handlar bara om dig dig dig och du fortsätter stjäla hennes tid.

Och det har slutat regna nu.






Ylwa [030618]

(Det är till dig Adam)

Författare:

Publicerat

Dela: