För alltid...

Klockan är sju. Jag stiger upp, går ner för trappan och in i köket. Jag brygger kaffe, två koppar starkt kaffe för det är så Du vill ha det. Egentligen avskyr jag det, och vi båda vet det. Men varje morgon dricker jag det ändå, bara för att jag vet att Du gillar det. Jag dukar fram två tallrikar och två koppar, Din är mörkgrön, precis som granens barr. Min kopp är röd, samma röda färg som klänningen jag hade på mig den där kvällen vi träffades för första gången. Sedan skivar jag brödet, samma bröd som vi alltid ätit och jag ställer fram smör och ost från samma mejeri som vi alltid köpt det ifrån.

Jag sätter på mig min kappa och går ut till brevlådan, det är sen höst och daggen har frusit vilket får hela grannskapet att se ut som ett vinterparadis. Kylan nyper mig i kinderna och små vita moln lämnar min mun, det ser ut som cigarettrök. Precis som när Du brukar stå på verandan, lutad mot räcket med en cigarett i munnen samtidigt som Du funderade på livet. Jag ler när jag tänker på det och samtidigt plockar jag upp tidningen ur brevlådan. När jag tar dem sista stegen innan dörren ökar jag takten, när jag kommer in i värmen igen suckar jag lätt för mig själv.

Jag lägger tidningen brevid Din tallrik, äter min macka och dricker mitt kaffe. Dukar av min kopp och tallrik. Byter om och målar läpparna. Det är samma röda läppstift som jag alltid använt, för det är Din favoritfärg. Jag tänker på hur Du alltid brukade le när du såg mig i det. Hur Du tog min hand, snurrade mig i en piruett, kysste mig och sa "Vad vacker du är, min fina näckrosa"

Jag slår mig ner i fotöljen vid fönstret, tittar bort mot vägkrönet och väntar. Väntar och väntar. Idag är det den 17 juni 1961, det har gått 20 år sedan Du försvann bakom det vägkrönet, klädd i uniform, redo att kriga för europas frihet.

Jag har väntat i tjugo år på dig, och idag gör jag det med, precis som jag väntade igår och precis som jag kommer vänta imorgon. För jag kommer alltid vänta, för alltid...

Författare:

Publicerat

Dela: