För en stund svävade jag över olycksplatsen..

För en stund svävade jag över olycksplatsen, såg mig själv ligga där orörlig tillsammans med förvridna plåtpartiklar – det enda som nu fanns kvar av mc:n. Och jag var helt säker på att jag var död, det fanns ingen tvekan om det. Men strax efteråt återvände min själ ändå till kroppen där nere på asfalten och allting blev mycket tydligare och påtagligt. Nu kände jag plötsligt de intensiva smärtorna i hela kroppen, kände paniken då jag inte kunde andas och dödsångesten då jag såg mitt liv passera revy. Nu uppfattade jag även ljud och rörelser omkring mig, hörde alla förbipasserande, tillrusande nyfikna ömsom skrika, ömsom diskutera om vad som hänt och om någon ringt SOS – jag bad till högre makter om att ambulansen skulle komma NU! Och under hela tiden malde en halvt galen och fullständigt orealistisk fråga i huvudet på mig; ”Vad skulle mor och far säga”?!
Då jag senare förstod vilken mirakulös tur jag haft (eller som en läkare så psykologiskt – men korrekt! – sade; ”Du ska vara glad att du bara miste synen.”), grät jag av tacksamhet. Tack! För denna unika chans till ett nytt liv. Ett liv som jag ska förvalta, värdera och leva med nyöppnade ögon, nya perspektiv och värderingar.
Numera vet jag definitivt vad som är viktigt här i livet! Och inte är det att bränna ut sig på jobbet eller att ständigt bekymra sig för ekonomin. Ej heller att bryta nacken av sig för att vara alla andra till lags och på så sätt förlora sig själv och skjuta undan det man själv egentligen tycker om och mår bra av att göra.
Från och med nu är det hög tid att sluta grubbla och / eller grämas över det förflutna. Det är dags att släppa taget och bara ta med sig den lärdom och erfarenhet det gett. Eftersom vi inte kan ändra det förflutna, få någonting osagt eller ogjort, kostar det mycket av oss själva att vara kvar i det förgångna. Men å andra sidan ska vi heller inte ödsla energi på att staka ut och tro att vi kan förutsäga vår framtid, den kommer tids nog i alla fall och blir ändå sällan som man trott.
Istället måste vi lära oss att leva här och nu. Se till att göra och uppleva saker som får en själv att må bra och vara lycklig. Njuta av det livet bringar oss just i denna stund – för alla är de ögonblick som aldrig kommer igen och vi har bara en stund på jorden.
Visst är livet skört, men det måste levas också – fullt ut. Och därför, framför allt, ska man inte begränsa sig själv med några ”om” eller ”men” eller ”vi tar det en annan dag”.

Åtminstone så vågar jag lova, att nästa gång jag ser mitt liv passera revy, så ska jag inte känna någon sorg eller bitterhet för sådant jag aldrig hann eller vågade göra. Istället ska jag kunna känna mig nöjd och tillfreds med det jag hunnit åstadkomma under mitt besök i jordelivet!
Carpe diem, lev här och nu, skjut inte upp till imorgon det du kan göra idag. Och kom ihåg – det onda måste finnas för att det goda ska bli synligt.

Skriven av: Anna