För evigt.

För evigt.

Högt upp på den ljust klarblå himlen lyser solen intensivt. Luften är så klar att den tycks dallra över de evigt snöklädda fjälltopparna som majestätiskt fyller horisonten. Längs sidorna på fjällen växer krumma knotiga björkar upp till en given gräns. Bältet av björkar sträcker sig genom hela dalen och avbryts endast av älven, som ringlande letar sig fram mellan bergsidorna. Det kalla kristallklara smältvattnet utgör en mäktig naturkraft som fått anpassa sig till de omkringliggande bergen.
Som ett varmt duntäcke ligger morgondiset över den spegelblanka tjärnen. Men han vet att om han väntar en stund kommer solens varmt smekande strålar att få diset att lätta.
Runt tjärnen börjar allt liv att vakna. Fåglar rätar ut sina vingar, djuren sträcker på sina ben, och växterna riktar sina blad mot solen.
Han tänker på hur det brukade vara. Han minns hur de brukade gå upp hit. Han minns att hans far alltid hade något nytt att lära honom. Det här var ”deras” plats brukade han säga till honom.
Han kommer att tänka på när hans far tog med honom hit för första gången…

” Han hade en sån speciell blick, så lycklig på något vis. Det var precis som att han var stolt att visa mig tjärnen. Jag var väl inte så imponerad av vad han pratade om direkt, men jag kommer ihåg att han berättade om älvor och träskmonster. Älvorna var förstås morgondimman, och träskmonstrerna försökte inte alls fånga mig, det var bara myrmarken runt tjärnen som var sumpig. Han lärde mig allt om fiskarna I tjärnen och han lärde mig att vara försiktig…
- Mats! Kom hit , du måste lyssna!
- …men, jag…sitt…eller…pappa… träskmonstret har tagit min stövel!
Han kom och hjälpte mig med stöveln, och även ifall strumpan var alldeles lerig, så var jag stolt att ha en sån pappa som han…
- Du måste lyssna på mig nu lille Mats! Det är en sak du måste lära dig om du skall bli en framgångsrik fiskare.
- Men pappa…vad betyder framgånsrik…?
- Framgångsrik betyder att man skall bli bra på att fiska. Om du vill bli det, så måste du komma ihåg några saker. Det första är att fisken alltid hör, ser och tittar på dig om du inte är försik…
- Men pappa…
- Du måste alltid smyga dig på fisken, sen kan du börja se ett visst mönster som fisken går i…
- Men pappa…kan en fisk gå?
- Nej lilla älskling! Jag menar att man kan se att en fisk simmar I en viss bana när den jagar insekter på ytan. Sen kastar du ut flugan och väntar utan att göra en enda hastig rörelse, på att fisken skall se just din fluga.
Sen var han tyst och tog handen mot hakan och kliade sig, sådär som pappor I allmänhet gör, och fick en annan blick I ögonen, en mer allvarlig sådan.
- Så är det en annan sak som du alltid måste göra. Du måste alltid släppa tillbaka den fisk du fångar. Men se till att inte skada den. Du måste blöta dina händer och lossa flugan försiktigt. Släpp inte tillbaka fisken förrän fisken fått tillbaka ”andan”. Om den inte vill iväg med en gång, får man sakta och varsamt föra fisken fram och tillbaka under vattnet, så att friskt vatten passerar gälarna…
- Pappa…du säger ju till mig att inte svära…men ändå gör du det…
- Nej lille Mats…fisken andas med gälar!
- Men, varför måste jag släppa tillbaka fisken? Om jag har fångat den?
- Det är så här lille vän. När du står och fiskar och får en vacker fisk. Så har tjärnen skänkt dig den fisken. Då ska du visa din uppskattning genom att låta fisken simma tillbaka ner I det fria.”

Pojken saknade sin far väldigt ofta. Men han visste att om hans fars ande skulle vara någonstans, så skulle det vara här, och även om det var just denna plats som tagit hans fars liv, så var han inte ett dugg rädd för att möta samma öde. Pojken visste att hans far älskade tjärnen och dess omgivning oerhört mycket. Hans far tillbringade nämligen all sin lediga tid här, folk brukade till och med säga att även han ingick i det stora och mystiska ekosystem som fjället utgjorde.
Pojken blickar ut över tjärnens humusfärgade vatten och ser en morgontrött harkrank som hjälplös surrar oroväckande nära vattenytan. På bara någon sekund bryts den blanka ytan av en vakande öring som sträcker sig kraftfullt mot himlen. I ren panik kommer harkranken undan, och flyger vidare över tjärnen, men nu betydligt högre upp. Pojken skrattar lite för sig själv och önskar att hans far hade varit med och upplevt detta naturliga skådespel på liv och död.
Pojken älskade sin far oerhört, och kärleken till honom blev bara större och större ju längre tiden led. Stunderna uppe vid tjärnen blev också fler och fler. Det var nästan som om tjärnen blev som en far för pojken. Ibland när pojken var ensam där uppe, tyckte han att han hörde faderns röst I vinden, hans doft I skogen och hans ansikte I vattnet. Men om det var inbillning eller ej, det ville han inte ta reda på.
Pojken visste att det här var hans fars dödsbo, och likt en änka som vårdar sin döde mans grav, var pojken fast besluten att göra allt som stod I hans makt för att tjärnen alltid skulle se lika frisk och levande ut.

Det gick några år, men pojken glömde aldrig sin far. Hans mor och vänner oroade sig, och hade nog helst önskat att pojken kunde släppa sin fars död. Men för honom var saknaden av sin far en drivkraft som fick honom att kämpa hårt för att nå sina mål. Han började likna sin far allt mer, vilket skrämde hans mor lite. Men för den lille pojken som faktiskt inte var så liten längre, var det bara till fördel.
När hans far levde hade han aldrig tänkt på det här med att han skulle börja fiska. Det var mer en självklarhet. Men nu när han var borta, eller borta är väl lite fel att säga, det är väl mera så att han är samlad vid en plats…
Pojken lärde sig I alla fall den svåra konsten att flugfiska. Första gången han var däruppe för att prova sina kunskaper gick det väl inte så bra. Men han lärde sig av sina misstag, och tillslut var han en riktig skicklig fiskare. Men det räcker inte bara med att kunna tekniken bra, man måste ju fånga fisk också. Det var där pojken hade sina problem. Det var när han var som tröttast en kväll uppe vid tjärnen som han kom ihåg sin fars ord ”… alltid hör, ser och tittar på dig”.
Med de orden I huvudet gick pojken till ett ställe som han mindes att hans far pekat på och sagt att det stod öring där.
Han smög sig sakta, nästan på huk fram till en liten glänta mellan två stora tallar. Solen låg bakom träden, så hans siluett skulle inte synas I vattenytan.
Det var en lite lätt vind som kom bakifrån, så han tänkte att en imitation av en myra skulle lura öringarna, eftersom just insekter och framförallt myror, ramlar ner från träden och I vattnet när det blåser. Han fattade inte var han fick den kunskapen ifrån, men han var tacksam och började sakta och utan för hastiga rörelser kasta ut.
Hans lina lade sig rakt och exakt på vattenytan, och han börjar sakta dra in sin fluga. Sakta, sakta, så att det blir ett V bakom flugkroppen. Han kastar några kast innan han ser en vakande fisk cirka trettio meter åt vänster. Han ser fisken närma sig.
Den går upp var femte meter och tar en insekt från ytan. Han låter sin myra ligga helt stilla I den riktning som fisken kommer. Han hinner nästan inte blinka, innan hans myrimitation är under ytan. Linan sträcks och han gör mothugg! Pojkens muskler spänds, blicken hårdnar och adrenalinet pumpar ut I hans spända kropp. Han följer varje minsta ryck eller rusning som fisken gör, och när den febrilt försöker gå upp till ytan för att skaka sig av med flugan, sänker han sakta sitt spö för att lugna ner den stridbara öringen. Pojken är inte medveten om vad som händer runt omkring honom, han är så fokuserad på öringen som stretar och drar på andra sidan av linan. Han hör inte träden sus I vinden, och han ser inte rådjuret som står på andra sidan tjärnen och tittar på honom. Han hör inte älvens brus mot bergen, och han känner inte doften av gran och tall. Men han känner den kraft och vilja som öringen visar upp. Han känner hur mer och mer lina går förlorad. Han känner den rädsla och ångest som fisken har inom sig. Han känner hur den ger alla sina sparade krafter I en sista rusning. Fisken vill bort från det som drar honom närmare pojken.
Men krafterna tar snabbt slut och flämtande kommer fisken upp mot ytan. Lägger upp sin svartprickiga buk mot himlen, som för att visa att den mött sin överman. Sakta böjer pojken sig ner för att blöta händerna. Han känner hur det kyliga vattnet sticker som nålar mot händerna, och tar försiktigt upp fiskens huvud över vattnet. Öringen flämtar, men låter pojken sakta ta ut flugan ur hans sargade mun. Pojken håller fisken I händerna en stund och beskådar dess skönhet. Han håller fisken som ett litet spädbarn, inte för hårt, men ändå så att den kan känna värmen och kärleken som fingrarna ger. Han böjer sig sakta ner och låter fisken få tillbaka sin normala puls. Han ser till så att öringen får friskt syre I gälarna, släpper sakta taget om stjärtspolen, och som en vink med handen, böjer den sakta fenan och glider ut mot säkrare vatten.
Pojken tänker på sin far. Han tänker på fisken. Han undrar om de två har nåt samband. På sätt och vis har dom ju det, tänker han, innan han vandrar hemåt…

Vår blir sommar och sommar blir höst. Höst blir till vinter och vinter till vår. Natt blir till morgon och morgon till dag. Dagen blir längre och natten blir varm. Värmen blir kylig och natten blir lång. Dagen blir veckor och veckor blir månader. Månader blir längre och tillslut blir dom år…

Pojken har blivit större nu. Han är inte alls den där lilla sårbara killen som helst drar sig undan längre. Visst är han fortfarande lite annorlunda, men inte alls på samma sätt som innan. Men han har absolut inte glömt sin far, och han är fortfarande där uppe vid tjärnen och tittar så allt är bra då och då. Det kanske inte blir varje dag, men han är där så ofta han hinner. Pojken önskar nu mer en någonsin att hans far hade varit i livet. Oväntade saker inträffar nämligen då och då…

Det är skolbal. Han är inte speciellt förberedd, och han vet absolut inte hur man dansar!
- Hej! Jag heter Kajsa, vill du dansa?
- …hrrp…jag kan…in….
Hon ser honom i ögonen och ger honom ett bländande vitt leende, räcker fram sin hand och öppnar upp sina fingrar så att han kan lägga sin i hennes.
- Kom nu! Jag ska lära dig!
På stapplande steg dras han efter flickan som är på väg in i mitten av dansgolvet.
Hans hjärta dunkar lika intensivt som musiken, och han känner sig darrig. Svetten börjar rinna från hans nervösa kropp och han vill allt annat än att dansa.
Flickan kommer närmare honom och ber honom att lägga ena handen i hennes, och den andra runt midjan. Själv placerar hon sin hand på hans vänstra axel.
Hon skrattar, och han skrattar. Hon kommer ännu närmare och nu känner han hennes mjuka bröst mot sina. Han känner hennes lena andetag. Han känner hennes doft. Hon doftar ljuvligt, som blommorna uppe vid tjärnen tycker han.
Hon dansar, och han dansar. Deras kroppar rör sig ihop med musiken, och han tycker faktiskt att det är riktigt roligt. Hon skrattar till då och då, och han njuter faktiskt av att se henne skratta. Hon har jättefina skrattgropar tycker han, de ser precis ut som de virvlar som blir kvar efter ett öringvak…
De två dansar länge. Han gillar alla sorters danser, men han gillar särskilt sådana, där man står så nära varandra att man nästan kramas. Han har aldrig kramat någon tjej innan, men han älskar redan att känna hennes former. Hon har så fina höfter, de är inte alls som hans. De är mera…vackra på nåt sätt!?
De pratar om allt möjligt, och ibland måste hon be honom att sluta prata, han kan nämligen inte dansa samtidig som han pratar. Men han har så mycket att prata om, han känner sig som en stum, som helt plötsligt kan tala igen. Han har aldrig kunnat prata med nån, så som han kan med henne.
- Kajsa? Det kanske låter dumt, men skulle du vilja gå ut och gå med mig?
Hon skrattar och frågar varför de ska gå nu när de har det så kul.
- Nja…jag skulle vilja ta med dig till ett ställe. Du vet Björktjärn, kan vi inte gå dit?
- Jo visst kan vi det, men då måste du gå nära mig, jag är lite rädd för mörker!
De tar sina jackor och går ut ur lokalen. Ju längre bort de går från huset, desto dovare blir ljudet av musiken. Till slut är det bara de två som hörs. De går in på den lilla stig som han gått på så många gånger förut. Men nu är han inte ensam längre. Det är precis som förr, när han gick där med sin far. Hon kommer närmare honom, och frågar varför han tar henne upp dit?
- Jag vill bara visa dig för min pappa. Jag vill att han ska få se vilken vacker flicka jag har träffat!
- Men, det finns ju ingen som bor där uppe ju! säger flickan och stannar tvärt.
- Jo, jag ska berätta…min pappa är död. Han dog när jag bara var en liten pojke. Han drunknade när han var ute en kväll på isen. Men jag är säker på att han fortfarande är däruppe. Kanske inte fysiskt, men psykiskt, om man kan säga så?
Hon kommer och kramar honom och säger att han är gullig som fortfarande saknar sin far.
När de kommer upp till tjärnen är det dödstyst och helt stilla. Månen syns både på himlen och i sjön. Ibland bryts vattenytan av vakande fisk. Då suddas månens spegelbild ut för en sekund eller två. Han tar av sig sin jacka och lägger på en stenhäll. Hon kommer och sätter sig bredvid honom. Han flyttar sig lite närmare henne och tänker på sin far. Han undrar vad han tycker om henne? Han undrar om han tycker att hon är lika vacker som han tycker att hon är. Han tittar ut över tjärnens mörka lite mystiska vatten och en fisk visar sig i ytan bara några få meter ifrån dem.
- Såg du? säger hon och pekar ut mot vakringen.
- Ja, det var min pappa som ville visa sin glädje, för att jag träffat dig.
Hon kramar om honom, och sen vänder hon huvudet mot hans. Det blir en stunds tystnad innan deras läppar möts. Deras munnar passar varandra perfekt. Han följer hennes rörelser, deras saliv blandas och hennes tunga möter hans. Hon tittar honom djupt i ögonen och säger att han är det bästa som hänt i hennes liv. Han tittar henne djupt i ögonen och säger att hon är den vackraste han nånsin sett.
Pojken reser sig sakta och går fram till en stor björk som står till vänster om dem.
Han tar fram sin röda fällkniv, som han fick av sin far på sin sexårs dag, och rispar sakta in ett M, ett hjärta och ett K. Sen skriver han FÖR EVIGT, bredvid hjärtat och ler lite för sig själv.

Pojken hade inte några minnen av sin fars åldrande. Men han hade sakta sett hur tjärnen förändrades från en ung och pigg myrsjö, till en djup och mörk skogstjärn, och det var precis en sådan förändring som han själv ställdes inför nu. Hans hår färgades sakta från humusfärgat till nästan blek podsol. Hans ansikte fick likt trädets årsringar, allt fler tydliga rynkor, och likt en björn som samlar på sig fett för att klara vintern, blev han alltmer rund om magen. Men den var inte han som förändrades mest, nej det var Kajsa som fortfarande levde med honom som gjorde det. Hennes annars fasta bröst, hade likt en sjuk gren börjat hänga. Hennes händer hade sakta börjat förändrats, och som en uråldrig rot på botten av tjärnen började de bli knotiga. Men likt en stilla bäck, som sakta tar sig fram i skogsmarker, blev hon bara vackrare ju längre bort hon flöt.

De hade varit gifta i flera år. Men trots att de inte hade några barn, så var de lyckliga som hade varandra. Men Mats tänkte ändå, ganska ofta på hur hans liv hade varit om han skulle haft en son, och Kajsa tänkte nog en del hon med. Men eftersom deras situation var sådan att de inte kunde skaffa barn, så var det inte så mycket de kunde göra åt den saken.
Mats hade inte varit upp vid sin far på många år. Det var som om att lusten att gå upp dit försvann när han träffat Kajsa. Men han saknade och tänkte fortfarande på sin far. Det var ju inte så lätt att bara glömma honom. Han såg ju lika dan ut som sin far.
- Mats?
- Vad är det gumman?
- Jag bara undrar om du inte skall ta och gå upp till tjärnen snart, det var ju ett tag sen du var där, eller hur?
- Till pappa, menar du?
- Ja!, du behöver nog ta och tala ut om en del saker. Så slipper du gå runt här och vara rastlös också!
- Du har nog rätt…som alltid…min lilla…
- Bra! Då kan jag passa på att städa medan du är borta!

Vägen kändes konstigt nog längre än innan. Sluttningarna var brantare än förut, och stenpassagerna som man måste ta sig över sög musten ur honom, när han var på väg upp till tjärnen. Han sätter sig på en grönmossig sten och lyssnar på alla ljud runtomkring. Träden susar som innan, fåglarna kvittrar högt upp i trädkronorna och älvens dova brus hörs förvånansvärt bra. Han sluter sina ögon och andas in alla dofter. Det luktar precis som när han var mindre. Han ser sig själv skutta uppför skogsstigen som går framför honom. Han ser hur den lille killen tycks flyga uppför alla stenbranter. Den lille killen vänder sig om och ser sin far komma uppför backen. Han håller två flugspön I ena handen och sin kniv I den andra. Mats slår upp ögonen och tittar mot det håll hans far just gått på, men den stillhet han får se, gör att han sakta och med sänkt blick går vidare upp mot tjärnen, upp mot sin far…

När han går uppför skogstigen, känner han att någonting inte är som det brukar vara.
Han känner att någonting inte riktigt stämmer. En obehaglig känsla fyller hans kropp, och han blir nervös. Han känner igen den känsla som just fyllt hans inre, men han kommer inte på varifrån. Han fortsätter, fast nu halvt springande. Hjärtat dunkar allt fortare och även ifall han är en medelålders man och egentligen inte borde gråta, fylls hans ögon av tårar.
Hans ben blir alldeles svaga när han får se vad som hänt med tjärnen. Alla träd är skövlade. Vattnet är sjukligt rent, helt försurat, och utelämnat åt människors dumma öde. Som nakna själar, ligger trädens döda stammar utspridda runt tjärnens mycket ogästvänliga vatten. Det är helt dödstyst. Inte en enda fågel hörs, och inget sus I träden. Det enda ljud som hörs är de sterilt otäcka melodier från tystnadens dystra vindspel.
Mats går förtvivlad fram till den stenhäll som alltid varit hans pappas favoritplats. Tittar ner mot vattnet, och får se en näckros desperata kamp mot försurningens förrädiska förgiftningsmetoder. Den har I hopp om förökelse, slagit ut I blom under vattenytan, eftersom den inte kan se skillnad på himmel och vattenyta längre. Han vänder sig sakta med tårfyllda ögon och går upp mot några närliggande träd. Vänder sakta på en av de stora runda stammarna. På den är det inristat två hjärtan, på det övre hjärtat som ser mera slitet ut, står det med en något krogig handstil, ”Lennart och Mats 1958. För evigt.” På.
Mats sätter sig sakta ner och säger farväl. För nu vet han. Hans far är död. På riktigt!


Författare:

Publicerat

Dela: