För hennes skull

Kalla tårar söker sig nerför två bleka kinder, målar dem grårandiga. De sveps iväg av en darrig hand.
Droppar.
Slår emot golvet och spricker i en fontän av salt vatten
Och flickan som gråter?
Henne behöver vi inte nämna alltför mycket. Hon har ju bara mist sin bästa vän... Vem har inte förlorat någon de älskar?

- Pffft, Cissi!
Ett klingande skratt ekar bland de höga väggarna. Ett skratt som tillhör henne, flickan som inte finns.
- Aah! Det är ju så mörkt!
Ännu ett skratt, omringat av gamla hus. Höga, fallfärdiga lägenheter som kastar en skrämmande skugga över de två flickorna som kommer gåendes i gränden. I dagsljus liknar de bara varandra till en viss del men i det omslutande höstmörkret går det inte att skilja dem åt. De är nästan exakt lika långa och har båda Axellångt hår och slank kropp. Nog skulle man kunna ta dem för tvillingar där de går, arm i arm. Men som vanligt ljuger mörkret. De är bästa kompisar, inget mer.
Flickorna sjunger högt, högt för att överrösta sitt eget eko och svänger glatt med sin fria arm. Klockan är strax efter ett på natten och vanligtvis brukar det vara lugnt på gatorna vid den tiden.
Det är det inte.
Förutom två skränande tonårsflickor susar en svart bil fram på gatorna. I hög hastighet slirar den runt hörn efter hörn och tvärbromsar vid varje korsning. Ett kallt sken lyser upp asfalten framför bilen för att förbättra sikten. Tyvärr är lamporna väldigt dålig och lyser därför svagt vilket gör att sikten blir väldigt dålig, inte alls lika bra som föraren önskar.

Två flickor, båda fjorton år gamla, arm i arm. Högt skränande och ständigt fnissande.
De har inte heller någon bra sikt. Ingen alls.
Det becksvarta mörkret tränger ihop sig och skymmer allt som ligger mer än en meter ifrån synfältet. En stor fara, både för sig själva och andra.
Men det är inget som två fjortonåriga flickor tänker på. Inte skumma män i svarta sportbilar heller.
Kanske är det därför det händer? Kanske är det därför den svarta bilen inte hinner bromsa...?
Eller är det bara ett annan idiotisk olycka som ödet så omsorgsfullt placerat ut, för att förstöra någons liv. Kanske är det förutbestämt, planerat att de ska finnas just där, just då.

- Lina!
Skrikande däck mot asfalten. Ett dovt 'bomp'. Svarta märken. En livlös kropp.
- NEEJ!
Skriket skär genom tystanden likt en skarp kniv. River och sliter i svarta, tomma väggar men lämnar inga märken.
Två tonårsflickor. Den ena livlös, den andra skakande av rädsla. Mannen i bilen har bleknat av fasa och kan inte uttrycka andra läten än 'Va, v-va?'
Hur skulle han kunna veta...? Två flickor... Knappt synliga.
Hur skulle han kunna se...?

Tårarna. De droppar ner på asfalten och flyter ut bland gruset.
Linas stela kropp ligger blodig på asfalten. Hennes ögon är slutna och de hårstrån som inte är kladdiga av blod ringlar sig fram på asfalten likt en krans omkring det bleka ansiktet.
En bilsignal ljuder igenom tystnaden, så högljudd att den skulle kunna väcka döda.
Två blickar möts.
Det skulle behövas flera lager av betong för att dämpa hatet i flickans blick. Men ingen betong finns, endast en tunn glasruta och igenom den tränger sig hatet lätt och tvingar den besvärade, manliga blicken att vika undan.
Motorn startar, däcken gör fula märken på vägen när de slirar och börjar rulla. Bilen gör en kraftig sväng och backar in i en postlåda. Sedan försvinner den. Det monotona motorsurret och baklysena tonar bort i mörkret och ensam kvar står en skräckslagen gestalt som på några få sekunder krympt från en vuxen tonåring till en rädd och hjälplös liten flicka. Framför hennes fötter ligger en tom, livlös flickkropp, blodig och grusig med hy som lyser snövit.
Två tonårsflickor, förstörda av en mörk bil vars förare redan glömt vad som hänt…

Ett liv präglat av ångest, rädsla och misstro. Inte mycket till liv men levs ändå. Hon lever och låtsas, försöker tränga bort det som hänt ur minnet och gå vidare. Men hon vet att hon aldrig kommer att bli hel igen. Hennes inre dog tillsammans med hennes bästa vän, stoppades undan vid begravningen och grävdes ner tillsammans med kistan som tillhörde den hon älskade mest i hela världen.
Lina kommer aldrig tillbaka, men hon vet att någon gång kommer de att träffas igen. Till dess ska hon låtsas och le, falska leende men leenden ändå. För verkligt lycklig kan hon aldrig mera bli men hon försöker och låtsas ändå.
För hennes skull...

Skriven av: Lovisah