Publicerat
Kategori: Novell

För smal!

- Kom igen! Ta den! Sa jag och höll fram en chokladkaka.
- Nej! Jag vill inte! Sa Anni och puttade bort min hand.
- Varför? Du har blivit så paranoid, Du vill ju inte äta nånting
- Nä, jag vill gå ner i vikt.
- Du är ju inte tjock, och du har ju gått ner jätte mycket den här veckan. Sa jag och tog en tugga av min Snickers
- Är inte jag tjock? Frågade Anni och drog upp sin tröja och drog lite i fläsket.
- Du vet väl att det är farligt om du slutar äta? Du kan ju få anoraxia
- Lägg av, så farligt är det ju inte, jag har bara slutat äta godis och såna grejer.
- Du äter ju inget. Du har inte bara slutat äta godis, du har slutat äta mat!
- Okej okej, jag ska äta lite sa Anni och tog en stor tugga av sin kycklingsmörgås. Nöjd nu? Frågade hon och lade ner mackan.
- Ja, jag får väl vara det


- Mamma, jag är hemma! Ropade jag
- Hej, gumman! Hur var det i skolan idag? Frågade mamma
- Bra
- Jag har bakat lite kakor om du vill ha
- Tack sa jag och sprang upp på mitt rum med kakfatet. Jag började tänka på Anni och hennes tjat om att hon är fet. Hon är inte alls fet. Hon är inte ens mullig. Kan hon ha anoraxia? Eller tänk om hon har bulimi? Att så fort hon har ätit något springer hon in på toan och sätter fingrarna i halsen och spyr upp alltihop. Nej! det får inte vara så! Jag måste fråga henne Imorgon. Jag satte mej på sängen och plockade fram mina franskaböcker och började göra läxan medan jag åt upp kakorna jag fått av mamma.

Jag har inte vågat fråga Anni om det där med bulimi. Men jag måste. Idag när vi hade gymnastik och vi klädde om tittade jag på Anni för att se hur smal hon var. Hon var inte smal! Hon såg ut som ett skelett! Det var äckligt att se hur undernärd hon var. Tjejerna som också var i rummet flämtade till när dom såg Anni. När jag sa att hon hade blivit jättesmal, vart hon bara generad och sa ”Nej, jag är ju asfet!” ASFET?!?! Jag MÅSTE prata med henne.

- Jessie?
- Ja, vad är det, mamma? Sa jag
- Kan du inte fråga om Anni vill följa med till Wales på fredag?
- Jo, det kan jag väll
Vi har ett sommarland i Wales. Det är JÄTTE tråkigt. Det bara regnar och om det inte regnar så är det mulet.



Jag ringde Anni senare på kvällen och frågade om hon ville hänga med till Wales. Hon frågade sin mamma och pappa och dom sa att hon fick följa med.

När vi kommit fram till stugan gick jag och Anni upp och packade upp våra saker. Vi var tysta. Jag vågade inte fråga om hon hade bulimi.

- Hej flickor sa mamma glatt när vi kom ner i köket. Kom så går vi och sätter oss och äter
Vi följde efter in i matsalen. Anni såg rädd ut. Kan det vara för att hon inte vill vara otrevlig att tacka nej till maten. Hon kan ju inte precis säga ”Nej tack, jag vill inte ha nå mat för jag har bulimi” asså om hon har det. Mamma lassade på JÄTTEmycket mat på Annis tallrik.
- Tack pep hon och petade lite med gaffeln på en köttbulle.
När jag hade ätit klart gick vi upp på rummet igen. Anni hade bara ätit en halv köttbulle och en tomat.


- Du måste äta något! Sa jag när vi gick i trappan
- Ja, sluta tjata!
- Man du svälter ju dej själv sa jag med gråten i halsen.
- Lägg av det gör jag ju inte sa Anni frånvarande och pillade bort lite gammal nagelack. Jag tog tag i Annis tröja och drog upp den. Jag flämtade till. Det var ännu äckligare och titta på henne nu. Revbenen syndes tydligt under huden. Bäckenet sticker fram oroväckande. Jag tittar på Annis armar och ben. Det ser ut som dom ska gå av. Anni drar ner tröjan och springer ner för trappan. Hon smäller igen dörren. Jag följer efter, men så tyst jag kan. Anni ställer sig bakom veboden och sätter en av händerna på knät och hon böjer sig fram och sätter två fingrar i halsen och trycker. Hon spyr upp sin mat och spottar ut slem. Hon ser blek ut och drar djupa andetag. Jag sätter handen för munnen och kväver att skrik. Anni hör och vänder sig hastigt om och tittar på mej med sorgsna ögon. Jag känner att tårarna kommer.
- Jag…jag menar…börjar Anni men slutar och tittar ner i marken.
Jag gick sakta fram till henne och gav henne en stor kram.
- Förlåt snyftar hon
- Det kommer att bli bra sa jag och torkade bort några tårar.


Nu är det två år sen och Anni är frisk. Hon är inte tjock och inte smal. Hon är normal och hon är lycklig. Vi är fortfarande som systrar för varandra. Vi är 16 nu och jag har fått en lillasyster som heter Anni.




Skriven av: Paulina

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren