Förbjuden kärlek


Förbjuden kärlek är lockande samtidigt som de äter upp en innifrån

Som vanligt är det svårats att komma upp ur sängen på morgonen, speciellt då man har en sådan underbar pojke som Sebastian bredvid sig sig. Han är jämt sådär extra mysig på mornarna så det brukar alltid bli att jag får ta den senare bussen då jag sover över hos honom.
Sebastian är den underbarste ägodel som jag någonsin fått äran att behålla. Han har funnits där för mig i över två år nu och ett liv utan honom vid min sida går inte ens att beskriva.
Idag bestämde jag mig för att ta bussen redan klockan 07.00, just med tanke på att jag verkligen behövde läsa inför samhällsprovet. Sebastian märkte inte ens då min väckarklocka ringde, utan han låg så härligt och sött under täcket alldeles oberörd. Jag smög så tyst ut från rummet som jag kunde och vidare in till köket där jag plockade med mig några mackor.
Ute var det kallt och blåsigt som en kylig vinterdag, vinden som stötte mot min kropp kändes som tusentals nålar. Jag fick springa till bussen för att hålla värmen och tur var det eftersom den precis var påväg att köra iväg. Bussen var väldigt tom och jag fick då för ovanlighetens skull en plats att sitta på. Jag fyllde min tomma mage med några mackor och sköljde ner det med lite juice.

Väl framme på skolan slog jag mig ned i en utav de stora blå, mjuka sofforna inne i det än tomma fiket. Runt klockan kvart i åtta då jag hunnit läst i ungefär en halv timme kom de två tjejerna som sköter fiket, Sara och Elise. De bryggde en kopp hett kaffe åt mig så att jag inte skulle somna på soffan av trötthet. Jag var bara tvungen att luta mig tillbaka så jag tog av mig mina glasögon, la upp benen på bordet och slöt mina ögon. Plötsligt kändes det i kroppen, den där känslan då de kitlar i magen som om de var tusen fjärilar som hade världskrig. Då benen blir slöa som två godis remmar så att de inte orkar hålla kroppen uppe. Jag tänkte efter och då jag öppnade ögonen för att se efter så hade jag alldeles rätt. In genom öppningen till fiket var det han som kom gående. Han såg mycket nyvaken ut, nyvaken på ett härligt och inbjudande sett. Han hade på sig de där beigea byxorna som drar all uppmärksamhet till hans välformade och underbara rumpa. Hans blåa, djupa och gnistrande ögon kan förtrolla en bara på sekunder. Jag har aldrig känt så här konsigt och speciellt för någon förut. Det känns som om mitt hjärta ska spricka om jag inte får hålla honom snart. Han ger mig fjärilar i magen och får mig att sväva bland molnen när jag endast tänker på honom. Inte ett ord har vi sagt till varandra under alla dessa gånger, inte ens ett enkelt litet hej. Varje gång våra blicar möts talas våra sinnen vid. de talar om att vi beundrar vad vi beskådar, att vi beundrar sättet vi ser på varandra. Om jag ändå bara fick känna hans mjuka läppar mot mina, även fast det är så fel som det kan bli.

Precis då jag sätter mig upp för att fortsätta med papperna kommer han gående just emot mitt bord. Han ler emot mig och frågar om det är okej att han slår sig ned. Jag rodnar lätt på kinderna, det känns för mitt ansikte kunde när som helst sprängas utav hetta. Jag fick inte ut ett ord, läpparna formade sig men vart tog orden vägen?
Varför?frågade jag bara mig själv, varför ska jag rodna och bli stum då han talar till mig. Han talar till mig för allra första gången och jag får inte ut mina valda ord. Han satt sig en bra bit nära och äntligen släppte min nervositet. det var som att han sög den rakt ur mig.
-Vad läser du?
Han talade till mig igen och denna gång skulle mina ord besvara frågan.
-Jag har prov i samhällskunskap nu på morgonen men jag har inte varit så flitig med att läsa till det, så jag var här redan runt sju imorse.
Orden bara fölt ur munnen på mig som omdet var det allra naturligaste att sitta och prata med honom i fiket på skolan. Han log yttligare en gång och närmade sig mig ännu mer för att kunna kika på vad de stod i mina papper. Han luktade underbart och hans närhet gjorde mig alldeles varm i kroppen. Han tittade upp i mina ögon, tog sedan tag i min hand och drog den intill sin mun. Jag kunde känna hans varma andetag emot den och hans läppar som ömt smekte och kysste min hud. Jag ville nypa mig själv för att försäkra att detta inte var en dröm. Den dröm som jag haft enda sedan jag mötte hans blick för allra första gången. Jag visste inte hur jag skulle reagera om jag kanske skulle dra undn ganden. Jag kanske bara skulle få drömma denna dröm eftersom det inte var Sebastians hand som smekte min.

Han pussade och snusade på min hand innan han strax eftråt öppnande munnen och sa.
-Om du bara visste vad jag längtat efter detta ögonblick, vad jag önskat att få hålla dig.
Du ska bara veta vad svårt det är att motstå dig.
Jag vågade inte tro att orden som han just talat var riktade mot mig, men han fortsatte.
-Säg till om du vill att jag ska gå, du kanske vill att jag ska sluta.
Ville jag att han skulle ville jag att han skulle gå? Jag skakade lätt på huvudet och log emot honom. Jag gillade då han rörde vid min hand, då han satt så nära mig att jag kunde känna hans och lukt. Jag älskade då han log mot mig och fick mig alldeles varm i kroppen. Det kändes så rätt samtidigt som jag ändå tänkte på Sebastian som låg hemma i sängen och sov. Skulle jag någonsin kunna se honom i ögonen igen om jag tillät mig själv att göra något förbjudet. Skulle Sebastian fortfarande att få vara min då. Vi satt och pratade i säkert över en kvart om allt möjligt då han plötsligt ställde sig upp och tog tag i min hand.
-Kom!

Det var det ända han sa innan han drog iväg mig bort från fiket dit ingen kunde varken se eller höra oss. Precis då jag tänkte öppna munnen för att fråga vad vi egentligen höll på med stoppade han mig genom att möta mina läppar med sina. Det sög till i hela kroppen och jag rös långt upp i nacken. Hans läppar var så mjuka och hans tunga som lekte med min visste precis vad den skulle göra. Jag slöt mina händer runt honom och ville aldrig släppa taget. Det hela kändes så rätt men samtidigt så fel. Mina tankar snurrade runt som en orkan, en orkan som precis fått utbrott. Vad hade jag gjort? Det kittlades så skönt i magen och spänningen som låg i luften var underbar. Visste inte att det kunde vara så härligt men samtidgt så jobbigt att göra något så förbjudet. det kändes som om att det bara var vi i hela skolan och att allt runt om oss var så tyst och stilla. Mitt huvud kändes plötsligt allt tyngre och hans händer runt min nacke kändes inte längre.

-Sandra, ditt kaffe. Jag tror det är bäst att du dricker det nu så du inte somnar om igen.
Jag öppnade ögon och framför mig stod Sara i sitt röda förkläde och en kopp kaffe i handen. Hon log och ställde ner koppen på bordet. Fiket var tomt och jag satt ensam i en soffa fullt med böcker och papper. Det hela hade endsat varit en dröm och jag kunde inte annat än le för mig själv. Den pirrande känslan fanns var kvar i kroppen och jag kunde fortfarande känna hans lukt. Jag lutade mig åter tillbaka med kaffekoppen i handen som jag sedan satte mot min mun. Självklart brände jag mig på kaffet, men konsigt var ju inte det efterom framför mig var det han som stod och log. Han hade på sig de där beigea byxorna som drar all uppmärksamhet till hans välformade och underbara rumpa.
-Är det okej om jag slår mig ned?

Författare:

Publicerat

Dela: