Förbjuden och omöjlig kärlek

Ska jag...

...skriva till dig? Eller till ingen? Eller kanske till mig? Men vet vi riktigt säkert var det började och varför? Jag vet bara att det var lördag kväll den 28 :nde oktober, för nästan exakt 2 år sedan... och att vi drogs till varandra. En stark kemi, mitt hjärta dunkade intensivt. För länge sedan, var det en gång en enkel värld, en värld utan bekymmer, en värld med frihet, en värld utan tårar. När jag sprang med mina bara fötter utanför ditt hus och lekte. Då du inte existerade. Men det var mycket länge sedan... Jag vet inte mycket om vad du tänkte, och kände. Allting är delat i en massa småbitar. Fragment av dig. Jag skriver för att försöka få liv i den jag en gång var, då jag inte visste att du existerade. Vad hände, Sven ? Vad var det som hände ? Tänkte du någonsin på att det skulle « sluta » på ett annat sätt ? Det har jag gjort, miljontals gånger... Du förstår, jag är redan uppfläkt, som om någon slitit ut mina inälvor och trampat på dem. Och sedan trampar på ett redan blödande hjärta. Vet du hur det känns ?

Det är natt, ännu en gång.
Men sömnen är miljontals mil bort. Den drar omkring på vägarna ute i mörkret, men den kommer inte hit. Aldrig hit, till mig och min lampa. Jag ligger ensam i sängen och stirrar. Nu ser jag ut i ett kolsvart rum. Ibland får jag för mig att jag blundar, att det skulle bli ljust om jag bara lyckades öppna ögonen.

Minuterna innan jag träffade dig, så okomplicerat och naturligt. Men sen... Märkte du något den kvällen, Sven ? (Jag har aldrig frågat dig...)

Sven.
Du trängde ut allting annat med en kraft jag inte förstår. Hur kan världens centrum förskjutas så totalt, så fort ?
Du fantiserade om mig, var det allt ?
Vi är visst lite vilsan båda två. Så har det varit länge. Jag kommer alltid förbli vilsen, när det gäller dig, Sven.

Ännu en natt.. Jag drömmer att jag är i din famn, min tunga i din mun.
Jag smeker dina axlar och din andhämtning är tydlig och het och jag trycker mig hårt mot dig. Men jag vaknar alltid i det allra första gryningsljuset, och fort andas jag in den lilla aning som finns kvar av din underbara doft.

Var det alltid jag som gjorde något ? Nej. Du tappade huvudet en smula kanske ?
Ditt tigande var värst av allt, vet du det ? Allt du sa, även det som gjorde mig förtvivlad och ledsen, var bättre än tystnaden.
Jag skulle vilja veta så mycket mer om dig. Jag skulle velat veta hur världen ser ut genom dina ögon, för jag vet att du har ögon som ser...

En stund var allting vackert. Kommer du ihåg ? En stund, är vi tätt, tätt tillsammans. Du ber om förlåtelse, igen . Men du hade inget att be om ursäkt för. Inget alls. Bara att du stänger ute mig ibland kanske.
Räcker det inte med att vi vet var vi har varandra ? sa du till mig en gång. Men jag visste aldrig var jag hade dig, Sven. Jag vet fortfarande inte var jag har dig. Eller hade.

Nya ord har jag fått, nya år. Nya resor, nya sanningar. Nya ord att vrida och vända på, att krama och klämma på tills varje droppe innehåll är uttömd. Alla tänkbara tolkningar. Ännu kan jag inte förstå vad du vill och vad du känner ?
Hur det är förhåller sig så är jag tillbaka i hans tystnad. Tystnaden.
Jag tänker att om jag kunde formulera mig och skriva ner vad jag känner så skulle trycket inifrån lätta. Men jag kan inte. Det är för mycket känslor i vägen. Förbannade tankar ! Jag vill inte tänka mer. Kan ingen befria mig ? Kan ingen ta bort honom från mina tankar en stund ? Slå ut honom, och vända tillbaka mig till mitt jag. Vränga mig rätt ? Det enda som kommer växa fram ur det här är en pubertal och patetisk samling med dikter. Du är ju där du är, och besöker nästan aldrig sjögatan. Och när du gör det, så verkar du vara gömd. Ser dig inte. Kanske gömmer du dig för mig och västgatan.
Glädje och lycka gav du mig, Sven. Fast dessa slogs ut med all smärta ändå. Så det tjänade kanske ingenting till. Jag kan lika gärna gå och lägga mig och dra täcket över huvudet och aldrig mer gå upp.
Ibland tänker jag på den där bilsvängen i din ford med passande registrerings « namn » upp till det hus där du bodde en gång, när du var liten pojk. Vad ville du där egentligen ? Varför ville du visa mig ? Gillade du mig ? Betydde det nåt ? Det gjorde det för mig. Jag var ung, är fortfarande, med då var jag rädd för alla dessa starka känslor jag inte hade handskas med förut. Det gjorde att jag blev tyst. Därför satt jag lite rädd och tyst kvar i bilen när du gick ur. Kanske ville du att jag skulle göra detsamma. Inte heller tog jag min hand och smekte ditt lår när du körde...Jag var ju lite rädd.
När du kom hem till mig efter krogen en gång. Det pirrade i mig när jag hörde din röst, och när dörren öppnades och stängdes... Då levde jag, då var jag glad och lycklig. Jag var i himlen, vi var i himlen.
Världen var bara vår då. Den var en dröm och du hade solen i ditt ansikte och jag stjärnorna i mina ögon. Mina « rådjursögon », som du sa. O nej, dina ögon är inte bräckliga !
Sven.
Jag behöver dig nu. Måste få träffa dig. Jag trasas sönder sakta, bit för bit. När jag inte får träffa dig, kyssa dig. Du borde hålla mig tätt intill dig, och kyssa mig så att ingenting annat finns längre. Inga krav. Ingenting. Bara du och jag. Men du kan ändra dig hundra gånger, du kan plåga ihjäl mig med det. Fast jag kan ändå inte avböja en kyss från dig. Jag lever ju i varje sekund i din närhet. Det är därför du kan krossa mig, omintetgöra mig. Vet du hur stark du är ?
« Det går inte, vad ska min familj och mina vänner tro ? » De orden, sades många gånger. För många. Och jag blev lika ledsen varje gång. Jag tappade rösten, så jag fick ingen chans att säga något. Fick ingen chans att förstå. Strupen drog ihop sig och blev tunn som ett sugrör och jag fick alltid koncentrera mig för att kunna andas. Om två år är jag arton. Han sa « det » alltid, gjorde rätt för sig. Bad om ursäkt för alla gånger han ville ha mig. Fast sist verkade han i alla fall lite sorgsen över det. Jag försökte hata honom, men jag kunde inte. Jag var ju « värd » mer... Men jag hade nöjt mig med mindre. Du ville inte gå djupare in i det här, sa du. Du ville inte att dina känslor skulle bli ohanterliga. Jag undrar om jag hade den valmöjligheten någon gång i början ? I så fall missade jag den. Jag valde aldrig det här, inte du heller. Jag ville inte känna som jag gör nu heller. Men det gör jag, det blev så, så är det med äkta kärlek. Komplicerad och svår.
Du förstår, utan dig är jag ju vilsen, utan riktmärken och kompass.
Jag har aldrig varit vilsen förut. Förlåt för att jag blev så ledsen när du åkte. Jag tror bara att ett misstag har begåtts och att någon skall föra oss samman. Det går bättre nu, jag har ju mycket annat att tänka på. Det hjälper mig. Jag drömde om dig igår. Du log mot mig med ditt charmiga leende. Du höll mig i dina trygga armar. Men är jag verkligen trygg där. Du kanske plötsligt stöter bort mig igen. Det enda jag minns från drömmen är en känsla av saknad och längtan. Jag vaknade också upp med den känslan och den höll sig vid liv, och gör fortfarande. Jag vet inte vad jag gör här i livet, jag vet bara att jag befinner mig på en resa mot dig och ditt leende. Det är mycket jag ångrar. Det borde vara jag och du nu. Förlåt, för att jag inte fann orden att uttrycka mina känslor. Jag ångrar att jag inte höll dig hårdare när dina vänner slet dig ifrån mig. Inte en enda timme går utan att jag tänker på dig. Något intalar mig om att vi kommer att ses igen. Jag fantiserar om vad jag skulle säga då, var vi skulle vara, och hur du skulle se ut. Jag måste ha provat hundratals fraser. Men vad sa jag tillslut när du kom ? Inte mycket. Min mun kunde inte annat än att kyssa dig. Men nu gör jag det igen. Fantiserar om vad jag ska säga om du på nåt sätt kommer tillbaka till mig.
Det var en gång en enkel och stabil värld. Den existerar inte längre för mig. Här är jag nu. Bredvid mig ligger berättelsen om dig. Om oss.
Om förbjuden och omöjlig kärlek.

« Förbjuden frukt smakar bäst », var det inte så ?


Av : Emma.

Författare:

Publicerat

Dela: