Förbluffad...

'Det var en mörk och sval kväll, ja, precis innan gatulycktorna tändes.
Där ute på den murknande trotoaren, där stor en stor och mörk skepnad.
En väldigt rädd och ensam skepnad.
Skepnaden var vänd mot kanten av ravinen.'

- 'Äh!', stönade Philip och slet ut ännu ett papper ur skrivmaskinen.
- 'Jag kommer aldrig att kunna skriva en bra historia!', sa han ilsket, knölade ihop pappret till en liten obefintlig pappersboll och slängde iväg den, men men missade den gamla smutsiga papperskorgen.
- 'Det ordnar sig nog snart.', sa hans storasyster Mandy uppmuntrande.
-'Den där historian som du skrev igår blev ju jättebra, visst, Agnes?', sa hon till sin bästa vän.
- 'Absolut!', insisterade Angnes.
- 'Mandy,', sa Philip surt,
- 'Du vet mycket väl att mina berättelser är urkassa! Du behöver inte förvärra allt! Låt mig bara vara ifred!', skrek Philip rasande och knuffade ut Mandy och Agnes genom hans rum.
- 'Vad han blev sur.', sa Agnes förvånat.
- 'Är han alltid sån?', tillade hon.
- 'Nej, men han är så sur för att han har en uppsats som ska vara klar i morgon.', stönade Mandy.
- 'Stackars Philip.' sa Agnes.

Philip var en liten och nästan obefintlig, ja, i alla fall i jämförelse med alla normala människor, men Philip var ingen vanlig människa som åt rostat bröd med marmelad på mornarna, för att han nästan jämt satt i sitt kemilabb.
Philip var rödhårig, han hade fräknar, och han hade en ovanligt smart hjärna som var bra på allt från rymdraketer till medel mot fotsvamp, men i hans smarta hjärna så fanns det ingen hjälp till att göra noveller eller historier.
Idrott hade han också svårt för, och han minns när hans pappa tvingade honom att gå med i baseballlaget så att han fick göra matteläxan åt alla i laget för att han inte fångade bollen.

'Där ute i det förgångna, där finns det vad framtiden gör'

- 'Äh!', stönade Philip än en gång, knölade ihop det nästan oanvända pappret och slängde det över axeln.
- 'Jag kan inte hålla på längre', mumlade han och tittade på sin digitalklocka.
Hon var 00:17. Han mumlade något med: 'Kommer-hinna-inte'.

Nästa morgon tyckte han att det kändes som om väckarklockan var ovanligt högljudd.
Han grubblade något om att 'måste-finljustera-där-den'.
Han hade nästan glömt sin uppsats innan hans mamma sa till honom vid frukostbordet:
- 'Du hann väl göra läxan, Philip?'
Utan ett ord rusade Philip bort till skrivmaskinen och med snabba fingrar skrev: 'Lisa gick till doktorn hämtade hjälp trillade SLUT' han slet ut pappret ur skrivmaskinen, slet på sig sina vanliga jeans och rusade till skolan.
Han lämnade in läxan och satte sig med ett duns på sin stol.
Hans röriga svenskalärare satte sig på en stol och började babbla om några obefintliga 'pokaler' och 'konso-vad-det-nu-hette'.
Philip la ner huvudet på skolbänken och tänkte på hekto, milligram, sitt kemilabb... och till sist så somnade han, utan att svenskaläraren hade märkt någonting.
Han vaknade, en timme senare, av att någon av de stora tonåringarna knackade baksidan av sina blyertspennor i bakhuvudet.
- 'Sluta!' pustade han och försökte att vifta bort pennorna med handen.
- 'Har du somnat, WILSON?' sa Frank, ledaren i gänget.
- 'Vad gör ni här?' sa Philip och satte sig upp på stolen så att han kunde se Frank och hans gäng lite bättre, även om han hade ville spotta dem i deras ansikten.
- 'Frågan är mer vad DU gör här!', sa Frank och hånskrattade.
Philip tittade sig omkring. Det var bara tonåringar där. Hans klass hade ju bild nu!
Philip rodnade och sprang iväg till bildsalen och hörde de tuffa tonåringarnas hånskratt bakom sig. När Philip kom hem så bestämde han sig för att aldrig gå till den hårda skolan igen, jag menar inte att han stänger in sig på sitt rum och kommer ut nästa morgon efter att ha gett upp, precis som i alla fotbollsböcker som man skulle kunna skriva så här: 'Kalle rusade in på sitt rum och smällde igen dörren, och han skrek att han aldrig mer, nej, aldrig mer skulle förlora en match mot HAMMARBY CUP igen.'
Eftersom Philip var en ovanligt smart pojke bara för att vara tolv år, så sprang han inte in på sitt rum och skrek, för han gick lugnt in på sitt rum, och låste dörren.
Han öppnade sin garderobsdörr och tryckte på en knapp på en klädhängare, och plötsligt var hans rum så säkert som det kunde bli.
En skyddsdräkt hängde prydligt på väggen, brevid ett larmsystem som var kopplat med laserstrålar. Om jag skulle ha skrivit allt som fanns i rummet så skulle den här berättelsen ta tre år all läsa, så jag tar bara det sista på listan: en lucka i taket med säng, proviant, och böcker. Nu var han klar för att leva där länge med sina långa och mycket lärorika faktaböcker.

- 'Philip, var är du? Det är jag, Mandy, var är du? Det här är inte någon rolig lek, du är inte på ditt rum och exprementerar med din fåniga 'lilla-kemi-låda-för-spädbarn', så säg var du är då, jag börjar bli trött på den här superfåniga så kallade 'leken'!

En vecka senare i tidningen:

EN TOLVÅRIG POJKE FÖRSVUNNEN!
SYSTERN: - KOM HEM PHILIP!

POJKEN MISSTÄNKS FÖR ATT HA RYMT HEMIFRÅN OCH/ELLER HA BLIVIT PÅKÖRD ELLER KIDNAPPAD.
HAR JUST DU SETT HONOM - EN RÖDHÅRIG, FRÄKNIG, LITEN OCH GANSKA KORT TOLVÅRING? RING DÅ 112!


- 'Jag undrar om de saknar mig...' sa Philip bekymmerlöst till sig själv.
- 'Det är faktist ganska tråkigt att sitta här inne...', tänkte han rastlöst,
- 'Jag går nog ut och kollar läget där ute lite.', sa han än en gång till sig själv.
Han öppnade dörren och gick ut i köket.
Där stod hans mamma och Mandy och bara glodde på honom som om dem hade sett ett underverk.
- 'Philip, var har du varit?', sa hans mamma upprört och omfamnade honom.
Mandy var helt förbluffad, men ändå så lyckades hon springa fram och krama Philip hårt.
- 'Philip, jag är så glad att du är hemma!!! Var har du varit? Äsch, jag bryr mig inte!! Nu går vi till McDonalds! Jag är vrålhungrig!! Är inte du det Mandy?' sa Philips mamma glatt. Mandy stod fortfarande och gapade av förvåning, men hon fick ändå fram ett liten viskning:
- 'Ja...'

Skriven av: Ellen Berns