Fördel att vara populär?

Jag vred mig i sängen. Digitalklockan på nattduksbordet visade på 07:12. Det var definitivt dags att gå upp. Jag masade mig sakta upp och tog en snabb dusch innan jag valde ut vilka kläder jag skulle ha på mig i skolan. Det blev oftast ganska likadana kläder; tajta byxor och utmanande tröjor som fick killarna att stenglo med sina desperata tonårsögon. När kläderna satt precis som de skulle var det dags för sminket. Flera lager mascara, kajal, ögonskugga och läppglans fick mitt utseende att förädras totalt. Det fick mig att bli jag. Jag trutade med de glansiga läpparna och gick till skolan utan frukost, som vanligt. Eftersom Mia, Therese och Gabriella tyckte att de var tjocka och hade bestämt sig för att banta ville jag inte vara sämre. Det kunde inte skada att gå ner några kilo, även om jag redan var tillräckligt smal för att hela tiden få kommentarer som som 'Åhh, Desirée, din kropp är helt perfekt!' eller 'Gud vad snygg du är, Dessi!'.
Jag slängde skolväskan över axeln och tågade iväg mot skolan. Som tur är låg skolan inte långt ifrån mig, bara några kvarter bort. Frenetiskt tuggande på ett lakrits-tuggummi sköt jag upp skolporten och gick mot klassrummet med skylten '8B' på dörren. Vi hade precis börjat och vår svenskalärare, Ylva, stönade irriterat när jag klev in och föll ner på min plats.
- Desirée, du får lära dig att passa tiden! Det är tredje dagen i rad du kommer försent!
- Man är väl ingen levande väckarklocka heller, flinade jag och spridda skratt hördes över klassrummet.
Jag visste att vad jag än sa skulle alla hålla med mig. Det gjorde mig helt orädd, både för lärare och elever. Ylva visste att om hon började tjafsa skulle hon få hela klassen (förutom töntarna) emot sig, så hon suckade bara och började lektionen.
På lunchrasten kom Mia och Therese springande. Gabriella kom sakta lunkande efter.
- Heeeeej Desirée! Du ska väl inte käka idag? Det ska inte vi i alla fall. Vi bantar!
Mia såg stolt ut och Therese log instämmande. Gabriella kom fram till oss. Varken jag, Mia eller Therese förstod egentligen hur Gabriella kunde tycka att hon var tjock. Hon var smal som en pinne och vit som ett spöke i ansiktet, men såg fortfarande otroligt bra ut. Bättre än Mia och Therese, men inte riktigt bättre än vad jag gjorde. Jag var fortfarande snyggast i skolan. Snyggast i världen enligt Petter. Gabriella såg trött ut.
- Vad fan är det med dig, mår du inte bra eller? frågade jag medan vi sakta lunkade ut på skolgården.
Vi ställde oss i ena hörnet av skolgården bakom några buskiga träd där inga lärare patrullerar. Hörnet kallas för 'rökhörnan' därför att alla elever med en status över 70 brukade stå där och röka på rasterna och efter skolan. Nu var det tomt. Ingen hade hunnit dit än. Gabriella drog upp ett paket Marlboro och placerade cigaretten i ena mungipan. Hon gav paketet till Therese medan hon halade upp en tändare och tände cigaretten.
- Det är lugnt, jag är bara lite trött, förklarade hon och blåste rök mot mitt ansikte.
Jag andades in den härliga doften och tog paketet ifrån Therese. Jag kände mig med ens fruktansvärt röksugen!
- Men nej, vad fan..., började Therese men avbröt sig mitt i meningen.
Jag var guden. Jag var ledaren. Om jag sa att det var högsta mode att gå naken med bananer i öronen skulle de alla tre komma gående spritt språngande nakna med gula bananer prydligt instoppade i öronen nästa dag. Om jag tog paketet ifrån Therese kunde hon inte säga emot. Det var bara att vänta tills jag tänt en cigarett och frivilligt gett tillbaka paketet till henne. Den enda av dem som åtminstone var lite självständig var Gabriella.
Stefan, Gurra och Robert kom gående mot oss. De stannade framför oss och Mia räckte paketet till Gurra. Alla tre tog varsin cigarett och sen stod vi där och rökte, alla sju. Både Stefan och Robert stötte naturligtvis på mig hela tiden, och även Gurra, fastän han var ihop med Paula. Det var smått irriterande, men jag lät dem hållas eftersom det fick mig att känna mig uppskattad. Jag kände att jag var något att ha, att alla ville ha mig. Och det ville de också.
Plötsligt hände något som inte hänt på mycket länge. Tunga steg hördes mot asfalten och när Robert kikade fram mellan löven fick han syn på rektorn komma gående. Robert vände sig skräckslaget mot oss.
- Det är Ivar! Vi måste gömma oss!
Alla flämtade till och började försiktigt smyga bort mot ett buskage i närheten. Men det prasslade till i löven under oss och vi hörde Ivars röst ropa:
- Hallå? Är det någon där?
- Spring! skrek Stefan och alla rusade som galningar iväg mot skogen.
Vi sprang och sprang och sprang tills vi var helt säkra på att han inte var efter oss. Då var vi redan långt inne i skogen och alla pustade ut.
- Det gick ju bra, flinade Gabriella.
Men flinet dog plötsligt ut och hennes ansikte skiftade snabbt färg från aningen vitt till ljusgrönt. Hon föll ner på marken och spydde. Vi andra stod som förstelnade. Hon spydde och spydde och det kom bara mer och mer. Vi började tro att hon skulle spy upp hela sig själv men efter ett tag slutade hon och tittade upp på oss med sorgsna ögon.
- Hörrni...jag mår inte så bra, viskade hon och svimmade.
- Ring ambulansen! skrek jag och alla rusade fram till Gabriella.
Hon låg livlös på den våta marken. Stefan drog fram en mobiltelefon och slog snabbt ett nummer.
- Snälla Gabriella, dö inte! mumlade jag förtvivlat och kände en tår rinna nerför kinden.

Några dagar senare gick vi hela klassen och hälsade på Gabriella på sjukhuset. Hon låg alldeles vit och blek i en sjukhussäng och såg så otroligt tunn och skör ut. Läkarna sa att hon hade anorexia, en sjukdom som uppstod när man slutade äta.
- Åh, herregud! sa Therese äcklat och himlade med ögonen.
- Jag ska nog börja äta lunch igen, mumlade Mia svagt.
Jag satte mig på sängkanten hos Gabriella och tog hennes hand. Hon försökte le.
- Jag kommer bli bra igen. De säger att om jag börjar äta lite försiktigt igen så blir jag bra. Det dröjer inte länge innan jag kan tjuvröka med er på skolgården igen, kraxade hon och skrattade hest.
Jag log i ett hav av tårar.

Nästa dag var Gabriella död.

Skriven av: Karin Ahlsén Larsson