Förföljd

Hej_
Jag heter Faith. Men jag kommer bedöma mitt namn som ”jag”. Ni kanske undrar vem jag är och redan bedömer mig. Men det har ni inte rätt till, inte så länge ni inte känner mig som människa. Trots allt – är alla människor faktiskt lika värda. Här ska jag berätta om mitt liv, mestadels mina… vad ska man säga? Konstiga händelser… I alla fall en del av min livshistoria, så länge jag lever är det en ofärdig historia jag berättar. Men när jag är död kan jag inte berätta den. Låter jag filosofisk? Nej, inte min stil. Namnet är förföljd, För det känns som om min rädsla… gör mig förföljd…




Konfirmationsläger_ jag var 15 bast_
Hela klassen sitter i bussen dit, till vårt konfirmationsläger. Snart var det över, allt jobbigt prat om Gud o Jesus till exempel. Men det var ändå nervöst. Vi repeterade inför själva konfirmationen. Det värsta är att man kan inte sluta tänka på det. Samt att jag hade en obehaglig känsla i sinnet.
- Där är det… Påpekade Alissa som trött pekade mot huset vi skulle bo i. Alissa var min bästa kompis sen förskolan. Vi höll alltid ihop, och vi skulle ta igenom oss konfirmationen tillsammans, överleva den tillsammans.
Jag och Alissa var ganska lika. Båda har svart, långt hår som går ner till midjan och bruna ögon. Vi klär oss likadant – i svart. Vi sa slutet på varandras meningar och vaknat samma klockslag på natten. Alissa var speciell, magisk. Inte så konstigt egentligen, hon var en född Wicca. Hon trodde att vi varit tvillingar eller systrar i vårt förra liv.
- Jag ska bara… Började Alissa.
Hon tog upp handen satte upp en svart hårslinga bakom örat och pekade mot skogen. Jag bara nickade. Hon älskade naturen. Hon var lycklig bara hon fick vara ett med den.
- Uppräkning! Faith?
- Ja.
Hon gick fram till läraren genom folkhopen.
- Alissa är i skogen, räkna med henne.
Lärarinnans penna gled över pappret, medan hennes röst jobbade för fullt.
Alla fick rum. Två o två i ett rum. Jag o Alissa hamnade längst bort. Jag fick en obehaglig känsla i sinnet. Alissa tittade på mig med intensiv blick som om hon visste vad jag tänkte.
- Jag håller med, Hon nickade men fortfarande med den intensiva blicken, Vi går ner till bryggan. Vattnet lugnar.
- Visst, Hon litade på henne. Jag menar, en äkta Wicca måste väl ha rätt när det gäller natur?

Vi gick neråt sjön. Där var många stora stenar och en del träd. Det var kväll, och solnedgången speglade sig i vattnet. Egentligen skulle vi säkert äta eller samlas nu. Men whatever.
Min känsla försvann för en stund och jag tog av mig skorna och stack försiktigt ner min nakna fot i vattnet. Det var behagligt kallt. Man vande sig. Alissa hängde på. Små fiskar simmade nyfiket förbi. Och jag som hade för vana att skrämma upp mig själv fick en föraning.
Nej men det kändes som en föraning. Jag berättade för Alissa. Att döma av hennes skräckslagna min och rörelse att sakta ta upp fötterna ur vattnet tog hon det på allvar.
- Men sluta fåna dig… Började jag.
Hon ställde sig upp. Jag tittade ner i vattnet. Hur kunde naturen vara ond? Det jag såg kan varit en olyckshändelse förvisso… eller så var det en mördare…
Jag kände något mjukt som snärjde sig lite kring mina fötter. ”Tång” tänkte jag och skakade på foten som stötte till något större vid hälen. Jag tittade ner och skrek. Alissa skrek också. Jag flög upp ur vattnet med foten och råkade backa på Alissa. De tog sig upp på land. Vid bryggan låg ett blekt lik och guppade på ytan. Den hade sårat ansikte och stirrande ögon. Jag kommer aldrig att kunna glömma det ansiktet. Vi berättade skräckslaget för lärarinnan som svimmade vid åsynen av den. Polisen kom. De undersökte liket.
- Under 50år, för den har inte blivit ett skelett, troligen fastnat under bryggan och drunknat för längesen, sa polisen allvarligt. Vet ni något tjejer?
- Nej… Började Alissa.
- Xander Cetriquist… slank ur mig utan min vilja.
- Vem?
Jag vände mig till Alissa och viskade.
- Namnet stod i föraningen…
- Nå? Vem är det? Frågade Polisen igen.
- Jag vet inte… antingen den döde eller…
- Eller?
- …Mördaren…

På kvällen satt vi, jag och Alissa, i vårt rum. Hon satt i sin säng och jag i fönsterkarmen.
- Du…? Började Alissa. Men… jag menar… en föraning?
- Ja tydligen. Ja vet de é mysko.
- Nej. Det är en stor gåva.
- Alissa? Tänk efter. Jag vill inte vara den som får stå svars till polisen. Inte heller den som vill veta när folk kommer att dö. Tänk om jag ser mig själv dö?
Det blev tyst en lång stund.
- Ja…
- Eller så är det bara mina skräm-upp-mig-själv-tankar som har blivit verkliga.
- Nä hoppas verkligen inte det! Dina hemska skrämseltankar överstiger alla deckare. Om folk visste att du typ framkallar sånt… så skulle de flytta så långt bort från dig som möjligt och byta namn. Och för säkerhetsskull plastikoperera sig så att du inte känner igen dem.
- Haha. Jaja, men OM mina skrämseltankar blir verkliga… stannar du då?
- De é väl klart! Svarade Alissa utan tvekan.
- Hehe. Ska vi gå ut i natt?
- Ja, om vi kan vill säga. Det är lås på fönstren. Prällen sa ju att man skulle sova 12.
- Fjantigt.
- Ja. Alissa vände sig mot sängen och började bädda.
Det var mörkt utanför fönstret, och dimmigt.
- Men…
Plötsligt grabbade något tag i mig. Händer i massor. De var grönsvarta med långa klor och kom från den öppna luckan i fönstret. De slet sig efter mig, och skrapade långa blodiga sår på min hud. Klorna var så långa att de borrade in sig i mitt kött. Blodet rann och jag skrek. Några händer drog i mitt svarta hår. Alissa tog tag i min arm och drog ner mig från fönstret. Armarna sträckte sig efter mig. Alissa fick tag i fönstret, och smällde igen det. Några armar som var i vägen höggs av föll ner på golvet. De krälade ett tag och dog sedan. De armarna som blev ute skrapade på fönstret och försvann. Jag sparkade ut de döda armarna i hallen och stängde dörren.
- Nog är det tur att fönstret har ett lås…
- Ja, nickade Alissa hetsigt med andan i halsen.
- Ska vi säga till?
- Nej, de tror bara att vi är galna eller sinnesjuka. Kanske cp till och med, då skickar de oss till ett sjukhem med massa cp-personer och…
- Jaja det räcker. De trodde på oss vid liket, varför inte nu?
- Då kommer de att tro att vi är förföljda av dina skräcktankar. De kommer sticka hem och lämna oss här på direkten.
- Jag tror vi skippar att gå ut i natt…
- Ja… Har du sett dig i spegeln?
- Nej…
- Gör inte det.
Jag blev genast nyfiken samt förskräckt. Kunde inte låta bli att kolla i alla fall. Mitt ansikte var blekt, mina ögon skrämda, mitt hår rufsigt och mina armar ärrade och blodiga.
- Ta det lugnt Faith. Din kappa lär täcka såren.
- Ja…
Jag stod och stirrade in i spegeln. Jag tittade mot Alissa medan hon pratade sen in med blicken i spegeln igen. Bakom vänstra axeln stod en man med lysande ögon. Jag vände mig om men såg ingen. Men bilden var kvar i spegeln. Jag berättar allt för Alissa, när hon fick höra det här var det vi som fixade till oss inne på toaletten i hallen istället. Vi skulle gå och lägga oss. Jag skymtade ansiktet i ögonvrån när jag gick förbi spegeln, han hånlog.

Jag somnade efter ett tag. Det gick knappt att få bort likets ansikte ur synen. Inte heller den rädsla jag känt gick att smälta. Men jag somnade. Mitt i natten runt tolv vaknade jag. Mannen jag sett i spegeln stod utanför fönstret och glodde in. Hans lysande ögon borrade in sig i mina. De borrades in i märgen på mig. Jag fick kalla kårar och gåshud. Jag tog boken jag hade läst ut innan och kastade den mot gardinerna, rullgardinen föll ner. Jag smög ner från våningssängen till Alissa. Jag ryckte lite i hennes täcke och hon vaknade.
- Jag ska helvete heller sova här längre. Kom vi sticker.
- Nu?? Kan vi inte be om ett nytt rum imorgon? Gäspade hon.
- Ett bättre än detta hoppas jag, nr 13…
- Ja, vi fick tretton än sen? Ja jag vill också byta rum men det är inget fel men talet tretton.
- Nä de tycker inte jag heller egentligen… Men vill du sova i ett hemsökt rum fullt med mitt blod?
- Nä, groose!
- Det var samma kille i spegeln som tittade in genom fönstret innan. I alla fall… jag måste ut. Nattmänniskor hör inte hemma instängda.
- Jaja, gör som du vill. Men du lär inte få sova imorgon – på dagen.
- Jodå.
Jag tog kappan ur garderoben och satte på mig den över pyjamasen. Jag tog tag i handtaget i dörren och skymtade killen i spegeln.
- Ska du verkligen ut dit? Till alla varelser?
- Bara en liten stund.
Jag öppnade och gick ut. Undrar om någon upptäckt armarna? Hehe. Jag smög igenom för att inte väcka någon. Jag var ute. Jag gick längs en stig som ledde in i skogen. Först var det en behaglig men lite skrämmande tystnad, inuti tystnaden gömde sig små ljud, små ljud av steg som blev högre o högre. Steg… bakom mig… Jag började gå snabbare, stegen bakom mig också. Jag småsprang, samma med stegen. Tillsist sprang jag, jag snubblade på något och föll ner på marken. Jag vände mig om för att se vad det var. Jag blev inte lite förskräckt. Det var en död hund. Jag glömde helt stegen som om de stannat. Jag fingrade på hundens sår, jag fick blod på mina fingrar. Plötsligt lyfte hunden huvudet och stirrade på mig med eldgula ögon, den försvann, samt blodet på mina fingrar. Det var en inbillning. Hunden var ingen hund, det var en trädrot. Jag reste mig upp och vände mig om. Jag krockade in i något. Jag såg upp och det var mannen med de lysande ögonen som stirrade in i mig. Han försvann också. Inbillning igen. Jag sprang hem och berättade för Alissa.
- Det läskiga är att jag redan sett alltihop. Men bara som en skrämseltanke…

Nästa dag. Vi skulle stanna där en helg. Vi hade tråkiga ”kyrkliga” lektioner. Vi valde ut psalmer till konfirmationen med mera. Egentligen undrar jag varför jag bestämde mig för att konfirmeras. Jag menar jag tror knappt på nån gud. Alissa är ju Wicca så jag undrar varför hon gick med. Hennes svar var bara: ”Du ska - jag ska. Vi tar oss igenom det tillsammans. Jag behöver ju inte ta åt mig av infon eller hur?”. Det tråkigaste med allt var att sitta timvis i en kall kyrka på morgonen på obekväma ”soffor” och lyssna på prällens bjäbb. Och sjunga en del psalmer – den sortens musik… nä usch. Men jag gick med, konstigt nog. Alissa somnade på lektionen då vi skulle välja ut psalmer. Jag lät henne sova.
- Faith? Frågade prällen. (för er som inte fattar är prälle ett slang för präst)
- Ja?
- Vi behöver fler psalmböcker, kan du och några till gå ner i källaren och hämta?
Jag tvekade ett tag.
- Mm ok.
Han valde ut vilka som skulle följa med. Typiskt nog valde han Viktor och Daniel. De som alltid ska på och skrämma upp mig. Är det ett straff eller? Vi gick ner i källaren. Jag skulle gå först enligt dem.
- Kolla, ett lik!
Även om de inte var de bästa så klamrade jag mig fast vid dem. De skrattade åt mig och skojade hela tiden. Vi tog varsin bunt böcker och gick upp. Killarna smög ut ur rummet, släckte och stängde dörren. Jag tappade böckerna och höll fram händerna så jag skulle hitta dörren. Jag slog upp den och skrek åt dem. De bara skrattade.
- Jaja vi väntar på dig.
- Bra!
Jag staplade böckerna och bar ut dem. De var borta. Jag gick i snabb takt mot trappan. När jag var i mitten av trappan grabbade plötsligt något tag i min fot. Jag skrek. Böckerna föll till marken och jag drog upp foten. Några steg senare grabbade något tag i foten igen men jag hann undan. Jag gick snabbt till ”klassrummet”.
- Inga böcker?
- Inga böcker.
Plötsligt kom killarna bakom henne med hennes böcker också.
- Hon lämnade oss så vi fick ta alla böckerna själva!
- Yeah Sure!
- Inget bråk nu! Ställ böckerna här och sätt er!
Daniel kom fram till mig och viskade något.
- Monstret under trappan slog till igen. Sen gick han skrattande därifrån.
- Arrghh de… de…
- Vaddå? Alissa hade vaknat.
- De skojade med mig därnere…
- De är födda såna, inget att göra något åt.
- Jag vet. Ska vi ut och bada ikväll, eller midnatt?
- Kanske de, svarade Alissa och log.

Den kvällen hände inget mysko – än så länge. Jag ställde mobilen på 00.00, midnatt. En vodafone som man kunde ta bilder med. Jag bläddrade igenom bilderna. En bild liknade mannen i fönstret. Jag raderade det men det gick inte. Hur kunde det alls vara här!? Jag försökte förgäves ta bort den…
- Riiiiiiing. Mobilen började vibrera och jag blev skitskraj och hoppade nog en halvmeter. Jag såg på den, dolt nummer.
- Faith…
- Faith Maureena, 15 år, befinner sig i rum 13 på lägret i Ockelbo. Läste ut boken ”drunknad” i går kväll. Har gåvan. Jag återkommer. (klick!)
Jag blev stel av skräck, och blek. Mobilen slank ur min hand och föll i golvet. Alissa satt i sin säng och läste en tidning. Hon tittade upp på mig när hon hörde dunsen.
- Hur är det?
Mina läppar darrade och jag fick inte ut ett ord. Mobilen ringde igen.
- Riiiiiiiiiiing!
- Faith… fick jag fram.
- De é Cole här. Charlene står framför mig med en kniv. Hon vill göra slut på sitt liv. Bara du kan övertala henne!
- Va?
- Du måste komma!
- Var är ni?!
- Hemma hos henne.
- Skojar du!? Jag kan inte ta mig dit! Det är flera mil! Räck telefonen till henne istället!
- Ok.
I bakgrunden hörde jag hur de pratade.
- Här Charlene, det är Faith. Ta det bara lugnt och prata ut med henne.
Charlene var min andra bästa vän. Hon var blond och 1 år äldre än jag. Trots att hon hade vänner och familj som älskade henne så gjorde hon en del självmords försök. Ingen visste riktigt varför, hon hade aldrig berättat. Hon hade många ärr efter sår hon skärt.
- Vad vill du? Hon grät när hon pratade.
- Det är Faith. Jag vet hur du känner gumman, men för det kan du inte ge upp!
- Jo och ingen kan hindra mig.
- Varför?
Det blev tyst en stund.
- Alla hatar mig så varför ska jag finnas till längre?
- Alla har en plats…
- Nej! Alla har inte en plats, ett syfte. Gud glömde bort mig!
- Jag älskar dig, du är min vän. Jag vill inte mista dig för att du gör ett misstag och tror att ingen älskar dig! Tänk efter Char… Din familj, din släkt, dina vänner… jag…
Jag hörde hur hon grät i luren.
- Char?
- Ja… Men jag orkar inte längre! Innan du blev min vän var jag ett mobbat litet missfoster. Mobbarna har kommit tillbaka. De trackar ner mig hela tiden, och ringer och säger hur värdelös jag är.
- Men ring polisen. Det är misshandel!
- Kan inte…
- Jo det kan du. Jag hjälper dig. Jag lägger på och du ringer du vet 112… och…
- Nej! Det går inte, jag hade kunnat men…
- Men?
- Allt jag gjort då? Jag har snattat och gjort värre saker.
- Det var längesen och du skäms ju över det. Om det finns nån gud så måste han ha förlåtit dig.
- Men har polisen det?
Lång tystnad.
- Det vet jag inte. Men du vet inte hur mycket du kommer att skämmas varenda gång du ser dina föräldrar, för att du kunde göra en sån sak mot dem, att försöka ta sitt liv. Ge kniven till Cole, Charlene.
Sakta och tvekfullt gav hon kniven till Cole. Han lade undan den.
- Så.
- Bra. Om inte du ringer polisen så ringer jag.
- Skulle du göra det? Charlene hade slutat att gråta.
- Ja.
- Jag ringer… Men vad ska jag säga?
- Sanningen. Koppla ur mig och ring.
- Ok…
Hon tryckte på några knappar och jag blev urkopplad. Hon tvekade ett tag. Hennes långa nagel rörde sig över knapparna. Tryckte lätt ner ettan 2 gånger sen tvåan.
- Polisen.
- Det är några som mob… misshandlar mig… Inte just nu men… Vad de gör? De ringer hela tiden, och när jag svarar så säger de att jag är helt värdelös osv… Ja de slår mig med vad de än kommer åt…, Charlenes tårar började rinna igen, både killar och tjejer, 4 stycken – 2 killar 2 tjejer. I Malmö. Är de? Ok hejdå…
Charlene tryckte på en knapp och jag var inkopplad igen.
- Hur gick det?
- De var redan efterlysta…
- Bra. Är det ok nu?
- Ja helt ok. Ska ta och gå o lägga mig nu.
- Nu?
- Ja, jag ska smälta detta. God natt (klick!)
- Vem var det? Frågade Alissa.
- Cole och Char. Hon var på väg att begå självmord.
- Jäää…
Alissa blev avbruten i sin svordom när det plötsligt knackade på dörren. Det var prällen.
- Sover ni?
Vi tänkte hålla tyst så att han skulle tro att vi sov, men det blev för fnittrigt.
Alissa utbrast: ”inte nu längre i alla fall!.”

När prällen gått berättade jag allt för Alissa. När vi till slut skulle gå och lägga oss så ringde min mobil på beställning. Klockan var tolv.
- Ska vi bada? Frågade jag hoppfullt.
- Mm ok. Men lova att vi går och lägger oss tidigt efter badet, jag måste smälta allt, och sova!
De bytte om inne på rummet. Jag hade en havsfärgad bikini, med blåpärlade snören hängandes från sidorna på underdelen. Halvkupad. Alissa hade istället en ljus färg som framhävde solbrännan. Vit. Kritvit. På hennes hängde också pärlor på snören, fast genomskinliga istället för blå. Hennes överdel var som ett linne med en ljusblå måne tryckt på höger sida. Vi tog våra badlakan och gick ut i natten. Det låg en brygga där, som gick långt ut. Alissa sprang och dök i. Väldigt snyggt. Vilken kille skulle inte falla för det där? Det gick ett tag och hon kom inte upp. Jag gick fram till kanten och tittade ner. Plötsligt grabbade någon tag i mig bakifrån och låtsades kasta i mig i vattnet. Så då man griper tag i axlarna på offret. Trycker fram och tillbaka personen. Precis som om du puttar i den.
- Alissa!
- Haha, du skulle sett din min!
- Var var du?
- Skulle bara smyga på dig lite. Jag simmade runt till andra sidan.
- Jaha. Hmmm… är det djupt?
- Nja…
Jag satte ner fötterna i vattnet och hoppade ner. Mina fötter landade inte på något och jag hann inte ta luft. Jag var inte beredd på det eftersom jag trodde det var grunt. Jag sjönk ner jättelångt. Det kom massor av skrämseltankar om lik, fiskar med eldiga ögon och stora käftar. Jag kände något slemmigt vid fötterna, det var tång som snärjde sig om mina fötter. Alissa var precis påväg att säga att det var djupt då jag hade hoppat i. Hon blev orolig och dök i efter mig. Hon öppnade sina vackra ögon och tittade efter henne. Det sved i dem. Hon tittade nedanför sig och där var jag. Hon simmade ner och försökte rycka loss mig. Hon kunde inte. Hon simmade upp till ytan tog en ny nypa luft och dök ner igen. Nu fick hon loss mig. Hon tog upp mig på stranden och höll på min kalla kropp.
- Faith?!
Hon tryckte ner revbenen med båda händerna några gånger. Vatten kom ut ur min mun och jag hostade. Egentligen minns jag inte just den här biten, bara känslan av att inte kunna andas och sitta fast. Alissa har fått berätta det för mig.
I alla fall så badade vi lite till trots det som hände, men vi höll oss där vi bottnade. Vi gick tillbaka, duschade och bytte om. Några killar som var uppe smög på oss. De smög utanför vårt fönster. Vid första anblicken trodde jag att mannen var tillbaka. De blev ganska förvånade när jag smajlade åt dem och tog ner rullgardinen. Jag skrattade lite för mig själv.
- Vad är så kul?
- Killarna bara, helt omogna.
- Mm.
- Fast… det är kul att åka med dem på deras mopeder. Fast vissa av dem skaffar sig epa-traktorer. Inte lika kul…
- Slutdiskuterat!
- Vad tar det åt dig?
- Inget vill bara sova, god natt.
- Hehe, ok. God natt.
Vi låg i sängarna och försökte sova.
- Vi har inte bytt rum än.
- Nej men det har ju inte hänt något mer, god natt.
- God natt.
- Men tänk om…
- GOD NATT!
- Ok, ok god natt.

Nästa morgon fick vi beordring att packa. Vi gjorde så, åt frukost och satte oss i bussen hem. Jag tog fram min freestyle och satte på lite slipknot. Alissa nöjde sig med att titta ut på den vackra naturen. Vi pratade om lite allt möjligt. Plötsligt girade bussen snabbt och körde ner mot ett dike. Jag och Alissa höll varandras hand och ett stenhårt grepp om stolarna. Alissa la sitt huvud i mitt knä och jag höll huvudet borta från fönstret. För när vi kraschade mot marken så slogs fönstret i spillror. Vi klarade oss undan med några sår, men vem hade inte det? 1 i klassen hade fallit ut och klämts ihjäl. Det var Victor. Han levde ett tag men han led, och han hade brutit mycket, han dog. Chauffören ringde efter bogserar hjälp och ambulansen. All hade gått ur bussen och ställt sig vid sidan av vägen. Där fanns några bord. Jag sörjde Viktor och lät han få några tårar. Men jag slängde en blick in i den mörka skogen som vägen var omgiven av och började genast oroa mig för något annat. Mina skrämseltankar skenade iväg på nytt. De rymde och jag kunde inte hålla kvar tyglarna i dem. Jag tänkte mig hur blodtörstiga vargar, Zombies och mördare skulle komma ut från skogen. Stora blodtörstiga vargar med lysande gula ögon, Zombies med lysande ögon och de själva i en blågrå nyans och mördare med vapen formade som långa klor som sliter upp ryggen på en. En hand lade sig på min axel. Jag hoppade till.
- Varför så nervös?
- Mina skrämseltankar…
- Nej, inte här! Andas ut och in, ut och… Alissa stannade tvärt, hennes ögon rörde sig från mig till skogen. Hon fick en skräckslagen min, grep min hand och sprang.
Jag visste vad det var. Alla sprang in i den omkullvälta bussen. Vi stängde dörren och kurade ihop oss. Det var dödstyst tills något hoppade upp på taket. Med sitt vapen skar han upp metall taket, en mördare. En varg hoppade mot bussen och skrapade med sina klor mot rutan. Zombies lyckades ta sig in och slet i folk. En mördare körde upp vapnet i chaufförens rygg och slet upp den igen. Alla skrek. Några vargar hade hittat Viktor, de åt hans kött. Sen hördes ett bekant ljud, polisbilar! De körde på massor av zombies. Ambulansen kom efter. Ljudet hade skrämt bort vargarna. De bar in den halvätna blodiga Viktor i ambulansen och de som var mest skadade. Resten fick trängas i polisbilar. Zombies, vargar och mördare sprang efter bilarna. Nu var resten räddade. Det var mitt fel att chauffören dog och att de andra skadades, bara mitt. Men det vet ingen utom Alissa, och skulle jag sagt det till någon annan skulle de ändå inte ha trott mig. Jag var äntligen hemma. Jag gick på Viktors begravning och grät ut. Sen var konfirmationen här, vi spelade upp vårt spel och sjöng. Det var väldigt nervöst, men vi klarade det. Annars var jag och Alissa ofta tillsammans. Vi diskuterade det hela som hade hänt och kom fram till slutsatsen att jag skulle hamna i helvetet. Men skulle jag vara rädd? Nej.

En vecka på Ivö_16 bast_
Alissa hade inte kunnat övertala mig att tro att jag hade fått en speciell gåva. Enligt mig var det en förbannelse.
Nu skulle min familj och en annan familj som vi var vänner till åka till Ivö, och stanna där i en vecka. Min familj bestod av mig, min bror, min mamma Catherine och min pappa Jack. Den andra familjen bestod av två systrar och deras mamma o pappa. Den ena systern var ett år yngre än jag, hon heter Jade. Hennes lillasyster heter Yasmin. Deras mamma heter Alisha och deras pappa Will. Jag började med att ringa Alissa, sen sa mina föräldrar åt mig att packa upp. Jag saknade Alissa innerligt och ringde henne varje kväll. Annars om jag inte ringde desperat efter mina vänner så var jag med Jade. Hon hade långt blont hår och blåa ögon. Hon såg ut som en ängel. På kvällarna satte vi oss på bryggan och snackade tills våra föräldrar efterlyste oss. På morgonen gick vi ner och köpte bullar och på kvällarna åt vi nere på gatuköket, eller grillade. Mina skrämseltankar hade lugnat ner sig, tills Jade ville att vi skulle gå genom skogen i mörkret… Hon höll min ena hand och drog med mig in. Mörkret slukade oss båda.
- Kom igen nu, Faith.
- Har du varit här innan?
- Nej, hurså?
- De va inget.
Det hände ingenting i skogen, jag menar mina skrämseltankar var igång men inget verkligt hände. Vi snackade mest.
Vi hade hyrt varsin stuga. Vi hade nummer 2 och de 3. Jag lyckades tjata till mig undersängen eller vad man ska säga. Men fan vad jag ångrade mig. När jag satt på sängkanten tänkte jag hur en mördare eller en skitstor skorpion skulle sitta under min säng och knipsa eller skära av min fot. Eller trycka in en stor spruta med gift i min häl, eller i skorpionens fall: Sin giftiga svansspets. Jag drog upp fötterna direkt. Det var sisådär lätt att somna. Pappa snarkade liksom. Men det gick. Jag vaknade av att min mobil jamade. Jag hade fått ett sms. Synd att jag glömde stänga av mobilen. Men min nyfikenhet tog över och jag kollade sms:et. Det var från Cazzidy, den värsta nattmänniskan av alla. Hon undrade om jag sov. Jag skrev tillbaka. ”hehe, inte nu längre”. Pipanden och jamanden från mobilen fick min ett år yngre bror att vakna ovanför mig.
- Men fan stäng av den, vissa försöker sova.
Jag skickade de sista sms:et och stängde av mobilen. Nån timme senare vaknade jag igen. Mobilen jamade! Men jag hade ju stängt av den. Jag kollade snabbt jag öppnade det. Ett okänt nummer…
Det stod:

”Faith Maureena. Du måste sluta med dina så kallade ”skrämseltankar”. Efter tillräckligt länge lär jorden tas över av dina lik, zombies, vargar mm // anonym”.

Jag blev inte lite panikslagen. Jag bläddrade neråt och det jag såg fick mig att flämta till o jag kastade ifrån mig mobilen. Längst ner fanns en bild av han jag såg på konfan, i fönstret… Jag vågade inte ta mobilen igen. Jag klickade bara på knappen som man stänger av med. Jag kunde inte sova den natten.0

Men trots allt vaknade jag, jag måste ha sovit, i alla fall några timmar. Sms:et var borta…

Idag hade killarna bestämt fiske. Vi grävde upp mask och gick ned på kvällen. I början när jag skulle kasta ut linan var jag alltid extra försiktig… jag hade fantiserat att jag svingar linan och kroken sätter sig fast vid något… en rygg, en kind, ett öga… och att jag som ingenting märkt drar… mm därför är jag försiktig…
Efter ett tag fick min bror napp, en liten sik. Några sekunder senare försvann mitt flöte under det mörka vattnet och jag drog upp en mört. Den var stor, för draget i linan hade varit starkt. Min bror blev ju lite… sur. För att inte ha fångat största. Sen på kvällen satt vi uppe länge och bara pratade. Sen var det skönt att gå och lägga sig. Att smyga in och låsa dörren, lägga sig i sängen och omsvepas av mjuka kalla täcken. Jag föll snabbt i sömn.

Jag vaknade upp, inget hade hänt och jag levde normalt för ett tag. Idag skulle vi -som tur var- hem. Jag hade fått order att packa. Jag kramade om alla innan vi stack. Det var nån timmes körning. När jag är 18 ska jag skaffa en riktigt skitsnygg bil. Klart!

Hemma_18 bast_
Ja, jag har skaffat en bil nu =). Det blev en Volvo. Inte en sån där fyrkantig, killälskande bil. Min är snyggt blå, har lite rundare former mm… Lön, pappa och mitt konto hjälpte till med betalningen. Jag har tagit körkortet mm.
Alissa har fixat ett party. De inbjudna är typ alla i vår ”klass”. Numera har hon en pojkvän, men hon står fortfarande fast vid min sida. Jag körde ner med min bil. Det skulle infinna sig hemma hos henne. Jag klev ur bilen, sträckte mig efter hennes present och stängde dörren. Jag klickade och dörren låstes. Välsignad vare teknologi. Långt ifrån hörde jag basen av musiken. Det som dunkar alltså. Jag följde musiken in i hennes hus. När jag kom in såg jag Alissa och hennes pojkvän dansa uppe på golvet. Jag vinkade till henne och hon såg mig genast. Hon vinkade tillbaka tjoade och tog pojkvännens hand. Hon gick mot mig.
- Hej!
- Va???
- Jag sa Hej!!!
Vi kunde knappt prata med varandra på grund av musiken. Alissa sprang fram till stereon och skruvade ner. Det hördes många suckande, protester och stönande.
- Jag fixar på ljudet sen!
- Så var var vi?
- Jag sa hej.
- Ja, hej lilla gumman! Alissa sträckte sig fram och kramade om mig.
- Här var det livat.
- Ja verkligen. Ser du, de under bordet är fulla, de som dansar på bordet är tja… ganska fulla… och folk har faktiskt gått in på mitt rum och haft sex.
- En lyckad fest då eller?
- Aaa, men fan ta dem om de… kladdar ner i min säng.
- Hahaha.
- Sätt på ljudet!!!!!!
- Jaja. Alissa gick fram och skruvade upp musiken.
- Vi går upp Alissa.
- Ja till något rum där de inte är ”upptagna”.
Jag gick fram genom korridoren, jag öppnade en dörr och höll på att gå in när jag såg två människor göra ja… jag stängde snabbt, Ups förlåt.
Alissa skrattade bara åt mig och sa att jag såg ut som en mer eller mindre tomat i ansiktet. Men vi hittade ett rum, ett ledigt rum, som vi kunde snacka i. Alissa gick in och satte sig med ryggen vänd mot mig. Jag stängde dörren och gick in till henne. Jag stod bakom henne.
- Alissa?
Hon satt fortfarande orörlig.
- Alissa?!?
- Ja? Hon vände sig sakta om, hennes ansikte saknade… ansikte!
- Vad är det Faith?
Jag flämtade till och backade.
- Faith? Vad är det?
Alissa var som vanligt nu, det var förhoppningsvis bara inbillning.
- Du… ditt ansikte…
- Berätta.
Efter ett tag visste hon allt. Det saknade ansiktet, mobilen o sms:et.
- Kan du inte försöka sluta skrämma upp dig själv?
- Det är inte jag, det är mitt undermedvetna…
Det knackade på dörren.
- Kom in!
Hennes pojkvän steg in genom dörren.
- Kommer du Alissa? Det är en tryckare nu.
- Visst, kommer!
Han gick ut genom dörren.
- Han är snygg, snäll och allt!
- Så du är nöjd?
- AAAA!
- Hur träffades ni?
- På en Wiccaklubb. Jag visste inte att han var intresserad av sånt, och det var han ju inte, men han hade förföljt mig efter att sett mig och blivit kär innan.
- Romantiskt…!
- Ja, men nu måste jag gå ner till min ”romantiske” kille.
Jag gick också ner. Jag satt och snackade med Alissa då hon inte dansade med Peter som han hette. Jag hade upptäckt att en söt kille långt ifrån satt och tittade på mig, hela tiden. Efter ett tag hade han väl tagit mod till sig och bjudit upp mig. Gammaldags? Spelar ingen roll. Han förde mig upp på dansgolvet. Nu spelades en tryckare. Alissa räckte tummen upp åt mig bakom Peters rygg. Jag dansade och pratade länge och väl med honom. Jag presenterade honom för de andra och han fick mitt nummer. Klockan var över ett på natten och festen var slut.Det var bara jag och Alissa kvar och då får man hjälpa till att städa. Jag sopade upp allt papper, samlade upp pantflaskor och vinglas. Av nyfikenhet gick jag upp i Alissas rum.
- Alissa! Du måste byta lakan! Skrek jag med skratt i rösten.
- Åhh nej!!!
Vi hade städat upp allt till efter 2 någonting. Då gick Alissa och la sig -i rena lakan- och jag tog bilnycklarna och gick ut. Det var becksvart. Jag hade en liten ficklampa. Jag lyste på min bil och klickade. Plötsligt hörde jag ett gällt skrik från min bil, jag sprang dit och plötsligt såg jag ett lik pressa upp sig mot rutan inifrån och skrika. Jag skrek också. Den sölade ner en massa blod, men plötsligt var den borta. Alissa hade hört mitt skrik och sprang ut för att se efter.
- Vad är det Faith???
Jag fick inte fram ett ord. Men tillslut kunde jag säga vad som hade hänt.
- Scary… Men den är inte där nu…
- Nej… Det måste varit inbillning…
Jag satte mig i bilen som lystes upp. Och flämtade till. Över ratten, knapparna stod VARNING i blod!!! Jag vände mig om och skrek av det jag såg.
Polisen kom.
- Ett lik i din bil? Hur kom det dit?
- Jag vet inte…
- Jag känner igen dig… Du var den med det förra liket… Du kan lika gärna vara mördaren själv…
- …Eller otursförföljd… mumlade jag för mig själv.
De avlägsnade liket som låg i baksätet. Jag såg den som ett sittande lik med bälte om sig och stirrande ögon. Polisen lät mig vara. Jag körde hem, chockad. Blek som ett lik, stirrandes, rufsigt hår och ringar runt ögonen. Jag stannade bilen och låste den. Jag gick mot vår dörr. Jag fick vara tyst. Mina föräldrar sover. Jag tog från husnyckeln och låste upp. Jag gick sakta o tyst in. Sen kände jag en droppe falla på min panna och fler droppar. ”läcker det?” tänkte jag. Jag kände på dropparna i min panna, blod! Jag tittade upp, den fasa jag kände överträffade alla mina känslor. Jag skrek och måste ha väckt ett helt kvarter. Det jag såg var ett lik som var ordentligt sårad, med kniv eller piska, blodet droppade ner från honom. Han var uppspikad med spik o knivar. På några ställen av hans kropp såg man skelettet. Sen började allting skaka. Jag grep tag i trappräcket och höll mig fast. Tavlorna föll i golvet och glaset gick sönder. Den stora kristallkronan föll i golvet och gick i tusen bitar. Det mullrade samtidigt. Det föll ned en massa blod och sedan hela liket, mitt framför mina fötter. Det rann blod från den livlösa kroppen ner till mina fötter. Golvet svängde så jag tappade balansen föll in i väggen, slog i huvudet och ner på golvet. Jag måste ha blivit medvetslös. För jag vaknade sen på golvet. Mamma stod böjd över mig och ropade på mig. Jag vaknade av hennes röst långtbort ifrån. Hon kramade mig och jag tittade över hennes axel. Inget var sönder, allt hängde som det skulle, liket var borta. Jag kände snabbt i min panna, dropparna av blod var borta. Men jordbävningen… mullrandet… blodet…
En sån här sak skulle fått vem som helst att åka in på psyket. I min säng ringde jag Alissa på mobilen, hon måste få veta det. Vad fan skulle jag göra? Det går inte att förhindra, jag vet inte när det händer, heller. Hur ska man kunna stoppa… mig? Svara, svara, svara, svara…
- Alissa här, sorry men jag är inte inne just nu…
- Jäää…
- Hallå?
- Alissa?
- Ja, jag hann ta det.
Det var tyst av spänning en stund.
- Det har hänt nåt, eller hur?
- Ja…
Det tog ett tag att berätta allt. Jag berättar allt för henne även om det tar sin tid…
- Hur…? Men…? Vad ska du göra…?
- Jag vet inte, jag hoppades att du hade ett svar på den frågan…
- Nej tyvärr…
- Men vad kommer att hända nästa gång?
- DET kan jag däremot hjälpa dig med. I wiccaklubben finns massor av magiskt folk. En del av dem kan spå i framtiden. Andra SER det hända.
- Ja! Kan vi inte gå dit, imorgon kanske?
- Visst, jag ska inte göra något.
- De kanske kan svara på en del frågor…
- Ja… Men imorgon är loppisen också… Vi tar den först för wiccaklubben är öppen för alla närsomhelst, vilket loppisen inte är…
- Ok då, men ja bara vi kommer dit…
- Visst, de é klart. Jag lovar.
- Ok, vi ses imorgon då…
- Hej!
- Hejdå!
Klick!
Den natten sov jag ganska lugnt. Med tanke på att det skulle ordna sig… imorgon…
I vanliga fall åker tankarna iväg och hämtar skräckfilmer, som jag har försökt glömma, ur mitt undermedvetna. Och det blir bara värre då dessutom.

Jag vaknade faktiskt riktigt skönt. Solen strömmade in genom fönstret och fåglarna kvittrade. Låter poetiskt kanske.
Kudden o täcket kändes mjukare och skönare än i vanliga fall. Man låg ner och riktigt gosade ner sig. =). Men som sagt så hade jag en loppis att gå till. Klockan var 9 nu. Jag borstade igenom håret som blev mjukt o silkeslent. Jag drog på mig mina svarta kläder. Jag åt en liten frukost, men tillräcklig. Jag kollade klockan, den var halv 10. Jag behöver inte ta bilen för det var så nära. Jag gick ett tag och kom fram till ett ställe som var fullsmockat med folk. Jag armbågade mig igenom folksamlingen och såg Alissa. Jag vinkade hej vilt. Hon kom till mig.
- Hej! Vart ska vi börja?
- Jag vet inte, vid polkagrisarna kanske…
- Visst!
Vi hade gått länge och väl och sett allt från polkagrisar till strumpor till smycken. Efter ett tag hade vi kommit till det sista ståndet.
- Kom vi går till dig nu.
- Nej vänta! Började jag. Jag vill kolla i det ståndet först.
- Ok då.
Jag gick fram till ståndet, det var tavlor. En av dem hade särskilt fångat min blick. Den var inte speciell eller så…
Den föreställde en gråtande kvinna. Som om hon var olycklig. Jag köpte den för en tia och tog med den.
- Vad har du köpt?
- En tavla.
- Den? Det fanns mycket finare Johnny Depp motiv där borta.
- Jag vet, men den verkar tala till mig på nått sätt.
- Jaja, jag tycker den ser creepy ut i alla fall.
Vi gick hem till mig och lämnade av alla grejorna. Sen satte vi oss i min bil och körde mot klubben. Jag kollade extra noga innan jag satte mig i bilen…
- Där!
Alissa fick visa vägen. Nu pekade hon hysteriskt mot en gränd och lutade sig över framdelen.
- Jag ser den!
Jag körde in i gränden och såg den hängande skylten där det stod: Wiccaclub ~ vem du än är så är du välkommen.
Texten var riktigt vacker. Ingången var prytt med ljus och rökelse fyllde luften. Inomhus var det vackert och magiskt dekorerat. Det var ljus och symboler lite varstans, samt rökelse med hållare, kristallkulor, böcker och mycket mer. Det var avslappnade musik i bakgrunden. Man blev rent lycklig och lugn när man kom in där, och lät sina bekymmer sväva bort. De som var därinne hade sin egen klädstil och inte någon speciell. De var barfota och hade många smycken. Med symbolerna som prydde väggen: Triquetra, pentagrammet… Och mycket stenar… för var sten stod ju för något…
En kvinna med långt blont hår med en tiara kom fram till mig och visade mig till min plats på golvet. De satte, för dem, välkända Alissa på hennes vanliga plats. Vi satt i en ring. Först nu upptäckte jag att ett pentagram var målat på golvet. I den ringen där vi satt. Alissa hade satt sig i lotus och visade åt mig att göra desamma. Plötsligt slöt alla ögonen och mumlade något på latin. Sen tog de varandras händer, så det var bara att hänga på. Jag försökte uppfatta några ord och läste de samtidigt som dem. Pentagrammet på golvet började glöda rött, men den brände inte. Sen avslutades det. De satt tysta och andades in o ut. Sen välkomnade en av dem oss. Alissa hade sagt att hon hette Andreika. Vi var runt en 10 kvinnor/tjejer. 4 av dem var de som hade det. De hette Andreika, Shania, Iona och Thera. Nästan alla var stammisar och det var några, inkl mig, som var smått förvirrade. Vi satt fortfarande i ringen medan Andreika pratade. Hon frågade vad vi hade för obesvarade frågor.
- Kära Alissa! Kul att du kunde komma ikväll. Vad det något du hade på hjärtat?
- Nej Andreika, inte jag men Faith.
Alla tittade åt mitt håll istället.
- Jag?
- Vad har du på hjärtat?
- Jo… jag har skrämseltankar… och de har liksom… blivit verkliga… kan ni hjälpa mig?
Det var tyst. Till och med den avslappnande musiken hade tystnat.
- Hur kan det vara möjligt?
- Fråga mig inte ens.
- Det är mycket allvarligt. Har du fått några telefonsamtal från nån du inte känner?
Jag kände hur en iskall hand kramade om mitt hjärta och jag stelnade till.
- Ja…
- Då har det redan hänt…!
- Vad har redan hänt?
Jag ställde mig upp, nu när svaret var nära ville jag inte att den skulle slinka ur mitt grepp.
Andreika nickade åt de andra att lämna henne. Alla utom Alissa fick stanna.
- En vi var vän med hände det också. Hon hette Marita. Hon var en äkta häxa men hade skrämseltankar. De skrämde henne genom att bli verkliga. De dödade folk. De tog tillslut över henne och hon blev besatt. Vi var tvungna att kasta henne i majelden…
- Men, men går det inte att bota?
- De som försökt har straffats av tankarna… Vi kan inget göra…
Jag var helt stum, jag ville bara hem. Ville att mina kompisar, min familj, min katt… alla jag kände skulle sitta kring mig, trösta mig och beskydda mig… Jag vill inte bli besatt! Jag vill inte brännas för något jag inte har gjort!
Alissa tog hem mig och stannade hos mig. Jag satte skakigt upp tavlan av den gråtande flickan. När jag såg henne igen hånflinade hon. Jag slängde tavlan i elden av vrede och förtvivlan och uppfattade… ett skrik? Ett dovt skrik?
Alissa sov över. Hon gjorde en formel som vi utförde, vi satt i en ring med stearinljus och uttalade orden, den skulle göra så att mardrömmarna skulle stanna utom den ring vi markerat. Som extrahjälp hängde jag upp några drömfångare. Ringen gick runt min säng och stor del av rummet. Alissa var orolig och vaknade flera gånger på natten för att se så att jag andades, eller inte drömde mardrömmar, för då brukar jag mumla ”låt mig va!”, ”Släpp mig” och så blev jag svettig så det bildades pärlor i pannan. Inget av det hände. Men när Alissa var vaken började jag att gå i sömnen. Detta är sånt Alissa berättat för mig efteråt. Jag såg vaken ut och började gå iväg. Alissa hade tagit mig på axeln och pratat lugnande med mig. Men jag hade fortsatt att gå. Plötsligt skymtade Alissa vit rök som lockat på mig. Jag var utanför ringen och omsveptes av röken. Alissa försökte dra tillbaka mig, men röken slingrade sig runt mig och höll ett fast grepp. Röken som först varit vit förvandlades till svart. Det jag minns av detta var att jag var inne i en lycklig dröm som blev en mardröm. Jag var i en skogsglänta. Det var en liten vacker drickskälla och vackra träd. Där var magiska varelser som enhörningar mm. Jag satt och doppade fötterna och drack medan jag såg en liten vit dimma. Den glänste vackert och det såg ut att dansa älvor i den. Jag gick dit och omgav mig av älvor. Antagligen var det nu jag hade gått över ringen och dimman blev svart och älvorna var inte goda varelser längre. De var svarta, hade röda ögon och klöste på mig med sina långa klor. Alissa hade lyckats väcka mig när hon drog tillbaka mig. När jag låg på golvet slog jag upp ögonen, de var röda. Alissa flämtade till.
- Död åt alla! Hade jag skrikit med en röst som inte var min.
Det var en rasslande ond röst, såsom Alissa hade beskrivit det.
- Vad är det Alissa?
- Du… Dina ögon… Hon berättade i detalj vad som hade hänt. Och vad jag var påväg att bli… besatt.

Nästa dag sökte vi högre makter. Vi gick till varenda magi affär och klubb och bad om botemedel. Några bad oss att lämna dem direkt, andra bad för oss. Megha var den ende som inte började be till någon gud eller bad oss att sticka och hjälpa oss själva. Hon hade praktiserat magi och häxkonst i flera år. Hon tog oss in till en gömd del av hennes butik.
- Det här ska hjälpa. Det raderar allt som har med det att göra. Innan jag kom hit till stan för att öppna min butik så fick jag reda på att en häxa hade förbannats av sina skrämseltankar. Hennes ögon hade blivit röda, hennes röst hade blivit mörk, rasslig och inte hennes egen, hennes hud hade blivit smått likfärgad… hon hade blivit en annan ond person. Tillslut började hennes ögon att blöda. Så de andra häxorna slängde henne i den heliga elden. När jag hörde det började jag direkt att ta reda på vad som kunde stå emot det och gjorde en trolldryck som skulle hjälpa.
Hon såg på oss som hade blivit helt likbleka och skärrade.
- Jag lovar det hjälper.
- OK… Kostar det något? Det hjälper väl?
- Ja och nej. Ni kan få den, jag har fler och man måste hjälpa de som drabbas. Och det hjälper.
- Ok hejdå, vi måste fixa upp det här nu.
- Nej vänta! Ni måste göra det på ett specifikt sätt. Vid fullmåne, midnatt och…
- Vi ska inte dansa nakna va? Utbrast Alissa.
- Hehe, nej… Det finns ritualer som man gör det men inte här.
- Puh.
Hon berättade det för oss, vi glömde det inom nån sekund så hon var så vänlig att skriva ner det. Samt när det är fullmåne.

Vi sprang hem och förberedde oss. Plockade fram örter, ljus, rökelse… Och en kniv.
- Vi behöver en spegel också. Kan du hämta en Faith?
- Visst!
Jag sprang iväg efter en spegel.
- Stor eller liten?
- Kvittar!
Jag tog upp mammas fickspegel. Jag tänkte bara se hur jag såg ut och när jag kollade var det inte jag. Det var den personen som Megha beskrivit.
- Skynda dig Faith klockan är snart 12!
- Jag… kommer!
Jag slängde ner spegeln i fickan och sprang ut.
Vi gjorde samma ring av ljus fast utomhus under månen. Det var midnatt nu. Vi satte oss i vardera hörnan i ringen. Vi läste de latinska ord hon skrivit ner. Jag förstod bara några. Det jag förstod var: ”hjälp” ”Onda” ”utanför” och ”månen”. När vi sagt det spred månen ut sitt ljus över oss. Sen formades ljuset till en liten stråle som stod som en pelare i mitten av ringen. Vi gick dit och satte oss runt strålen. Vi skar i våra händer med kniven och blandade blod. Det gjorde lite ont men det struntade jag i, vadsomhelst för att inte bli ett monster. Vi höll varandra i händerna runt strålen och mumlade om ramsan. Jag märkte att desto snabbare vi mumlade ramsan desto snabbare läkte såret och blodet försvann. Sen tog vi fram spegeln. Jag speglade den i månljuset och tittade på mig själv, det var jag. I månljuset skulle man se den man verkligen var. Jag kollade en gång till. Det var jag men jag var vackrare. Det vackraste jag sett. Jag gissade att man såg sin inre skönhet. Alissa kollade också i spegeln.
- Är det jag? Så vacker hon… e jag är… Såna här speglar borde dem ju sälja på Domus!
- Hehe ja. Jag reste mig upp och vi tog upp ljusen sen började vi gå hemåt.
- Skönheten ligger i betraktarens öga… Månen ser oss säkert såhär…
- Ja…
Jag kände en känsla av obeskrivlig lycka. Jag sov hela natten utan mardrömmar och jag kunde börja om ett nytt liv, fortfarande med mina kompisar såklart. Jag gav ett bidrag till Megha så hon kunde fortsätta med sin trolldryck. Efter en lyckad och solig dag med Alissa gick jag hem. Det ringde när jag kom innanför dörren. Jag tog upp luren och kände lite nervositet.
- Faith Maureena?
- Du klarade dig denna gången, men sen då, när ingen kan hjälpa dig, kommer du bli precis som jag. Besatt! Känner du igen detta?
I bakgrunden hörde jag ett skrik.
- Det är din kära Alissa. Eller ska jag säga var? Eller dessa?
Jag hörde ännu fler skrik.
- Din mamma och pappa? Ska jag göra så här en efter en efter en tills det bara är du kvar.
Det kändes tomt och hemskt. Det går inte att beskriva.
- Vi kommer att ta dig, vi kommer att ta dig… klick!
- Nej! Vänta! Var är ni! Skrek jag förtvivlat.
Jag slog 112.
- Hon har tagit mina vänner och min familj hjälp mig…!
- Vi kommer att ta dig, vi kommer att ta dig…
- Nej! Jag slängde telefonen i golvet.
Jag sprang till bilen, fumlade med nycklarna, satte mig i bilen och körde. Körde till Megha.
Jag kom inrusande till Megha. Hon vände sig om och började med:
- Vi kommer att ta dig, vi kommer att ta dig…
Då vaknade jag med ett ryck. Det var en hemsk mardröm. Jag kollade så att mamma o pappa låg i sina sängar sen ringde jag Alissa.
- Alissa?
- Ja? Svarade hon sömnigt.
- Jag hade en hemsk mardröm!
- Du är botad nu, ta det lugnt. Alla får mardrömmar eller hur?
- Ja visserligen…
- Så då var det väl inget mer med det?
- Är du säker…?
- Ja… Helt säker… dessutom får du ta att sätta upp några drömfångare.
- Ja jag antar att du har rätt.
- Ja ok, god natt då.
- God natt.
Jag hängde upp ett dussintals drömfångare och gick o la mig. Jag somnade utan svårighet. Och vaknade lika bra. Det gick många dagar med Alissa, och andra kompisar, med familjen också. En dag, när jag är 30 och har en underbar familj, men samma vänner fick jag ett brev. Jag öppnade det. Kuvertet var gammalt. Det stod inget på pappret. Jag vände det och såg en pytteliten text längst ner. Jag antog att någon av mina kompisar skämtade med mig. Jag tog ett förstoringsglas och läste i huvudet. Vi kommer att ta dig, vi kommer att ta dig…

Slut


Av:
Linda
Ågren

Författare:

Publicerat

Dela: