Förlåt

Förlåt


Han satt vid bordet med huvudet vilande mot händerna, han kände hur det bultade i det. Han hade precis vaknat och baksmällan gjorde det svårt att tänka. Han tog ett djupt andetag för att försöka få bort dimman som låg som ett blött täcke runt hans minnen av förgående kväll, som gjorde att han inte kunde komma ihåg vad som hade hänt.

Han märkte efter en liten stund att det inte bara var huvudet som gjorde ont, det värkte i händerna också. Han lyfte upp huvudet och tittade på dem, de var blodiga och knogarna var uppskrapade. Han stirrade häpet på dem innan insikten till fullo träffade honom. Han knöt nävarna och tänkte: Nej! Nej, snälla, inte igen.

Snabba minnesbilder började komma, minnesbilder av att han slog och slog, det verkade pågå i en evighet. Sedan kom han ihåg varför, varför han hade blivit så arg. Väskan! Väskan med hennes saker som stod färdigpackad i hallen när han kommit hem tidigare från jobbet. Han hade förstått direkt vad som var på gång och bara blivit argare och argare när hon försökte förklara för honom.

Till slut hade det brustit för honom och han hade börjat slå henne, om och om igen. Han hade till och med sparkat på henne när hon låg ned på golvet. När han hade avreagerat sig gick han och hämtade en vodkaflaska. Han satte sig vid bordet och började dricka medan han väntade på att hon skulle komma upp och ringa efter polisen. Till slut hade han somnat.

Nu satt han där med sina minnen och skämdes. Hon hade inte ringt polisen, och hon hade fortfarande inte gett sig av, han kände hennes närvaro i rummet. Han tittade upp och fick se ett ansikte med kyliga ögon som stirrade tillbaka på honom.

”Det kommer inte att hända igen”, sade han ångerfullt.

”Du har rätt, det kommer inte att hända igen”, blev det kalla svaret.

”Snälla lämna mig inte”, bad han.

”Det är ditt eget fel, du har ingen annan att skylla på än dig själv”, det gick inte att undgå den hånfulla tonen och den undertryckta ilskan som fanns i svaret.

”Förlåt mig, jag är ledsen. Jag ångrar det det jag gjorde”, vädjade han.

”Jag vet att du ångrar dig, det gör du alltid. Men den här gången...är det för sent.”

En tår rann nedför kinden. Han klarade inte av att titta på ansiktet längre utan vände sig bort från spegeln. Han stirrade på den orörliga kroppen som låg på golvet.

”Jag vet”, viskade han.

”Jag vet.”

Författare:

Publicerat

Dela: