Förlåten?

Mila drog fram dagboken. Sen började hon skriva.

Han måste bara förlåta mig. Det måste han, för jag klarar mig inte utan honom.

Då kom hon på något. Hon plockade fram mobilen och slog nummret. Hon bet sig i läppen.
- Jesper? Det är jag, sa hon när han svarade.
- Vad är det? sa han.
- Kan vi träffas? I parken, eller något, sa Mila.
- Okej, sa Jesper.
- Tack, sa Mila och la på. Hon drog en stund senare på sig den tunna vårjackan (även fast der var höst) och gick med snabba steg mot parken. Vid den vanliga parkbänken där dom brukade träffas stod Jesper.
- Hej, sa Jesper kyligt.
- Jesper, förlåt, sa Mila.
- Varför gjorde du så mot mig? sa Jesper.
- Jag vet inte. Men jag vet att det var dumt av mig. Jag förstår om du vill göra slut, jag är ju så dum, men du måste bara förlåta mig först, sa Mila. Jesper tittade bort. Sen började han gå hemåt. Mila tittade efter honom en lång stund, sen satte hon sig ner på bänken. Hon började gråta. Varför kunde han inte förlåta henne?
- Mila, vad gör du här? Mila tittade upp. Där stod Gurra med sin hund Lova.
- Jesper kan inte förlåta mig, snyftade hon tyst.
- För vaddå? sa Gurra.
- Tro mig, det vill du inte veta, sa Mila och reste sig upp.
- Ska vi gå en sväng? sa Gurra.
- Visst, sa Mila. Hon hade helt försummat Gurra sen hon blev ihop med Jesper. När dom hade kommit ut från parken mötte dom Jesper.
- Så du hänger med honom nu, när jag har stuckit, sa han surt.
- Jesper, jag har känt Gurra mycket längre än vad jag har känt dig, och jag vet vem som är den bästa. Du kan ju inte ens förlåta, och du blir sur så fort du ser mig med en annan kille. Det är slut, om det inte redan är det.

När Mila kom hem den kvällen tog hon fram dagboken igen.

Jag hade fel. Jag klarar mi visst utan honom. Det är Gurra som jag inte klarar mig utan.

Skriven av: Ellia