Förlorad kärlek

Planet dök snabbt ner mot det öppna fältet. Kastvindar hög tag i flygplanskroppen. Lösa delar skramlade. Greppade armstöden. Bältet spände över bröstet. Det mesta är gammalt på planet. Blank metall och vit hård-plast. En chans sen måste vi upp igen för ett nytt försök. Inte mycket att landa på. Ett mindre öppet fält. Runö. Under mina resor runt i landet har jag besökt de tidigare estlandssvenska öarna. En fascination att få möta svenskar avskurna från västvärlden sedan andra världskriget. Känna rötter till en förgången mer jordnära tid med äldre värderingar. Dagö med de som senare vandrade till Ukraina och det som senare blev känd som Gammelsvenskbyn.

En tid senare steg jag av en buss från Kherson i södra Ukraina. Med en handritad karta knackade jag på dörren hos en Dagöättling i Gammelsvenskbyn. Jag var sommaren -95 på en tågresa genom länderna Polen, Ukraina och Rumänien. Ormsö och mina möten med Maria Murman. Estlandssvensken som under brinnande världs-krig vände hemåt med sin brudkista. Båten till Sverige lämnade hamnen utan henne. Väntade på sin man som blev tagen av ryssarna till Sibirien. Rågö öarna där jag fann en minnessten över de svenskbybor som också flydde över till Sverige -44 medan ryska marinen cirkulerade utanför.

Tokerevplanet landade med kraftiga dunsar på åkern. Fast mark. Lossade bältet, fattade min rödblå packväska av nylon och klev nedför den korta stegen. Trampade nästan direkt fel på en lös jordkoka och stukade lätt vänsterfoten. Cykeln hade jag före avresan lämnat väl låst i Kuressaare hamn. Med väskan över axeln vandrade jag grusvägen fram till hamnen. Längs huvudgatan, den smala grusvägen, låg några småhus med staket om-givna av öppna små gräsplättar och gles skog. Stod snart vid hamnkajen. Upptäckte en liten anslagstavla som berättade att nästa båt tillbaka går redan tidigt nästa morgon. Det var bara tidig förmiddag så jag hade några timmar för att orientera mig på ön.

Hade ännu inte mött någon öbo fast det bevisligen fanns befolkning här. Hur kunde i annars ha både en landningsbana och en liten hamn. Var kan jag sova över natten? Såg mig omkring. Ögat fångade en liten skylt på väggen till ett av de närmsta husen med texten Youth Hostells. Knackade på och fick en säng för natten. Rum-met var enkelt inrett med säng och en stol. Utsikt över gården och havet som skymtade till höger. Rigabuktens vågor slog oavbrutet. Kaskader sköljde över kanten. Kyliga vårvindar fick mig att dra mig bort från hamnkajen. Vid en korsning låg några större röda och vita trähus. Öns centrum.

Befann mig sommaren -94 i Kuressaare. Hade mött Lisu, en tidigare kärlekshistoria, för sista gången. Några månader innan var jag och mina bröder på genomresa för att hälsa på en mycket gammal kvinna i Lümanda, Salme Part. Passade även då på att få kontakt med Lisu men misslyckades. Ingen öppnade där hon tidigare hade bott med son, man och dennes mamma. Nu stod svärmor i dörren. Trevade mig fram på estniska ”Ja olen üks söber te Ly Liik. Sind homikust, palun..? Ei ole? Adress tänan?” Hon gav mig adressen.

Promenerade med min lilla stadskarta ner till centrum. Stannade till vid baren där jag först träffade Lisu som-maren innan. Blev stående en stund. Fortsatte sedan till den gata där hon nu skulle bo på. Letade efter hus-numret och fann det. Ringde på. Där stod HON i dörröppningen i en mörkgrå städrock. Rufsigt hår. Diskborste i handen. Gud, vad jag hade saknat hennes famn. Hon bodde nu med sin 7årige son hos sina föräldrar. Äntligen skild från barnets pappa. När vi var tillsammans året innan var hon gift. Samma vackra och sensuella kvinna som tidigare. Djupa ljusblå ögon. När jag tidigare mötte henne, mjuka rougefärgade mildrosa kinder runt en mindre smal mun med fylligt ljuva läppar och smak av smultron. Ett försynt varmt leende som idag kändes spänt. Lätta frosskakningar i händerna. Ville bara hålla om henne. Känna värmen. Såg oron i hennes ansikte.

Hastigt möte. Lämnade trappan och gick iväg. Fick inte bli sedd. Hon kom ifatt mig. Promenerade en längre stund en bit bort. Rynkor i pannan. Rösten var lågmäld. Vi skulle inte träffas mer. Det var slut. Kände spänningen och smärtan i kroppen. Aldrig mer. Den fina tid vi haft fick bli ett minne för oss båda. Hon försökte att inte möta min blick. Värmen från hennes hud sökte kontakt. Men hon hade bestämt sig. Hennes liv gungade. Behövde vila. Mina antydningar orkade inte tränga in. Fötterna rörde sig sakta i gruset. Närmade oss skiljevägen för avskedet. Båda stannade till. Hon gav mig en försiktigt varm kram. Vände mig om och var snart tillbaka i centrum. Är det så man vänder och börjar på ett nytt kapitel? Allt forsade fram. Första mötet, kramen i Tallinns hamn, hennes varma lår i Mustamäe, vodkafesten i Kuressaare… våra små intima samtal om framtiden.

Författare:

Publicerat

Dela: