Första gången jag skar mig...

Första gången jag skar mig...


”Marika, kom hit!” Jag vände mig om. Det var Ivan. Fan också, jag som trodde att det kunde gå en dag utan att han gjorde något. Hur kunde jag vara så dum? Jag började sakta gå emot honom, jag böjde ner huvudet för att han inte skulle se rädslan i mina ögon.
”Vad vill du?” Frågade jag honom utan att se honom i ögonen. Det hade nu samlas en liten folksamling runt oss, jag sökte med blicken efter mina kompisar. Maria, Antonia och Gabriella satt vid ett bord några meter bort. Dem tittade på mig, men tittade snabbt bort när dem såg att jag såg dem. Jag vände mig emot honom igen. Utan att jag han reagera slog han till mig. Inte så hårt, mest bestämt. Det var en varning. Gjorde jag någonting nu som han inte ville, ja, då skulle det bli värre.
”Du sparkade undan min sko, ställ tillbaka den!” Han tittade hånfullt mot mig.
”Vilken sko?” Jag darrade på rösten.
”Den här!” Han sparkade på en sko så den åkte ut. ”Gå och hämta den!” Jag svalde.
”Men det var inte jag som sparkade ut den!” Han slog till mig igen, hårt den här gången. Jag sökte med blicken efter mina kompisar igen. Jag såg i deras ögon att dem tyckte synd om mig, men dem fortsatte att prata med varandra. Jag visste exakt vad det var dem pratade om, även fast jag ingenting hörde. Efter att Ivan gjort det han skulle med mig skulle jag få veta exakt vad det var dem diskuterade. Dem pratade alltid om hur dem skulle hämnas på Ivan bäst.
”Gå och hämta den nu!” Jag ryckte snabbt bort blicken från Maria och dem och tittade på Ivan. Hans ögon var kalla och elaka. Det var första gången jag tittade honom i ögonen, det gillade han inte. Han slog till mig igen, ännu hårdare än förra gången. Han slog alltid på samma ställe, då behövde han inte slå så hårt för att det skulle göra ont. Jag kände hur tårarna började komma men försökte hålla dem urvägen. Om Ivan fick se mig gråta skulle det bara egga honom ännu mer. Varför kunde igen hjälpa mig? Förtjänade jag ingen hjälp? Jag tittade bort emot Maria och dem igen. Dem satt och pratade och ignonerade vad som hände. Jagsuckade, det var nog bäst om jag hämtade den där skon. Så jag började gå emot skon, på vägen ut lade Ivan krokben för mig.
”Vad var det där bra för? Snubblade du på ditt eget fett eller?”Han skrattade. Jag pressade ihop läpparna och gick för att hämte skon. Jag tog upp den, gick emot Ivan och räckte honom den.
”Var det så svårt? Förstår du inte att det ända feta, fula människor som du bara duger till att tjäna oss andra? Du måste göra allt jag säger! Förstår du inte att jag egentligen är jättesnäll emot dig? Missfoster som du förtjänar inte ens att leva!” Jag kände hur tårarna började rinna. Jag strök snabbt bort dem. En regel jag hade var att aldrig gråta inför folk. Aldrig att jag skulle visa mig svag. Tyvärr så märkte Ivan att jag grät den här gången.
”Nej men vad ser jag, tårar? Det var inte meningen att såra dig, jag talar bara om sanningen! Bättre sårad av sanningen än glad för lögnen, eller hur?” Jag nickade. ”Bra. Och inte ett ord om det här till någon! Förstår du? Det får bli våran lilla hemlighet!” Skolklockan ringde. Det var dags att gå in. Nu var det bara två timmar kvar av dagen, sedan kunde jag gå hem. Hoppas bara inte att någon var hemma. Men jag skulle inte vara hemma så länge. Det var basket på kvällen.

Första lektionen gick fint, den andra var väl sådär. V

Skriven av: Marika