Förstärkaren /2

Förstärkaren /2

Cacca ringde nästa dag, allt var klart. Hans morsa lånade oss pengarna. - Jag tar cykeln och kommer ner till dig genast sa han. Han kom strax efter lunch och jag fick den felande hundralappen. Jag räknade pengarna noga, tvåhundratjugo kronor och stoppade ner dem i ett vitt kuvert. När Svennson, min chef kom in på verkstaden bad jag att få uträtta ett ärende. - Det går bra sa han! Dröj inte för länge bara. Jag tog firmans stora blåmålade paketcykel och gav mig iväg ner till Petterssons måleriföretag som han drev tillsammans med två anställda. När jag kom fram ställde jag cykeln mot husväggen och gick ner för källartrappan. Dörren var låst. De var ute på arbete. Jag bankade flera gånger på dörren men det var ingen där. Sedan gjorde jag som den oskuldsfulla yngling jag var; tog upp kuvertet med pengarna, slickade igen det noga och stoppade in det genom brevlåde-inkastet. Tydligt hörde jag när kuvertet föll ner på golvet innanför dörren. - Nu var det gjort, nu är förstärkaren betald tänkte jag glad i hågen då jag sakta började cykla tillbaka, till verkstaden där jag arbetade. Men, efter en stund, började det plötsligt gnaga en orostanke i mitt inre, en orolig, obestämd tanke, som om något vore fel...

På fredag eftermiddag ringde Pettersson. Nu var han riktigt förbannad. - Jag skall ha igen förstärkaren! skrek han. Först blev jag alldeles stum. Sedan for en känsla av skam snabbt igenom mig. En skamkänsla över hans sätt att handla, fräckheten oärligheten. - Men , men stammade jag. Du har ju fått pengarna! Jag hörde själv hur tunn min röst lät när jag hackigt försökte förklara för honom vad jag gjort. Samtidigt insåg jag att jag var chanslös. Jag hade inga bevis, jag hade varit ensam när jag slängde in kuvertet med pengarna genom brevlåde inkastet. Ingen hade sett mig göra det. Mitt handlande hade varit naivt och troskyldigt. OK, jag var ju bara femton. Ett rejält hem och söndagsskolan hade väl bidraget till oskuldsfullheten.

- Nä du, din lille jävel, skrek han. Försök inte med mig! Jag blev alldeles torr i halsen. Så jävla korkad jag varit som hade litat på honom. Vad skulle grabbarna säga? Men plötsligt blev jag arg. Det var ju sant! Det var ju för fan jag själv som stoppat in det förbannade kuvertet genom brevlådan. Det var ju jag som gjorde det. Det som han nu påstod att jag inte gjort.

- Du har alltså inte sett till ett vitt kuvert som låg nedanför ditt brevlådeinkast? frågade jag med så mycket ironi i rösten, som jag kunde uppbåda. - I det kuvertet låg dina tvåhundratjugo kronor! Kuvertet stoppade jag själv in i lådan, fortsatte jag, i allt bestämdare ton och med ökad säkerhet i rösten; i onsdags eftermiddag klockan två. Det är sanningen! Jag hörde själv när kuvertet föll ner på golvet. Sedan får du tro vad du vill slutade jag.

- Du ljuger, skrek han. Du ljuger, och jag skall ha igen förstärkaren. Jag kommer och hämtar den omedelbart! - Den finns inte här, skrek jag tillbaka. Du får aldrig tillbaks den! Vi har betalt den och gjort rätt för oss. Förstärkaren tillhör oss! Det sista hörde han inte. Han hade slängt på luren.

Jag ringde hem till farsan. Den rödhårige,ilskne Pettersson skulle jag inte klara av själv. Det förstod jag. Jag var bara femton och här behövde jag hjälp. - Jag behöver hjälp sa jag till farsan och berättade snabbt vad som hänt. - Han kommer när som helst! Farsan var på plats när den rödhårige Pettersson kom infarande i lokalen. Han drog igång direkt, kallade mig tjuv och bedragare och en jävla slyngel. Han var mycket tuff och nästan hotfull. Men det blev för mycket för min far som hitintills stått och lyssnat. Pettersson visste inte att det var farsan som stod därute i tvättrummet.

- Stopp! sa farsan och tog ett kort steg fram mot Pettersson. - Vad sa du egent-
ligen? Kallade du grabben för tjuv? Pettersson backade. - Ja, jag tror honom inte! Jag har inte sett tii något kuvert! Jag har inte fått det resterande beloppet och därför vill jag ha igen förstärkaren. Farsan såg på honom . - Du kommer aldrig att få tillbaka den förstärkaren sa han, blek men lugn; och du får inga pengar heller. Kom i håg det! Och vet du varför? Jo, det skall jag tala om för dig. Därför, att jag tror mer på grabben än vad jag tror på dig. Och en sak skall du veta, fortsatte farsan och stirrade den nu riktigt bleka Pettersson rakt in i ögonen. - Om jag någonsin får reda på att du, på något sätt har ofredat grabbarna eller försökt ta igen den där jävla högtalaren, ja du Pettersson, då skall jag själv leta upp dig och du skall få så mycket stryk så att du aldrig kommer att glömma det.

Förstår du vad jag säger? Farsan höjde på rösten och var nu alldeles röd i ansiktet. Nu var han förbannad och då kunde vem som helst bli rädd för honom. Pettersson backade lite till, nu alldeles vit i ansiktet.
- Riktigt med hjuling skall du få, det lovar jag dig Petterson, slutade farsan och stirrade Pettersson hårt och obevekligt rakt in i ögonen. Pettersson vände på klacken och skyndade snabbt ut från lokalen...

Slut

Skriven av: Boris Söderberg