Försvinnandet i Älvsborg

(Jag skrev det här på måfå nyss och har därför inte hunnit korrigera ev. problem med tempus eller konstiga förklaringar eller formuleringar.. Försök bortse från att den inte är i närheten av klar eller förfinad.)

Mörkret omfamnar alla skogens vrår. Månen lyser och det gör skuggorna ännu värre och mer förvridna än vad de vanligtvis är. Felicia springer genom dunklet. Löven prasslar under hennes sandaler och tårna nästan skrapas när de kommer ur framsidan av de för små skorna. Det svider i hennes ögon av alla tårar som väller ner. Vad händer? Tänker hon och ser sig om.Bakom henne hörs tunga steg som kommer närmre och närmre. Hennes hjärtslag ökar. Hon vet inte vad hon ska göra. Ett mastigt träd ser inbjudande ut bland alla björkar och hon gömmer sig bakom det. Hon gömmer sig bakom det. Fotstegen stannar abrupt. Hon pirar tveksamt ut från bakom stammen. Det prasslar. Han, eller vad det nu är för något kommer närmre. Hon ser formen utav skuggan. Dess form är… inhuman. Den ser ut som ingenting hon kan föreställa sig; som en färg som inte finns. Felicia håller andan i hopp om att den inte ska höra henne. Men det är för sent. Den har redan sett henne. H
on blundar krampaktigt som en kamel med huvudet i sanden. Snälla se mig inte, snälla! Tänker hon panikslaget. Hon öppnar ögonen igen och möts av två blodröda ögon som ser hungrigt in i hennes själ. Innan hon hinner öppna munnen för att skrika har den omfamnat henne med sin mörka massa. Skriet inuti henne är tyst. Hon hörs inte. Ingen kan rädda henne nu. Den enda som kan ge henne komfort är personen i hennes huvud, men den personen är tyst. ”Sluta…” viskar hon. Men det för sent. Varelsen slukar henne. Det enda som förblir är hennes sandaler i mitten av Älvsborgs skogsdunge.

***
Karin rättar till sin sjal. Hon drar fingrarna genom det pagekorta håret och ser till att det ser bra ut. Med läppstiftet på plats och naglarna nymålade knackar hon på dörren. Den massiva rödmålade porten öppnas och en skäggig man möter hennes blick.

- Hej, jag är polisinspektör Karin Fredman. Jag är här för att samtala om Felicia Skoghs fall. Ursäkta om jag stör. Får jag komma in?

Mannen nickar och släpper in henne. Hon tar av kappan och tar sig en snabb titt runt den öppna planlösningen. Förutom några få bilder på mannen och Felicia ser det kalt ut. Vardagsrummet är fyllt med flyttkartonger markerade med ordet ”skräp.” Mannen ber henne sig sätta sig i soffan. Karin rättar till kjolen och slår sig ner. Hon korsar benen och gräver fram ett block ur sin handväska och placerar en mekanisk penna i handen.

- Så, Thomas Skogh, börjar hon.

Han muttrar bestämt ja.

- Vart var du natten då Felicia omkom?

Han ser fundersamt, nästan förolämpat, på henne.

- Vadå, tror ni att jag har något att göra med det här? Säger han argt.
- Nej, vi har hittills ingen anledning att tro du är inblandad. Detta är enbart en rutinkoll för att kontrollera ditt alibi.
- Jag var med Tobbe, min lillebrorsa. Han brukar alltid komma över hit till vårt hus… Mitt hus…

Thomas knäcker sina fingrar. Han ser hemskt ledsen ut. Karin slukar klumpen hon har i halsen. Hon har aldrig varit såhär nervös under en intervju förut. Det är första gången hon varit delaktig i en mordutredning med så här lite bevis.

- Så, jag har lite mer frågor att ställa. Vet du var Felicia var på väg den kvällen? Börjar Karin.
- Ah, hon skulle gå ut på krogen med sina vänner, Rebecca och Maja. Hon åkte hemifrån runt sjutiden tror jag.
- Så det finns en risk att hon var alkoholpåverkad?
- Vadå, borde inte ni veta om det? Ni har väl gjort prov och sånt på henne?
- Självklart, men vi måste undersöka från alla vinklar för få en bra grund för utredningen.

Thomas kollar ner i golvet.

- En av Felicias talanger har alltid varit att hon tål mycket. Hon dricker alkohol som om det vore vatten. Hon dricker alltid när vi är på krogen, inga undantag. Vänta lite, tror ni hon råkade göra något dumt när hon var påverkad?
- Det är just det vi försöker lista ut, säger Karin medan hon antecknar vad han nyss sagt.
Plötsligt väller det ur tårar ur hans ögon. I ett desperat försök att få dem att sluta forsa biter han sig i läppen och lägger ansiktet i händerna.
- Jag saknar henne så mycket… mumlar han genom händerna.
- Det är fullkomligt förståeligt, säger Karin. Det är fortfarande nytt, det har bara gått några veckor.
- Jag var så säker på att hon levde. När jag fick telefonsamtalet att hennes tillhörigheter hittats blev jag helt förstörd…

Karin vet inte vad hon ska göra eller säga för att bli av med den obekvämt deprimerande stämningen. Hon har aldrig varit bra på att trösta andra eller att känna medlidande över huvud taget.

- Jag ser att det fortfarande är för tidigt, säger hon. Jag kan komma tillbaka senare i veckan, om det passar?

Han lyfter huvudet från sin famn och nickar.

- Det blir bra, hastar han fram mellan spasmerna av vällande tårar.
Karin ställer sig upp från soffan och lägger ner blocket igen.
- Förresten, håller du på att flytta? Frågar hon.
- Va? Jaha, ja. Jag tål inte att bo här ensam utan henne.
- Jag beklagar.

Det blir tyst.

- Jag hittar ut själv, säger Karin.

Hon sätter på sig kappan och stänger långsamt dörren bakom sig.

- Märkligt, mumlar hon och sätter sig i sin bil igen.

Enligt proverna hon fått tidigare på morgonen fanns det inga spår av alkohol eller narkotika i Felicias system. På stationen där hon arbetat sedan ett år tillbaka hade det aldrig funnits ett fall som detta. I vanliga fall hittade de åtminstone ett lik eller DNA utspritt på brottsplatsen. I detta fall fanns det inget blod, ingen kropp, utan bara ett par felfria sandaler.

Karin startar motorn och backar ut från huset. I backspegeln ser hon Thomas iaktta henne genom persiennerna.

***

Bärandes en take-away mugg med kaffe trampar Karin in på kontoret. Hon hade inte sovit mycket under natten och den dubbla espresson och de blåa ringarna under ögonen förmedlar ordlöst till alla i rummet.

- Hej, välkommen tillbaka. Fann du något nytt?
- Nej, Margareta, vet du vad? Jag kan inte få ihop pusselbitarna. Jag har redan pratat med Felicias väninnor Rebecca och Maja. De sa båda att de inte kommer ihåg när de sist såg Felicia eftersom de lämnade klubben utan henne. Det finns alltså ingen som har sett henne sedan klockan nio.
- Det ger alltså tre timmar för mordet att ta plats, säger Margareta och räcker en mapp till Karin.
- Vad är det här?
- Ahmed Poor, klubbägaren, sa att han såg en blondin iklädd en röd klänning lämna vid tiotiden. Det kunde ha varit vem som helst, men han sa att hon hade en stor tatuering på hela armen.
- Precis som Felicia, instämmer Karin och kollar genom filen. Bra jobbat. Här, sätt upp hans bild på tavlan.

Margareta ler glatt åt berömmelsen och halvspringer fram till tavlan. Hon sträcker sig till toppen av White boarden och sätter fast bilden med en magnet.

- Så Rebecca, Maja, Ahmed och Thomas är dem enda som sett henne under kvällen vad vi vet. Thomas var med sin bror, Tobias, och tjejerna hade tagit en taxi hem igen. Jag har redan konfirmerat med taxifirman att de åkt hem den tiden. Ahmed såg henne lämna klubben. Han stämplade inte ut förrän klockan två på morgonen. Vad mer vad ni om honom?

Margareta drar fram en stor pärm från bakom tavlan.

- Var vill du jag ska börja? Frågar hon och bläddrar fram till registret.
- Jadu, gå efter relevans.
- Okej. Ahmed, 35 år gammal, är ogift och flyttade hit till Älvsborg för fyra år sedan när han köpte klubben av någon annan. Sedan dess har han haft problem med lagen, och han har ironiskt nog varit med i AA i två år nu.
- Så han är en pubägare som också är alkoholist? Skrattar Karin.
- Visst är det märkligt? I alla fall så har klubben nästan gått i konkurs flera gånger eftersom han inte varit där och nästan supit bort alla pengar. Han har också varit inblandad i våldsbrott.
- Intressant, mumlade Karin. Hur stor chans tror du att hans alibi inte stämmer?
- Med tanke på innehållet jag har här? Ganska stor.
- Det är dags att vi tar in herr Poor då.

***

- Släpp mig! Jag har inte gjort nåt!

Två polismän drar in Ahmed Poor i väntrummet. Han skakar och skriker medan de två aningen kortare männen gör sitt bästa för att hålla honom stilla.

- Var vill ni ha honom? Frågar polisen otåligt. Han har varit ett rent jävla helvete att få hit.
- Ta in honom rum 404 för utfrågning, säger Karin och följer efter dem.

De kastar in honom i ett litet grått rum och smäller igen glasdörren till det.

- Ska du intervjua honom? frågar en av poliserna.
- Ja? säger Karin frågande.
- Var försiktig. Du vet hur blattarna här är. Du kanske borde ha en av oss där inne med dig?

Karin klickar ljudligt tungan och lägger ena handen på höften medan hon ser dött i ögonen på polisen.

- Jag klarar mig själv. Ni kan gå nu.

Polismännen lyfter på axlarna och går sin väg. Karin står kvar, frustrerad och suckar. Hon hör de två männen säga ”typisk feminist” medan de går ut ur polisstationen. Karin gräver in naglarna i handflatan för att inte springa efter dem och skrika i deras ansikten. Hon samlar sig, korrigerar sin frisyr och säger till receptionisten att hon ska nu intervjua Ahmed.

Hon låser upp glasdörren, kliver in och stänger den igen bakom sig. Ahmed ser på henne med en argsint, nästa animalisk, blick.

- Jag ursäktar för mina kollegor. De är mer brutala än vad jag är.

Karin harklar och introducerar sig samt fallet. Hon lägger fram de datorskrivna anteckningarna hon samlat på som om honom.

- I rapporten här står det att du såg Felicia Skogh lämna din klubb Satin klockan elva. Är det korrekt?
- Ja, jag såg henne gå rakt från toaletten och ut genom dörren.
- Var det något märkligt med henne som fick dig att lägga märkte till henne?

Ahmed tänker efter ett tag.

- Hon såg besvärad ut, säger han plötsligt.
- Hur menar du?
- Det var som om hon hade bråttom. Hon verkligen sprang genom klubben för att nå utgången.
Karin nickar.
- Pratade ni något under kvällen? Frågar hon.
- Nej, inte direkt. Hon satt med några andra tjejer och en man vid baren. De beställde skitmycket shots, men hon avstod från att dricka. Hennes vänner var aspackade.
- Vet du vem mannen var?
- En lite äldre kille, kanske uppåt 40 eller 50? De såg rätt tillgivna ut tills hon sa att hon inte ville dricka nåt. Då stack han.
- Hur såg han ut? Något särskilt med hans utseende som du lade märke till?
- Umm… han hade kavaj på sig, han såg jädrigt sliskig ut med bakåtslickat hår och en stor klocka på sig. Det enda jag lade märke till var nog att han hade något konstigt märke på halsen, som ett ärr kanske? Det såg udda ut.

Karin nickar och gör mentala anteckningar. Den här killen är väldigt uppmärksam, tänker hon.

- Vill du veta nåt mer eller är jag fri att gå?
- Ja, jag vill veta om din utstämpling klockan två stämmer. Finns det någon som kan bekräfta att du var där under den tiden?
- Jag hade två bartenders och en bouncer där.
- Okej, vad bra. Tack för att du varit samarbetsvillig, säger Karin.

Han skrockar lågt och tillägger:

- Jag har gjort mycket skit i mitt liv, men mord skulle jag aldrig begå.

Författare:

Publicerat

Dela: