Försvunnet avslut


Det hade blivit till en vana, en vana av ensamhet, det var inget konstigt den kvällen. Det var aldrig konstigt.

Just den vanliga kvällen så satt jag i min soffa,ensam och övergiven som alltid.
Lekandes med en oslipadkniv, som blänkte av det koagulerade blod på dess trubbiga spets, så hörde jag plötsligt ett illavarslandeeljud. Långt, ilande, ekande.
Det var ett ljud av psykos, lätet från det sista dödskriket av en döende man.

- omöjligt att undvika,
- kan inte få bort tankarna

Jag skrek i andraperson inombord eller rättare sagt, mitt huvud skrek efter hjälp.
Det gick inte att beskriva den smärta som spred sig från spetsen av min tå, genom min kropp och in i mitt huvud. Smärtan växte från en lätt irritation, till en önskan av självmord. Denna händelse föddes från ljudet som hade stigit mig till huvudet.

Varför kunde hon inte sluta prata, varför skulle hon komma hem just nu?
Marleen var min fru sedan 16 år tillbaka, hon var väldresserad och i mån om hennes yttre, så man kunde inte tro att hon var nyfyllda 40. Men det enda problemet med henne var att jag hatade henne.
Mitt hat växte från dag till dag, minut till minut. varför visste jag inte men jag visste att idag var dagen hon skulle dö.
'Det var inte mitt fel', 'Jag visste inte vad jag gjorde!' . Ursäkterna i mitt huvud var många, men skulle dom tro mig? var det trovärdigt?
jag hade spenderat veckor till planeringen av min frus död. Jag hade så många ideèr så jag kunde skriva en bok, '101 sätt att döda sin fru' det skulle nog ha varit bokens namn.


Klockan närmade sig halv sju på kvällen. Tiden var inne. Hela dagen hade jag gått omkring i våran smutsiga, illaluktande andelslägenhet, i västra delen av Los Angeles och tänkt på hur jag skulle döda henne. Väntat in mitt byte. Min plan gick ut på att när hon skulle komma hem från jobbet, så skulle jag, som vanligt, sitta ensam i min soffa och endast göra ingenting. Jag skulle vara helt oberörd. Jag skulle vänta, vänta tills middagstid, då jag skulle lägga det råttgift jag inhandlat för många år sedan, i hennes vanliga Mikromat som hon alltid ber mig värma under tiden hon tar en dusch. Men varför råttgift? Kan en vanlig människa fråga sig, Jag valde råttgift för det är det enda gift som försvinner ut ur kroppen inom ett dygn. Läkarna skulle aldrig fatta vad som hände henne.
Jag hade planerat att placera hennes kropp i våran gamla potatiskällare, där var det svalt, så kroppen skulle inte börja lukta på minst 3 dar och då var giftet ute ur hennes smutsiga och äckliga kropp.

Dörren stängdes och in kom Marleen, hon tittade på Carl och sa i vanlig ordning

– Hej älskling! hur har din dag varit? Värmer du den här åt mig, medan jag tar en dusch, är du snäll?

Hon räckte över påsen med den vanliga Mikromaten och Carl tog emot den, tyst och med en besviken min på hans gamla trasiga ansikte. Hon gick in i sovrummet illa anande hennes kommande öde.
Medan hon gjorde sig redo för att ta sin vanliga kvällsdusch så gjorde Carl sig redo för det han väntat så länge på.
Han gick fram till skafferiet där han tog fram det välplacerade råttgiftet. Ljudet från mikron hördes, tiden var inne. Det var tid för mord.
Carl tog fram giftet och skulle precis lägga det i hans frus mat, precis enligt planerna, Men det var nåt som inte stämde, nåt som var fel.
Han tittade sig omkring men kunde inte se någonting av ovanlighet. Han kände det, så som en mor känner att hennes barn är i fara, kände han ett obehag utom denna värld.

– vad gör du?, sa en överraskande ljus röst bakom hans rygg.

Carl vände sig snabbt om och fick se en ljusblond liten flicka iklädd en blommig sommarklänning och röda sandaler på hennes små fötter. Han blev förstummad, det gjorde ont att se denna flicka i ögonen, Varför visste han inte, Men det han visste att det inte var första gången han såg henne.
Han kunde inte förstå vem det var eller hur hon hade lyckats komma in i lägenheten utan att göra sig hörd.
– Vem är du lilla flicka?, sa han med ett falskt leende på sina läppar. Rädslan spred sig i hans kropp, han gjorde allt han kunde för att hålla skräcken inom honom osedd.
Den lilla flickan log mot honom och sa inte ett ord för att sedan vända sig om och skutta ut ur lägenheten.
Innan Carl visste ordet av så kom Marleen ut från duschen, han grep tag i giftet och gömde det under hans tröja.
– Är det någonting som är fel Carl? sade Marleen.
– En liten flicka var här och undrade vad jag gjorde.
– prata inte massa strunt nu! sa Marleen, det är väl bara spriten som pratar igen.
Innan Carl hann säga ett ord till sitt försvar så tog Marleen sin mat och satte sig för att titta på Jeopardy ovetande om att Carls struntsnack hade varit hennes räddning från döden.


Solen steg sakta upp den morgonen. Den morgonen när allt skulle ha varit ordnat. Men ingenting var ordnat, allt var som vanligt. Carl steg upp och hasade sig till köket. Han tog sin vanliga morgongrogg, vodka med vodka, efter hans eget recept såklart. Solstrålarna spred sig i den lilla lägenheten och dålig sjuttiotals musik kom ut från den lilla köksradion.
Carl hade sovit dåligt hela natten, legat och vridigt sig fram och tillbaks. Det enda han hade i tankarna var vem den lilla flickan var. En grannes dotter? eller var det bara en synvilla?
fick jag för mycket att dricka igår? Carl stod inte längre ut med tankarna i hans tunga huvud. Han tog på sig första bästa skjortan, smutsig men till synes hel, och ett par gamla kostymbyxor, för att sedan bege sig ut för lite frisk luft. Det kunde han behöva.
När han skulle ta sina nycklar från kroken som hängde alldeles under hatthyllan märkte han att dom var borta. Konstigt, han var nästan säker på att hängde dom där igår. Carl letade genom hela lägenheten, men förgäves. Carl var slarvig till viss del men nycklar var någonting han aldrig slarvade med, av princip.
Precis när hoppet av att hitta nycklarna var försvunnet tittade han upp mot kroken en sista gång. Där var dom. Men hur...
Carl intygade sig själv om att han hade missat dom första gången. Carl tog nycklarna och gick ut i trapphuset. Väl nere vid gatan hördes taxibilarnas kaotiska melodi, människors stressade röster. Carl begav sig mot den lokala puben för att söka svar hos Herr McDougal, en irländsk man i sina bästa år. Herr McDougal hade kommit till LA för bara några år sedan med bara två tomma händer och en dröm, En dröm om att en dag ha en egen irländsk pub.
Men nu satt han där, herr McDougal, ensam med en halvfull (eller enligt han själv halvtom) Guinness öl i hans vänstra hand, på den lokala irländska puben. det som retade honom mest var det faktum att det var inte hans pub längre. Herr McDougal var inte främmande för casino spel. Han hade förlorat ungefär allt han ägde på tärning när han tillslut satsat puben. Ingen vinst. endast ett kast ifrån total rikedom, ett kast som skulle kosta honom dyrt.
Carl satte sig jämte honom och sa hej. Han beställde in en sexa 'Jack Daniels' och vände sig mot herr Macdougal och sade,
- det har hänt igen.
- vadå unge pojke svarade Mcdougal,
- jag fattar inte, det var 16 år sen sist.
- Sen vad? Carl svara mig!

Carl skakade. Varje litet ord var som att föda ett nytt barn för honom.
– Jag har börjat se saker igen. Igår såg jag en liten flicka på sju kanske åtta år gammal
Herr McDougal läppjade lite på sin öl, tittade förundrat på Carl.
– vad sa hon då?
– Ingenting… precis som förut.

Senare den dagen hade Carl inte kommit mycket längre i hans sökande efter svar. Sakta kom minnen tillbaks, dom minnena som han gömt längst inne i sig själv. Minnena från hans dotter som hade försvunnit när hon var 2 år gammal. Spårlöst.

Författare:

Publicerat

Dela: