Förvandlingeb

En bitande känsla inombords. Kroppen slits långsamt sönder. Medan hjärtat långsamt slutar slå, vittras det långsamt sönder, likt så många andras. Kroppen blir tömd på dess innehåll. Snart är bara ett ihåligt skal kvar. En efter en slits hundra människors kroppar i stycken. Detta händer samtidigt som du sitter och läser det här, men vad kan du göra åt det? INGENTING!

Polisen kom snabbt till brottsplatsen. En kvinna hade hittats död i sitt badrum. Hon hittades av sin dotter, som hade kommit för att besöka henne. När polisen kom så hade de svårt att säga vad som hade dödat kvinnan, vars namn var Erin Windsworth, som så vitt folk visste, var en frisk kvinna.
Karen Windsworth, Erins dotter, satt i en soffa och pratade med polisens psykolog. Hon var blek, rödgråten och fortfarande i stor chock.
– Jag kan fortfarande inte fatta att hon är död. Om jag bara hade kommit hit snabbare så skulle det kanske aldrig ha hänt.
Kommissarie Johnsson kom fram till Karen.
– Karen, vilken tid kom du hit?
– Vid halv elva.
– Jag vet att det kan vara svårt att prata om det här men, vet du någon som skulle kunna ha något emot din mamma? frågade kommissarien.
– Eftersom hon var journalist innan hon pensionerade sig, så kan det vara många som har något emot henne.
– Okej, tack så mycket. Om du kommer ihåg någon speciell person som kan ha något emot din mamma så ring oss så snabbt som möjligt.

Nästa dag skedde obduktionen av Erin.
Efter obduktionen så var obducenterna väldigt överraskade.
När obducenten Harry Donaldson var klar med obduktionen, så gick han in till kommissarie Johnsson som stod och väntade i rummet bredvid.
– Vi blev väldigt chockade när vi hade undersökt klart kroppen, sa Harry
– Vad var dödsorsaken då?
– Det kunde vi faktiskt inte komma fram till. Eftersom man inte såg några tecken på skador av något sorts vapen på kroppen, så trodde vi först att det var gift, men efter att vi hade undersökt henne noggrannare så upptäckte vi att något har börjat äta upp henne inifrån.
– Vad säger du? Hur skulle något kunna göra det?
– Jag har ingen aning! Jag har aldrig någonsin sett något liknande.

En vecka senare är kommissarie Johnsson på väg till en ny dödsplats. Tio nya lik hade blivit hittade sedan Erin Windsworth hade blivit dödad. Men efter varje lik fanns det mindre och mindre kvar av kroppen. Det senaste funna liket fanns bara små bitar av ben och hud kvar när polisen kom dit.
Mordplatsen han var på väg till nu var ett diskotek. Fyrtio ungdomar hade blivit dödade. Men vad som var annorlunda den här gången var att det fanns ett vittne. En artonårig kille hade sett alltihop. Äntligen kanske någon kunde förklara vad som hände med dem som blev dödade.

Kommissarien kom till mordplatsen sent på eftermiddagen. Vittnet, som hette Daniel Watson, satt i en stol, likblek. Om du tänker efter så skulle du nog också vara det, om du hade sett vad han hade sett.
– Hej, Daniel, sa kommissarien.
– Hej, sa han med tyst, nästan med viskande röst.
– Jag undrar om jag skulle kunna få tala med er i enrum, frågade kommissarien.
– Visst.
De gick in till ett litet rum, med ett bord och ett par stolar. De satte sig och kommissarien frågade:
– Exakt vad var det du såg igår?
– Det är väldigt svårt att förklara, sa Daniel.
– Vad var det du såg, vad var det som dödade alla människorna?
– Jag hade just varit på toa och när jag kom tillbaka fanns det plötsligt mängder av konstiga personer där, som inte hade varit där förut.
– Hur menar du konstiga, frågade kommissarien.
– De såg ut som vem som helst, förutom att deras ögon var helt skrumpna, sa Daniel
– Kan du beskriva mer hur de såg ut, jag menar har du sett någon av dem förut, frågade kommissarien.
– När jag tänker efter så fanns det en person som var lik någon.
– Jaså, vem då, frågade kommissarien intresserat.
– Dig.
Kommissarien gick med raska steg ut från diskoteket.
En mördare som var lik honom, det var absurt, tänkte han på väg till sin bil. Men han kom på att han inte hade fått reda på något om hur människorna blev dödade. Tillslut bestämde han sig för att prata vidare med Daniel imorgon.

Utan att någon vet, skulle någon bli dödad även denna natt.
En person har just stigit in i en djup dvala. Denna person går ut, ut i mörkret. Med flytande steg, rör sig denna varelse långsamt framåt mot sitt mål. Varelsen kommer inte att stanna förens den har fått vad den är ute efter. Den öppnar en dörr, smyger upp för trapporna som går mot dess mål. Nu är den nära. Ju närmare den kommer sitt mål ju mer förändras den. Från en vanlig person som du eller jag till ett monster som bara är ute efter en sak, själar.
Nu är den framme. Som ett spöke går den bara rätt igenom dörren. Varelsen rör sig långsamt fram i hallen och in till ett sovrum där en ung man sover.
Med ett högt skrik, som bara kan höras av just den mannen, dras mannens själ ut ur honom. Han ger ifrån sig ett högt skrik, som snabbt upphör på grund av att hans själ är nu helt överförd till varelsen, som har börjat gå fram mot mannen. Den sprutar ner något i hans hals. Då börjar det. Den oförklarliga processen, som äter upp honom inifrån. Det som sprutades ner i hans hals var ägg, som är redo för att kläckas. Nu, en efter en kläcks dem. Miljontals små skalbaggsliknande insekter kryper runt i honom och börjar äta upp hjärtat, lungorna och resten av hans innehåll. Men olikt förra gången, gnager de sönder mannens skelett. När de är klara finns bara ett tunt lager av hud kvar. De miljontals insekterna vittras sönder till en stor hög sand på golvet. Varelsen, som har sett på under hela processen, flyter nu ut ur rummet, ner för trapporna och hem till sig. När denna varelse vaknar upp kommer den inte komma ihåg någonting.

Nästa morgon hittas Daniel död i sin lägenhet.
Det enda levande vittnet polisen hade är död.

Morden slutar väldigt plötsligt och fallet läggs ner eftersom det var omöjligt att lösa det. Det går flera år och fortfarande inga mord, men så en dag smyger sig en varelse upp för några trappor…
Vänta! Jag tror det knackar på din dörr.


Författare:

Publicerat

Dela: