Förvandlingen

Det regnade och träden som kantade Parkvägen ruskade på sig i vinden som blöta hundar. Som vanligt var Katarina Spetz försenad till språkkursen i engelska och
hon tog trapporna i ABF-huset med språng. Hon höll på att springa på en lång man
i säckiga kläder, som stannade och vände sig om, för att häpet beskåda hennes
vilda framfart.
Mappen med kursmaterialet öppnades och släppte ifrån sig ett par stenciler. Hon
rafsade snabbt ihop dem, mummlade ett 'ursäkta' och var snart uppe på nästa våning.
Där var det tjockt med folk som sorlade förväntansfullt, inledning till någon konferens, det var tydligt. Jo, i ögonvrån såg hon skylten med texten TANDLÄKARKONGRESS. Inga vita rockar, bara kavajer och viskosklänningar så långt ögat
nådde. De trängdes framför ingången till föreläsningssalen. Ajdå! Kursen i engelska
var tydligen flyttad till en annan sal. Men vilken? Det hade hon inte den blekaste
aning om.
Plötsligt fylldes hela hennes synfält av ett ansikte. Det var stort och brett och
alla porer var omsorgsfullt tilltäppta med ett tjockt lager blekrosa puder. Håret virvlade upp från hjässan i en kraftfull kaskad och de mörkblå ögonen väntade sig inga invändningar, när munnen blottade ett perfekt tandgarnityr (vem hade väntat sig
något annat?) och sa till henne:
'Så det här är Margareta Olsson?! Om du visste vad vi har väntat på dig! Jag är Kerstin Lödkrantz, som du säkert förstår!'
Först nu lade Katarina märke till handen som tagit ett fast grepp om hennes överarm
för att lotsa henne genom trängseln i dörrhålet. Hon hann öppna munnen, men stängde den snabbt igen när den okända välvilliga kvinnan klämde till om överarmen och viskade i Katarinas öra:
'Uppriktigt sagt vet jag inte vad vi skulle ha gjort utan dig. Ditt föredrag kommer
att avgöra utfallet av hela den här kongressen. Ja, det säger både jag och Birger Henriksson.'
Hon luktade parfym. Obsession utan tvekan. Hennes koltblå dräkt skar ett rejält snitt genom folkmassan och Katarina släpptes igenom i hennes kölvatten. Margareta Olson istället för Katarina Spetz. Tja, varför inte? En kittlande ingivelse sa henne att hon borde ta vara på det här tillfället. Om inte så bara för att få se det pudrade ansiktet krackelera av förvåning över misstaget. Någon i den månghundrade skaran måste ju känna igen den riktiga Margareta Olsson och avslöja henne så snart hon äntrade podiet.
Ett practical joke i november, vem behövde inte något att lysa upp tillvaron med så
här års. Katarina bestämde sig för att spela med några minuter till.
Sorlet avtog, de flesta hade intagit sina platser. Kerstin Lödkrantz svallade upp över kanten till podiet och tog tag i mikrofonen.
Koltblå obsession med läsglasögon, tänkte Katarina i stenogramstil för minne-sarkivet. Hennes mun var torr, hjärtat bultade. Men hon hade ju bestämt sig. Snart skulle givetvis den riktiga Margareta Olsson dyka upp, något försenad. Och visst hade Katarina råd att bjuda kongressen på ett gott skratt.
'Kära kollegor, bästa vänner', började Lödkrantz. 'Det är med stolthet och rörelse
jag presenterar dagens föreläsare. Vi har fått sakna henne ibland oss i ett par decennier, men de sensationella forskningsresultat hon har uppnått inom bett-fysologin har nått oss genom artiklar och rapporter. Bettfysologin är på bettet, kan man säga!'
Åhörarna drog på läpparna och vissa nickade svagt.
'Som vi alla vet är det här området kanske det mest framtidsorienterade av alla i
Sverige, ja i hela världen faktiskt, där så många av våra grundläggande verksam-heter har tunnats ut på grund av den förbättrade folkhälsan. Vi har inte så många hål att stoppa i längre, kan man säga! Nu är hon här, på ett kort och sällsynt besök från USA, och ger oss fyrtiofem minuter av sin dyrbara tid för att inspirera och vägleda oss. MARGARETA OLSSON!'

Applåden var hotfullt kraftig och trots strålkastarljuset tycktes ingen reagera över Katarinas uppenbarelse. Grön tröja, svarta långbyxor och håret uppsatt med en svart snodd på hjässan. Kunde det vara så att jag liknar Margareta Olsson? tänkte Katarina. Hur såg hon ut egentligen? Katarina harklade sig och låtsades läsa i mappen med texter till engelskakursen. Lödkrantz hade slutat svalla och satt strax nedanför podiet med uppmärksamt ansikte. Barmen sköt ut som en hylla under det koboltblå tyget.
Plötsligt visste Katarina vad hon skulle tala om.
'Kära kollegor', började hon och lyssnade samtidigt till hur rösten förstorades och lät fylligare genom ljudanläggningen.
'Vem minns inte sin barndoms tandläkare. Det där ögonblicket när man fick lämna sin plats i klassrummets sömniga långtråkighet och säga till läraren: Jag ska till tandläkarn. Ni vet, känslan av frihet och skräck samtidigt.'
Katarina lutade sig framåt och försökte kisa genom salen för att se den riktiga Margareta Olsson kanske öppna dörren... men den var fortfarande stängd. Två, tre hundra uppmärksamma ansikten lyste mot henne. Några i publiken hade plockat fram anteckningsblock och penna.
'Och med de där blandade känslorna travade jag iväg, jag var väl tio år ungefär, genom tomma korridorer mot utgången och fram till tandläkarmottagningen,' fortsatte Katarina. 'Minns ni ödsligheten i korridorerna när alla andra hade lektion? Hur skolan förvandlades till en annan plats än den vanliga? Jag minns hur det var att sitta i väntrummet och höra borrljudet bakom dörren. Ljusgult och ensamt. Och på väggen satt en glasinramad tavla med text. Det va rvisdomsord om tandvård som man borde begrunda under sin väntan. Jag kommer bara ihåg ett av dem, men det var desto mer ödesmättat. GRÄV INTE DIN EGEN GRAV MED TÄNDERNA!'
Ett leende drog susande genom åhörarskaran. Lödkrantz vände sig om mot några bänk-grannar och såg hänförd ut. Barmhyllan hävdes.
'Och så va rdet min tur', sa Katarina och kände långsamt muntorrheten släppa. (Om nu Margareta Olsson dröjde, var det inte hennes fel. Hon kunde lika gärna fortsätta.)
'Jag släpptes in i rummet och klättrade upp i tandläkarstolen. Tioåringar i början på sjuttiotalet, ni vet hur dom såg ut. Kortklippta, fräkniga och kalvbenta, om man inte var den mulliga typen. Klädd i en stor t-shirt och väl använda jeans. Tand-läkaren var en kvinna med stålgrått hår. Hon bröt på tyska och hade hårda skickliga nypor. Inte hade hon fördjupat sig i några böcker om barnpsykologi innan hon gav sig in i våra munnar!'
Vagt skratt i publiken. Några som hade lagt ner sina anteckningsblock tog upp dem igen. De hoppades att hon snart skulle komma in på nya landvinningar inom bettfyso-
login.
'Hon hade en hunsad sköterska också', berättade Katarina vidare. Hon började ryckas med av sin berättelse.
'En kvinna med stripigt hår som aldrig vågade säga ett knyst. Ja, där satt jag alltså i stolen och tandläkartanten kopplade ett fast grepp på mig så att jag skulle ligga tätt intill henne medan hon borrade. Ljudet av den grova borren var nästan värre än smärtan. Men något ljuvligt förbjudet hände också i den stunden. Jag låg med örat och kinden tryckt mot hennes barm, och den gick verkligen inte av för hackor. Inuti den stora t-shirten låg en varelse som hungrade efter något annatän den ljusgula sakligheten, och jag fick det! Inte ett kvidande kom ur mig hur hon än misshandlade mig, för jag fick ju något som var värt priset! Och så klistrades den en guldstjärnan efter den andra in i min blåa besöksbok. Jag var ju så duktig!'
Det tårades i ögonen på Lödkrantz och hon tog av läsglasögonen för att torka bort imman.
'Där har vi kärnan i det vi arbetar med', sa Katarina barskt och såg några av åhörarna rakt i ögon. De slog ner blicken och lade undan anteckningsblocken igen.
'Det handlar om vuxna lika mycket som om barnen. Min Forskning är egentligen bestämd av erfarenheter som dessa. Skräck och tillit, det är vad vi har att hands-
kas med. Varje gång man möter en ny patient, möter man en ny kombination av dessa krafter. Jag har kommit så långt i mitt vetenskapliga arbete, att jag har råd se bortom det till människans vars bett jag utforskar. Varje bett bär på en gåta som är större än den jag ser (oh, var får jag allt ifrån? tänkte Katarina matt) och det är enbart med den inställningentandvård och tandforskning har en framtid. Må det inte sägas om oss tandläkare att vi gräver vår egen grav med tänderna!'

Anteckningsblocken föll som skedeskjutna fåglar till golvet när åhörarna reste sig och de stårnde ovationerna brakade loss. Kerstin Lödkrantz var i upplösning. Den koboltblå klänningen svartnade under armhålorna och hon drog in Katarina i ett moln av Obsession när hon tryckte tolv långskaftade rosor i hennes hand. På väg ner från estraden stödde sig Lödkrantz tungt på Katarina och viskade:
'Jag såg hälsovårdsministerns ansikte hela tiden, hon kommer att ge oss det vi har begärt. Margareta, du har räddat oss.'
Katarina vågade inte fråga vilket anslag hon talade om eller hur hon hade räddat tandläkarkåren i Sverige, (hade hon det?) hon ville bara därifrån så fort som möjligt. Saken hade drivits för långt och den där Margareta Olsson hade haft fräckheten att utebli utan att meddela kongressen. Visserligen var Katarinas talartid långt ifrån överskriden, men nu var Katarina redan etablerad i sin nya identitet och det skulle bli svårt att förklara det hela som ett skämt efter hennes märkligt framgångsrika tal.
Vad hade hon sagt egentligen, tänkte hon. Några anekdotiska barndomsminnen och några allmänna flosker i humanistisk riktning. Var de idioter allihop som svalde detta utan en enda fråga om min forskning?
Händer tryckte Katarinas hand och blossande ansikten försäkrade henne att det hela varit något av det intressantaste de hört, en helt ny infallsvinkel, hopp inför framtiden osv. osv.
'Djärvt och ödmjukt', påstod en man som visade sig vara den långe i säckiga kläder.
Han som hon nästan sprang omkull när hon ångade uppför trappan på väg mot en språkkurs som för ögonblicket verkade befinna sig på en annan kontinent, i en bort-glömd tidsålder. Lödkrantz sköt fram sitt ansikte över deras utsträckta händer. (han höll kvar Katarinas två sekunder längre än vad som vore lämpligt för två obekanta, vilket fick henne att gissa att han hade känt Margareta Olsson någon gång innan hon lämnade Sverige) Hon blossade hon också.
'Javisst, Birger! Vad var det jag sa! Och jag tror ni har mycket att tala om vid supén!'
Två kvinnor bakom dem markerade sin kvalité genom att bära afrikansk batik istället för multiinternationell viskosdräkt med guldknappar, suckade hörbart till varandra om det fantastiska i att ha kommit så långt och ändå vara så enkel... och Katarina insåg plötsligt att hon kunde ha sagt i stort vad som helst från den position tillfälligheterna placerat henne i. Vad var det vår lärare i engelska hade sagt, tänkte hon.
'Glöm inte att England är ett klassamhälle, mycket tydligare och medvetnare än vårt. Och det är språket som är det sociala stigmat. Det avslöjar dig direkt, mer än någonsin kontrasten mellan söderslang och östermalmdialekt i Stockholm, och hindrar dig mer också. I Sverige räcker det med att ha fått entrébiljetter av andra slag-politisk, ideologiskt, genom kontakter eller TV-framträdanden...har du erövrat en plattform i Sverige spelar det ingen roll vad du säger, eller hur du säger det. Även om det underlättar att du kan formulera dig.Ingen frågar längre vad du kan, bara vad du är i det sociala spelet.'
Lödkrantz hade släppt greppet om Katarina och ångade vidare för att förbereda nästa programpunkt. Birger Henriksson (vem han nu var?) stod kvar framför Katarina och hon såg att hans blick var ärligt uppskattande. Vilket inte gjorde saken bättre.
'Jag...mår inte riktigt bra', mummlade Katarina i ett försök att komma undan.
'Tror att jag skulle behöva lite frisk luft.'
'Då följer jag med', sa han och tog tag om hennes armbåge.
'Kerstin har utsett mig till din följeslagare under kvällen, eftersom hon har annat att stå i.'
Katarina försökte det gamla tricket att gå på toaletten. Men när hon tillbringat tolv minuter bland beundrande kongresskvinnor som ville veta hur det egentligen står till med den amerikanska bettfysologin, (och är det inte jobbigt att vara kvinna där?) blev hon tvungen att backa ut igen för att finna Henriksson tålmodigt väntande
utanför.
'Vi går en sväng upp mot Stadsparken', föreslog han. Regnet hade upphört och det var nästan milt i luften. Katarina försökte samla ihop sig och var tystlåten medan Henriksson talade om staden så här års...
'Det är ju en helt annan stad på sommaren förstås...som om stan hade två ansik-ten', sa han, 'och man inte riktigt vet vilken som är den riktiga.'
Hon ryckte till. Hade han märkt något och bara hållit god min? Hon längtade tillbaka till Katarina Spetz. Henne var det inget särskilt med. Arbetslös trettio-
sjuåring som ville fördjupa sig i engelska för att om möjligt ta upp avbrutna litteraturstudier utomlands, samboförflutet, inga barn, bara en hund som...
'Och hur mår förresten Fido?' frågade han, som om han kunde läsa hennes tankar. Vad visste han om Katarinas hund? Hade kanske Margareta Olsson också en hund?
'Han är död', sa hon brutalt och med en vild förhoppning att henriksson aldrig skulle få veta om det var sant beträffande Margaretas eventuella hund. I Katarinas fall stämde det i alla fall med verkligheten, och hon tyckte det var skönt att för en gång skull den kvällen vara sanningsenlig.
Katarina hade inte förutsett Henrikssons våldsamma reaktion. Han stannade, tog hennes båda händer i sina. Hans vänliga och lite frånvarande ansiktsuttryck hade sekundsnabbt växlat till bestörtning och deltagande.
'Är det sant?!' frågade han med halvöppen mun. 'Och hur har du orkat'...
'Det var inte så svårt', avvärjde hon. 'Jag är inte sentimental när det gäller sånt. Valet var ganska enkelt, fortsatt lidande eller en barmhärtig spruta. Det där sköter dom faktiskt diskret och bra när man behöver den hjälpen.'
Han såg direkt knäsvag ut och tog stöd mot en lyktstolpe. Nu var det Hennes tur att ta tag i honom.
'Så farligt är det väl ändå inte?' försökte Katarina tröstande. 'Det var faktiskt väldigt mycket passning på slutet, och han kissade överallt inomhus. Så kan man ju inte ha det.'
'Du skulle inte kunna...skicka mig ett foto på honom?' sa han med mycket tunn röst.
'Det kan hända att ni inte hade det så bra tillsammans, det vet ju jag ingenting om. Men han talade alltid så väl om dig...och han var min bäste skolkompis. Gamle Fido'..
rösten bröts.

För sent, tänkte hon. Jag kunde ha blåst av också den här föreställningen för några minuter sedan, anförtrott mig och fått en ny vän i Birger Henriksson. En som delade min hemlighet beträffande Margareta Olssons identitet. Han hade säkert humor så det räckte. De nålfina rynkorna vid ögonen skvallrade om det. Men nu var det kört! Margareta hade han tydligen aldrig träffat, bara hört talas om. Det förklarade det långa handslaget tidigare. Och nu hade jag avrättat hans barndomsvän med en spruta i USA. Hur skulle jag få honom att skratta efter detta? Katarina letade förtvivlat efter en utväg.
'Ta det inte så hårt', försökte hon tröstande. 'Jag trodde du förstod att det var vår hund jag talade om. Ja...han uppkallades efter Fido. Fido junior brukade vi kalla honom. Fido, hm, min man...han lever och har hälsan. Men'...
'Åh, jag förstår', sa han och drog ett djupt andetag. 'Ett så förfärligt missför-stånd. Du skrämde mig verkligen! Men jag såg ju genast att du inte har någon ring. Så jag förstår om du inte gärna pratar om honom. Hoppas ni är vänner i alla fall.'
'Visst är vi vänner', sa Katarina käckt. 'Men vi ses inte så ofta. Jag'...
'Uppslukad av ditt arbete', föreslog han och hon nickade energiskt. Han log för-siktigt, som när man hämtar sig efter en omskakande upplevelse.
'Ja, jag vill i alla fall än en gång säga att ditt framträdande var...jag blev verkligen berörd', sa han när de var på väg tillbaka mot ABF-huset. 'Jag har ju hört talas om dig, läst vad du har skrivit, och i flera år beundrat dig. Både som fors-kare och kvinna...många många gånger har jag avundats Fido, det kan jag väl till-stå nu när...ja, ni är ju fortfarande vänner. Men det här var märkligt. Det va rsom om du trädde ut ur dig själv och blev större. Ja, det där smickrar jag mig med att ha blick för. Som du vågade visa en annan sida av dig själv.'
'Tack ska du ha, tack så mycket', mummlade hon och kände paniken komma krypande när de närmade sig kongresslokalen igen. Lödkrantz skymtade bakom glasdörren till entrén och supén var säkert redan framdukad. Katarina såg henne och det blev plötsligt bara för mycket.
'Nej', sa hon till Henriksson. 'Jag är inte alls den du tror. Och jag tänker inte vara med på supén. Du får hälsa att...jag inte mår bra. Hälsa från Katarina Spetz.'
Han lyste upp.
'Det är din pseudonym, eller hur? Du är en fantastisk människa. Vet du vad, jag smiter från supén också. Den där Lödkrantz är ett monster av välvilja, jag står bara inte ut. Kom så går vi.'

De gick nerför Parkgatan och blåsten ruskade träden igen likt blöta hundar. Katarina undrade om hon skulle berätta sanningen för honom?
Han bjöd på en god middag och restaurangen hade levande ljus på borden. Det blev barndomsminnen, studieerfarenheter, en hel del Fido förstås (han hette egentligen Gunnar, listade hon ut så småningom) och några blygsamma anspelningar på framgångar i karriären, skärgårdstomt och lägenhet på Korsika. Katarina valde taktiken att fråga och vara en god lyssnare - något som ofelbart får män att tycka man är en sällsynt trevlig och intressant person - och var under tiden fullt sysselsatt med att fundera över hur hon skulle slippa ur sin ofrivilliga förvandling. Inte förrän hans hand mjukt placerades över hennes insåg hon att Birger Henriksson var på väg att bli kär i Margareta Olsson. Han hade antagligen legat i startgroparna i god tid före kongressen.
'Har du något särskilt för dig senare ikväll?' frågade han och rösten djupnade av lust.
Katarina var ingen kall kvinna, och han lämnade henne inte oberörd. Men kanske just därför insåg hon att sanningens minut var inne. Hon blev helt enkelt svartsjuk på Margareta Olsson.
'Ja, det har jag faktiskt', svarade hon. 'Jag ska ta bussen hem till min lilla etta i Solängen och koka te. Och försöka läsa in en del av språkkursen i engelska som jag missade ikväll. Jag har varit arbetslös ett tag nu och behöver fökovra mig för att kunna plugga vidare på högskolenivå. Man kan ju inte bara ha ströjobb när man är trettiosju. Vet du hur trist det är att städa skolor och vaka på långvården?'
Sedan berättade hon en hel del mer om sig själv och sitt luggslitna liv. Om hur hon hade överfallits av Lödkrantz på tandläkarkongressen och fallit för frestelsen att för ett ögonblick vara någon annan. Han drog tillbaka sin hand och såg alltmer hjälplös ut.
Katarina fortsatte sin förklaring:
'Men jag blev mer och mer förälskad i mig själv. För första gången hade jag sett mig själv på armslängd avstånd från min tröttsamma självspegling. Jag såg mina för-
middagssegrar och eftermiddagstriumfer. Jag såg att jag levde ett omöjligt liv, och klarade av det. Utan applåder och långskaftade rosor.'

När hon hade talat till punkt, glödde hon av ny tillgivenhet för Katarina Spetz, denna märkliga kvinna. Hon skulle banne mig tas om hand på ett nytt sätt hedanefter, tänkte hon. Frågan var om hon inte skulle få ett par silkestrosor med spets, tefär-gade, redan nästa dag.
'Jag är ledsen'...mummlade Henriksson. Hade han tänkt kyssa Margareta Olsson fick han nu nöja sig med att hålla Katarinas hand.
'Var inte det', sa Katarina. 'Det blev ju trots allt en fin kväll.'
'Kan jag höra av mig någon gång?' frågade han förvirrat. 'Om det inte är så att'...
...'det finns någon annan?' fyllde hon i. 'Jo, det gör det. Faktiskt. Vi har nyss träffats. Men jag tror inte att hon kommer att stå ivägen för oss. Ring du bara.'
Men Katarina kan inte förstå varför han aldrig hörde av sig.

Skriven av: Gove