Förvirrad syn

Det var känslan av ovärdighet, som fick honom att äcklat grimasera. Under blickarna kroknade hans rygg, hans profil, hans samvete. Ensam är stark, intalade han sig, med tvekande inre stämma. Folksamlingen växte sig än mer större och än mer hotfull. För var människa som anslöt sig, anslöt sig en känsla till hans nakenhet. Att vara så utlämnad, ett obestämt objekt, var främmande.
Om vardagen delade han ut order med blotta blickar. Kammade sitt hår. Skötte sin familj. De gånger solen skymtades, slöt han ögonen, andades djupt in, för att ta vara på ljuset och värmen.
Ofta söp han. Dränkte sin rutinmässiga vardag, när solen låg ondskefull och enbart betraktade honom, där bakom molnen. Ändå ifrågasatte han aldrig sin situation. Vad tjänar det till? Bara början till en livslång spiral man vandrar, likt en stig, med oändliga frågeställningar och analyser. Men inga svar. Utan svar, hamnade han åter, åter och återigen vid startskottet, och beredd att ivrig och naiv ge sig ut på livets stora uppdrag: att finna sig själv? Aldrig att han skulle förråda sig, och utelämna sig så. Förslut din bakgrund, förslut din framtid.
Ytterligare ett slag träffade. Stapplande återvände han på benen, fingrade fumligt ovanför ögonbrynet. En varm och kletig vätska rann nerför hans snedslagna käke. Än ser jag, tänkte han. Än står jag. Han tog sats, samlade kraft inombords, och riktade ett slag.
Med en arbetslös mamma, är det svårt att försörja fyra syskon, är det svårt att vara lagens ängel. Han tog det jobb som erbjöds, svarta givetvis. Oftast räckte det till mat om dagen, till billig insmugglad sprit, som avnjöts i ensamhet och största hemlighet.
Sorlandet drev honom till vanvett. Koncentrationen var svår att behålla, med färger som växlade snabbt var gång han slöt ögonen, ett irriterande bildspel.
Han kan ha missat sitt slag.
Med långsamma, hotfulla steg, kom en skugga vandrande mot honom. Snabbt vände han sig om, fäktade med armarna åt alla riktningar, blicken fäste inte, var var skuggan? Han vacklade än hit, än dit. Skräckfullt insåg han att han höll på att mista den fysiska kontrollen.
När han vandrade gatorna fram, i stadens finare områden, passerade ofta barnfamiljer. Mammorna släpade på en barnvagn, suckade åt tyngden i uppförsbackarna, och log var gång ungen utbrast något. Männen gick bredvid, tjatande om att köra barnvagnen, samtidigt pratandes i mobiltelefon med mörk, viktig stämma. Han tyckte om att iaktta andra människors liv. Tyckte om att vandra genom parker, spirande av grönska. Färgerna blev en sån kontrast mot de trista betongfärgerna i hans förort. De friska lukterna skar sig i näsan, som år efter år vant sig vid avgasers smuts.
Folkmassan skingrades. Han såg knappt, hörde knappt, men en känsla avslöjade hur han blev alltmer ensam.
Himlen var grå. Han kände en värme sprida sig kring nacken, kände blodet klibba i hans hår. Hela kroppen skrek av smärta, men det som smärtade mest, var den mördade stoltheten. Nu låg han ensam, på en smutsig förortsgata, och hörde dovt att bilarna rusade förbi. I ögonvrån kunde han se påken, vars slag i nacken, hade kommit helt oväntat, och varit omöjligt att motstå. Han hade vikit sig för kraften, sjunkit ner på knä, fått en spark i skallen som fick honom att kastas bak på rygg. Med en spottloska i ansiktet, hade de lämnat honom att blöda ihjäl, på trottoaren.
Döden kvävde snart den svaghet som fortfarande kämpade. Den som ansåg att livet fortfarande var värt att överleva för. Plötsligt kom han att tänka på framtiden, den som han förträngt i alla år.
Drömmar föddes i det ögonblick kroppen drog en sista suck, och två blinda ögon stängdes för att bemöta ett evigt mörker. En bruten näsa, en sned käke, blodfläckat hår. Och två hoppfulla, leende läppar, blev till solens sista, skymt av honom.

/My, 15.

Skriven av: My Roman Fagerlind