Frågorna

Isabell hade före Markus varit tillsammans med ”kärleken som skulle vara för alltid”. Men samhället kunde inte acceptera deras kärlek, kunde inte acceptera att de var som ett pussel. Men ingen någonsin skulle någonsin kunna ta ifrån dem hjärtats känslor. Isabell och Mia –för alltid.

Markus höll Isabells hand i ett stadigt grepp. Han älskade henne mer än något annat. Hon älskade honom, punkt. De hade tillsammans byggt upp ett tryggt hem redo för framtiden. Redo för utveckling.

Dagarna gick för Isabell och Markus. Men lyckan vilade på utsidan, vilade kvävande på Isabells sönderfallande inre. Men hoppet fanns kvar, Markus och Isabell – sann kärlek?

Ännu en vanlig meningslös dag, bjuder Markus ut Isabell på en exklusiv middag. Full med bragd och kärleks vittring. Den stora frågan kom;
”Vill du gifta dig med mig, vill du alltid vara min? Vill du föda barn som speglar våra inre?” Isabells blick blev tom, minnena och känslorna hade gått vilse i ett förvirrat inre. Hon övertalade sig om, att det skulle fungera. Om de gifte sig måste hon glömma. När de gifter sig glöms allt, allt blir bra. Ett ”ja” strömmande ut från hennes rädda läppar.

Isabell gick igenom den ytliga stan in i den oförutsägbara parken till den platsen hennes och Mias förbjudna kärlek till slut hade spelat ut sin roll. Täckts över med det tjockaste material.

Hon frågar sig;
”Ska jag spela med i spelet eller låta mina känslor sväva fritt? Älskar jag Markus så mycket att jag kan låta mitt sanna jag tyna bort? Är jag beredd att bli ännu ett skal i mängden, ännu ett tomt hjärta utan svar? Orkar jag ta steget mot strömmen? Om jag tar steget, blir jag lika ensam då? Ensam med min utsuddade själ. Är jag rädd för svaren, rädd för sanningen? Svaren finns inte, kraften finns inte.

”Jag blir ett löv som alla andra, dött och fångat av vinden”

Skriven av: Nej